Pan
14/4-2011
Jag vaknar med ett ryck och ser mig förvirrat omkring.
Envy, som antagligen är anledningen till att jag vaknat, ser hysteriskt på mig, drar i min arm.
”Vad är det?”, frågar jag oroligt och sätter mig upp.
”Vattnet..”, viskar hon. ”Vattnet har gått, Pan.”
Det tar en stund innan jag fattar vad det är hon försöker säga.
Jag vaknar med ett ryck och ser mig förvirrat omkring.
Envy, som antagligen är anledningen till att jag vaknat, ser hysteriskt på mig, drar i min arm.
”Vad är det?”, frågar jag oroligt och sätter mig upp.
”Vattnet..”, viskar hon. ”Vattnet har gått, Pan.”
Det tar en stund innan jag fattar vad det är hon försöker säga.
”Vadå?
Nu?”, frågar jag.
”Ja! För typ..tre minuter sedan!”
”Men..ska du föda menar du?”
Hennes ögon lyser av förvirring.
”Jag vet väl inte! Ring någon! Ring sjukhuset eller nåt..fan, Pan..det är nästan två månader för tidigt!”
Jag sliter åt mig mobilen på sängbordet, slår numret till barnmorskan.
Efter att ha pratat med henne en stund undrar hon om Envy har värkar, men när jag ska fråga henne sitter hon dubbelvikt och grimaserar.
”Jo, jag tror nog hon har det..”, säger jag stressat.
Jag säger inte så mycket mer, lyssnar bara på den lugnande rösten i telefonen, räcker över luren till Envy.
”Prata du, jag ska..packa ihop lite grejer!”
Jag kommer fort på benen, springer fram till garderoben och börjar slita ut kläderna, kastar allt i en enda hög på golvet bredvid mig.
När jag hittat Envys gamla mjukisbyxor, några t-shirtar och underkläder slänger jag ner det i en väska och skyndar ut i badrummet.
Eh, vad behöver man egentligen ha med sig?
Tandborsten åker ner i necessären, likaså tandkräm och Envys favoritlotion.
Inte behöver hon väl smink? Eller?
För säkerhetsskull lägger jag i en kajalpenna och en av Envys hundratusen mascaror.
När jag kommer ut i hallen med den färdigpackade väskan sitter Envy i sängen och konverserar vilt med någon i telefonen.
”Ja, Miqe! Nu på en gång!”
Hon tystnar, jag antar att Miqe säger något på andra sidan.
”Ja! För typ..tre minuter sedan!”
”Men..ska du föda menar du?”
Hennes ögon lyser av förvirring.
”Jag vet väl inte! Ring någon! Ring sjukhuset eller nåt..fan, Pan..det är nästan två månader för tidigt!”
Jag sliter åt mig mobilen på sängbordet, slår numret till barnmorskan.
Efter att ha pratat med henne en stund undrar hon om Envy har värkar, men när jag ska fråga henne sitter hon dubbelvikt och grimaserar.
”Jo, jag tror nog hon har det..”, säger jag stressat.
Jag säger inte så mycket mer, lyssnar bara på den lugnande rösten i telefonen, räcker över luren till Envy.
”Prata du, jag ska..packa ihop lite grejer!”
Jag kommer fort på benen, springer fram till garderoben och börjar slita ut kläderna, kastar allt i en enda hög på golvet bredvid mig.
När jag hittat Envys gamla mjukisbyxor, några t-shirtar och underkläder slänger jag ner det i en väska och skyndar ut i badrummet.
Eh, vad behöver man egentligen ha med sig?
Tandborsten åker ner i necessären, likaså tandkräm och Envys favoritlotion.
Inte behöver hon väl smink? Eller?
För säkerhetsskull lägger jag i en kajalpenna och en av Envys hundratusen mascaror.
När jag kommer ut i hallen med den färdigpackade väskan sitter Envy i sängen och konverserar vilt med någon i telefonen.
”Ja, Miqe! Nu på en gång!”
Hon tystnar, jag antar att Miqe säger något på andra sidan.
”Men
ja, ta med dig Liv. Du måste skynda dig. Mm, bra. Vi ses snart..herregud.”
Hon lägger på, telefonen glider ur hennes hand.
”Pan! Jag är skitskraj!”
Jag går fram och sätter mig på sängen bredvid henne, tar hennes hand.
”Hörru, det här kommer gå finfint!”, säger jag och hör själv hur jag darrar på rösten.
”Men du låter ju jätteosäker!”, nästan skriker hon.
”Jag är..exalterad. När kommer Miqe?”
”Inte tillräckligt snabbt!”
”Nähe? Men när är försent då?”
”Om typ..tio minuter.”
Jag säger att jag tycker att vi lika gärna kan gå ut och vänta, så vi drar på oss skorna och jag hänger väskan över axeln.
Och det var nog tur att vi valde att gå lite tidigare, för det tar extremt lång tid för Envy att ta sig ner för trappan.
Miqe sladdar in på parkeringen någon minut efter att vi kommit utanför porten.
Herregud, hur ska det här gå?
Miqe 14/4-2011
Hon lägger på, telefonen glider ur hennes hand.
”Pan! Jag är skitskraj!”
Jag går fram och sätter mig på sängen bredvid henne, tar hennes hand.
”Hörru, det här kommer gå finfint!”, säger jag och hör själv hur jag darrar på rösten.
”Men du låter ju jätteosäker!”, nästan skriker hon.
”Jag är..exalterad. När kommer Miqe?”
”Inte tillräckligt snabbt!”
”Nähe? Men när är försent då?”
”Om typ..tio minuter.”
Jag säger att jag tycker att vi lika gärna kan gå ut och vänta, så vi drar på oss skorna och jag hänger väskan över axeln.
Och det var nog tur att vi valde att gå lite tidigare, för det tar extremt lång tid för Envy att ta sig ner för trappan.
Miqe sladdar in på parkeringen någon minut efter att vi kommit utanför porten.
Herregud, hur ska det här gå?
Miqe 14/4-2011
Trafiken verkar oändlig där jag sladdar fram så fort som
hastighetsbegränsningen tillåter med Liv bredvid mig på passagerarsätet.
Paniken och ivern tickar i
bröstet på mig när jag tvingas stanna vid ett rödljus.
”Ska du inte släppa av mig
hemma, då?”, frågar Liv lite oroligt.
”Nej, det hinns inte med”,
säger jag bestämt. ”Du får följa med och hålla Pan sällskap. Fattar du, syrran?
Jag ska bli pappa idag!”
Jag kan inte sluta le
trots stressen som bubblar i mig, och till slut kommer vi fram till Envys
lägenhetshus där hon står påpälsad och lutad mot Pan utanför porten.
Vi föser in den havande
kvinnan i baksätet och sedan bär det i väg mot sjukhuset.
När vi kommer in på
akutmottagningen blir vi direkt omhändertagna av en barnmorska och någon som
jag tror är vår förlossningsläkare.
Allt går så fruktansvärt
fort, Envy läggs på en säng och får ett rum och byter om till patientskjorta.
Det blir dags att rulla in
henne i operationssalen nästan direkt eftersom att barnet tydligen har ganska bråttom.
Liv rycker lite i mig och
påpekar att det är nästan två månader för tidigt och jag får en klump i halsen,
men hinner knappast tänka på det utan måste lämna Liv och Pan i ett väntrum och
följa med Envy in i operationssalen.
Jag får dra på mig ett
stort, ljusgrönt förkläde med långa ärmar, en likadan sorts mössa och vita
handskar.
Så jag ser nästan exakt ut
som barnmorskan och förlossningsläkaren där jag står bredvid sängen och håller
Envy stenhårt i handen.
Hon har fruktansvärda
värkar och ser alldeles förtvivlad ut.
Hon är illröd i ansiktet
och har helt uppspärrade ögon.
Det tar inte lång tid för
läkaren att konstatera att det måste bli kejsarsnitt.
”Gör vad fan som helst
bara ungen kommer ut nu!”, tjuter Envy och låter riktigt plågad.
Men sedan går det ganska
fort.
Babyns huvud blir synligt
och hela kroppen kommer ut precis när klockan slår nio på kvällen.
Envy vrålar att hon vill
ha sin dotter, jag klipper navelsträngen och barnmorskan bär i väg på vårt
nyfödda barn.
Läkaren förklarar att hon
måste tvättas av, vägas och mätas och sedan kommer hon att bli tvungen att bli
sondmatad i kuvös dom närmaste dagarna eftersom att hennes kropp helt enkelt
inte är tillräckligt utvecklad än.
Jag stryker Envy över
kinden och försöker lugna henne, trots att jag verkligen inte är lugn själv.
Vi får i alla fall hålla
vår dotter någon minut när dom har tvättat av henne och blir meddelade att hon
väger tvåtusenfyrtio gram och är fyrtiotvå centimeter lång.
Jag kan knappast ens
försöka beskriva känslan som sprider sig genom mitt inre när jag får hålla
henne i min famn, den är så fulländad det bara går trots att hon är väldigt,
väldigt liten.
När barnmorskan bär i väg
på henne igen ger Envy mig en blick.
”Vi är föräldrar, Miqe!”
Jag bara ler, kan knappast
sluta nu.
”Vad ska hon heta?”,
frågar jag, alldeles uppspelt.
”Vad tycker du?”
”Jag vet inte! Vad tycker
du?”
”Jag tycker att hon ska
heta Alice.”
”Då heter hon Alice”,
säger jag. ”Alice Miriam Bartelius. Efter min mamma.”
”Ja, självklart, det blir
skitbra”, säger Envy och börjar förbereda sig för att bli igensydd.
Liv 14/4-2011
Tiden går alldeles för långsamt i väntrummet där Pan och jag
sitter, eller snarare går omkring.
Dom första fem minuterarna
vågar vi nästan inte se på varandra, men sedan börjar vi prata nästan oavbrutet
med varandra för att vi är så förväntansfulla och en smula oroliga.
Hjärtat slår i raketfart i
bröstet på mig när jag tänker på att Envy bara har gått i sju månader och någon
vecka, och det bådar inte gott.
Det slutar med att jag och
Pan sitter uppkrupna i en soffa och håller om varandra.
”Pan...”, mumlar jag och
hör hur jag darrar på rösten.
”Ja, älskade Liv?”
Hon ser på mig med ögon
fyllda av tårar och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när våra blickar
möts.
Jag älskar henne fortfarande
så sjukt mycket som jag nog aldrig kommer kunna älska någon igen.
Min kärlek för Alessa är
väldigt, väldigt stark, men det är liksom på ett helt annat sätt.
Jag älskar Pan som om hon
vore en del av mig, för hon har gett mig så otroligt mycket.
”Tror du att det kommer
att gå bra?”
”Ja, det tror jag”, säger
Pan och försöker låta lugn. ”Snart får vi se lilla Alice, jag lovar.”
”Alice? Ska hon heta så?”
Precis då kommer Miqe in i
väntrummet med ett alldeles otydbart uttryck i ansiktet.
Det går inte att avgöra om
han är förtvivlad eller euforisk, men det kanske är en blandning.
Vi flyger upp från soffan
och kramar om honom båda två på samma gång.
Miqe börjar gråta mot min
axel.
”Vad är det som händer?”,
frågar jag.
”Hur mår Envy? Och
Alice?”, frågar Pan.
”Envy mår ganska bra”, får
han fram mellan snyftningarna. ”Alice kommer att bli sondmatad i kuvös dom
närmaste dagarna...”
”Åh... Men hon kommer väl
att överleva?”
Miqe ser på oss och
pressar fram ett leende som växer och växer.
Vi ler ikapp med honom,
ser frågande på den nyblivna pappan.
”Ja, hon kommer garanterat
att överleva.”
Miqe 15-21/4-2011
Miqe 15-21/4-2011
Envy får bli kvar på
sjukhuset en vecka och Alice likaså.
Jag och Pan är där och hälsar på dom varje dag, Liv och Alessa är
också där några gånger.
På måndagseftermiddagen
sitter jag och Pan inne hos Envy och slökollar på den lilla tvn i rummet hör vi
hur någon kommer gående i korridoren.
In genom den öppna dörren
kommer en väldigt snygg Alessa med två nallebjörnar under armen, en rosa och en
blå, och en stor bukett röda rosor.
Vi skiner upp alla tre när
hon ler med hela ansiktet och går fram till Envys säng.
”Hej mamma Envy, pappa
Miqe och mamma Pan”, säger hon stolt och lägger ner gosedjuren och rosorna på
sängen.
Envy lutar sig fram och
kramar om Alessa.
”Vem är dom här till?”,
frågar hon.
”Den rosa nallen är till
Alice och den blåa är till dig”, svarar Alessa. ”Och blommorna är till...ja,
det får ni väl läsa på kortet!”
Jag reser mig ur fåtöljen
och tar loss det lilla vita kuvertet från rosorna.
Ur kuvertet tar jag upp
ett kort med en baby och på insidan står det skrivet med guld penna; STORT GRATTIS TILL DOM
NYBLIVNA FÖRÄLDRARNA ENVY, MIQE OCH PAN! STORA KRAMAR FRÅN ALESSA OCH LIV.
Jag får nästan tårar i
ögonen när Envy sliter ifrån mig kortet för att läsa.
Alessa ler med hela
ansiktet och vinkar åt mig att gå runt sängen och ge henne en kram.
Hon doftar vanilj, schampo
och skinnjacka när jag slår armarna om henne.
”Var är Liv, då?”, frågar
Envy när Alessa släpper mig.
”Hon är fast på galleriet,
som vanligt.”
”Ja, men klockan är ju
bara halv fyra”, påpekar jag.
När vi har småpratat en
stund går vi in till rummet där lilla Alice ligger i en genomskinlig kuvös med
slangar in i magen.
Hon ser så fridfull ut där
och ligger och kniper ihop sina små ögon och sprattlar med armarna och benen.
Ett glädjeskutt drar
igenom min kropp så fort hon kommer inom synhåll.
”Alice, du är så älskad
från första stund”, säger jag.
”Ja, det är du verkligen”,
säger Envy.
När jag inte är på
sjukhuset och umgås med Envy och Pan eller studerar min älskade dotter jobbar
jag häcken av mig i skivbutiken och fixar i ordning både min och Envys lägenhet
så att dom ska vara helt perfekta när Alice kommer hem.
Jag spenderar självklart
en del tid med min syster också som inte verkar kunna glädjas nog åt att jag är
pappa och hon är faster.
Kvällen före Envys och
Alices hemkomst sätter jag, Alessa och Liv upp en stor banderoll hemma hos Envy
och Pan där det står VÄLKOMMEN HEM ALICE.
Och i banderollens hörn
har Liv målat ansiktsbilder av mig, Envy, Pan och en mycket liten, vacker Alice
inlindad i en filt.
”Den är helt perfekt”,
säger jag och kramar om min lillasyster bakifrån.
”Och du är helt perfekt”,
säger Alessa och kysser henne.
Jag kör hem dom två
turturduvorna till Liv och sedan åker jag hem och fixar några mackor.
Det är inget intressant på
tv, så jag sätter mig vid datorn och klickar mig in på Max’ ganska så kända
blogg som han försörjer sig helt på.
Till skillnad från dom
flesta andra kändisbloggarna skriver han faktiskt rätt intressanta saker.
Speciellt nu när han
nämner mig, Müsli, Liv, Envy och Alice hit och dit.
I det senaste inlägget
finns en bild på mig, Pan, Envy och Müsli som är tagen på sjukhuset tidigare
idag när dom var där och hälsade på.
EN SPARK RAKT IN I FÖRÄLDRALIVET, står det som rubrik.
Har ni någonsin funderat över det faktum att fyrtio procent av
ungdomsgraviditeterna är självvalda och att det är en ganska hög siffra? Jag
hade i alla fall inte funderat över det speciellt ingående innan jag träffade
Miqe (rödtotten till höger i bilden) och Envy (tjejen med det vackra, blåa
håret). Dom var från början ett helt vanligt par i tjugoårsåldern som råkade
bli med barn. (Och nu tänker ni säkert ”Det var ju oplanerat och då var det
inte självvalt. Men det stämmer inte alls.) Nu börjar nämligen det intressanta
i den här historien. Pan (rödtotten i mitten av bilden) var tillsammans med
Miqes syster Liv, men dom bröt upp med varandra och Pan blev så småningom ihop
med sin barndomsbästis Envy, varpå Envy dumpade Miqe som turnerade runt med
sitt rockband Pushing Pressure som ni alldeles säkert känner till ganska väl.
Men Miqe kom tillbaka och han och Envy bestämde tillsammans med Pan sig för att
behålla barnet efter födseln istället för att adoptera bort det. Så just nu
ligger en ganska så frisk, men för tidigt född, liten flicka vid namn Alice i
en kuvös på sjukhuset och bara väntar på att få komma ut i livet. Och hennes
föräldrar är som följer; Envy är hennes biologiska mamma, Miqe är hennes
biologiska pappa och Pan är hennes icke-biologiska (men fortfarande) mamma. Jag
finner hela det här fenomenet ganska intressant, men självklart älskar jag mina
vänner ändå. Dessutom är det ganska svårt att inte älska den här bilden när min
sexiga, älskade pojkvän står där och är snygg.
Lätt road över hans genomtänkta
text går jag in på kommentarer och läser igenom dom.
Många har skrivit saker
som ”hur kan du helt ohämmat bara hänga ut dina vänner?”, men för att vara helt
ärlig så tycker jag att sådana kommentarer är lite överdrivna.
Max får väl skriva om
precis vad han vill i sin personliga blogg, jag blir bara smickrad.
Dels är det intressant att
veta vad han tycker och tänker och dels uppskattar jag alltid när
kändisbloggare gör reklam för bandet.
Det är med ett leende på
läpparna jag går och lägger mig och drömmer om min älskade, lilla dotter.
Liv 23/4-2011
Jag ser djupt in i Alessas glittrande ögon och kysser hennes mjukt
fuktiga läppar.
Känslan av att få ha henne
nära, att få njuta av hennes kropp tätt intill min och hennes närvaro, är något
som slår alla andra känslor man möjligtvis kan känna.
Jag kramar om henne hårt,
smeker upp och ner längs hennes nakna rygg med handen.
Hon är så graciös i alla
sina rörelser när hon reser sig ur soffan och drar på sig sina klädesplagg ett
efter ett.
Ett ljusgrått linne och
ett par svarta boxerkalsonger träs på hennes nätta, men samtidigt muskulösa,
kropp.
När hon tar på sig sina
svarta baggyjeans och jag studerar hennes snygga ben står det verkligen helt
klart för mig vad det är som skiljer mellan systrarna Månsdottir och varför
Alessa faller mig mer i smaken.
Pans kropp verkar så skör
att det känns som om hon ska gå sönder bara man snuddar vid henne, till
skillnad från Alessa som är mer stabil och känns mer sexig då Pan känns mer
vacker.
Och dessutom har Alessa
större bröst än sin syster, vilket hamnar ganska högt upp på pluslistan.
”Vad tänker du på,
älskling?”, frågar hon och ler mot mig.
Hon drar sitt långa hår ur
ansiktet med fingertopparna och fäster det bakom örat.
Jag känner mig nästan hög
när jag studerar den vackra varelsen.
”Jag tänker på dig.”
Precis då ringer Alessas
telefon och det är Miqe som undrar var vi blivit av.
Det går upp för oss att vi
skulle varit hos Envy för tjugo minuter sedan för att ta en fika och umgås med
Alice, vi hade helt glömt bort tiden i våra passionerade lustar.
Så vi får skynda oss att
göra oss klara och sedan springer vi ut och hoppar på första bästa spårvagn.
Pan öppnar dörren för oss
när vi är framme.
Hon har en lång, ljust
mossgrön tröja, bruna strumpbyxor och sitt röda hår uppsatt i två flätor.
Hon är verkligen vacker
där hon står på hallgolvet och kramar om sin syster, och jag minns varför jag
föll för henne.
Men det gör inte lika ont
i hjärtat längre, det känns mest bara fint och underbart att jag och Pan fick
vår tid tillsammans och att jag träffade Alessa genom henne.
Jag ger henne en snabb
kram och fortsätter längre in i lägenheten där Miqe sitter i soffan med sin
lilla, vackra dotter i famnen.
Hela han lyser som en sol
och ser upp på mig och Alessa när vi kommer fram till soffan.
”Hej sötnosar!”, säger den
nyblivna pappan.
”Liv och Alessa, den här
morsan slavar i köket, som en riktig morsa!”, gormar Envy från köket där jag
kan se att hon precis tar ut en kladdkaka ur ugnen.
”Hjälp, har du bakat?”,
frågar Alessa imponerat.
”Hur har ni hunnit med?”,
frågar jag Miqe och tar ett varsamt tag om en av Alices små händer.
”Vi var ju tre”, svarar
han.
”Sov du här i natt?”
”Ja, jag blev bara kvar,
liksom. Hon skrek och grät nästan hela natten.”
Miqe reser sig ur soffan,
lägger över sin dotter i min famn och går bort till Envy för att hjälpa henne
att duka fram fikat.
När jag känner den lilla
flickan i mina armar blir jag alldeles lyrisk och ett leende sprider sig på
mina läppar som smittar av sig på Alice.
”Hon skrattar!”, utbrister
jag. ”Älskling, hon skrattar!”
Alessa ställer sig mitt
emot mig och studerar sin systerdotter.
”Ja, det gör hon”,
instämmer Alessa. ”Hörni, hon skrattar!”
Både jag och min flickvän
blir alldeles uppspelta, men dom tre föräldrarna ler bara lugnt mot oss.
”Hon har skrattat och haft
sig hela dagen”, säger Pan som sitter i det stora fönstret och blossar på en
cigarett.
”Ni har missat säkert tio
first-moments när ni legat hemma och gullegullat er”, säger Envy.
Ӂh, det kanske vi
har...”, mumlar jag.
”Men jag missar hellre
sådant, för jag skulle för allt i världen inte velat missa vår magiska natt,
morgon och dag”, viskar Alessa i mitt öra och får mig att rysa.
Jag stryker mina
fingertoppar över Alices lilla, rosa babykind och riktigt myser när jag känner
hur mjuk och len hon är.
”Lägg Alice i sängen en
stund nu, så att vi kan fika”, säger Envy och häller upp kaffe i fem stora
muggar. ”Jag har faktiskt slitit med den här kladdkakan nu!”
Vi gör som hon säger och
tar sedan plats runt det stora matbordet.
Till min stora besvikelse
går det en rysning av obehag genom min kropp när Pan sätter sig bredvid mig.
Jag tänker inte försöka
förneka att vissa delar av mig bara vill spola tillbaka tiden och hålla henne i
min famn igen.
Och det som skapar det
största dilemmat i mig är att om jag hade kunnat spola tillbaka tiden så vet
jag inte om jag hade hållit fast vid Pan eller gjort precis samma sak igen.
Jag önskar ju att svaret
självklart och utan tvekan ska vara det senare, för jag älskar Alessa så sjukt
jävla mycket.
Men det är inte självklart,
för jag älskade Pan så sjukt jävla mycket.
Miqe kastar en blick på
mig för att påminna mig om att jag är lite för tyst, vi har suttit där runt
bordet i snart fem minuter nu och jag har inte sagt ett ord sedan jag la ner
Alice i spjälsängen.
Dom andra har babblat på
så det har väl inte direkt varit någon fara, men ändå.
Nu är ju faktiskt Alice
det enda skälet till att vi alla är samlade här, så vi borde väl prata om
henne.
”Jaha, hur känns det att
vara hemma igen då, Envy?”, frågar jag eftersom att det är det första jag
kommer på.
”Det är verkligen skönt!
Jag klarade inte av det där jävla sjukhusblasket till kaffe, usch!”
Gänget runt bordet brister
ut i ett kittlande fnitter, som alltid när Envy lyckas få precis allting att
kretsa runt kaffe.
”Vilken tur att jag och
Pan var och handlade mat till er i förrgår då, och att vi köpte upp ett riktigt
kaffelager”, flinar Miqe.
”Kallar ni fyra paket ett
riktigt lager? Tyvärr, mina kära medföräldrar, men heter man Envy och har
plågats med sjukhusblask alldeles för länge så lär dom inte räcka längre än en
vecka.”
Pan sträcker sig över
bordet och ger sin flickvän en puss, Miqe rufsar om hennes hår och säger att
nästa kaffeköp får hon stå för helt själv.
”Nog för att jag ska
betala underhåll till dig, kära medförälder, men det ska ju främst gå till
Alice”, säger Miqe. ”Och jag antar att det lilla livet inte har börjat dricka
kaffe än.”
”Just det”, säger jag och
kommer plötsligt på något att prata om som inte känns alldeles dumt eller
irrelevant. ”Dricker hon bröstmjölk nu? Eller blir hon fortfarande sondmatad?”
”Ja och ja”, svarar Envy.
”Hon kommer att bli
sondmatad ett tag framöver, men det sköter vi själva nu”, fortsätter Pan.
”Ja, hon får den genom en
slang direkt in i magen”, säger Miqe. ”Ungefär som när hon fortfarande fick
näring genom navelsträngen.”
”Men du ammar henne
samtidigt?”, frågar Alessa intresserat.
”Ja, det gör jag”, svarar
Envy. ”Sonden är ju hennes huvudsakliga föda, men jag ska försöka vänja henne
vid bröstmjölk och hon verkar gilla det.”
Det blir tyst runt bordet
en stund, vi mumsar på Envys precis lagom kladdiga kladdkaka och njuter av
hennes alltid lika perfekta kaffe.
Jag studerar människorna
bredvid och framför mig, mina bästa vänner och min familj.
Den enda som fattas är
Müsli, men han ska komma förbi runt sextiden när han slutat jobbet.
Och jag tänker att trots
att både jag, Miqe, Pan och Alessa förlorat våra föräldrar så sitter vi ändå
här runt bordet och har tillsammans skapat en familj som säkerligen är mycket
bättre än dom familjer vi skulle haft med våra föräldrar.
Vi har allihop precis
tagit det allra sista klivet in i vuxenvärlden, i och med Alices födelse.
Vi står inte längre med
ena foten i barnvärlden.
Utan nu när det vi som är
dom vuxna i vår egna lilla familj, och vi är inte ens tjugofem.
Ӏr det inte lite
underligt när man tänker på det”, säger jag drömskt när vi har dukat av bordet
och sitter i sofforna med varsin cigg.
”Vad är det som är
underligt?”, frågar Envy nyfiket.
”Att vi är en familj nu,
att just vi fann varandra och skapade ett liv som vi alla har del i”,
fortsätter jag. ”Håll med om att det känns ganska mäktigt och vuxet, underligt
fast på ett bra sätt.”
Miqe kramar om mig och är
nära att bränna mig med sin cigarett, men rycker undan den i sista sekund.
”Menar du Alice?”, frågar
Pan. ”Att Alice är det liv som vi alla skapade och har del i?”
”I så fall ska mest cred
gå till mig och Miqe som rent biologiskt skapade henne”, påpekar Envy.
Jag suckar lite, men kan
inte låta bli att le åt henne och hennes sjätte kopp kaffe som vilar i hennes
hand.
”Självklart. Jag menar
inte just Alice i sig, utan snarare vad hon symboliserar.”
”Vi fattar, syrran”, säger
Miqe och rufsar om mitt hår. ”Vi behöver inte bli alldeles djupa och poetiska
nu, jag vill hellre gå ut med Alice i barnvagnen!”
Jag ger även honom en suck
och ett leende när han släpper mig och reser sig ur soffan.
Alessa lägger armarna om
mig och säger att vi kan vara djupa och poetiska när vi är ensamma.
”Ska vi verkligen gå ut
nu?”, säger Envy och ser på Miqe som lyfter upp deras dotter ur spjälsängen och
rättar till hennes vinröda sparkdräkt i dockstorlek. ”Klockan är redan kvart i
sex, skulle inte Müsli komma snart?”
”Jo, han slutade klockan
fem och skulle ta fem i halv-bussen från Kungälv”, säger jag.
”Men jag vill ju gå ut och
gå med vår söta prinsessa innan det blir mörkt”, säger Miqe med iver i rösten.
”Vi sa ju att vi skulle göra det, hela familjen tillsammans.”
Ingen av oss kan motstå
hans innerliga babylycka, eller snarare babyeufori som smittar av sig på alla i
närheten.
Så vi bestämmer att vi ska
vänta tills Müsli kommer och sedan ta en snabb barnvagnspromenad.
Alice behöver frisk luft,
men får inte vara ute i kylan för mycket eftersom att hon fortfarande är svag
och kan bli sjuk jättelätt.
Men lagom korta promenader
med en påpälsad Alice i en barnvagn fullproppad med varma filtar är bara
hälsosamt, för oss alla.
Medan vi väntar på min
bästa vän börjar den otåliga pappan Miqe rota fram Alices ytterkläder och klä
på henne.
När han har fått på henne
sin lilla, ljusblå overall med tillhörande vantar och tossor och trätt en rosa
mössa över hennes huvud är han jättenöjd med sig själv.
Men det blir faktiskt lite
synd om honom när Pan påpekar att hon måste ha en kofta under overallen och ett
par strumpor i tossorna, vilket han har glömt att sätta på henne.
Pan tar över påklädningen
och Miqe dunsar ner i soffan bredvid Envy med en snopen min.
”Det är okej, pappa Miqe”,
säger Envy och tar hans hand. ”Ingen av oss kan det här än.”
”Utom allvetande Pan”,
suckar han.
Jag, Alessa och Envy kan
knappt hålla oss för skratt eftersom att situationen, och framför allt Miqe, är
ganska så komisk.
Han gick från sprudlande
och ivrig till deppig och besegrad över en kofta och ett par strumpor.
Visst, det råder inget
tvivel om att han kommer att bli världens bästa pappa, men han ska ju inte
behöva känna att det är någon slags titel han måste leva upp till.
Och även om det vore så är
det här verkligen ingenting han behöver känna sig misslyckad över.
”Jag är definitivt inte
allvetande”, påpekar Pan och låter som om även hon har lite svårt att hålla sig
för skratt. ”Jag kom bara ihåg att vi pratade med doktorn om att hon behöver
minst tre lager på sig utomhus.”
”Jaha, det hörde nog inte
jag...”, säger Miqe.
”Du var inte ens med, för
det var i onsdags.”
”Då kanske ni kan förlåta
mig för den lilla missen?”
Jag ger Alessa och Envy en
blick och sedan kan vi inte hålla oss längre utan börjar asgarva.
”Det var ingen miss,
Miqe!”, säger jag. ”Du är världens
bästa pappa, oroa dig inte.”
Han pressar fram ett
leende, ser lite förvirrad ut, men reser sig ur soffan och går bort till sängen
igen där Pan precis knäpper den sista knappen på Alices overall.
Miqe trär än en gång den
rosa dockmössan över sin dotters huvud och ger henne sedan en puss.
Det är sjukt ovant att se
min storebror i den här rollen, men han är inte bara världens bästa pappa utan
också världens sötaste.
Och världens coolaste
också för den delen, med tanke på att han spelar i ett rockband, jobbar i en
skivbutik och klär sig i stuprör i regnbågens alla färger.
Det är ingen snö kvar på Göteborgs ännu vinterfrusna gator, den smälte bort för en knapp månad sedan.
Men trots att det nu är
slutet av april är asfalten fortfarande glittrigt frostbelagd och man får gå
försiktigt för att inte halka.
Miqe har ännu inte bytt
till sommardäck på sin bil, och vår pappa brukade alltid säga att vintern inte
var slut förrän han gjorde det, så med dom måtten mätt är det just nu en vecka
kvar till maj och fortfarande vinter.
Och jag säger inte emot
för det är inte bara Alice som måste vara påpälsad ute i minusgraderna.
Vi har jackor eller
vinterkappor, halsdukar, mössor och vantar på oss nästan hela bunten där vi
vandrar fram i den tidiga kvällen och pratar på om allt och ingenting.
Den enda av oss som
möjligtvis skulle kunna frysa är Miqe som inte har varken mössa eller vantar
och inte ens har stängt sin skinnjacka.
Alessa har också
skinnjacka, men hon har i alla fall dragit upp dragkedjan ända till hakan och
en vit mössa pryder hennes hjässa.
Vi har varit ute och gått
i ungefär en kvart och turas om att hålla barnvagnen.
Jag och Müsli går någon
meter bakom dom andra och pratar igenom i princip allt som hänt mellan honom
och Max sedan vi sist diskuterade deras förhållande.
Müsli har mer eller mindre
flyttat in i sin pojkväns tvårummare, vilket jag i princip visste eftersom att
han är där hela tiden.
Men nu har han tydligen
börjat flytta över sina saker och berättar att hans pappa har planer på att
göra om hans rum till något slags arbetsrum med en träningsmaskin som han köpt,
och dessutom tänker han flytta Katrins piano dit just eftersom att det är,
eller var, Müslis rum.
Han blir tårögd när han
berättar om det och säger att han känner sig hedrad över att hans pappa vill
spara pianot i hans rum trots att ingen längre spelar på det.
Jag föreslår att han ska
lära sig och när han säger att han faktiskt funderar på det sprider sig en
porlande glädje i mitt inre.
För trots att Müsli
förlorade sin fullkomligt fantastiska mamma för bara sju månader sedan så finns
det så mycket hopp och liv i honom.
Precis som vi andra, i
hans familj av bästa vänner, bygger han sin grund på sig själv och inte på sina
föräldrar.
Det är något som gäller
oss alla, även Envy trots att hennes mamma och pappa fortfarande är i livet, vi
bygger våra egna grunder.
Kanske är det den sanna
innebörden av att vara vuxen?
Müsli berättar också att
han har inspirerats av Max att börja blogga, och hittills har han bara skrivit
ett inlägg som över hälften av Max’ hundratusentals läsare har läst och
kommenterat.
Så nu har han flera hundra
kommentarer om ett inlägg som handlar om hur han prismärker varor på Maxi och
att han saknar mig.
Jag blir alldeles rörd och
lovar att läsa när jag kommer hem i kväll.
”Men hur går det med dig
och Max, egentligen?”, frågar jag eftersom att vi har glidit ifrån ämnet en
aning. ”Är du kär? Och är du verkligen säker på att han är gay?”
”Hörni där bak!”, säger
Miqe. ”Vi tänkte gå hemåt nu, Alice måste in i värmen.”
”Ni kan gå i förväg”,
säger jag. ”Vi kommer om en stund, vi måste snacka lite bara.”
Alessa ger mig en kyss och
gänget försvinner sedan runt ett hörn.
Vi funderar på att sätta
oss någonstans, men det är så kallt att vi måste röra oss för att hålla värmen.
Så vi bestämmer oss för
att gå ett varv runt Avenyn och kanske ta vägen om älven tillbaka hem till Envy
och Pan.
Jag krokar arm med min
bästis och ber honom att fortsätta berätta.
”Han är inte Erik”, är det
första han säger. ”Självklart är jag kär, så gränslöst kära är vi båda två. Och
han är inte heller Sammy, Max är tvåhundratio procent gay. Du behöver inte oroa
dig över det, Liv.”
”Men jag vill bara inte
att du ska råka illa ut igen...”
”Det gör jag inte”, lovar
Müsli. ”Max är nog mer galen i mig än vad jag är i honom, och jag är extremt
galen.”
När vi har vandrat Avenyn
ner bestämmer vi oss för att ta den snabbaste vägen hem till Envy.
Det har redan gått tjugo
minuter sedan vi skildes från dom andra och det börjar bli mörkt ute.
Vi stannar på 7 Eleven på
vägen och köper cigg till mig och nudelwok till Müsli eftersom att han inte har
ätit sedan lunch och är riktigt hungrig.
Jag känner själv hur min
mage kurrar, det är över två timmar sedan jag åt två bitar kladdkaka och före
det har jag inte ätit något sedan jag och Alessa slängde i oss varsin Pan Pizza
i förmiddags.
Men jag tänker att jag ska
fixa något när jag kommer hem istället, det blir billigare så.
Alice sover som en liten
ängel när vi kommer upp i Envys lägenhet.
Det är sådan mysig
stämning i den stora ateljévåningen, levande ljus brinner i köksfönstret och på
soffbordet och ger ifrån sig ett tryggt sken.
Jag sjunker ner bredvid
Alessa som halvligger i sängen och studerar den sovande Alice mellan spjälorna.
”Är hon inte vacker?”,
säger hon och ler med hela ansiktet.
”Jo, hon är alldeles
bedårande. Men inte lika bedårande som du.”
Hon tar min hand och
kramar den hårt, viskar i mitt öra att hon älskar mig.
När klockan börjar närma sig nio bestämmer vi att det är dags att
gå hem.
Visserligen är det lördag,
men dom tre föräldrarna var uppe med Alice nästan hela natten och jag och
Alessa inte heller fick någon sömn av andra, mer sexuella anledningar.
Så jag, Miqe, Alessa och
Müsli börjar ta på oss skor och ytterkläder och säger sedan god natt till Envy
och Pan.
När vi alla fyra står och
väntar på våra respektive spårvagnar säger Alessa att hon tänkte sova hemma hos
sig i natt och gå upp tidigt i morgon och fota.
Det är helt okej för mig
att vara ensam, men när Miqe frågar om jag vill sova hos honom säger jag inte
nej.
Jag har ännu inte sovit i
hans lägenhet så det är väl kanske dags nu.
Vår spårvagn kommer först,
vi kramar Alessa och Müsli hej då och hoppar ombord.
Under den dryga fem
minuters-resan hem till Miqe berättar han att han har något han vill visa mig,
något som han hittade i flytten från Amanda.
Men han säger inte vad det
är, så jag blir riktigt nyfiken och när vi äntligen kommer innanför ytterdörren
håller jag på att bli galen av iver.
”Vad är det för något,
egentligen? Visa mig nu!”
”Nej, du får faktiskt
lugna ner dig lite först”, säger min bror bestämt och föser ner mig i sin gråa
soffa. ”Det är en viktig grej som betyder väldigt mycket för mig och jag vill
att du tar det på allvar.”
”Okej, jag är allvarligt”,
säger jag och tar ett djupt andetag. ”Och nyfiken.”
Utan att säga ett ord till
går Miqe in i sovrummet och återvänder strax med ett fullskrivet A4-papper i
handen.
Han placerar sin fåtölj
närmare soffan, precis mitt emot mig och slår sig ner i den.
Sedan lägger han papperet
i mitt knä och ser allvarligt på mig, får ett lite osäkert uttryck i ansiktet.
”Det är en låttext”, säger
Miqe. ”Jag skrev den till dig sommaren före du skulle börja gymnasiet, men jag
vågade aldrig ge dig den. Jag var rädd att det skulle vara för mycket, och att
du kanske inte behövde det som texten säger. Så jag gömde den, vågade inte ens
visa den för bandet. Men så hittade jag den när jag höll på att packa
flyttlådor och nu har jag skrivit musik till den. Jag vill att du ska läsa den,
Liv. Nu är jag redo för det.”
Jag blir alldeles mållös,
överväldigad, eftersom att jag inte visste att min storebror tänkte på mig så
mycket under den tiden.
Han var ju så upptagen med
allt annat, och mig gick det väl ingen nöd på, även om jag verkligen saknade
honom vid vissa tillfällen.
”Varför vågade du inte ge
mig den då?”
”Läs bara så förstår du,
eller så kan jag förklara sedan.”
Jag är ännu mer ivrig när
jag låter blicken falla på papperet, men jag håller det inom mig.
TILL LIV, MIN SYSTER
Din värld kommer att förändras
Solen kommer inte alltid lysa för dig
Åren passerar, förutsättningar ändras
Och det är bättre att du får höra det från mig
När mörkret faller, växer och gror
Du kan lita på din storebror
Vi står här sida vid sida
Ingen av oss ska behöva lida
Vi leder varandra och visar vägen
Du har mitt stöd i alla lägen
Jag lovar dig
Om du, som jag, springer vilse i livet
Och inte vet vad du ska ta dig till
Jag hjälper dig hem igen, det är givet
Syrran, min prinsessa, bara lev din dröm och ta det chill
Nu är du mitt i livet, varken liten eller stor
Men du kan lita på din storebror
Vi står här sida vid sida
Ingen av oss ska behöva lida
Vi leder varandra och visar vägen
Du har mitt stöd i alla lägen
Jag lovar dig
Världen är hård, livet är tufft
Men jag har funnit syre, du får andas min luft
Mina ögon fylls med tårar
när jag läser och hjärtat skenar i bröstet på mig.
Jag har lite svårt att
greppa att min sjuttonåriga storebror satt och skrev en sådan här låt till mig
och samtidigt verkade ganska nonchalant mot mig.
Jag frågar honom om det
och han svarar att han helt enkelt var rädd för att tränga sig på.
Han var osäker på om jag
behövde sådant stöd bara för att han hade gjort det.
”Självklart hade jag
uppskattat ditt stöd, Miqe. Ibland tyckte jag att du var lite för uppe i
musiken och dig själv. Jag mådde väl inte direkt dåligt då, men alla har
svårigheter dom måste kämpa med ibland. Men det är okej, brorsan, vi fann ju
varandra trots att du inte gav mig låten.”
Miqe ger mig en lång kram,
säger förlåt för att han var så feg och sedan drar han fram en av sina gitarrer
och sjunger låten för mig.
Jag har nog aldrig känt
mig mer hedrad i hela mitt liv.
Den är helt fantastisk och
han är helt fantastisk.
Miqe, min bror
Müsli 24/4-2010
När jag vaknar långsamt på söndag morgon är det bredvid världens
snyggaste kille.
Max ligger där på mage i
sängen och sover som en stock.
Jag kan inte låta bli att
le när jag studerar honom, han gör mig så otroligt lycklig.
Den stora, svarta
väggklockan visar tjugo över elva och jag känner hur hungrig jag är.
Så jag bestämmer mig för
att ta mig egna friheter i min pojkväns kök, smyger dit och fixar äggröra och
bacon till frukost.
När allt är klart ställer
jag två tallrikar på en bricka och bär in till Max i sovrummet.
Jag väcker honom med en
kyss och han blir jätteimponerad när han ser frukosten.
När vi har ätit åker Max i
väg för att träffa sin så kallade bloggmanager och jag tar en snabb dusch.
Sedan ringer Liv och säger
att det har hänt en grej, så jag bjuder över henne så att vi kan prata.
Medan jag väntar på min
bästis drar jag på mig lite kläder.
Jag rannsakar min pojkväns
otroliga walk in-closet och hittar ett par gråa jeans och en vit The
Knife-tröja som jag inte tror att han har något emot att jag lånar.
När det ringer på dörren
tjugo minuter senare rusar jag och öppnar, och Liv slänger sig om halsen på
mig.
Hon doftar starkt av hårspray
och är jättesöt i sin långa, lila tröja och svarta tights, men hennes ögon
avslöjad hur bekymrad hon är.
Vi sätter oss i Max’
svarta skinnsoffa.
Jag blir ganska orolig för
min bästa vän, hon har mått så bra den sista tiden och jag vill verkligen inte
att något jobbigt ska hända henne nu.
Liv tar ett djupt andetag
och plockar fram sin mobil ur handväskan.
”Prata med mig, Liv”, ber
jag. ”Vad är det som har hänt, egentligen?”
”Jag fick ett sms från en
person som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva höra från igen.”
”Vem då, Nike?”
”Nej, dummer”, säger hon
och petar mig i sidan, ler lite. ”Från Alina.”
Ӂh, okej... Vad skrev hon
då?”
Hon räcker mig sin telefon
och säger åt mig att läsa högt.
”Liv, jag kan inte sluta tänka på dig. Vad hände med oss, egentligen?
Vad gjorde jag för fel? Varför dög jag inte åt dig? Jag ville vara allt det som
du behöver och vill ha, och jag försökte verkligen. Vad är det för fel på mig,
Liv? Vad har Alessa som jag inte har? Jag älskar dig fortfarande så mycket att
det gör ont. Om du inte har kvar mitt nummer så är det Alina. En ensam Alina.”
Liv slår ut med armarna
och får ett uppgivet uttryck i ansiktet.
Jag vet inte riktigt vad
jag ska säga, jag är fortfarande väldigt besviken på henne för att hon låg med
Alina och dom känslorna är på väg att bubbla upp nu.
Det hon gjorde var så fel,
både mot Pan och Alina.
Men jag vill inte vara arg
på henne för det, jag har redan varit arg så att det räcker.
Det är överspelat nu och
jag vet att hon verkligen ångrar sig.
”Säg någonting!”
Hon rynkar på ögonbrynen,
ser forskande på mig.
”Har du svarat?”, frågar
jag.
”Nej, jag vet verkligen
inte vad jag ska skriva. Vad svarar man på sådana frågor?”
”Alltså, om jag får vara
helt ärlig nu...”, börjar jag. ”Så tycker jag att hon gör fel nu som sätter
sådan press på dig, men anledningen till att hon känner såhär är ju att du gav
henne en del falska förhoppningar. Håller du inte med mig?”
”Jo, jag vet. Men jag har
ju förklarat för henne minst tusen gånger att jag bara var tänd på henne. Men
det betyder ju inte att det är något fel på henne! Allvarligt talat, varför kan
hon inte bara släppa mig och gå vidare?”
Nu tycker jag nästan synd
om Liv, hon förtjänar inte det här efter allt hon gått igenom.
Även om hon inte skötte
situationen med Alina speciellt väl, så är det ganska dålig stil av Alina att
bara kasta sig över henne såhär.
”Vissa människor har svårt
att släppa taget, om man är riktigt kär kan det ta flera år. Eller längre än
så. Men det är inte ditt ansvar längre, Liv. Du har redan tagit ditt ansvar
genom att prata med henne. Och sluta ligga med henne...”
Hon ger ifrån sig en djup
suck och skakar på huvudet.
Ӂh, jag vet inte vad jag
ska ta mig till! Hon är som ett jävla spöke som hemsöker mig. Tycker du att jag
ska svara?”
”Ja, det tycker jag. Men
var saklig, inte känslosam.”
Hon tar mobilen ifrån mig
och börjar skriva, sedan får jag läsa smset innan hon skickar i väg det.
”Det är inget fel på dig, Alina. Du var inte rätt för mig, men du
kommer att vara rätt för någon. Gräv inte ner dig i det här mer, ta dig upp och
gå vidare istället. För din egen skull.”
Jag nickar medgivande och
Liv trycker på skicka.
När leveransrapporten
ramlar in bestämmer vi oss för att lägga det här åt sidan och gå ut och ta en
bekymmerslös fika.
Vi hamnar på Espresso House,
och Max kommer dit och gör oss sällskap när han är klar hos sin manager.
Han är så otroligt snygg i
sin grårandiga tröja och sina svarta jeans att jag nästan blir galen när han
slår sig ner bredvid mig.
Alessa 3-9/5-2011
Jag kliver av spårvagnen och går den korta biten upp till lägenheten.
När jag kommer innanför dörren sparkar jag av mig skorna och går raka vägen in i köket, plockar fram en oöppnad flaska vitt vin.
Med en suck kastar jag mig ner på skinnsoffan och slår på tvn, korkar upp flaskan.
Jag känner mig så fruktansvärt låg för tillfället.
Alla har så mycket för sig och jag känner mig utanför.
Pan, Envy och Miqe har Alice, Liv har galleriet och sitt jobb.
Vad har jag?
En flaska vitt vin och en klump i magen.
Självklart gläds jag å deras vägnar, ibland känner jag mig till och med delaktig, men ändå..jag är varken mamma, pappa, arbetande eller konstnär.
Jag måste försöka hitta någonting eget.
Utan att tveka lyfter jag vinflaskan och klunkar en lång stund.
Allt tänkande får mig att må sämre än innan jag kom hem.
Trots att jag avskyr att gråta börjar tårar rinna ned för mina kinder.
Egentligen är det väl inte så smart att dricka vin när jag är på det här humöret, men det ligger i min natur, så jag halsar en del till.
Vid det här laget är flaskan halvfull, vilket betyder att jag dragit i mig 35 cl vin på tio minuter.
Jag kan inte förneka att det börjar snurra lite i huvudet på mig.
En impuls, som jag så ofta förnekat och föraktat, smyger sig på mig.
Jag vill skada mig själv, vill vara som Pan för en stund.
Folk har accepterat att hon skadar sig själv, men om jag skulle göra det..
Liv skulle bli så besviken, Pan likaså, säkerligen även Miqe.
Åh, varför måste det vara så att man förväntar sig olika saker av olika personer?
Bara för att jag aldrig gjort det, inte allvarligt, så betyder det inte att jag inte skulle kunna!
Jag börjar nästan bli arg, får lust att göra det bara på grund av det.
Kanske om jag skulle göra det på något ställe där det inte syns så tydligt..
Jag tar några klunkar vin till och går ut i badrummet med flaskan.
Väl där drar jag ner mina baggyjeans och plockar fram en rakhyvel, fingrar lite på den innan jag plockar isär den.
Är det såhär Pan känner när hon håller ett nytt, glänsande rakblad i sin hand?
Lite osäker sätter jag bladet mot låret, trycker lite.
Hur hårt ska man trycka, hur långt ska man dra?
Jag viftar bort tankarna och bara snittar till.
Min bleka hud delar på sig, ur såret börja det forsa blod.
Herregud, jag var inte beredd på att det skulle bli så brett.
Ändå sätter jag bladet mot benet och drar lika hårt ett par gånger till, inuti mig pulserar det av adrenalin.
Efter en stund tappar jag kontrollen och övergår till handleden, som besatt skär jag sår efter sår, på golvet har det bildats en pöl av blod.
Tårarna forsar ner för mina kinder, men jag tror samtidigt att jag skrattar.
Liv kommer slå ihjäl mig imorgon när hon märker det, men jag kunde inte brytt mig mindre för tillfället.
Inte förrän mobilen i min byxficka börjar vibrera lägger jag ifrån mig rakbladet.
Livs namn dyker upp på displayen och jag tar en stor klunk vin innan jag svarar.
Alessa 3-9/5-2011
Jag kliver av spårvagnen och går den korta biten upp till lägenheten.
När jag kommer innanför dörren sparkar jag av mig skorna och går raka vägen in i köket, plockar fram en oöppnad flaska vitt vin.
Med en suck kastar jag mig ner på skinnsoffan och slår på tvn, korkar upp flaskan.
Jag känner mig så fruktansvärt låg för tillfället.
Alla har så mycket för sig och jag känner mig utanför.
Pan, Envy och Miqe har Alice, Liv har galleriet och sitt jobb.
Vad har jag?
En flaska vitt vin och en klump i magen.
Självklart gläds jag å deras vägnar, ibland känner jag mig till och med delaktig, men ändå..jag är varken mamma, pappa, arbetande eller konstnär.
Jag måste försöka hitta någonting eget.
Utan att tveka lyfter jag vinflaskan och klunkar en lång stund.
Allt tänkande får mig att må sämre än innan jag kom hem.
Trots att jag avskyr att gråta börjar tårar rinna ned för mina kinder.
Egentligen är det väl inte så smart att dricka vin när jag är på det här humöret, men det ligger i min natur, så jag halsar en del till.
Vid det här laget är flaskan halvfull, vilket betyder att jag dragit i mig 35 cl vin på tio minuter.
Jag kan inte förneka att det börjar snurra lite i huvudet på mig.
En impuls, som jag så ofta förnekat och föraktat, smyger sig på mig.
Jag vill skada mig själv, vill vara som Pan för en stund.
Folk har accepterat att hon skadar sig själv, men om jag skulle göra det..
Liv skulle bli så besviken, Pan likaså, säkerligen även Miqe.
Åh, varför måste det vara så att man förväntar sig olika saker av olika personer?
Bara för att jag aldrig gjort det, inte allvarligt, så betyder det inte att jag inte skulle kunna!
Jag börjar nästan bli arg, får lust att göra det bara på grund av det.
Kanske om jag skulle göra det på något ställe där det inte syns så tydligt..
Jag tar några klunkar vin till och går ut i badrummet med flaskan.
Väl där drar jag ner mina baggyjeans och plockar fram en rakhyvel, fingrar lite på den innan jag plockar isär den.
Är det såhär Pan känner när hon håller ett nytt, glänsande rakblad i sin hand?
Lite osäker sätter jag bladet mot låret, trycker lite.
Hur hårt ska man trycka, hur långt ska man dra?
Jag viftar bort tankarna och bara snittar till.
Min bleka hud delar på sig, ur såret börja det forsa blod.
Herregud, jag var inte beredd på att det skulle bli så brett.
Ändå sätter jag bladet mot benet och drar lika hårt ett par gånger till, inuti mig pulserar det av adrenalin.
Efter en stund tappar jag kontrollen och övergår till handleden, som besatt skär jag sår efter sår, på golvet har det bildats en pöl av blod.
Tårarna forsar ner för mina kinder, men jag tror samtidigt att jag skrattar.
Liv kommer slå ihjäl mig imorgon när hon märker det, men jag kunde inte brytt mig mindre för tillfället.
Inte förrän mobilen i min byxficka börjar vibrera lägger jag ifrån mig rakbladet.
Livs namn dyker upp på displayen och jag tar en stor klunk vin innan jag svarar.
”Hallå?”, sluddrar jag.
”Alessa, du är jättefull!”
”Va..ja! Eller nej..”
”Hur mycket har du druckit?”
”Drygt en flaska vin, men jag ska..det
var bara för att kunna somna!”
”Säkert.”, säger Liv skeptiskt. ”Jag
blir orolig för dig!”
”Nej men ärligt, jag tänkte precis gå
och lägga mig.”
”Är det sant?”
”Ja!”
”Ja..okej. Men vi ses imorgon, visst?”
”Absolut, ring mig när jag vaknat..eller
jag menar..när du vaknat alltså..”
Hon skrattar lite på andra sidan luren.
”Jag ringer när du vaknat, älskling,
haha.”
”Bra, puss, älskar dig.”
Jag kan höra henne säga detsamma till mig innan jag klickar henne och telefonen
faller ur min hand.
Ur badrumsskåpet plockar jag fram bandage som jag lindar om mina lår och
handleder.
Sedan stapplar jag in i vardagsrummet och ramlar ihop på madrassen, faller i
djup sömn på bara några minuter.
Jag vaknar mitt i natten och
finner mig själv intrasslad i lakanen, svettig av ångest och mardrömmar.
Vinet har inte riktigt gått ur min kropp, men jag är betydligt nyktrare nu än
när jag däckade.
Jag måste verkligen kissa, så jag trasslar mig ur täcket och sätter mig upp.
Lakanet under mig är fuktigt och jag ser ner på det, får en impuls att spy när
jag inser vad det är som klibbar fast mot min kropp.
Jag har helt och hållet blött igenom bandagen på låren, blodet har färgat
lakanet under mina ben rött.
Förskräckt reser jag mig upp på vingliga ben och sliter av det.
Fuck, det har till och med färgat av sig på madrassen.
Paniken tickar i mitt bröst när jag skyndar in i badrummet för att lägga om
såren.
Smärtan när jag lindar av mig det gamla bandaget är nästan outhärdlig, tyget
har fastnat i det torkade blodet.
Men till slut har jag tvättat och lagt om mina ben och den här gången hoppas
jag att det ska hålla bättre.
Utmattad, men inte sovtrött, plockar jag fram min systemkamera och sätter på
den.
Jag kollar igenom mina senast tagna bilder, dom flesta är på Pan.
Hon ler mot kameran på nästan alla, men hennes ögon är trötta och tomma, hennes
hår hänger i tovor.
Hon är så liten och trasig, min syster, och jag undrar om det är något som är
medfött, om det sitter i mig med.
I sådana fall har jag en bra ursäkt för mitt beteende och mina känslor.
Åh!
Jag slår händerna för ansiktet, vad är det jag försöker lura i mig själv?
Det är inte precis så att jag och Pan har någon medfödd tvillingdepression som
bryter ut med jämna mellanrum och drar ner oss i ett stort svart hål.
Vi föddes helt enkelt in i fel jävla värld.
”Måns, jag behöver hjälp. Jag sitter och filar
på ett budgetförslag för skolan men kan inte riktigt få ihop det här..”
Jag ser upp från mitt ritpapper, studerar mamma på andra sidan bordet.
Pappa kommer upp bakom henne och ser ner över hennes axel.
"Sigrún, jag vet ingenting om sådant där, det vet du. Det är ditt område.”
Jag knackar på bordet med min röda krita och försöker fånga deras
uppmärksamhet.
”Al, du distraherar.”, muttrar mamma
irriterat.
”Men mamma, kolla här då!”, säger jag
och håller upp min teckning.
Den föreställer mig och min syster, som jag aldrig träffat, men ofta drömmer
om.
”Alessa, vad ska det här föreställa?”,
frågar mamma upprört, sliter pappret ur min hand.
Jag ser förskräckt på henne när hon knycklar ihop teckningen med ett
sammanbitet ansiktsuttryck.
”Mamma! Vad gör du?”
”Varför, och jag undrar verkligen
varför, kan du inte låta det här upphöra?”, frågar hon. ”Alla dessa meningslösa
teckningar..”
Jag ser ner i bordet.
”Sigrún, snälla..”, ber pappa. ”Hon vet
inte bättre.”
”Jag har sagt till henne otaliga
gånger!”, utbrister mamma och slår ut med armarna. ”Alessa, för sista gången
nu, det räcker!”
Nästan omärkligt nickar jag, men inom mig gör det så ont att jag får svårt att
andas.
”Kan du inte rita av oss istället?”,
försöker pappa.
”Måns, det där är lönlöst. Hon bryr sig
inte ett dugg om sin riktiga familj. Allt hon vill är att leva i sin fördömda
fantasivärld.”
”Det är inte sant!”, flämtar jag, mina ögon svämmar över.
Mammas blick på mig är nedlåtande, besviken.
Jag slår ihop mitt block, samlar ihop mina kritor och lämnar rummet.
Mitt nioåriga hjärta skenar i mitt bröst.
Miras
lönlösa försök att fånga min uppmärksamhet gör henne synbart irriterad.
”Alessa, vakna upp ur din fantasivärld!
Du vet, det finns en riktig värld här som väntar på dig.”
Jag suckar och låter de nyss så fängslande tankarna glida undan och lämna plats
för min bästa vän.
”Vad, Mira?”, frågar jag.
”Om du inte märkt det så är vi och
shoppar, och senast jag kollade behöver du en ny garderob.”
Jag ser mig omkring, Smáralind kryllar av människor den här
lördagseftermiddagen.
Mira dricker upp dom sista dropparna av sitt kaffe och reser sig upp.
”Kom igen, du behöver något nytt att ta
på dig, Alessa. Du kan inte ha stuprörsjeans och collagetröja på din dejt med
Kristján.”
”Vad är det för fel med mina kläder?”,
frågar jag och drar lite i min svarta luvtröja.
”Du ser lite..manlig ut.”
”Jag tycker det är snyggt!”
”Men det gör inte Kristján.”
Mira krokar tag i min arm och drar med mig bort mot närmsta, gärna lite dyrare,
klädaffär.
Medan jag står mitt i affären och gungar lite, åter försjunken i tankar, dansar
Mira runt och sliter i kläderna som hänger prydligt uppradade längs väggen.
Plötsligt puttar Mira mig bortåt provrummen, slänger en hög kläder i min famn.
Jag ser skeptiskt ner på högen, suckar och stänger in mig.
Motvilligt drar jag en svart klänning med vita, snirkliga detaljer över
huvudet.
När jag ser mig själv i spegeln håller jag på att brista i skratt, samtidigt
som jag får något äcklat i blicken.
Mira sliter upp dörren till provhytten och studerar mig uppifrån och ner.
”Bedårande!”, utbrister hon. ”Om man
bara släpper ut ditt hår, lägger på lite makeup..”
Hon drar ur tofsen ur mitt hår, låter det hänga fritt.
”Titta, du ser nästan ut som en tjej
nu.”, flinar hon.
”Ah men lägg av.”, fräser jag och drar
av mig klänningen.
”Du, den där klänningen ska du
definitivt ha på dig ikväll!”
”Jag bär inte klänning!”, protesterar
jag och lägger stark betoning på ’inte’.
”Det gör du visst. Jag hittade ett par
passande strumpbyxor.”
Jag suckar uppgivet, går för att betala klänningen och strumpbyxorna.
489 kronor spenderade på ren skit.
Efteråt bestämmer jag mig för att åka hem.
När jag kliver innanför dörren möter mamma upp mig i hallen.
”Hej där.”, säger hon och låter ganska
glad. ”Hade du kul med Mira? Köpte du något fint?”
”Nej.”, säger jag och tränger mig förbi
henne.
”Men du har ju en påse med dig..”
”Det är bara en ful klänning.”, muttrar
jag.
”Åh, en klänning!”, säger mamma
förtjust. ”Är den fin? Passar den att ha på middagen i övermorgon?”
Jag kvider till när jag tänker på mammas stundande, årliga konstmiddag.
”Det gör den säkert.”, svarar jag till
slut.
”Men så bra då!”, ler mamma och slår
ihop händerna.
Jag skakar på huvudet och går in på mitt rum, smäller igen dörren.
Medan jag byter om slänger jag in min favoritskiva med Björk i cd-spelaren.
När klockan börjar närma sig halv åtta ringer det på dörren, och mamma ropar på
mig.
Innan jag går ut för att möta Kristján ser jag mig själv i spegeln, en tunn
femtonåring i klänning och två år gamla ballerinaskor ser tillbaka på mig.
Jag skäms, för det här är så inte jag.
Men jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och få det här
överstökat.
När jag kommer ut i vardagsrummet sitter Kristján i soffan med mamma, som
konverserar ivrigt.
Han ser artigt intresserad ut, men skiner upp när han ser mig.
Hastigt reser han sig upp och skyndar fram till mig.
”Alessa, hej! Vad fin du är!”
Jag pressar fram ett leende.
”Tack. Ska vi gå?”
”Ja, visst.”
”Hejdå, ungdomar.”, säger mamma och ler.
”Jag vill ha dig hemma till elva.”
”Absolut”, lovar jag, lättad över att ha
en anledning till att inte behöva umgås allt för länge med Kristján.
Kristján, som lånat, jag är inte helt säker på om han verkligen har fått
tillåtelse, sin pappas bil slår upp bildörren på min sida och ber mig kliva in.
Sedan hoppar han in på andra sidan och startar motorn.
”Ser du fram emot kvällen?”, frågar han
och svänger ut från uppfarten till vårat hus.
”Lite.”
”Jag har i alla fall bokat ett bord på
The Tower till klockan åtta.”
Det är en tyst bilresa, men jag klagar inte.
Vårt bord på The Tower är fint dukat, och jag är glad att jag tog den fina
klänningen trots allt, restaurangen verkar vara ganska så exklusiv.
Jag slår mig ner mittemot Kristján vid bordet, ögnar igenom menyn.
Till slut bestämmer jag mig för en sallad och ett glas vatten.
Kristján slår på stort och beställer en stor tallrik med lammstek och pressad
potatis.
Det sägs inte så mycket under middagen, både jag och Kristján vet att det inte
är middagen som är kvällens egentliga plan.
Därför slänger vi båda i oss maten relativt fort, ber om notan och hoppar
återigen in i Kristjáns bil.
Han rivstartar motorn och kör iväg, bort bort bort, tills vi hittar ett lagom
avskilt ställe.
Kvällen är rätt varm, så vi går ur bilen och sätter oss ned, lutar oss mot
bilen.
Ur sin skjortficka plockar Kristján fram en fet spliff som han tänder på.
Vi blossar ivrigt på den tända spliffen, låter ruset nå hjärnan.
”Damn, nu är jag helt relaxad.”, mumlar
Kristján. ”Babe, kom hit.”
Jag makar mig närmre, han lägger en arm om mig.
”Jag vill att du ska rida av mig.”,
säger han enkelt.
”Här?”, frågar jag lite tveksamt.
”Absolut”, blir svaret, han har redan
knäppt upp sina byxor och tagit fram sin kuk.
”Kom igen, babe, rid mig.”
Jag gränslar honom, drar mina trosor åt sidan och sjunker ner över hans nu helt
erigerade penis.
Han stönar högt när jag rör mig, ber mig rida fortare.
Jag gör mitt bästa, försöker tillfredställa honom.
Men någonstans inom mig känns det här bara så fel.
Det slutar alltid såhär, allt handlar alltid om sex.
När han kommer gråter jag tyst mot hans axel.
”Jaha, Alessa, vad har vi här nu
då?”, frågar läkaren som står framför mig, han lyser med sin ficklampa i mina
ögon, kollar mina pupiller.
”Vet..inte..”, mumlar jag.
”Tydligen drogpåverkad. Vad har du
tagit, Alessa?”
”Vet..inte..”
Jag sitter på en sjukhussäng, inte allt för närvarande i scenen som pågår
runtomkring mig.
En sjuksköterska drar åt sig min arm och undersöker den, ber läkaren hämta
instrument och bedövningsmedel för att hon ska kunna sy ihop såren på min
vänstra handled.
På en stol sitter mamma, men jag kan inte riktigt urskilja hennes ansikte,
tabletterna jag tog förut fördunklar mitt sinne.
Men trots det kan jag känna av hennes besvikelse.
Det blir det sista intrycket jag lyckas ta in, för sedan blir det helt svart.
Jag vaknar upp drygt ett halvt dygn senare, nedbäddad under vita lakan.
Min arm är inlindad i kritvitt bandage, min hjärna är relativt klartänkt.
Min första undran är hur i helvete jag lyckades hamna här.
Ett ljud från andra sidan rummet får mig att rycka till.
Mamma kommer gåendes mot mig, i handen har hon en kopp blaskigt sjukhuskaffe.
”Alessa, jag är så besviken på dig. Vad
har jag gjort för att förtjäna det här?”
”Förtjäna vad?”, frågar jag matt.
”En dotter som håller på såhär! Gode
gud, det här får aldrig komma ut, hör du det?”
”Whatever you say..”
Mamma ger ifrån sig ett uppgivet ljud, nästan som ett skrik.
”Mamma, tänk dig själv att behöva leva
med er, utan systern jag borde fått växa upp med! Det är så fucked up att jag
inte kan låta bli att undra hur du lyckas stå ut med dig själv!”
Mammas ansiktsuttryck går från uppgiven till fullkomligt rasande, och utan ett
ljud skyndar hon ut ur mitt rum.
Återigen ensam,
Klockan på väggen tickar högt, får mig att känna mig stressad.
Vad är det för mening med att jag ligger här?
Jag ska precis sätta mig upp och dra loss droppslangen i mitt armveck när en
läkare knackar på dörren och kliver in.
Tack och lov är det inte samma läkare som jag mötte när jag först kom in.
”Alessa, vi måste prata. Är det okej om
jag slår mig ner?”
Jag nickar.
”Jag heter Magnús och jobbar som läkare inom psykiatrin. Som jag förstått det
mår du inte särskilt bra.”
”Korrekt.”
”Jag vill hjälpa dig, det förstår du va?”
Jag rycker på axlarna.
”Okej”, suckar han. ”Jag har tre förslag
på mediciner vi skulle kunna sätta in.”
”Och dom är?”
”En mot depression, en för ångesten, och
den sista..tja, så vitt jag förstått så har du svårt att skilja på verklighet
och fantasi..stämmer det?”
”Eh..”
”Hm. Jag skulle vilja sätta in en
antipsykotisk medicin, något som hjälper mot din dissociativa identitetsstörning.”
”Dissocivadå?”, frågar jag förvirrat.
”Läkartermer, bry dig inte om
det.”
Jag har svårt för att låta bli att fråga mer, men läkaren verkar så säker på
sin sak, så jag förblir tyst.
”Är du med på det? Att ta dessa
tabletter?”
Jag funderar en stund.
Vad har jag att förlora?
Ingenting.
Det kan inte bli värre än det redan är.
”Okej.”, säger jag slutgiltigt. ”Okej, vi
kör.”
Dagen efter får jag åka hem, och i en påse i min hand ligger det tre
pillerburkar.
Mina nya mediciner.
Förhoppningsvis kommer dom hjälpa.
Endast tiden kan ge mig svar.
Dagarna efter sjukhuset
förflyter i total dimma.
Medicinerna är starka, särskilt dom mot ångesten, och svåra att vänja sig vid.
Doktorn föreslog att jag skulle sjukskriva mig ett tag, men mamma sa bestämt
nej.
På vägen hem i bilen gjorde hon riktigt klart för mig att allting utåt sett ska
fortgå precis som vanligt.
Men det är inte lätt att gå i skolan, jag förstår inte vad lärarna försöker
förmedla på lektionerna, och Miras ständiga tjat om hur konstig jag blivit.
”För i helvete, Mira!”, säger jag argt
en dag när vi sitter utanför skolan, vi har rast. ”Jag har väl alltid varit
konstig? Tydligen måste jag vara såhär konstig för att bli av med det
konstiga!”
Mira tänder en cigarett, blossar lite på den.
”Men är du typ ett sådant där psykfall
nu eller?”
”Japp, ser du inte det? Det står skrivet
i min panna för fan!”
Hon rycker till, verkar nästan lite rädd.
”Jag vill kunna hjälpa dig..”, säger hon
tyst.
”Åh, men det gör du..”, säger jag och
ångrar mitt plötsliga utfall. ”Kom hit.”
Hon makar sig närmre på stentrappan och slår armarna om mig.
Jag lutar mitt huvud mot hennes axel, drar in hennes doft.
Hon luktar svagt av hårspray, men desto starkare av parfym.
En trygg Mira-lukt mitt i kaoset.
”Jag har förstått att du kanske..att jag
inte alltid låtit dig växa och vara dig själv. Jag menar, om du vill vara
Islands manligaste tjej, så fine för mig! Du är perfekt först när du trivs med
dig själv, förstår du?”
Otroligt kloka ord från min annars ganska så inskränkta vän.
”Tack”, säger jag med värme i rösten.
”Tack för att du förstår mig.”
Abrupt kastas jag sex år framåt i tiden, tillbaka till nutiden.
Jag är inte längre femton år gammal.
Kanske finns det något medfött hos mig och Pan i alla fall.
Vi har båda fått brottas med svåra diagnoser och problem, men det beror inte
enbart på det.
Världen har inte behandlat oss rätt.
Jag får en plötslig impuls att ringa hit Pan nu på direkten, men det skulle
inte vara schysst.
Istället bestämmer jag mig för att sova på saken, och jag somnar faktiskt
relativt fort.
Hjärtat innanför min bröstkorg
slår hårdare än hårdast när jag står utanför Pan och Envys lägenhetsdörr.
Jag har inte träffat någon av dom på länge nu, och det är verkligen dags att vi
ses.
Nervöst ringer jag på, väntar andlöst på att någon ska öppna.
När dörren till slut slås upp står Pan på andra sidan.
Jag får en obehaglig knut i magen.
För dagen är hon klädd i endast ett mörkt linne och svarta haremsbyxor, man kan
se vartenda gammalt ärr på hennes kropp, även nya sår, och något som framstår
extra mycket är hur mager hon är.
Hon har mörka ringar under ögonen, men trots det genomborrar hennes klargröna
blick min.
Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, men det behövs inte, för Pan kastar
sig i min famn.
”Alessa”, snyftar hon högt. ”Älskade
syster!”
Envy dyker upp bakom henne och lossar Pans grepp om mig.
”Såja, älskling, låt Alessa komma
innanför dörren.”
Jag kliver in och sparkar av mig skorna, hänger av mig skinnjackan.
När jag gjort det ger Envy mig en lång, varm kram.
Hennes långa hår kittlar mot min kind och hon luktar mysigt.
”Kom in, Alessa. Kaffe står på diskbänken
om du vill ha.”
Pan har satt sig ner i soffan, och Envy dunsar ner bredvid henne, lägger en
beskyddande arm om sin älskade flickvän.
Jag går bort till köksdelen och tar en mugg kaffe innan jag gör dom andra
sällskap.
Pan sitter och blundar när jag sätter mig bredvid henne, men slår upp ögonen
när jag satt mig.
”Jag har saknat dig. Och varit riktigt
orolig. Alessa, du har väl inte..?”
”Skadat mig själv igen?”
”Ja..något åt det hållet.”
”Jag..”
Jag tystnar, och jag skäms.
Det var senast igår som jag skadade mig själv igen.
Dock kommer jag inte ihåg det, vilket är snäppet mer skrämmande.
”Faktum är att..jag har skadat mig själv
igen..”, säger jag tyst.
Pan suckar, men inte på ett argt sätt. Snarare lite uppgivet.
Envy lägger sin hand ovanpå min.
”Alessa, vi finns här för dig. Ingen är
arg. Vi älskar dig så!”
Jag är nära till tårar, men lyckas hålla dom tillbaka.
”Jag älskar er också, ni är verkligen
dom allra finaste i världen..”
Pan kysser min kind mjukt och viskar något i mitt öra
”Unni systir, þú ert allt mitt. Eg leyfi þér aldrei.”
Vackra ord.
”Älskade syster, du är mitt allt. Jag lämnar dig aldrig”, upprepar jag på
svenska i Pans öra.
Pan ler och det gör även Envy, själv kan jag heller
inte låta bli.
“Alessa, jag vet att du mår jättedåligt
just nu“, säger Pan sakta. “Jag vet..alltså..“
Hon tystnar, hennes ögon ser sorgsna ut.
“Jag förstår.“, fortsätter hon. “Men du är inte ensam, det vet du, visst?“
Jag nickar, tycker så synd om Pan som måste se mig sådan här. Hon har
tillräckligt med sig själv egentligen.
“Kan du inte..snälla, berätta, vad är
det som är fel?“, ber hon.
“Jag kan inte, jag vet inte..“, svarar jag. “Allt är bara så snurrigt. Det
förflutna..Pan, det förflutna..“
Hon ser forskande på mig, hon vet ju egentligen inte så mycket om mitt liv
innan jag kom hit.
“Jag önskar att jag visste mer.“
Pan reser sig upp och går bort till sin väska, plockar fram sin burk med
Stesolid.
“Pan, skulle jag kunna få ett par?“,
frågar jag försiktigt.
Hon häller utt ett par stycken i handen, sväljer ner fem stycken själv och
kommer sedan bort till oss.
“Här“, säger hon och ger mig fyra
tabletter. “Det är allt jag har. Liv snodde flera i lördags, så nu måste jag
hämta ut nya.“
Hon låter riktigt bitter på rösten, och jag förstår henne delvis. Jag skulle
väl inte heller varit så glad om någon snodde mina mediciner.
“Vad hände egentligen..i lördags?“, frågar jag.
Pan suckar ljudligt och Envy lägger armen runt hennes skakande axlar.
“Du frågar mig som om jag förväntas ha
en aning om vad som rör sig i min förbannade ex-flickväns huvud.“
Aldrig har jag hört Pans röst drypa av ilska på det här sättet, inte ens när
jag berättade att jag och Liv är ett par, och då var hon ändå topp tunnor
rasande.
“Jag menade inte så..“, lugnar jag. “Jag
förstår väl att du inte har en aning om hur hon tänker, jag tänkte mer på
detaljer. Hur hon betedde sig och sådär..du fattar, visst?“
“Jag var rätt full, jag kommer inte helt
ihåg..“
Pan slår ut med armarna.
“Hon bara stormade fram, kysste mig och
liksom..nej, jag vet inte. Antagligen hade hon väl proppat i sig mina Stesolid
för längesen vid det tillfället, hon var väl förvirrad..hon kanske trodde att
jag var du?“
Jag skakar våldsamt på huvudet.
“Hon visste mycket väl vem hon
kysste..“, mumlar jag.
“As I said, hon var förvirrad. Och nu är
jag också det.“, svarar Pan.
Envy reser sig och går bort för att fylla på sitt kaffe, men när hon inte
kommer tillbaka på en stund vrider jag på huvudet och ser mig om efter henne.
Hon står i fönstret och blossar på en John Silver.
„“Du, jag kommer snart“, säger jag till Pan och går bort till Envy.
Hon vänder lite på sig när jag kommer, erbjuder mig en cigg.
Jag tar tacksamt emot den.
„“Du, tjejen, hur mår du?“, frågar jag försiktigt.
Envy ser trött på mig.
„“Jag känner mig helt urpumpad, Alessa. Alla runtomkring mig mår så dåligt, och
på något sätt måste jag vara den här starka mamman och flickvännen och bästa
vännen..det låter så löjligt, jag vet, men det gör så förbannat ont att alla
ska må så dåligt i våran umgängeskrets. Först Pan, ALLTID Pan, nu Liv helt
plötsligt out of the blue..“
„“Inte riktigt out of the blue, kanske, hon har ju så länge jag kan minnas haft
grova alkoholproblem..“
„“Ja, visst, visst..men inte på det här viset. Och så du, Alessa..kommer du
ihåg när vi hade den där heldagen ensamma? Vi fick verkligen kontakt, tycker
jag. Det var verkligen mysigt. Jag vet att du haft ett förjävligt liv, minst
sagt, men ända sen du kom hit har du haft den här hårda, tuffa attityden..nu
rämnar den, bokstavligt talat, och det är lite som att se en massiv, stadig
klippa rasa samman..“
Jag grimaserar, för Envy kom verkligen åt en öm punkt med sina ord.
“Du vet, du behöver inte jämt vara så
stark..“, fortsätter hon.
“Inte du heller!“, utbrister jag. “Ingen
skulle klandra dig om du gick ner dig någon gång..“
“Du behöver inte oroa dig, jag har mina
dagar då Pan faktiskt rycker upp sig och låter mig vara den lilla och svaga.“
Det känns skönt att hon säger det, men jag är ändå osäker på att hon får sin
beskärda del av stöd från min syster, även om det gör ont att tänka så.
“Det är hur som helst inte mig vi pratar
om nu“, säger Envy. “Nu handlar det om dig.“
“Och Liv.“
“Ja, och Liv. Vad ska vi göra med
henne?“
“Stötta henne så mycket som möjligt,
antar jag. När hon kommer hem ska jag verkligen försöka göra det.“
“Alessa, du vet att det inte handlar om
det..“
“Men du förstår inte..vi har knappt
varit i närheten av varandra. Jag kommer knappt ihåg när vi hade sex senast!
Jag är rädd för att jag inte visar henne tillräckligt mycket kärlek..“
Envy släcker sin cigarett och tänder en ny.
“Varför är det så då?“
Jag rycker på axlarna.
“Jag suger på förhållanden“, säger jag
sorgset tillslut. “Jag är rädd, och ibland tvivlar jag på att Liv verkligen
kommit över Pan..“
“Jag vet att Liv kommit över Pan, hon har
bara lite svårt att anpassa sig.“
“I ärlighetens namn känner jag mig
aningen utanför“, erkänner jag. „“Alla har något på gång förutom
jag..Egentligen borde jag börja söka uppehållstillstånd, skaffa någon sorts
praktikplats..“
“Det tycker jag absolut“, håller Envy
med.
Jag börjar känna mig lite utmattad, jag är inte van vid att prata såhär mycket
om mig själv.
Det får mig att känna mig sårbar, men trots det känns det skönt att ha någon
att prata med.
“Och Alessa..“, säger Envy försiktigt.
“Kanske borde du söka någon sorts hjälp när du väl fått uppehållstillstånd. Jag
tror du behöver det.“
Jag nickar samtidigt som Pan dyker upp bakom mig.
„“Är ni två okej?“, frågar hon oroligt.
„“Ja, det är bättre nu“, svarar jag.
Hon lägger armarna om mig bakifrån.
“Vad bra. Jag blev lite orolig.“
„“No need to worry, sis. Jag klarar mig alltid.“
Pan får något plågat i blicken, ser osäker ut.
Hon tror uppenbarligen inte på mig, men vad mer kan jag göra än bevisa att hon
har fel?
Envy 9-/5-2011
När Alessa
gått plockar jag undan kaffekopparna och förbereder Alice för natten.
Efter att jag matat henne en sista gång kommer Pan, som spenderat den senaste
halvtimmen framför Simpsons på tvn, fram till mig och lägger en smal arm om min
midja.
„“Älskling, jag kan natta Alice ikväll. Passa på att ta en skön dusch, slappna
av lite..“
Jag ler tacksamt.
„“Det ska jag faktiskt ta och göra! Tack älskling.“
Jag pussar henne mjukt på kinden och lägger lilla Alice i hennes famn.
Lättat går jag in i badrummet och låter mina kläder falla till golvet.
När vattnet i duschen sköljer över min frusna kropp ger jag ifrån mig en
belåten suck.
Det är så skönt att jag tillslut tappar tidsuppfattningen.
Jag märker knappt av att Pan plötsligt kliver in i duschen och lägger armana om
mig.
“Men Alice då?“, frågar jag.
“Hon däckade nästan direkt efter att jag
lagt henne ner.“
“Och då tänkte du att du också skulle
hoppa in i duschen och göra mig sällskap?“„“
“Precis“, svarar Pan och ler lite
flörtig mot mig.
“Aha..“, hinner jag knappt säga innan
Pan hårt pressar sina mjuka läppar mot mina.
Jag lyckas flämta fram ett litet “åh“ medan Pan försiktigt nafsar lite i mitt
öra, bara för att sedan kyssa sig ner
längs min hals.
Hjälp vad jag har längtat efter Pans beröring, det har inte funnits någon tid
för sexuella aktiviteter sens Alice föddes.
“Pan, jag vill att du knullar mig“,
flämtar jag.
“Jaså?“, frågar hon retsamt och smeker
insidan av mitt lår.
“För fan, knulla mig bara!“
Hårt trycker Pan upp mig mot den kalla kakelväggen, hennes ovanliga sätt att dominera
är oerhört tändande.
Oftast är det jag som dominerar.
“Vad vill du att jag ska göra?“, frågar
Pan.
“Jag vill att du ska kyssa mig över hela
kroppen, jag vill ha dig inuti mig.“, flämtar jag.
“Då ska jag göra det, och sedan ska jag
slicka dig tills du kommer i min mun.“
Kan kan inte göra annat än luta mig mot väggen och låta Pan göra sitt.
Med läppar mjuka som sammet kysser hon sig ned längs mina revben, längs min
mage, mina lår, mina höftben.
Jag darrar av extas inför hennes beröring.
När hon börjar närma sig mitt våta underliv kvider jag till av upphetsning.
Först kysser hon det lätt varefter hon börjar slicka mig.
I total dimma står jag där med benen
brett särade och det känns som om jag faller ner i ett stort, svart hål
av euforisk njutning.
När jag kommer är det så kraftigt att mina ben viker sig, och jag dunsar ner
bredvid Pan på det varma kakelgolvet.
“Älsling, herregud..jag trodde verkligen
att jag skulle gå upp i atomer.“
Pan ler och slickar sig om munnen.
Envy 11/5-2011
“Hon ligger
på sjukhus, Envy. Hon är inte kontakbar överhuvudtaget och..hon har skadat
sig.“
“Hur illa?“
“Riktigt illa..“
Jag får en klump i halsen, det känns som om jag ska börja gråta.
“Herregud..“, snyftar jag. „“Du, jag
måste nog lägga på.“
“Snälla, ta det varsamt med Pan.“, ber
Miqe. „“Ta hand om er! Vi ses senare när jag kommer och hämtar Alice. Kram.“
“Kram.“
Vi lägger på och jag går för att väcka Pan.
Det tar en stund, men när jag för tredje gången med gråten i halsen puttar på
henne och säger hennes namn rycker hon till ser mig rätt i ögonen.
„“Envy, vad är det som har hänt?“
„“Det är..det är Alessa. Hon ligger på sjukhuset. Hon kom in runt elva.
Tydligen så var hon helt okontaktbar och hade skadat sig själv illa. Hon ligger
för tillfället i ett övervakat rum i väntan på att bli flyttad till någon
psykiatrisk avdelning.“
Till min förskräckelse skriker Pan rätt ut, tårar börjar forsa ned längs hennes
kinder.
„“Nej! Det skulle inte bli såhär!“, vrålar hon och jag får hålla fast hennes
fäktande armar.
Samtidigt, på andra sidan rummet, börjar Alice gnälla.
Troligen så vaknade hon när Pan skrek.
Paniken tickar i mitt bröst, för båda behöver mig just nu.
Men den här gången måste jag fokusera mig på Pan, för hennes förtvivlan vet
inga gränser.
“Min syster, nej, nej, nej!“
Jag lägger armarna om henne, drar henne tätt, tätt intill mig.
“Sch“, försöker jag. “Det kommer ordna
sig.“
Men Pan bara skriker.
Alessa 12/5-2011
När Liv gått sätter jag mig upp i sängen och drar sjukhuskoftan hårdare om min frusna kropp.
Om 90 minuter är det dags för mina ångestdämpande och jag kan knappt vänta.
På bara lite mer än ett dygn har jag återgått till att knapra tabletter, denna gången starkare än när jag bodde på Island.
Om dom tycker att jag var lite snurrig när jag kom in så ska dom se när jag fått min förmiddagsdos av mediciner.
Jag kan inte rå för det, jag börjar skratta.
Ju mer jag försöker sluta, ju mer sinnessjukt låter det.
Stygnen på min arm kliar och jag pillar lite på dom, varav ett av de bredaste såren börjar blöda.
Jag suckar och reser mig upp, går ut i korridoren.
En sköterska som sitter inne på kontoret ser upp från sin dator och möter min blick.
När hon ser blodet på min kofta reser hon sig hastigt upp och kommer ut till mig.
“Alessa“, säger hon matt. “Vad har du gjort?“
“Stygnen..“, muttrar jag. „“Dom kliar!“
“Det är tredje gången du sliter upp dom!“
Jag rynkar bekymrat på pannan, kan inte förnimma mig att jag gjort det förut.
“Nä..“
Jag inser själv att jag låter korkad, men inuti mig stiger paniken.
Varför kommer jag inte ihåg att jag gjort det?
Sköterskan tar tag i min arm och drar med mig bort till behandlingsrummet.
Hon ber mig sätta mig på britsen medan hon plockar fram grejer för att kunna plåstra om min arm.
Det är först när hon börjar sköta om det blödande såret som jag lägger märke till att flera av mina andra sår inte längre är sydda utan tejpade.
“Varför har ni tejpat?“
“Jag har sagt det förut, det är inte första gången du gör såhär!“
Jag känner mig aningen påhoppad, hon behöver faktiskt inte gå på mig så hårt när hon vet att jag tydligen inte kommer ihåg!
„“Förlåt då!“,fräser jag ilsket och rycker åt mig armen.
Sköterskan, som ännu inte är färdig med den, får blod på sin tröja och ett chockat uttryck i ansiktet.
Jag säger ingenting, rusar bara iväg.
När jag kommer längst ner i korridoren och rycker upp dörren till rökrummet möts jag av ett moln av rök och en liten, ihopkrupen tjej ser upp på mig där hon sitter på golvet lutad mot väggen.
Tyst sätter jag mig på en pall och tänder en cigarett.
„“Vad gör du här?“, frågar tjejen plötsligt, hennes röst är hes, det låter som om hon har rökt en hel del i sitt liv.
„“Eh..jag röker.“, svarar jag lite förvirrat.
När Liv gått sätter jag mig upp i sängen och drar sjukhuskoftan hårdare om min frusna kropp.
Om 90 minuter är det dags för mina ångestdämpande och jag kan knappt vänta.
På bara lite mer än ett dygn har jag återgått till att knapra tabletter, denna gången starkare än när jag bodde på Island.
Om dom tycker att jag var lite snurrig när jag kom in så ska dom se när jag fått min förmiddagsdos av mediciner.
Jag kan inte rå för det, jag börjar skratta.
Ju mer jag försöker sluta, ju mer sinnessjukt låter det.
Stygnen på min arm kliar och jag pillar lite på dom, varav ett av de bredaste såren börjar blöda.
Jag suckar och reser mig upp, går ut i korridoren.
En sköterska som sitter inne på kontoret ser upp från sin dator och möter min blick.
När hon ser blodet på min kofta reser hon sig hastigt upp och kommer ut till mig.
“Alessa“, säger hon matt. “Vad har du gjort?“
“Stygnen..“, muttrar jag. „“Dom kliar!“
“Det är tredje gången du sliter upp dom!“
Jag rynkar bekymrat på pannan, kan inte förnimma mig att jag gjort det förut.
“Nä..“
Jag inser själv att jag låter korkad, men inuti mig stiger paniken.
Varför kommer jag inte ihåg att jag gjort det?
Sköterskan tar tag i min arm och drar med mig bort till behandlingsrummet.
Hon ber mig sätta mig på britsen medan hon plockar fram grejer för att kunna plåstra om min arm.
Det är först när hon börjar sköta om det blödande såret som jag lägger märke till att flera av mina andra sår inte längre är sydda utan tejpade.
“Varför har ni tejpat?“
“Jag har sagt det förut, det är inte första gången du gör såhär!“
Jag känner mig aningen påhoppad, hon behöver faktiskt inte gå på mig så hårt när hon vet att jag tydligen inte kommer ihåg!
„“Förlåt då!“,fräser jag ilsket och rycker åt mig armen.
Sköterskan, som ännu inte är färdig med den, får blod på sin tröja och ett chockat uttryck i ansiktet.
Jag säger ingenting, rusar bara iväg.
När jag kommer längst ner i korridoren och rycker upp dörren till rökrummet möts jag av ett moln av rök och en liten, ihopkrupen tjej ser upp på mig där hon sitter på golvet lutad mot väggen.
Tyst sätter jag mig på en pall och tänder en cigarett.
„“Vad gör du här?“, frågar tjejen plötsligt, hennes röst är hes, det låter som om hon har rökt en hel del i sitt liv.
„“Eh..jag röker.“, svarar jag lite förvirrat.
„“Jag menade inte så fattar du väl?“
Jag ser ner på tjejen, hon ser inte ut att vara en dag över tjugofem.
„“Jag är här för att jag har problem.“, säger jag enkelt.
„“Vad heter du?“
„“Alessa.“
Jag fattar inte riktigt vad den här tjejen vill höra.
„“Alessa..sexigt. Själv heter jag Annie.“
„“Okej..“
Jag röker snabbt upp min cigarett och släcker den, känner mig lite obehaglig till mods.
„“Så, Alessa..vilket rum ligger du på?“
„“Femman..“
„“Så du har eget rum? Det var det värsta.“
Annie ler lite, blåser ut rök i mitt ansikte.
Jag fattar fortfarande inte vad hon vill, men det verkar onekligen som om hon flörtar med mig.
„“Kan vi inte gå dit?“, frågar hon och fingrar lite på mitt knä.
„“Um..kan vi väl.“
Jag vet inte varför jag går med på det, egentligen får vi inte vara inne på varandras rum, men tillsammans går vi in på mitt rum och stänger dörren om oss.
„“Jag vet inte riktigt vad du vill..?“, frågar jag när vi satt oss ner på min brits.
Annie ler igen och böjer sig framåt, hennes ansikte är bara några få centimetrar ifrån mitt.
Våldsamt puttar hon ner mig på britsen, utan att jag riktigt förstår hur har jag Annies hand innanför mina trosor.
Någon skriker, jag vet inte riktigt vem, och jag faller ner i ett djupt hål, kastas tre år tillbaka i tiden.
Jóhann stryker mig över låret, försöker fånga min blick.
Men jag vägrar se honom i ögonen.
„“Är det något som är fel?“, frågar han.
Jag sväljer, men klumpen i halsen vägrar försvinna.
Jag vill skrika ja.
Men istället skakar jag på huvudet.
„“Nej, allt är bara bra.“
Han hummar lite och drar av sig sin t-shirt, slänger den på golvet.
Jag vet vad jag förväntas göra, och det går nästan på ren automatik.
Med vana händer knäpper jag upp knappen i hans jeans och drar ner dragkedjan.
Jóhann suckar belåtet när byxorna åker av.
Inuti är jag arg och äcklad, av honom, men mest av mig själv.
Tydligen sitter jag passiv för länge, för Jóhann puttar till mig och muttrar något.
Jag biter ihop käkarna hårt och tar ett stadigt grepp om hans penis, börjar sakta runka av honom.
Men han vill ha mer, lägger en hand på mitt huvud och pressar ned det mot sitt kön.
Jag avskyr att suga, men om Jóhann vill så kan jag inte säga nej.
Snällt och lydigt låter jag honom munknulla mig tills han kvider till och kommer över mitt ansikte.
Hans kladdiga, vita sats blandas med tårarna som rinner ned för mina kinder.
„“Fan vad du är skön, Alessa..“, mumlar han. „“Kom hit, för fan.“
Jag reser mig upp och torkar bort kladdet i ansiktet med baksidan av handen, låter sedan mina byxor falla till golvet.
Mina trosor drar Jóhann själv av.
När han tränger in i mig där på sängen vill jag egentligen bara skrika, gråta och slå ihjäl honom.
Jag ser ner på tjejen, hon ser inte ut att vara en dag över tjugofem.
„“Jag är här för att jag har problem.“, säger jag enkelt.
„“Vad heter du?“
„“Alessa.“
Jag fattar inte riktigt vad den här tjejen vill höra.
„“Alessa..sexigt. Själv heter jag Annie.“
„“Okej..“
Jag röker snabbt upp min cigarett och släcker den, känner mig lite obehaglig till mods.
„“Så, Alessa..vilket rum ligger du på?“
„“Femman..“
„“Så du har eget rum? Det var det värsta.“
Annie ler lite, blåser ut rök i mitt ansikte.
Jag fattar fortfarande inte vad hon vill, men det verkar onekligen som om hon flörtar med mig.
„“Kan vi inte gå dit?“, frågar hon och fingrar lite på mitt knä.
„“Um..kan vi väl.“
Jag vet inte varför jag går med på det, egentligen får vi inte vara inne på varandras rum, men tillsammans går vi in på mitt rum och stänger dörren om oss.
„“Jag vet inte riktigt vad du vill..?“, frågar jag när vi satt oss ner på min brits.
Annie ler igen och böjer sig framåt, hennes ansikte är bara några få centimetrar ifrån mitt.
Våldsamt puttar hon ner mig på britsen, utan att jag riktigt förstår hur har jag Annies hand innanför mina trosor.
Någon skriker, jag vet inte riktigt vem, och jag faller ner i ett djupt hål, kastas tre år tillbaka i tiden.
Jóhann stryker mig över låret, försöker fånga min blick.
Men jag vägrar se honom i ögonen.
„“Är det något som är fel?“, frågar han.
Jag sväljer, men klumpen i halsen vägrar försvinna.
Jag vill skrika ja.
Men istället skakar jag på huvudet.
„“Nej, allt är bara bra.“
Han hummar lite och drar av sig sin t-shirt, slänger den på golvet.
Jag vet vad jag förväntas göra, och det går nästan på ren automatik.
Med vana händer knäpper jag upp knappen i hans jeans och drar ner dragkedjan.
Jóhann suckar belåtet när byxorna åker av.
Inuti är jag arg och äcklad, av honom, men mest av mig själv.
Tydligen sitter jag passiv för länge, för Jóhann puttar till mig och muttrar något.
Jag biter ihop käkarna hårt och tar ett stadigt grepp om hans penis, börjar sakta runka av honom.
Men han vill ha mer, lägger en hand på mitt huvud och pressar ned det mot sitt kön.
Jag avskyr att suga, men om Jóhann vill så kan jag inte säga nej.
Snällt och lydigt låter jag honom munknulla mig tills han kvider till och kommer över mitt ansikte.
Hans kladdiga, vita sats blandas med tårarna som rinner ned för mina kinder.
„“Fan vad du är skön, Alessa..“, mumlar han. „“Kom hit, för fan.“
Jag reser mig upp och torkar bort kladdet i ansiktet med baksidan av handen, låter sedan mina byxor falla till golvet.
Mina trosor drar Jóhann själv av.
När han tränger in i mig där på sängen vill jag egentligen bara skrika, gråta och slå ihjäl honom.
Istället pressar
jag fram några fejkade stön, ber om mer.
Det går aldrig upp för Jóhann hur tvångsmässiga mina handlingar är, hur plågsamt jag gör det för mig själv.
När det hela är över, jag vet inte hur lång tid det tar, klär jag snabbt på mig och med Jóhanns fråga “Ses vi igen?“ och mitt svar “Självklart.“ ringandes i huvudet lämnar jag lägenheten.
När jag återfår medvetandet har två skötare särat på mig och Annie.
Det går upp för mig att det är mitt eget skrik jag hör, det ekar i rummet, i mitt huvud.
Annies blåa ögon ser skräckslaget på mig, hon har klösmärken i ansiktet och på något jävla vänster har jag lyckats bloda ner hennes gråa mjukisbyxor.
„“För i helvete, bruden är galen!“, utbrister Annie och för undan sitt blonda hår från ansiktet, klösmärkena fortsätter ner över hennes hals och nyckelben.
Förvirrad och skamsen försöker jag ta mig loss ur skötarens grepp, men han håller fast mina armar hårt.
„“Släpp mig för fan!“, skriker jag. „“Släpp säger jag!“
Det verkar inte som om jag kan göra annat än skrika, och jag har ännu inte slutat när Annie i sällskap med den andra skötaren lämnar rummet.
När dom väl stängt dörren om oss släpper han mina armar och jag vänder mig tvärt om, backar flera steg.
„“Rör mig inte igen!“, forstätter jag vråla där jag står upptryckt mot den kalla, vitmålade väggen.
Det är Stefan som ser tillbaka på mig, jag kan förnimma mig att vi pratat med varandra förut.
„“Alessa, vad är det som pågår?“
Jag börjar skaka våldsamt, skriket fastnar i halsen.
Varför ser han på mig som om jag gjort något hemskt? Det var Annie som gick innanför byxorna på mig!
När jag tillslut lyckas pressa fram just dom orden skakar han på huvudet.
„“Jag tänker ringa jourläkaren. Om du bara sitter kvar här medan jag ringer så kommer jag och hämtar dig om en stund.“
Innan jag ens hunnit protestera försvinner han ut i korridoren.
Förbannat dunkar jag knytnäven i väggen och välkomnar smärtvågen som fortplantar sig genom min kropp.
Jag slår igen och igen och igen utan att bry mig om det krasande ljudet från mina blåslagna knogar.
Inte förrän Stefan kommer in i rummet igen tillåter jag mig själv att utmattat sjunka ner på britsen.
„“Jag vill att du följer med mig här“, säger Stefan, jag hör att han försöker låta samlad.
Irriterat blänger jag på honom, men går ändå efter när han leder mig till samtalsrummet.
Därinne sitter självaste överläkaren Bo Thuresson.
Jag gör ett lönlöst försök att kämpa emot när Stefan trycker ner mig i en av stolarna.
“Jaha“, säger Bo och slår ihop händerna. „“Vad har vi här då?“
“Vad har vi här då?“, härmar jag fientligt.
Bo ser på mig och hans blick är så genomborrande att jag mest får lust att ta skydd under bordet.
“Galningen Annie trackasserade mig sexuellt“, hävdar jag. „“Jag lät henne följa med mig in på mitt rum, och vad gör hon? Hon kör ner handen innanför mina trosor!“
“Det har jag väldigt svårt att tro“, svarar Bo enkelt. „“Enligt Annie bad du henne följa med och sedan, helt utan förvarning, så hoppade du på henne.“
“Men är du helt dum i huvudet? Jag svär, hon rörde vid mig!“
“Det vore fel av mig att kalla dig för lögnare, Alessa, men till skillnad från dig så har Annie tydliga bevis på sin kropp efter överfallet.“
“Vad skulle jag gjort då? Det kallas självförsvar! Skulle jag målat av Annies hand mot min kropp, skulle det varit bevis nog? Ska vi ta ett dna-test? Nej, en dåres ord är aldrig mer än precis det – en dåres ord.“
Bo studerar mig lite och skriver ner något i sitt block.
“Du visar tecken på tydliga dissiocativa störningar“, säger han lugnt. “Jag vill höja dosen på din medicin.“
“Jag har inte hallucinerat ihop allt det här om det är vad du tror!“, utbrister jag med gråten i halsen. „“Det var precis som förr, alla vill ha något av mig, alla vill ha sex!“
Läkarens blick är svår att tyda, men jag kan enkelt avgöra att det inte är till min fördel hans tankar går.
Hur kan han ens få för sig att jag skulle hitta på en sådan grej?
“Annie har legat här ett bra tag och har aldrig visat tecken på att ofreda någon förut.“
„“Någon gång skall alltid vara den första“, menar jag på, men jag kan se att mina ord bara går in genom ena örat och ut genom andra.
„“Är du alltid såhär fokuserad på sex?“, frågar Bo och flätar samman sina fingrar. „“Du verkar nästan sjukligt inne i det.“
Jag stirrar på honom en lång stund, kniper sedan ihop mina ögon.
Min bakgrund, mitt förflutna.
Min relation till sex nu och då är inte hans ensak.
Men något måste jag säga.
„“Jag hade problem förr..“, pressar jag fram efter
en stunds tystnad. „“Tvångsmässiga problem. Men den här gången var det faktiskt
inte jag!“Det går aldrig upp för Jóhann hur tvångsmässiga mina handlingar är, hur plågsamt jag gör det för mig själv.
När det hela är över, jag vet inte hur lång tid det tar, klär jag snabbt på mig och med Jóhanns fråga “Ses vi igen?“ och mitt svar “Självklart.“ ringandes i huvudet lämnar jag lägenheten.
När jag återfår medvetandet har två skötare särat på mig och Annie.
Det går upp för mig att det är mitt eget skrik jag hör, det ekar i rummet, i mitt huvud.
Annies blåa ögon ser skräckslaget på mig, hon har klösmärken i ansiktet och på något jävla vänster har jag lyckats bloda ner hennes gråa mjukisbyxor.
„“För i helvete, bruden är galen!“, utbrister Annie och för undan sitt blonda hår från ansiktet, klösmärkena fortsätter ner över hennes hals och nyckelben.
Förvirrad och skamsen försöker jag ta mig loss ur skötarens grepp, men han håller fast mina armar hårt.
„“Släpp mig för fan!“, skriker jag. „“Släpp säger jag!“
Det verkar inte som om jag kan göra annat än skrika, och jag har ännu inte slutat när Annie i sällskap med den andra skötaren lämnar rummet.
När dom väl stängt dörren om oss släpper han mina armar och jag vänder mig tvärt om, backar flera steg.
„“Rör mig inte igen!“, forstätter jag vråla där jag står upptryckt mot den kalla, vitmålade väggen.
Det är Stefan som ser tillbaka på mig, jag kan förnimma mig att vi pratat med varandra förut.
„“Alessa, vad är det som pågår?“
Jag börjar skaka våldsamt, skriket fastnar i halsen.
Varför ser han på mig som om jag gjort något hemskt? Det var Annie som gick innanför byxorna på mig!
När jag tillslut lyckas pressa fram just dom orden skakar han på huvudet.
„“Jag tänker ringa jourläkaren. Om du bara sitter kvar här medan jag ringer så kommer jag och hämtar dig om en stund.“
Innan jag ens hunnit protestera försvinner han ut i korridoren.
Förbannat dunkar jag knytnäven i väggen och välkomnar smärtvågen som fortplantar sig genom min kropp.
Jag slår igen och igen och igen utan att bry mig om det krasande ljudet från mina blåslagna knogar.
Inte förrän Stefan kommer in i rummet igen tillåter jag mig själv att utmattat sjunka ner på britsen.
„“Jag vill att du följer med mig här“, säger Stefan, jag hör att han försöker låta samlad.
Irriterat blänger jag på honom, men går ändå efter när han leder mig till samtalsrummet.
Därinne sitter självaste överläkaren Bo Thuresson.
Jag gör ett lönlöst försök att kämpa emot när Stefan trycker ner mig i en av stolarna.
“Jaha“, säger Bo och slår ihop händerna. „“Vad har vi här då?“
“Vad har vi här då?“, härmar jag fientligt.
Bo ser på mig och hans blick är så genomborrande att jag mest får lust att ta skydd under bordet.
“Galningen Annie trackasserade mig sexuellt“, hävdar jag. „“Jag lät henne följa med mig in på mitt rum, och vad gör hon? Hon kör ner handen innanför mina trosor!“
“Det har jag väldigt svårt att tro“, svarar Bo enkelt. „“Enligt Annie bad du henne följa med och sedan, helt utan förvarning, så hoppade du på henne.“
“Men är du helt dum i huvudet? Jag svär, hon rörde vid mig!“
“Det vore fel av mig att kalla dig för lögnare, Alessa, men till skillnad från dig så har Annie tydliga bevis på sin kropp efter överfallet.“
“Vad skulle jag gjort då? Det kallas självförsvar! Skulle jag målat av Annies hand mot min kropp, skulle det varit bevis nog? Ska vi ta ett dna-test? Nej, en dåres ord är aldrig mer än precis det – en dåres ord.“
Bo studerar mig lite och skriver ner något i sitt block.
“Du visar tecken på tydliga dissiocativa störningar“, säger han lugnt. “Jag vill höja dosen på din medicin.“
“Jag har inte hallucinerat ihop allt det här om det är vad du tror!“, utbrister jag med gråten i halsen. „“Det var precis som förr, alla vill ha något av mig, alla vill ha sex!“
Läkarens blick är svår att tyda, men jag kan enkelt avgöra att det inte är till min fördel hans tankar går.
Hur kan han ens få för sig att jag skulle hitta på en sådan grej?
“Annie har legat här ett bra tag och har aldrig visat tecken på att ofreda någon förut.“
„“Någon gång skall alltid vara den första“, menar jag på, men jag kan se att mina ord bara går in genom ena örat och ut genom andra.
„“Är du alltid såhär fokuserad på sex?“, frågar Bo och flätar samman sina fingrar. „“Du verkar nästan sjukligt inne i det.“
Jag stirrar på honom en lång stund, kniper sedan ihop mina ögon.
Min bakgrund, mitt förflutna.
Min relation till sex nu och då är inte hans ensak.
Men något måste jag säga.
Men Bo varken ser eller lyssnar på mig längre.
„“Jag höjer dosen på Risperdalen från 1 till 2 milligram“, säger han till Stefan.
Stefan nickar och jag morrar till i protest.
„“Ni behöver inte höja min jävla Risperdal! Jag har inte gjort något!“
„“Du skadade en tjej idag“, säger Bo allvarligt och ser på mig igen. „“Åtgärder måste tas till.“
Med dom orden gör han klart för mig att diskussionen är avslutad och att jag kan gå.
Ilsket reser jag mig upp och stegar ut från samtalsrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar