Evelina
Kyssen är varm och intensiv.
När hon till slut sakta drar sig bakåt är vi båda rosigt röda om kinderna och jag vet inte vad jag ska säga.
”Oj..”
”Så kan man uttrycka saken.”
”Jag visste inte om jag skulle kyssa dig eller inte.”
”Tvivla aldrig igen. Att kyssas med dig är det bästa i världen.”
Jag slår ner blicken för att inte visa att jag har tårar i ögonen.
”Se på mig”, ber hon.
Jag slår upp ögonen och möter lugnt hennes blick. Jag ser att hon också har tårar i ögonen.
”Jag visste inte om..jag var så rädd att du bara var en produkt av min fantasi”, säger hon.
”Jag är här”, viskar jag. ”Jag är verklig.”
Hon kryper in i min famn och jag håller om henne hårt.
En äldre man kommer fram till oss och lägger handen på min axel.
”Ingen närkontakt”, muttrar han.
”Eh..va?”
”Ingen närkontakt mellan besökare och inlagda”, upprepar han.
Jag släpper taget om Aurora och tar ett steg bakåt.
Han släpper min axel och går därifrån.
”Vad fan handlade det där om? Jävla PMS-gubbe!”
”Dom tror att du kan smuggla in rakblad eller piller om vi har närkontakt.”
”Men..vafan?”
”Det suger”, säger hon och slår ut med armarna.
”Så jag får inte kyssa dig?”
”Nej, men tror du jag bryr mig?”, frågar hon och drar mig tätt intill.
Hon ger mig några snabba pussar på munnen, och drar sig sedan tillbaka, eftersom PMS-gubben vänder sig om och granskar oss kritiskt.
”Han har säkert mens”, fräser Aurora och jag skrattar.
”Haha, antagligen.”
”Dom är helt wierdo på det här stället. Fika tre gånger om dagen, lunch, middag och sedan kvällsmat. Och jag måste vänta en timma innan jag går på toa.”
”Men du äter?”
”Dom har hotat med sond annars, så vad har jag för val?”
Jag tänker inte säga till Aurora att jag tycker det är bra, för då skulle hon bli jättearg på mig. Istället försöker jag se medlidsam ut.
Hon verkar gå på det, eftersom hon inte skriker och fräser åt mig.
”Kom, vi sätter oss i soffan. Vi kan spela kort.”
Hon tar tag i min arm och drar med mig till det kombinerade vardagsrummet/hallen.
Vi spelar vanliga kort ett tag, och sedan tvingar hon mig att lära mig Skipbo.
”Fan, jag suger på det här”, garvar jag när hon vinner för fjärde gången.
”Desto bättre för mig”, flinar hon. ”Jag blir uppmuntrad av att vinna.”
”Jag är röksugen”, gnäller jag.
”Det finns en rökbalkong, jag ska be dom låsa upp.”
Hon försvinner en stund och kommer tillbaka med kvinnan som öppnade åt mig när jag först kom hit.
Aurora vinkar mig till sig, och jag följer med. Kvinnan fiskar upp världens nyckelknippa och låser upp dörrarna till balkongen.
Vi sitter därute en stund och kedjeröker, trots att det är iskallt ute och varken jag eller Aurora har vidare tjocka kläder på oss.
När vi kommer tillbaka in får jag världens chock. Klockan har snurrat så mycket fortare än den borde och är redan halv åtta.
”Går klockan på den här avdelningen fortare än den borde?”, frågar jag kritiskt.
”För mig brukar den gå otroligt sakta”, svarar Aurora.
”Kanske för att du är inlagd”, filosoferar jag.
Vi skrattar båda åt allvaret i min röst.
”Jag vill inte att du ska åka”, säger Aurora sedan.
”Jag kommer tillbaka”, det vet du.
”Jag blir nog utskriven snart.”
”Bli det, baby. Uppför dig och kom hem snart.”
”Alright, mum”, fnissar hon. ”Uppföra mig? Haha. Sure bacon.”
”Kom hit.”
”Men PMS-gubben..”
”Skit i honom.”
Hon flätar ihop våra händer och trycker sin kropp mot min. Jag pussar henne på näsan och drar in doften av hennes hår.
”Ingen närkon..”
”Men vi vet det, ditt jävla ufo!”
Aurora börjar skratta och PMS-gubben ser skärrad ut.
”Just det”, fräser jag.
”Och du säger att jag ska uppföra mig”, fnissar Aurora fånigt.
”Haha, tyst nu.”
”Du måste gå nu”, säger PMS-gubben bistert. ”Klockan är åtta.”
Jag pekar fuck you och stirrar irriterat tillbaka på mannen framför mig.
Bredvid mig kan jag höra Aurora fnissa hysteriskt och jag har själv lite svårt att hålla minen.
Aldrig förut har jag sett en man så ställd.
”Okej tjejer”, säger han till slut, betydligt lugnare i tonen. ”Dags att säga hejdå. Jag gör ett undantag denna gång.”
Jag flinar belåtet och fångar upp Aurora i min famn. Hon ler lyckligt mot mig.
”Du är den allra bästa i hela världen”, viskar hon mot min hals.
Hennes andedräkt är varm mot min nakna hud, och jag drar henne ännu närmare.
Hon fingrar lite förstrött på mina nyckelben, och jag ryser av den lätta beröringen.
”Vackra, vackra människa”, säger jag och smeker henne över kinden. ”You are the one and only.”
”Be you, be mine.”
”I’m all yours, darling.”
Jag är nästan på väg att glömma Eskil, men i sista stund kommer jag på mig själv.
När jag plockar upp nallen, som doftar svagt av mig, lyser hennes ögon av glädje.
”När du känner dig ensam”, säger jag slutgiltigt.
Hon kysser mig varsamt innan jag med tunga steg blir utschasad av PMS-gubben, som kanske inte har mens längre. Je ne sais pas.
Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det
Och be aldrig mer om ursäkt
för sakerna du aldrig gjorde
Men det äter upp dig när du
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort
Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Wo-oh!
Jag vet att de bara är fantasier
och nu är hon i mig
Och kommer alltid vara
Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri
men det struntar jag i
för vi dansar och du har så mjuka läppar
Tågresan hem är något av det plågsammaste på länge.
Det känns förjävligt att åka bort från Aurora, min älskade kaosflicka.
Helst av allt vill jag bara hoppa av tåget, springa tillbaka och gömma mig i hennes säng.
Trygg och varm under täcket.
Hem till den tomma lägenheten och all rastlöshet.
Jag får ont i magen bara av att tänka på det. Klump i halsen.
När tåget stannar vid stationen och jag kliver av sveper kylan emot mig.
Jag drar jackan hårdare runt kroppen och går med nedböjt huvud mot t-banan.
Plötsligt får jag en hård knuff mot axeln och jag ser upp.
Framför mig står den person jag minst av allt vill träffa.
Joakim.
”Jaså, den lilla horan är ute och går”, säger han elakt.
”Håll käften”, fräser jag.
”Nej, du kan hålla käften.”
”Vad vill du?”
”Krossa dig.”
Jag rycker till och blir alldeles kall inombords.
”Du förstår”, säger han sammetslent. ”Jag är inte en sådan person man retar upp ostraffat.”
”Person? Du är knappt mänsklig!”
”Jag skulle hålla tyst om jag vore du.”
”Tack och lov är vi inte det minsta lika, du och jag.”
”Slyna”, väser han och tar tag i min handled.
”Släpp mig. Rör mig inte.”
”Jag gör som jag vill”, säger han och kommer äckligt nära med sitt ansikte.
Hans ögon glittrar av elakhet när han pressar sina läppar mot mina, som är hårt sammanpressade.
”Följ med mig”, säger han och drar med mig, hans grepp om min handled är hårt.
Motvilligt och med stapplande steg låter jag mig släpas med.
När vi kommer in på centralen puttar han mig bort mot toaletterna.
”Nej!”, säger jag panikslaget. ”Du skulle bara våga!”
”Om jag vågar”, flinar han.
Han lägger i en femma och släpar med mig in. Dörren går i lås bakom oss med ett klickande ljud.
”Då så, visa vad du kan. Sug som om ditt liv hängde på det.”
Med skakiga fingrar och noll kontroll över mig själv knäpper jag upp hans byxor som faller ner till knäna.
Fan, jag kan inte göra det här. Fan fan fan.
”Vad väntar du på? Sug!”
Jag tar hans kuk i munnen och suger, fort, vill bara att det ska ta slut.
Hela min kropp skriker av avsky och ilska.
”Inte så fort, bruden. Jag vill inte komma än. Res dig upp.”
Motvilligt reser jag mig upp och han tar ett fast tag om linningen på min tröja.
”Nu ska jag knulla skiten ur dig, fattar du?”
Och jag fattar, jag fattar alldeles för väl.
Han knäpper upp mina byxor och drar ner mina trosor.
Med en våldsam stöt är han inne i mig och jag skakar i hela kroppen.
Herregud, det här händer inte. Fan, det här kan inte vara på riktigt.
Jag sluter ögon och tänker på allt annat än människan som pumpar in och ut i mig.
Han stönar i mitt ansikte och hans andedräkt ger mig kväljningar.
Det är inte alls som Auroras friska andedräkt.
Snälla, låt det vara över snart.
Jag vet inte ens hur mycket klockan är, vet inte hur länge jag stått tryckt mot väggen.
Det här kan inte vara sant.
Med ett stön kommer han i mig och jag puttar bort honom.
”Är du nöjd nu?”, skriker jag.
”Yesbox. Nu är allt som det ska.”
Han smeker mig över kinden och placerar en kyss på mina stängda läppar.
”På återseende”, säger han när han har dragit upp byxorna och låst upp dörren till toaletten.
Jag kan se hans ryggtavla försvinna innan dörren slår igen.
Med ett skrik av frustration, rädsla och äckel sjunker jag ihop på golvet.
Smutsig. Äcklig. Besudlad.
Jag kommer inte ihåg hur jag kom hem, kommer inte ihåg hur länge jag låg på golvet inte på den vidriga toaletten på centralen.
Vill inte komma ihåg.
Radera.
Tryck på delete.
Fil borttagen.
Mitt huvud är tomt, likaså min femte kopp med te på bordet.
Det här är helt psycho. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna det.
Jag har ingen att prata med heller. Aldrig att jag ringer Karin igen.
Nisse kommer fram till mig och stryker sig mot mitt ben. Jag lyfter upp honom och borrar in näsan i hans mjuka päls. Han jamar stillsamt och jag låter mina förtvivlade tårar droppa ner på hans varma kattkropp.
”Du är allt jag har just nu”, viskar jag i hans öra och han buffar på min kind med sin nos.
Alla säger att katter aldrig kommer att mäta sig mot en hund, men jag är inte beredd att hålla med.
Nisse är min enda tröst för tillfället, och jag vet inte vad jag skulle göra utan hans behagliga spinnande från mitt knä där han lagt sig tillrätta.
Jag kan känna Nisses jämna andetag mot mina lår och jag klappar honom frånvarande över ryggen. Mina tankar är på annat håll.
Räknas våldtäkt som otrohet? Är det mitt fel?Jag ruskar på huvudet för att försöka få mina tankar att rinna av mig, men med sylvassa klor håller dom sig stenhårt fast. Jag kan nästan känna deras grepp om min förvirrade hjärna.
Med försiktiga händer tar jag Nisses sovande kropp och lägger den i soffan.
En brinnande känsla av att vara smutsig flammar upp inom mig och jag kan inte fort nog slita av mig kläderna och flyga in i duschen.
Jag höjer termostaten så att vattnet som sprutar ut ur munstycket ligger på 41 grader.
Det varma vattnet får min hud att bli rödflammig och fnasig men jag orkar inte bry mig. Vill bara skrubba bort mig själv.
Skrubba, skrubba, skrubba bort din sura min.
Skrubba, skrubba, skrubba bort ditt äckliga flin.
Jag antar att Du gömmer Dig under täcket
nu inatt
denna kalla natt
Det är ett sätt att stänga av
Och där kan tankarna få tänka som dom vill
Där finns inga flimmerljus som hjälper till
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken
Allting går så fort
Sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på
Fast tiden är väl gratis, vad jag vet
Sömntabletter tycks va effektivare än sängar
Sen närdå?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet
Jag antar att Du proppar hjärnan full med
Panodil och Cipramil
Det är ett sätt att hänga med
Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker
Rulla på
Orsaken vill ingen ens förstå
För nån har sagt att har man gott om pengar
är man säker
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå
Jag står nästan två timmar i duschen, varmvattnet har tagit slut för länge sedan.
Jag huttrar och när jag kliver ut ur duschen och torkar bort imman från spegeln ser jag mig själv stirra tillbaks. Blek hy och ljust blåa läppar.
Kyla.
”Misslyckade jävla fitta”, väser jag till spegelbilden som förtvivlat ser tillbaka med klarblåa, tårfyllda ögon.
Jag kan se mina läppar röra sig, men jag hör inga ljud komma ut ur min mun.
Som en fisk på torra land.
Andas in.
Andas ut.
Det känns som om min mage vänds ut och in, hela kroppen krampar och jag faller ner på knä.
I sista sekunden hinner jag fälla upp toalettlocket.
När jag tömt hela magen på dess innehåll sitter jag flämtande kvar med händerna mot det kalla porslinet så hårt att knogarna vitnar.
”Jag klarar inte det här. Jag skulle gå över lik för att ha dig här, Aurora.”
Jag kommer ihåg hennes röst så väl att jag utan problem kan föra en diskussion med henne inuti huvudet. I mina tankar säger hon att allt är okej och att ingenting är mitt fel. Att hon älskar mig mest i hela världen och att hela episoden med Joakim bara var en dum mardröm.
”Jag vet inte om jag tror dig”, viskar jag. ”Jag kan känna hans händer på min kropp.”
Hon svarar att hans händer bara är minnesbilder av ett förflutet jag gör bäst i att glömma.
”Om jag ändå kunde radera..”
Hon försäkrar mig om att hon ska hjälpa mig radera.
”Jag älskar dig.”
Och hon älskar mig också. Ohja, hon älskar mig.
Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar
Och jag går gärna vilse just inatt
Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikter och sjunger sånger
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger
Minst hundra gånger om
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom
Jag vill vara lite mer för Dig inatt
Men ibland så är jag fast
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.
Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.
Aurora
Tiden går alldeles för sakta.
Jag står framför klockan på avdelningen och manar på den att gå fortare.
Det funkar inte, så jag får grymt med lust att kasta ut den från rökbalkongen.
”Har ni fifflat med klockan?”. frågar jag kritiskt min kontaktperson Bengt.
”Nej?”, svarar han förvirrat och granskar mig misstänksamt.
”Den går så sakta”, klagar jag.
”Den går i normal takt? Sextio sekunder på en minut, sextio minuter på en timme.”
”Fan vad du ljuger”, biter jag av.
Han skakar på huvudet och gör en ansats att gå därifrån och lämna mig ensam.
”Vänta!”, skriker jag och han vänder sig om igen. ”Kan du låsa upp balkongen?”
Han suckar och går för att låsa upp. Jag gissar på att han inte gillar mig.
”Tack”, säger jag motvilligt när han kommer tillbaka.
Han muttrar något jag inte lyckas uppfatta och lufsar därifrån.
Evelinas smeknamn på honom är rätt klockrent, han har verkligen PMS.
När jag vart ute och rökt hämtar jag Eskil från mitt rum.
Han luktar Evelina och jag borrar in ansiktet i den vita pälsen, drar in doften.
Jag smyger omkring på avdelningen med Eskil tryckt mot bröstet, och de andra inlagda sneglar misstänksamt och lite skärrat på mig.
Jag skrattar lite åt deras indiskreta sätt att kolla på mig, och då ser dom ännu räddare ut.
”Jag bits inte, vet ni”, säger jag och slår mig ner i soffan bredvid en spinkig tjej med långt brunt hår och långa kolsvarta ögonfransar.
”Är du säker på det?”, frågar hon nervöst.
”Eh..ja?”
”Hur kan du vara säker?”
”Jag om någon borde väl veta om jag bits, eh?”
”Hmm”, säger hon som om det vore ett passande svar.
”Så..vad heter du?”
Hon stirrar på mig med de bruna ögonen vilt uppspärrade.
”Jag vet inte”, svarar hon till sist och sluter ögonen en aning.
”Okej. Jag heter Aurora i alla fall. Eller Annika egentligen.”
”Hej Aurora som egentligen heter Annika.”
Jag kan inte fatta att dom här typerna stirrar skrajset på mig, det är ju fan dom som är helt jävla wierdo.
”Varför är du här?”, frågar jag och skiter i att frågan kanske är för påflugen.
”För att jag vill dö. Vill du också dö?”
”Det är tråkigt att höra att du vill dö. Och nej, jag vill inte dö.”
”Är du säker på det?”
Nu är det min tur att svara att jag inte vet. För jag har ingen aning. Kanske?
Usch. Inte tänka på det. Prata om något annat. För guds skull Aurora, prata om något annat.
”Men..eh..vill du spela kort?”
”Jag vet inte vad kort är för något.”
Åh gud, vad vet den här bruden egentligen?
”Hur länge har du varit här?”, frågar jag.
”Två år.”
Jeezez, bara tanken får mig att frysa till is inombords.
”Kan inte vara så kul..”
”Vad vet du om det? Här finns det folk som jag.”
Jag tvivlar starkt på att det finns någon på det här stället som är som hon, men jag nickar och håller med för att inte ställa till en scen.
”Jag..eh..måste gå iväg ett tag”, säger jag urskuldande.
Hon nickar ointresserat och jag kan inte fort nog smyga därifrån.
Människor som hon får mig att känna mig så jävla missanpassad.
Vad gör jag här bland alla sinnessjuka dårar? Jag är inte som dom.
”Dags att vakna, tjejen."
Jag öppnar förvirrat ögonen och stirrar rakt in i solen som strålar in genom fönstret.
”Va? Hur mycket är klockan?”
”Åtta, frukosten är framdukad i köket. Skolan börjar klockan nio.”
”Skolan?”
”Ja, sjukhusskolan.”
”Men jag går inte i skolan..?”
”Här går alla i skolan”, biter Bengt av.
Han stegar ut genom dörren och jag kastar en förbannelse över hans försvinnande ryggtavla. Fyfan, den gubben har ju problem. Är det så jävla svårt att vara trevlig att visa en gnutta förståelse? Tydligen är det de.
”Brinn i helvetet, psycho”, gäspar jag och reser mig upp.
Sängarna på det här stället är inte direkt att skryta med, så jag sträcker på min stela kropp och betraktar mig själv i spegeln.
Drar av mig tröjan och studerar min nakna överkropp.
Fetto. Fetto. Fetto.
Motstår impulsen att slå händerna för ögonen.
Flickan i spegeln är en vidrig varelse. Jag blåser varmluft på glaset och skriver FETTO med stora bokstäver i imman.
Flickan i spegeln protesterar svagt. Öppnar munnen för att stoppa mig, men jag kniper ihop läpparna hårt. Det är farligt när hon pratar med mig.
Hon brukar ljuga för mig, prata om saker som är helt och hållet osanna.
Hur kan man ljuga om något som är uppenbart?
Hon säger att jag är smal, vacker. Men det kan jag ju se att jag inte är.
Förvirrat fingrar jag på mina revben och petar på min mage.
Försvinn, äckliga mage. Försvinn.
Jag står inte ut med spegelbilden, så jag flyr in på toa där jag ställer mig på vågen.
Den visar 37 kilo och jag suckar äcklat.
Måste.gå.ner.
Förstår egentligen inte hur de inlagda ens får lov att ha våg på rummet.
Inte med tanke på alla andra strikta regler.
Eh, skitsamma. Det är bara bra. Jag ska inte vara den som klagar.
Trött och irriterad rotar jag fram lite kläder i byrån och klär på mig.
Orkar inte bry mig så mycket om vad jag tar på mig.
Här är det ingen som tittar på mig ändå.
Fast sedan ångrar jag mig. Får en känsla av att jag kanske har fel.
Tänk om alla tittar på mig och lägger märke till hur jag ser ut?
Vill inte ens veta vad dom tänker.
Rusar tillbaka in på mitt rum och byter om till min allra finaste klänning med urringning och spets. Under det har jag min vita bh, som också är kantad med spets.
Ett par svarta strumpbyxor på benen, en svart kofta som är alldeles för stor men varm och skön.
På med sminket, långa ögonfransar, flera kilo hårspray, tupera.
Andas ut framför spegeln. Koftan döljer min tjocka kropp.
Jag känner mig nästan lugn. Men bara nästan.
Jag vänder mig förskräckt om när dörren till mitt rum slås upp och Bengt återigen fyller upp det lilla utrymmet med sin negativa energi och enorma kroppshydda:
”Ska du inte ha frukost?”, frågar han surt.
”Eh..nej.”
”Du borde äta något.”
”Jag är inte hungrig”, kontrar jag.
”Du gör som du vill. Hittar du till skolan?”
”Uh..jag tror inte det.”
”Kom med, jag följer dig.”
Och det var så det kom sig att jag gick bredvid Bengt hela vägen till skolan.
Jag trivs inte alls i hans närhet, har mest lust att skjuta honom med en kalashnikov.
Bang bang, you’re dead.
I mina tankar kan jag se Bengt ligga på marken och kvida, be och böna om nåd.
Men jag är skoningslös, en människa utan minsta tecken på tvekan och ånger.
Mina tillfredställande tankar avbryts av att Bengt suckar högljutt, och jag märker att jag stannat.
”Alltså, jag har inte hela dagen på mig”, muttrar han och jag stirrar fientligt på honom.
”Det är inte mitt problem”, fräser jag men börjar ändå röra på fötterna.
Dagen går saktare än någonsin förut, och jag har fått den underbara turen att få den
trögaste läraren någonsin. Jag måste vara född under en lycklig stjärna, oh ja.
Gunvor, min lärare, försöker pracka på mig tråkig matte b men jag säger bestämt nej.
Skolan är det sista jag orkar tänka på, men det verkar Gunvor inte fatta, trots att jag säger det typ fem miljoner jävla gånger.
När jag väl kommer tillbaka till avdelningen sitter paranoian i sig.
Alla tittar på mig, tänker på mig, pratar om mig.
Jag vill skrika åt alla att hålla käften och sluta stirra, men deras blickar fortsätter bränna.
You say I'm paranoid
Isn't that what you said
You say it's my imagination
And I'm fucked in the head
P-P-P-Paranoid
And it's easy to see
Well is it really paranoia
Or is somebody after me
Is this going down... down
Or is it
Para-fuckin-noia driving me insane
Para-fuckin-noia ripping up my brain
Is it para-fuckin-noia making me believe
It's either para-fuckin-noia
Or somebody's after me
P-P-P-Paranoid
And don't believe what you hear
You say I'm miscommunicated
And it's all in the clear
Like a polaroid
And its so easy to see
Well is it really paranoia
Or is somebody after me
Am I freaking out... out
Is this going down... down
Evelina
Kyssen är varm och intensiv.
När hon till slut sakta drar sig bakåt är vi båda rosigt röda om kinderna och jag vet inte vad jag ska säga.
”Oj..”
”Så kan man uttrycka saken.”
”Jag visste inte om jag skulle kyssa dig eller inte.”
”Tvivla aldrig igen. Att kyssas med dig är det bästa i världen.”
Jag slår ner blicken för att inte visa att jag har tårar i ögonen.
”Se på mig”, ber hon.
Jag slår upp ögonen och möter lugnt hennes blick. Jag ser att hon också har tårar i ögonen.
”Jag visste inte om..jag var så rädd att du bara var en produkt av min fantasi”, säger hon.
”Jag är här”, viskar jag. ”Jag är verklig.”
Hon kryper in i min famn och jag håller om henne hårt.
En äldre man kommer fram till oss och lägger handen på min axel.
”Ingen närkontakt”, muttrar han.
”Eh..va?”
”Ingen närkontakt mellan besökare och inlagda”, upprepar han.
Jag släpper taget om Aurora och tar ett steg bakåt.
Han släpper min axel och går därifrån.
”Vad fan handlade det där om? Jävla PMS-gubbe!”
”Dom tror att du kan smuggla in rakblad eller piller om vi har närkontakt.”
”Men..vafan?”
”Det suger”, säger hon och slår ut med armarna.
”Så jag får inte kyssa dig?”
”Nej, men tror du jag bryr mig?”, frågar hon och drar mig tätt intill.
Hon ger mig några snabba pussar på munnen, och drar sig sedan tillbaka, eftersom PMS-gubben vänder sig om och granskar oss kritiskt.
”Han har säkert mens”, fräser Aurora och jag skrattar.
”Haha, antagligen.”
”Dom är helt wierdo på det här stället. Fika tre gånger om dagen, lunch, middag och sedan kvällsmat. Och jag måste vänta en timma innan jag går på toa.”
”Men du äter?”
”Dom har hotat med sond annars, så vad har jag för val?”
Jag tänker inte säga till Aurora att jag tycker det är bra, för då skulle hon bli jättearg på mig. Istället försöker jag se medlidsam ut.
Hon verkar gå på det, eftersom hon inte skriker och fräser åt mig.
”Kom, vi sätter oss i soffan. Vi kan spela kort.”
Hon tar tag i min arm och drar med mig till det kombinerade vardagsrummet/hallen.
Vi spelar vanliga kort ett tag, och sedan tvingar hon mig att lära mig Skipbo.
”Fan, jag suger på det här”, garvar jag när hon vinner för fjärde gången.
”Desto bättre för mig”, flinar hon. ”Jag blir uppmuntrad av att vinna.”
”Jag är röksugen”, gnäller jag.
”Det finns en rökbalkong, jag ska be dom låsa upp.”
Hon försvinner en stund och kommer tillbaka med kvinnan som öppnade åt mig när jag först kom hit.
Aurora vinkar mig till sig, och jag följer med. Kvinnan fiskar upp världens nyckelknippa och låser upp dörrarna till balkongen.
Vi sitter därute en stund och kedjeröker, trots att det är iskallt ute och varken jag eller Aurora har vidare tjocka kläder på oss.
När vi kommer tillbaka in får jag världens chock. Klockan har snurrat så mycket fortare än den borde och är redan halv åtta.
”Går klockan på den här avdelningen fortare än den borde?”, frågar jag kritiskt.
”För mig brukar den gå otroligt sakta”, svarar Aurora.
”Kanske för att du är inlagd”, filosoferar jag.
Vi skrattar båda åt allvaret i min röst.
”Jag vill inte att du ska åka”, säger Aurora sedan.
”Jag kommer tillbaka”, det vet du.
”Jag blir nog utskriven snart.”
”Bli det, baby. Uppför dig och kom hem snart.”
”Alright, mum”, fnissar hon. ”Uppföra mig? Haha. Sure bacon.”
”Kom hit.”
”Men PMS-gubben..”
”Skit i honom.”
Hon flätar ihop våra händer och trycker sin kropp mot min. Jag pussar henne på näsan och drar in doften av hennes hår.
”Ingen närkon..”
”Men vi vet det, ditt jävla ufo!”
Aurora börjar skratta och PMS-gubben ser skärrad ut.
”Just det”, fräser jag.
”Och du säger att jag ska uppföra mig”, fnissar Aurora fånigt.
”Haha, tyst nu.”
”Du måste gå nu”, säger PMS-gubben bistert. ”Klockan är åtta.”
Jag pekar fuck you och stirrar irriterat tillbaka på mannen framför mig.
Bredvid mig kan jag höra Aurora fnissa hysteriskt och jag har själv lite svårt att hålla minen.
Aldrig förut har jag sett en man så ställd.
”Okej tjejer”, säger han till slut, betydligt lugnare i tonen. ”Dags att säga hejdå. Jag gör ett undantag denna gång.”
Jag flinar belåtet och fångar upp Aurora i min famn. Hon ler lyckligt mot mig.
”Du är den allra bästa i hela världen”, viskar hon mot min hals.
Hennes andedräkt är varm mot min nakna hud, och jag drar henne ännu närmare.
Hon fingrar lite förstrött på mina nyckelben, och jag ryser av den lätta beröringen.
”Vackra, vackra människa”, säger jag och smeker henne över kinden. ”You are the one and only.”
”Be you, be mine.”
”I’m all yours, darling.”
Jag är nästan på väg att glömma Eskil, men i sista stund kommer jag på mig själv.
När jag plockar upp nallen, som doftar svagt av mig, lyser hennes ögon av glädje.
”När du känner dig ensam”, säger jag slutgiltigt.
Hon kysser mig varsamt innan jag med tunga steg blir utschasad av PMS-gubben, som kanske inte har mens längre. Je ne sais pas.
Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det
Och be aldrig mer om ursäkt
för sakerna du aldrig gjorde
Men det äter upp dig när du
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort
Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Wo-oh!
Jag vet att de bara är fantasier
och nu är hon i mig
Och kommer alltid vara
Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri
men det struntar jag i
för vi dansar och du har så mjuka läppar
Tågresan hem är något av det plågsammaste på länge.
Det känns förjävligt att åka bort från Aurora, min älskade kaosflicka.
Helst av allt vill jag bara hoppa av tåget, springa tillbaka och gömma mig i hennes säng.
Trygg och varm under täcket.
Hem till den tomma lägenheten och all rastlöshet.
Jag får ont i magen bara av att tänka på det. Klump i halsen.
När tåget stannar vid stationen och jag kliver av sveper kylan emot mig.
Jag drar jackan hårdare runt kroppen och går med nedböjt huvud mot t-banan.
Plötsligt får jag en hård knuff mot axeln och jag ser upp.
Framför mig står den person jag minst av allt vill träffa.
Joakim.
”Jaså, den lilla horan är ute och går”, säger han elakt.
”Håll käften”, fräser jag.
”Nej, du kan hålla käften.”
”Vad vill du?”
”Krossa dig.”
Jag rycker till och blir alldeles kall inombords.
”Du förstår”, säger han sammetslent. ”Jag är inte en sådan person man retar upp ostraffat.”
”Person? Du är knappt mänsklig!”
”Jag skulle hålla tyst om jag vore du.”
”Tack och lov är vi inte det minsta lika, du och jag.”
”Slyna”, väser han och tar tag i min handled.
”Släpp mig. Rör mig inte.”
”Jag gör som jag vill”, säger han och kommer äckligt nära med sitt ansikte.
Hans ögon glittrar av elakhet när han pressar sina läppar mot mina, som är hårt sammanpressade.
”Följ med mig”, säger han och drar med mig, hans grepp om min handled är hårt.
Motvilligt och med stapplande steg låter jag mig släpas med.
När vi kommer in på centralen puttar han mig bort mot toaletterna.
”Nej!”, säger jag panikslaget. ”Du skulle bara våga!”
”Om jag vågar”, flinar han.
Han lägger i en femma och släpar med mig in. Dörren går i lås bakom oss med ett klickande ljud.
”Då så, visa vad du kan. Sug som om ditt liv hängde på det.”
Med skakiga fingrar och noll kontroll över mig själv knäpper jag upp hans byxor som faller ner till knäna.
Fan, jag kan inte göra det här. Fan fan fan.
”Vad väntar du på? Sug!”
Jag tar hans kuk i munnen och suger, fort, vill bara att det ska ta slut.
Hela min kropp skriker av avsky och ilska.
”Inte så fort, bruden. Jag vill inte komma än. Res dig upp.”
Motvilligt reser jag mig upp och han tar ett fast tag om linningen på min tröja.
”Nu ska jag knulla skiten ur dig, fattar du?”
Och jag fattar, jag fattar alldeles för väl.
Han knäpper upp mina byxor och drar ner mina trosor.
Med en våldsam stöt är han inne i mig och jag skakar i hela kroppen.
Herregud, det här händer inte. Fan, det här kan inte vara på riktigt.
Jag sluter ögon och tänker på allt annat än människan som pumpar in och ut i mig.
Han stönar i mitt ansikte och hans andedräkt ger mig kväljningar.
Det är inte alls som Auroras friska andedräkt.
Snälla, låt det vara över snart.
Jag vet inte ens hur mycket klockan är, vet inte hur länge jag stått tryckt mot väggen.
Det här kan inte vara sant.
Med ett stön kommer han i mig och jag puttar bort honom.
”Är du nöjd nu?”, skriker jag.
”Yesbox. Nu är allt som det ska.”
Han smeker mig över kinden och placerar en kyss på mina stängda läppar.
”På återseende”, säger han när han har dragit upp byxorna och låst upp dörren till toaletten.
Jag kan se hans ryggtavla försvinna innan dörren slår igen.
Med ett skrik av frustration, rädsla och äckel sjunker jag ihop på golvet.
Smutsig. Äcklig. Besudlad.
Jag kommer inte ihåg hur jag kom hem, kommer inte ihåg hur länge jag låg på golvet inte på den vidriga toaletten på centralen.
Vill inte komma ihåg.
Radera.
Tryck på delete.
Fil borttagen.
Mitt huvud är tomt, likaså min femte kopp med te på bordet.
Det här är helt psycho. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna det.
Jag har ingen att prata med heller. Aldrig att jag ringer Karin igen.
Nisse kommer fram till mig och stryker sig mot mitt ben. Jag lyfter upp honom och borrar in näsan i hans mjuka päls. Han jamar stillsamt och jag låter mina förtvivlade tårar droppa ner på hans varma kattkropp.
”Du är allt jag har just nu”, viskar jag i hans öra och han buffar på min kind med sin nos.
Alla säger att katter aldrig kommer att mäta sig mot en hund, men jag är inte beredd att hålla med.
Nisse är min enda tröst för tillfället, och jag vet inte vad jag skulle göra utan hans behagliga spinnande från mitt knä där han lagt sig tillrätta.
Jag kan känna Nisses jämna andetag mot mina lår och jag klappar honom frånvarande över ryggen. Mina tankar är på annat håll.
Räknas våldtäkt som otrohet? Är det mitt fel?Jag ruskar på huvudet för att försöka få mina tankar att rinna av mig, men med sylvassa klor håller dom sig stenhårt fast. Jag kan nästan känna deras grepp om min förvirrade hjärna.
Med försiktiga händer tar jag Nisses sovande kropp och lägger den i soffan.
En brinnande känsla av att vara smutsig flammar upp inom mig och jag kan inte fort nog slita av mig kläderna och flyga in i duschen.
Jag höjer termostaten så att vattnet som sprutar ut ur munstycket ligger på 41 grader.
Det varma vattnet får min hud att bli rödflammig och fnasig men jag orkar inte bry mig. Vill bara skrubba bort mig själv.
Skrubba, skrubba, skrubba bort din sura min.
Skrubba, skrubba, skrubba bort ditt äckliga flin.
Jag antar att Du gömmer Dig under täcket
nu inatt
denna kalla natt
Det är ett sätt att stänga av
Och där kan tankarna få tänka som dom vill
Där finns inga flimmerljus som hjälper till
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken
Allting går så fort
Sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på
Fast tiden är väl gratis, vad jag vet
Sömntabletter tycks va effektivare än sängar
Sen närdå?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet
Jag antar att Du proppar hjärnan full med
Panodil och Cipramil
Det är ett sätt att hänga med
Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker
Rulla på
Orsaken vill ingen ens förstå
För nån har sagt att har man gott om pengar
är man säker
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå
Jag står nästan två timmar i duschen, varmvattnet har tagit slut för länge sedan.
Jag huttrar och när jag kliver ut ur duschen och torkar bort imman från spegeln ser jag mig själv stirra tillbaks. Blek hy och ljust blåa läppar.
Kyla.
”Misslyckade jävla fitta”, väser jag till spegelbilden som förtvivlat ser tillbaka med klarblåa, tårfyllda ögon.
Jag kan se mina läppar röra sig, men jag hör inga ljud komma ut ur min mun.
Som en fisk på torra land.
Andas in.
Andas ut.
Det känns som om min mage vänds ut och in, hela kroppen krampar och jag faller ner på knä.
I sista sekunden hinner jag fälla upp toalettlocket.
När jag tömt hela magen på dess innehåll sitter jag flämtande kvar med händerna mot det kalla porslinet så hårt att knogarna vitnar.
”Jag klarar inte det här. Jag skulle gå över lik för att ha dig här, Aurora.”
Jag kommer ihåg hennes röst så väl att jag utan problem kan föra en diskussion med henne inuti huvudet. I mina tankar säger hon att allt är okej och att ingenting är mitt fel. Att hon älskar mig mest i hela världen och att hela episoden med Joakim bara var en dum mardröm.
”Jag vet inte om jag tror dig”, viskar jag. ”Jag kan känna hans händer på min kropp.”
Hon svarar att hans händer bara är minnesbilder av ett förflutet jag gör bäst i att glömma.
”Om jag ändå kunde radera..”
Hon försäkrar mig om att hon ska hjälpa mig radera.
”Jag älskar dig.”
Och hon älskar mig också. Ohja, hon älskar mig.
Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar
Och jag går gärna vilse just inatt
Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikter och sjunger sånger
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger
Minst hundra gånger om
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom
Jag vill vara lite mer för Dig inatt
Men ibland så är jag fast
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.
Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.
Aurora
Tiden går alldeles för sakta.
Jag står framför klockan på avdelningen och manar på den att gå fortare.
Det funkar inte, så jag får grymt med lust att kasta ut den från rökbalkongen.
”Har ni fifflat med klockan?”. frågar jag kritiskt min kontaktperson Bengt.
”Nej?”, svarar han förvirrat och granskar mig misstänksamt.
”Den går så sakta”, klagar jag.
”Den går i normal takt? Sextio sekunder på en minut, sextio minuter på en timme.”
”Fan vad du ljuger”, biter jag av.
Han skakar på huvudet och gör en ansats att gå därifrån och lämna mig ensam.
”Vänta!”, skriker jag och han vänder sig om igen. ”Kan du låsa upp balkongen?”
Han suckar och går för att låsa upp. Jag gissar på att han inte gillar mig.
”Tack”, säger jag motvilligt när han kommer tillbaka.
Han muttrar något jag inte lyckas uppfatta och lufsar därifrån.
Evelinas smeknamn på honom är rätt klockrent, han har verkligen PMS.
När jag vart ute och rökt hämtar jag Eskil från mitt rum.
Han luktar Evelina och jag borrar in ansiktet i den vita pälsen, drar in doften.
Jag smyger omkring på avdelningen med Eskil tryckt mot bröstet, och de andra inlagda sneglar misstänksamt och lite skärrat på mig.
Jag skrattar lite åt deras indiskreta sätt att kolla på mig, och då ser dom ännu räddare ut.
”Jag bits inte, vet ni”, säger jag och slår mig ner i soffan bredvid en spinkig tjej med långt brunt hår och långa kolsvarta ögonfransar.
”Är du säker på det?”, frågar hon nervöst.
”Eh..ja?”
”Hur kan du vara säker?”
”Jag om någon borde väl veta om jag bits, eh?”
”Hmm”, säger hon som om det vore ett passande svar.
”Så..vad heter du?”
Hon stirrar på mig med de bruna ögonen vilt uppspärrade.
”Jag vet inte”, svarar hon till sist och sluter ögonen en aning.
”Okej. Jag heter Aurora i alla fall. Eller Annika egentligen.”
”Hej Aurora som egentligen heter Annika.”
Jag kan inte fatta att dom här typerna stirrar skrajset på mig, det är ju fan dom som är helt jävla wierdo.
”Varför är du här?”, frågar jag och skiter i att frågan kanske är för påflugen.
”För att jag vill dö. Vill du också dö?”
”Det är tråkigt att höra att du vill dö. Och nej, jag vill inte dö.”
”Är du säker på det?”
Nu är det min tur att svara att jag inte vet. För jag har ingen aning. Kanske?
Usch. Inte tänka på det. Prata om något annat. För guds skull Aurora, prata om något annat.
”Men..eh..vill du spela kort?”
”Jag vet inte vad kort är för något.”
Åh gud, vad vet den här bruden egentligen?
”Hur länge har du varit här?”, frågar jag.
”Två år.”
Jeezez, bara tanken får mig att frysa till is inombords.
”Kan inte vara så kul..”
”Vad vet du om det? Här finns det folk som jag.”
Jag tvivlar starkt på att det finns någon på det här stället som är som hon, men jag nickar och håller med för att inte ställa till en scen.
”Jag..eh..måste gå iväg ett tag”, säger jag urskuldande.
Hon nickar ointresserat och jag kan inte fort nog smyga därifrån.
Människor som hon får mig att känna mig så jävla missanpassad.
Vad gör jag här bland alla sinnessjuka dårar? Jag är inte som dom.
”Dags att vakna, tjejen."
Jag öppnar förvirrat ögonen och stirrar rakt in i solen som strålar in genom fönstret.
”Va? Hur mycket är klockan?”
”Åtta, frukosten är framdukad i köket. Skolan börjar klockan nio.”
”Skolan?”
”Ja, sjukhusskolan.”
”Men jag går inte i skolan..?”
”Här går alla i skolan”, biter Bengt av.
Han stegar ut genom dörren och jag kastar en förbannelse över hans försvinnande ryggtavla. Fyfan, den gubben har ju problem. Är det så jävla svårt att vara trevlig att visa en gnutta förståelse? Tydligen är det de.
”Brinn i helvetet, psycho”, gäspar jag och reser mig upp.
Sängarna på det här stället är inte direkt att skryta med, så jag sträcker på min stela kropp och betraktar mig själv i spegeln.
Drar av mig tröjan och studerar min nakna överkropp.
Fetto. Fetto. Fetto.
Motstår impulsen att slå händerna för ögonen.
Flickan i spegeln är en vidrig varelse. Jag blåser varmluft på glaset och skriver FETTO med stora bokstäver i imman.
Flickan i spegeln protesterar svagt. Öppnar munnen för att stoppa mig, men jag kniper ihop läpparna hårt. Det är farligt när hon pratar med mig.
Hon brukar ljuga för mig, prata om saker som är helt och hållet osanna.
Hur kan man ljuga om något som är uppenbart?
Hon säger att jag är smal, vacker. Men det kan jag ju se att jag inte är.
Förvirrat fingrar jag på mina revben och petar på min mage.
Försvinn, äckliga mage. Försvinn.
Jag står inte ut med spegelbilden, så jag flyr in på toa där jag ställer mig på vågen.
Den visar 37 kilo och jag suckar äcklat.
Måste.gå.ner.
Förstår egentligen inte hur de inlagda ens får lov att ha våg på rummet.
Inte med tanke på alla andra strikta regler.
Eh, skitsamma. Det är bara bra. Jag ska inte vara den som klagar.
Trött och irriterad rotar jag fram lite kläder i byrån och klär på mig.
Orkar inte bry mig så mycket om vad jag tar på mig.
Här är det ingen som tittar på mig ändå.
Fast sedan ångrar jag mig. Får en känsla av att jag kanske har fel.
Tänk om alla tittar på mig och lägger märke till hur jag ser ut?
Vill inte ens veta vad dom tänker.
Rusar tillbaka in på mitt rum och byter om till min allra finaste klänning med urringning och spets. Under det har jag min vita bh, som också är kantad med spets.
Ett par svarta strumpbyxor på benen, en svart kofta som är alldeles för stor men varm och skön.
På med sminket, långa ögonfransar, flera kilo hårspray, tupera.
Andas ut framför spegeln. Koftan döljer min tjocka kropp.
Jag känner mig nästan lugn. Men bara nästan.
Jag vänder mig förskräckt om när dörren till mitt rum slås upp och Bengt återigen fyller upp det lilla utrymmet med sin negativa energi och enorma kroppshydda:
”Ska du inte ha frukost?”, frågar han surt.
”Eh..nej.”
”Du borde äta något.”
”Jag är inte hungrig”, kontrar jag.
”Du gör som du vill. Hittar du till skolan?”
”Uh..jag tror inte det.”
”Kom med, jag följer dig.”
Och det var så det kom sig att jag gick bredvid Bengt hela vägen till skolan.
Jag trivs inte alls i hans närhet, har mest lust att skjuta honom med en kalashnikov.
Bang bang, you’re dead.
I mina tankar kan jag se Bengt ligga på marken och kvida, be och böna om nåd.
Men jag är skoningslös, en människa utan minsta tecken på tvekan och ånger.
Mina tillfredställande tankar avbryts av att Bengt suckar högljutt, och jag märker att jag stannat.
”Alltså, jag har inte hela dagen på mig”, muttrar han och jag stirrar fientligt på honom.
”Det är inte mitt problem”, fräser jag men börjar ändå röra på fötterna.
Dagen går saktare än någonsin förut, och jag har fått den underbara turen att få den
trögaste läraren någonsin. Jag måste vara född under en lycklig stjärna, oh ja.
Gunvor, min lärare, försöker pracka på mig tråkig matte b men jag säger bestämt nej.
Skolan är det sista jag orkar tänka på, men det verkar Gunvor inte fatta, trots att jag säger det typ fem miljoner jävla gånger.
När jag väl kommer tillbaka till avdelningen sitter paranoian i sig.
Alla tittar på mig, tänker på mig, pratar om mig.
Jag vill skrika åt alla att hålla käften och sluta stirra, men deras blickar fortsätter bränna.
You say I'm paranoid
Isn't that what you said
You say it's my imagination
And I'm fucked in the head
P-P-P-Paranoid
And it's easy to see
Well is it really paranoia
Or is somebody after me
Is this going down... down
Or is it
Para-fuckin-noia driving me insane
Para-fuckin-noia ripping up my brain
Is it para-fuckin-noia making me believe
It's either para-fuckin-noia
Or somebody's after me
P-P-P-Paranoid
And don't believe what you hear
You say I'm miscommunicated
And it's all in the clear
Like a polaroid
And its so easy to see
Well is it really paranoia
Or is somebody after me
Am I freaking out... out
Is this going down... down
Evelina
Inget
liv.
Jag har avskärmat mig från verkligheten.
Stängt av mobilen.
Dragit ut telefonjacket.
Släckt ner hela huset.
Stängt av strömmen.
Tillbringar mina dagar i mitt mörkerlagda sovrum.
Alltid med en cigarett i ena handen, alltid med en flaska vin i andra.
Ibland gråter jag. Ibland skriker jag.
Men allra mest sover jag.
Efter en vecka av total isolering sätter jag i telefonjacket och startar igång
strömmen igen.
Jag vet att jag inte kan fly och sluta äta, berusad 24/7.
Det första jag gör är efter mitt genombrott är att ringa till Aurora.
Sex signaler går fram innan någon lyfter på luren.
”Hallå?”, säger Auroras röst i luren och jag ryser till.
Som jag saknat den rösten.
”Hej, det är jag.”
”Evelina?”
Hon låter förvånad, lättad och irriterad på samma gång.
”Ja.”
”VART I HELVETE HAR DU HÅLLIT HUS?”, vrålar hon i luren.
Automatiskt håller jag luren en halvmeter från örat och väntar på att hon ska
lugna ner sig och sluta ösa svordomar över mig.
Till slut slutar hon skrika, men till trots kan jag fortfarande höra henne
muttra i telefonen.
”Okej”, säger jag och trycker tillbaka telefonen mot örat. ”Tagga ner ett par
grader, va?”
”Förklara dig”, fräser hon. ”Jag har vart så jävla fucking orolig.”
”Eh..jag har glömt att betala elräkningarna, ehe.”
”Du ljuger verkligen sämst i världen.”
”Okej, du har rätt. Jag är den sämsta lögnaren på den här planeten.”
”Indeed. Men tell me, vad är det som händer?”
”Jag har inte vart så pepp på livet bara.”
”Jag älskar dig.”
Hon snyftar till.
”Och det finns inte ord för hur orolig jag varit.”
”Förlåt mig”, ber jag.
”Det är inte ditt fel. Det är den här äckliga jävla världens fel.”
”Det är nog sant.”
”Det är det. På tal om något annat, jag blir utskriven på tisdag.”
Mitt hjärta slår en volt i bröstet av glädje.
Men vänta nu! När är det tisdag? Jag har helt tappat uppfattningen om tid och
rum.
”Åh, vad bra”, säger jag tveksamt.
”Du låter bekymrad.”
”Jag vet inte vad det är för dag idag”, erkänner jag.
”I know what you mean. Men jag råkar veta att det är söndag idag.”
Två dagar. Om två dagar har jag min älskade kaosflicka i famnen igen.
Tisdag, snälla låt det bli tisdag.
När jag var hos Aurora rusade tiden fram, men självklart ska den snigla sig
fram nu.
Tack och lov är det bara 23 timmar och 12 minuter tills jag ska möta henne på
centralen.
Ja, jag håller räkningen. Jag vet att tåget kommer dundra in på perrongen exakt
14.40.
Rastlös och lättirriterad går jag fram och tillbaka i lägenheten och hatar
tystnaden som skriker i mina öron. Inte ens Nisse ger ett enda ljud ifrån sig.
Tisdag, snälla låt det bli tisdag.
Jag stirrar på mitt armbandsur, 22 timmar och 36 minuter kvar.
Gud, jag kommer få panik på mig själv om jag håller på såhär.
Jag orkar inte med den här jävla väntan, så jag sväljer ner två stilnoct och
ställer klockan inför nästa dag , går och lägger mig.
Jag vaknar med en bestämd känsla av att något är fel.
Förvirrat sätter jag mig upp och gnuggar gruset ur ögonen innan jag kastar en
blick på klockan.
Panik.
Klockan är halv två.
”Herregud, herregud, herregud.”
Jag rusar upp ur sängen och med en känsla av stress så stark att den flåsar mig
i nacken rotar jag frenetiskt igenom min garderob.
Det är så gott som tom. Jag har inte orkat tvätta på över en vecka.
Herrejävlar.
Det här var verkligen sämsta tänkbara tillfälle, utan underdrift.
Panikslaget drar jag på mig ett par svarta baggyjeans och ett grönt, lite
urtvättat linne med Musse pigg-tryck.
Kajal, puder och mascara. Check.
Diadem och tuperat hår. Check.
Parfym och deodorant. Check.
Sockar och DC skor. Check.
Jag granskar till sist mig själv i spegeln med en kritisk rynka mellan
ögonbrynen.
Äsch vafan, det får duga.
Slänger väskan över axel, låser dörren och hastar ut i den kalla vinden.
Resan med t-banan tar dryga 35 minuter och när jag andfått rusar in på
perrongen där Auroras tåg ska stanna är klockan 14.35.
Jag suckar lättat men kastar sedan en blick på tavlan med ingående tåg.
Får lust att skrika rätt ut i frustration, Auroras tåg är fyrtiofem minuter
försenat.
”Varför händer det här alltid mig?”, muttrar jag och går tillbaka in i värmen
för att köpa kaffe på pressbyrån.
Kaffet är äckligt och får mig att muttra ännu mer irriterat. Kan inget funka
idag?
Blandningen mellan tristess och förväntning är på snudd omänsklig och omöjlig
att stå ut med.
Jag plockar upp min mp3 ur fickan, för ja, jag är omodern, och sätter på
Placebo.
Tiden går faktiskt lite fortare med Brian Molkos ljuva röst i öronen.
Plötsligt är klockan 15.20 och jag trampar förväntansfullt på platsen där jag
står, fortfarande med Placebo sjungandes i mitt ena öra.
Det går inte att missa Aurora när hon går av.
Hela hon strålar, hennes pandainspirerade frisyr syns på lång väg, och de
färgglada kläderna vittnar om att hon idag har en bra dag.
Jag står kvar, väntar ut henne, väntar på att hon ska se mig.
Plötsligt vänder hon sig om och fångar upp min blick.
Med ett litet skrik släpper hon allt hon har i händerna och rusar upp i min
famn.
Jag ler, hon ler, vi skrattar lyckligt och hon kysser mig girigt.
Åh gud, min kaosflicka är hemma igen.
You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you
You feel like heaven to touch
I wanna hold you so much
At long last love has arrived
And I thank God I'm alive
You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you
Pardon the way that I stare
There's nothing else to compare
The sight of you makes me weak
There are no words left to speak
So if you feel like I feel
Please let me know that it's real
Youre just to good to be true
Can't take my eyes off of you
I love you baby, and if it's quite alright
I need you baby to warm the lonely nights
I love you baby, trust in me when I say
Oh pretty baby, don't bring me down I pray
Oh pretty baby, now that I've found you
Let me love you baby, let me love you
You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you
You feel like heaven to touch
I wanna hold you so much
At long last love has arrived
And I thank God I'm alive
You're just too good to be true
Can't take my eyes off of you
Jag kan inte stirra tillräckligt mycket på flickan i mitt knä.
Hon sover och hennes svarta hårsvall faller ut över mina lår.
Rädd för att väcka henne låter jag bli att ta i henne, men mina händer dras
likt magneter mot hennes mjuka, bleka kinder.
Med fingrar lättare än fjädrar följer jag konturen av hennes näsa, hennes
kindben, hennes vackra läppar.
Jag vill väcka henne, be henne kyssa mig som hon gjorde förut.
Men det känns så fel att dra henne tillbaka till den här världen, när hennes
leende i sömnen tyder på att hon har det ganska bra i drömmens universum.
Om en liten stund kanske.
Om jag låter henne sova lite till kanske det känns bättre att väcka henne
sedan.
Plötsligt gnyr hon till i sömnen och hennes ansiktsuttryck förvrängs till en
plågsam min.
Om jag ska väcka henne kanske jag ska göra det nu?
Jag tar försiktigt tag i hennes huvud och blåser varmluft i hennes ansikte, så
som man gör med smådjur för att få dom att känna sig lugna. Sedan lägger jag
min kind tätt intill hennes och börjar viska vackra saker i hennes öra.
Med ett ryck spärrar hon upp ögonen och ser sig förvirrat omkring.
”Evelina?”, frågar hon rätt ut i tomma intet med panik i rösten.
Jag slår armarna om henne och lägger mitt huvud mot hennes axel.
”Schh”, säger jag lugnt. ”Jag är här.”
”Jag drömde att du var död”, snyftar hon och slår händerna för ansiktet.
”Men det är jag inte, jag existerar i högsta grad.”
Skakandet i hennes kropp börjar sakta men säkert avta och jag kysser henne på
halsen.
”Håll om mig hårt och kyss mig”, viskar hon.
Jag lyfter upp hennes lätta kropp i mitt knä så att vi hamnar ansikte mot
ansikte.
Hon fångar mitt ansikte mellan sina händer och hennes blick är varm och
trygg.
”Jag ska älska dig tills jag dör.”
”Du ska aldrig dö.”
Hon för sitt ansikte närmare mitt, jag kan känna hennes svala, friska andedräkt
slå emot mig.
När hennes läppar nuddar mina, först trevande och lite osäkert, exploderar det
av värme i kroppen.
Det känns som första kyssen någonsin, och jag småler.
Med händer så lätta att det nästan känns som om hon är rädd att ta i mig drar
Aurora av mig linnet, hela tiden med sina läppar tryckta mot mina.
Luften i lägenheten är en aning kylig, och i kombination med Auroras läppar mot
min nakna bröstkorg ryser jag och känner fjunen på mina armar knottra sig.
”Vacker, vackrare, vackrast”, mumlar Evelina mot min bara hud.
”Jag kan se himlen i dina ögon”, viskar jag mot hennes hals.
”Det är för att det är där jag befinner mig i ditt sällskap.”
Varför säger hon alltid saker som är så vackra att mina ögon tåras?
Hennes varma tunga arbetar sig ner över min mage och ritar spiraler runt min
navel, och jag stryker henne över axlarna, skriver ord med mina naglar.
”Kom.”
Min viskning är knappt hörbar, men hon kommer krypandes mot mitt bröst och jag
lutar hennes huvud mot mina axlar.
”Jag vill ha din nakna, varma kropp intill min.”
Hon nickar och drar självmant av sig sin gröna skjorta och de gula
stuprörsjeansen.
Jag kan inte låta bli att dra efter andan, hon är vackrare än jag kommer ihåg.
Visserligen är hon lite för smal, revbenen sticker ut och höfterna avtecknar
sig avsevärt mot hennes bleka hy, men i mina ögon är hon finare än alla andra i
hela världen.
”Tror du jag tänker ligga här halvnaken ensam?”, frågar hon flörtigt.
”Hmm..ja?”, ler jag.
”Forget it”, flinar hon och sätter sig på min mage.
”Du skulle bara våga”, säger jag varnande med glimten i ögat.
”Som om jag är rädd för dig? Vad händer om jag gör något? Ska du kyssa ihjäl
mig?”
”Din lilla mindreader där.”
Jag sätter mig upp i sittande ställning och Evelina glider ner på mina lår.
Lekfullt biter jag henne i halsen och hon fnittrar roat.
”Du sa inget om att bitas”, säger hon med skratt i rösten.
”Jag kan ju inte berätta allt för dig.”
Hon slår sina smala armar om min kropp och trycker sig hårt mot mig.
Lite förvånad, men glad kramar jag tillbaka.
För sent inser jag att det är ett av alla hennes trick för att få av mig
kläderna.
Innan jag hinner stoppa henne sitter hon med min bh i handen och ett triumferat
leende lekandes på läpparna.
”Du din”, morrar jag oförmögen att komma på ett passande ord.
”Intelligenta, underbara varelse?”, föreslår hon.
”Nej, sexgalning är nog mer passande”, frustar jag.
”Ljuva ord”, tillägger hon.
”För att komma från mig var dom ovanligt snälla”, avslutar jag.
Vi brister båda ut i gapskratt, fast inget av det egentligen är särskilt kul.
Men berusad av stundens hetta sitter vi båda och låter våra skratt eka i den
tomma lägenhet, ut i den mörka natten.
”Tänker du som jag, B1?”
”Alltid, B2.”
”Jag tror faktiskt inte alls du vet vad jag tänker.”
”Säg mig, vad tänker du då?”
”Att jag vill se dig naken i soffan om inom tio sekunder, annars så..ja, se det
som ett hot bruden.”
Jag slår handen för munnen i spelad förskräckelse.
”I’m not kidding.”
”Men jag är ju nästan naken redan”, påminner jag henne.
”Kallar du bar överkropp naken?”
”Du har ju massa kläder på dig”, försvarar jag mig.
”Du har inte bett mig ta av dom”, säger hon och blinkar.
”Graaaowr”, morrar jag djuriskt och puttar ner henne från min mage, bara för
att två sekunder senare kasta mig över henne.
Manad av mitt plötsliga utagerande knäpper hon upp sin bh och kysser mig sedan
som om det gällde livet.
Nu finns inget annat än jag och Aurora i hela världen, inte ens grannen som
irriterat bankar i väggen har förmågan att störa oss nu.
I have been running all my life
I ran away, I ran away from good
Yeah I have been waiting all my life
You are not a day, you are not a day too soon
Oh honey I will stitch you
Darling I will fit you in my heart
Honey I will meet you
Darling I will keep you in my heart
Come along it is the break of day
Surely now, you will have some things to say
Its not the time for telling tales on me
So come along, it wont be long
Until we return happy
Shut your eyes, there are no lies
In this world we call sleep
Lets desert this day of hurt
Tomorrow we will be free
”Vi har fått post”, säger Aurora när jag trött stiger
upp ur sängen och masar mig in i köket.
Förvånat ser jag att hon håller en macka i ena handen, som hon frånvarande
tuggar på. På bordet står en kaffekopp, och bredvid ligger ett vitt pappersark
som jag gissar på är brevet hon pratar om.
”Vad står det då?”, frågar jag och kväver en gäspning.
”Att grannarna klagat.”
”Vadå då?”
”Vi har tydligen haft för högljutt sex.”
Jag brister ut i gapflabb och måste slänga mig ner på en av köksstolarna för
att inte ramla ihop i en döende hög på golvet.
”Står det verkligen så?”, frågar jag när jag samlat mig.
”Ord för ord.”
”Alltså, jag dör. Jag dör verkligen. Det här var det mest patetiska på länge.”
”Indeed”, säger hon och knycklar ihop brevet. ”Är du på att bränna det och visa
brösten för kärringen bredvid?”
”Om jag är!”
”Drick lite kaffe först, det är precis nybryggt.”
Jag ställer mig på tå och sträcker mig efter en kopp från ett av köksskåpen och
häller sedan upp kaffe till bredden.
Jag dricker helst svart kaffe, men av erfarenhet vet jag att Auroras kaffe är
grymt starkt, så jag smyger ner två sockerbitar i det innan jag slår mig ner
mittemot henne.
Aurora tuggar fortfarande på sitt osötade fullkornsbröd och framför sig har hon
nu slagit upp en tidning.
Jag betraktar henne från andra sidan bordet.
Ser hur några lockar av det svarta håret som hon satt upp i en hästsvans har
ramlat ur och hänger fram i hennes ansikte, ser hur hennes gröna ögon irrar
fram och tillbaka över bokstäverna när hon ögnar igenom morgontidningen.
Jag lägger märke till varje rörelse, varje tyst mening hon formar med sina
läppar.
Åh, de läpparna
Us girls we are so magical
Soft skin, red lips, so kissable
Hard to resist so touchable
Så vacker, så fulländad.
Jag kan inte låta bli att gå fram till henne och ge henne en snabb kyss innan
jag återigen glider ner på stolen mittemot henne.
Hon ser upp, ger mig ett varmt leende och återgår sedan till tidningen.
Jag hade inte fel om Auroras kaffe, det var ofantligt starkt trots mina två
sockerbitar. Osis. Bara att stå ut och hälla i sig.
Plötsligt ser Aurora upp från tidningen igen och kollar frågande på mig.
”Var inte kaffet lite väl svagt idag?”
Jag håller på att kola av och måste trycka undan gapskrattet som bubblar inom mig.
”Får göra starkare nästa gång”, fastslår hon.
”Nej, gör inte det för guds skull!”, skriker jag inte.
”Ja, det kanske”, säger jag istället.
”Drick upp nu så att vi kan gå ut och ge tanten vad hon tål.”
Jag ler av tanken och häller i mig resten av kaffet.
En kvart senare står vi utanför tantens dörr, och Aurora knackar på.
Efter en två minuter öppnas dörren sakta.
I dörröppningen står vår sura kärring till granne och blänger misstänksamt på
oss.
”Ja, alltså ursäkta att vi kommer och ringer på i ottan”, börjar Aurora.
”Men vi kommer från Jehovas och gud har beordrat oss att visa brösten för alla
som är över sextio år gamla”, fortsätter jag.
”Och när vi har gjort det kanske du vill ta emot lite broschyrer om vår
organisation?”, avslutar Aurora.
Aurora kastar en blick på mig och jag nickar kort.
Två sekunder senare drar vi båda upp tröjorna och tanten i dörren tappar
bokstavligen hakan.
”Don’t mess with god”, säger Aurora innan hon gapskrattandes drar med mig ner
för trapporna.
Vi rusar ner för trapporna och bokstavligen kastar oss ut genom porten i
trappuppgången. Väl ute i det fria skrattar vi så mycket att vi faller ihop i
en hög av kroppsdelar på gräsmattan, med tårar rinnandes ner för kinderna och
magar som krampar av skratt.
”Såg du hennes face?”, skriker Aurora och håller sig för magen.
”Om jag gjorde!”
”Tänk om hon fick en hjärtattack!”
”Jobbigt läge”, frustar jag.
”Vi måste göra sånt här oftare!”
”Vad för nåt?”
Jag är tvungen att fråga, eftersom min nya hobby kanske inte borde bli att visa
brösten för tanter.
”Men du vet, njuta av livet och göra crazy saker!”
Jag kan inte göra annat än hålla med, för såhär mycket har jag nog aldrig
skrattat förut.
”Nu måste vi bränna det där jävla brevet också.”
Men innan vi bränner det roar vi oss med att tända varsin cigarett och bränna
in tantens namn på pappret. Det tar sin lilla stund och kräver x antal
cigaretter, men det är det värt. Britta Eklund. När vi sedan bränner pappret
känns det lite som om tanten också försvinner med röken som virvlar i spiraler
mot himlen.
”Nu känns det bättre”, säger Aurora när pappret är uppbränt och hon ligger
tryggt i min famn där vi fallit på gräsmattan. Solen ute är varm och det märks
att det är vår.
Gräset är grönt och mjukt och vi kan inte förmå oss att gå in, så vi ligger kvar.
”Det kan jag hålla med dig om”, säger jag och tuggar eftertänksamt på ett
gräslöksstrå.
”Det här var faktiskt mysigt”, erkänner Aurora.
”Ja.”
”Är jag knäpp som tycker det är mysigt att visa brösten för tanter och bränna
brev?”
”Haha ja. Men jag är också ett freak, så det är okej.”
Hon fnissar och sätter sig upp.
”Komsi komsi”, säger hon och vinkar mig till sig.
Jag sätter mig upp och bredvid henne och ser undrande ut.
”Vad nu?”. frågar jag och håller tummarna för att hon inte ska be mig visa
brösten för någon mer okänd idag.
”Inget särskilt, men det blir lättare att kyssa dig såhär.”
Jag ler och fångar upp henne i min famn när hon krånglar sig upp i mitt knä.
Sluter ögonen och låter vinden föra med sig en doft av hennes parfym.
Trots att jag blundar vet jag precis när hennes läppar kommer att vidröra mina,
eftersom jag kan känna hennes ansikte komma närmare.
Sekunderna innan kyssen känns som om dom går i ultrarapid.
Jag får nästan lust att skrika ”Kyss mig då!” men avstår eftersom jag inte
hinner uttala min begäran. Någonting kom i vägen, och det mest troliga är att
det var Auroras varma läppar.
I början är det en helt vanlig, oskyldig kyss, men sakta och säkert utvecklas
den till grovhångel. Min hand letar sig upp mot Auroras bröst och hon stönar
tyst.
”Flatjävlar!”
Jag rycker tillbaka handen och kollar mig förvirrat omkring efter personen som
uttalade de kränkande ordet.
Det visar sig att förövaren är en kille i ett gäng på sju, och dom ser ut att
vara i Auroras ålder.
Auroras blick blir plötsligt osäker och jag kan inte förstå varför.
Det är inte första gången någon kränker oss för vår sexuella läggning.
”Vad står på?”, viskar jag oroligt.
”Det är mina gamla klasskompisar!, viskar hon tillbaka. ”Riktiga plågoandar.”
”Aha”, säger jag förstående. ”Men bry dig inte om dom.”
”Det gör jag inte. Jag funderar bara på vad jag ska göra.”
Trots att min logiska del av hjärnan säger emot sväljer jag och tittar sedan på
Aurora.
”Ska vi visa brösten igen?”
Hon ger mig ett roat ögonkast och jag förstår att hon gillar min idé.
”Clever girl”, säger hon gillande. ”Jag räknar till fem, okej?”
”Okej.”
Innan hon räknat till fem kommer en av pojkarna med ännu ett rop.
”Ska ni inte ha sex? Äckliga fucking flatjävlar!”
Jag kollar på Aurora och ser att hon håller upp fem fingrar i luften.
För varje sekund som går viker hon ner ett av dom.
Precis innan hon viker ner det sista tar jag tag i mitt linne och förbereder
mig.
”Fem!”
Ännu en gång åker våra tröjor upp, och den här gången drar vi inte ner dom
igen.
Aurora ser på mig igen, och det är nästan så att jag kan läsa hennes tankar.
Inom två sekunder är hon intill mig och kysser mig hungrigt samtidigt som jag
drar av henne tröjan.
Hon puttar ner mig i gräset och lägger sig ovanpå mig.
”Spela med”, viskar hon.
Så jag spelar med och smeker henne över ryggen samtidigt som jag låter min
tunga leka med hennes.
Jag kan känna killarnas blickar i nacken, och jag måste verkligen hålla mig för
skratt.
Åh, deras miner! Jag önskar verkligen att jag kunde se dom nu.
Killarna, som nu står så nära som en meter ifrån oss, stirrar intresserat på
oss.
”Jag trodde inte ni gillade flator?”
Killarna muttrar något, och jag låter mitt långfinger tala sitt tydliga språk.
”Okej, såhär gör vi”, viskar Aurora så lågt att inte killarna ska höra. ”Du
knäpper upp min behå, och sedan kastar du den på dom, okej?”
Jag höjer på ögonbrynet och flinar.
”Är det inte din favoritbehå?”
”Det är det värt.”
Så jag gör som hon säger.
Nu kan jag däremot inte låta bli att snegla på killarna för att se deras
reaktion.
Dom ser först chockade ut, sedan fascinerade. Den ena killen plockar upp den
svarta spetsbehån.
”Okej grabbar, dags att sticka hem till morsan och runka. Slåss inte för mycket
om behån bara!”, säger Aurora och ler fånigt mot killarna.
Dom flinar och bestiger sedan sina cyklar, varefter dom cyklar iväg.
Den ena med behån hängandes runt styret, som en trofé.
”Oh my god!”
Jag räcker Aurora hennes tröja, men hon sitter kvar med den i handen.
”Jag blev kåt nu”, gnäller hon.
”Haha, och exakt vad vill du att jag ska göra åt det?”
Hon blinkar och tar mig i handen, varefter vi med en viss svårighet tar oss
tillbaka till lägenheten. Förhoppningsvis har tanten lärt sig att sluta klaga
vid det här laget.
And I want you now
I want you now
'cause I want you now
I want you now
Give me your heart and your soul
and I'm breaking down
I'm breaking out
last chance to lose control
And hold you in my arms
I just wanted to hold
You in my arms
My life
You electrify my life
Lets conspire to re-ignite
All the souls that would die just to feel alive
But I'll never let you go
If you promise not to fade away
Never fade away
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar