Dansar dina hjärnspöken, älskling? part 9

Evelina
”Så..Laban, vill du ha en extrasäng att sova på, eller sover du hellre på soffan?”

Den magra pojken med det svarta, spretiga håret framför mig rör sig inte ur fläcken, och han visar heller inga tecken på att vilja svara på min fråga.

Jaha, det här kommer att bli svårt.

”Då bäddar jag åt dig i soffan då, det blir enklast. Extrasängen står i förrådet, nämligen.”

En knappt synlig nickning, och jag lämnar honom i vardagsrummet.

I hallen står Aurora, och hon ser frågande på mig.

Jag lutar mig fram, viskar i hennes öra.

”Helt jävla apatisk, har ingen aning om vad jag ska göra.”

Hon nickar förstående, får något oidentifierbart i blicken.

”Hursomhelst, jag ska ta fram sängkläder och bädda i soffan. Har du lust att..jag vet inte..prata med honom lite?”

”I'll try”, lovar hon.

När jag återvänder till vardagsrummet sitter Aurora och Laban på varsin sida av soffan, så långt bort från varandra som möjligt.

Jag kan inte se Labans ansikte, han har gömt sig bakom sin långa lugg.

”Köket, nu”, säger jag till Aurora och lägger ner sängkläderna i fåtöljen.

Hon följer efter mig in i köket, och hennes uppsyn är dyster.

”Han gillar inte mig”, säger hon kort när vi står face mot face.

”Varför tror du det?”

”Tja, han verkade inte särskilt apatisk när jag kom in i rummet”, utbrister hon sarkastiskt.

Jag hyschar henne, är rädd för att Laban ska höra.

”Förlåt, jag ska inte skrika. Men vet du vad han gjorde?”

”Nej?”

Jag hör själv hur trött och sliten jag låter.

”Han strök luggen ur ögonen, fnös och vände ryggen åt mig.”

”Vi har ju pratat om det här, du vet ju själv hur sorg kan förstöra en människa.”

Hon suckar uppgivet och lägger armarna om min midja.

”Jag vet”, mumlar hon. ”Jag vet.”

Jag kysser hennes hår, krånglar mig ur hennes grepp och återvänder till Laban för att bädda åt honom.

Han står i fönstret, vänd med ryggen mot mig och röker.

Jag kan se perfekta rökringar virvla upp mot taket.

Precis när jag lägger täcket på soffan, vänder han sig om och söker ögonkontakt.

”Jag hoppas jag inte gjorde din flickvän ledsen.”

Det är första gången jag hör hans röst, och den är mörk och raspig som om han rökt i många år.

”Hon överlever nog”, säger jag kort.

”Nej men seriöst”, svarar han och fimpar cigaretten. ”Jag har inget emot henne.”

Jag möter hans blick, ögonen är iskallt ljusblåa.

Det gör nästan ont att se in i dem.

”Linser?”, hör jag mig själv fråga.

Herregud, vafan håller jag på med?

Typ hej byta ämne och vara Sveriges mest okänsliga människa.

”Nope”, svarar han obekymrat.

”Okej..”

Tystnaden känns obekväm, jag vet inte vad jag ska säga.

”Tja, jag har bäddat åt dig nu. Jag antar att du är trött, för det är i alla fall jag, och jag hoppas att du kan sova.”

Jag vänder mig om för att gå, jag kan höra Aurora borsta tänderna inne på toaletten och längtar av hela mitt hjärta efter att få krypa ner hos henne och somna i hennes famn.

”Du, kan du inte sitta här hos mig en stund?”

Inombords suckar jag, men kan inte neka honom.

”Jo, visst. Jag ska bara säga till Aurora.”

Aurora har precis krupit ner i sängen när jag kommer för att prata med henne.

Leendes klappar hon på platsen bredvid sig.

”Kommer du och lägger dig hos mig?”

”Jag kan inte”, säger jag besvärat. ”Laban vill att jag sitter hos honom en stund.”

”Aha”, säger hon och det är ett alldeles tillräckligt bra svar. ”Jag håller mig vaken en stund, kan läsa en bok eller något. Jag vill somna bredvid dig ikväll.”

Inombords skriker jag av protest, jag vill krypa ner hos henne genast!

I vardagsrummet håller Laban på att göra sig i ordning för natten, och när jag kommer in står han i bar överkropp och kalsonger.

Min instinkt säger åt mig att titta bort, men synen av hans magra kropp får mig att nagla fast blicken vid hans rygg.

Sakta vänder han sig om.

”Aha, jag tänkte väl att jag kände ett par ögon i nacken.”

Aurora är läskigt smal, men i jämförelse med Laban skulle man kunna tro att hon är helt normalt byggd.

Hans revben sticker ut så mycket att det ser ut som om dem håller på att ta sig igenom huden, och hans ben är inte mycket bättre dom.

Det syns att han är anorektiker, och en känsla av tyngd lägger sig i mitt bröst.

Tydligen tröttnar han på att ha min blick på sig, för han kryper ner under täcket.

Kläderna har han prydligt vikt ihop och lagt på kanten av fåtöljen.

”Kommer du och sätter dig?”

Jag nickar frånvarande och slår mig ner vid hans fötter.

”Vad vill du att jag ska göra?”, frågar jag trött, alldeles för slut för att hålla masken.

”Skulle du kanske bara kunna..du vet..prata på om något helt random?”

”Tills du somnar, menar du?”

”Mhm.”

”Är du trött?”

”Ja, lite.”

”Okej, då kan jag göra det.”

I fyrtio minuter sitter jag där vid kanten och pratar på om saker som inte har någon som helst betydelse, men Laban klagar inte.

I början ligger han dock och vickar på tårna så mycket att jag får lust att skrika åt honom att sluta, men tack och lov lägger han av ändå.

När han till slut börjar andas tungt och regelbundet ställer jag mig försiktigt upp.

Smidig som en katt smyger jag in till Aurora, och ser henne halvsova med boken hon försökt läsa uppslagen på magen.

”Aurora?”, viskar jag.

Hon öppnar ögonen, ler snett.

”Så du kommer nu?”

”Det verkar så”, svarar jag och börjar klä av mig.

Strax står jag i bara trosor, och det är kallt i sovrummet, så jag kryper ner under täcket.

Trots att Aurora ligger knappt en halvmeter ifrån mig känns avståndet mellan oss längre än själva Berlinmuren.

”Kan du inte komma närmre?”

Min viskning är hes och hörs knappt, men trots det kryper hon tätt intill mig, lägger sig på min arm.

”Får jag ingen puss?”

”Naturligtvis”, svarar hon och sätter sig upp.

Jag tar tag om hennes höfter, drar upp henne över min bröstkorg.

Hon är blek mot min hy, hennes underkläder ser underligt stora och malplacerade ut på henne.

Hon böjer sig över mig, låter sina kalla läppar möta mina, särar på dem med sin varma tunga.

Vi tungbrottas en stund, och hennes läppar värms sakta upp av kontakten med mina.

Efter ett tag skjuter hon mig ifrån sig, andas tungt.

”Vi kan inte göra såhär.”

”Vad menar du?”, frågar jag bekymrat.

”Jag kan inte..det går inte att hålla sig ifrån dig om man väl påbörjat något.”

Jag fnissar åt hennes dilemma, drar ner henne mot mig igen, viskar i hennes öra.

”Vem har sagt att vi inte kan slutföra vad vi påbörjat då?”

”Men Laban..?”

”Vi får väl vara tysta.”

Hon skrattar lite, hennes andedräkt är varm mot min kind.

Jag lägger fingrarna under hennes haka, vänder hennes huvud mot mig och fångar henne ytterligare en gång i min famn.

Utan att behöva tänka så mycket mer hänger vi oss åt varandra, låter allt annat i världen glida undan, lämnar bara en liten plats kvar för kärlek.

Det luktar..kaffe. Kaffe och cigarettrök.

Jag kan känna Auroras tyngd mot min bröstkorg, så det är knappast hon som är uppe och gör kaffe.

Så vem fan?

Mitt huvud snurrar runt, runt, och mina tankar far omkring som pingisbollar där inne.

Sedan slår det mig med ens, Laban!

Försiktigt flyttar jag undan Aurora, stoppar om henne och kliver ur sängen.

Golvet är iskallt, och jag är nära på att skrika till.

Stressat drar jag på mig mitt gröna oversizelinne och ett par raggsockor. 

Jag sträcker på mig och går gäspandes ut i köket.

Vid bordet sitter Laban, han stirrar framför sig.

I handen har han en kaffekopp, men hans händer skakar så brutalt att kaffet nästan skvalpar över kanten.

Åh, jag är för trött för det här.

Kanske efter att jag druckit kaffe, tänker jag.

Kaffebryggaren är tom, så jag fyller på med vatten, men när jag ska hälla i kaffe i filtret är burken tom.

Om jag inte minns helt fel så var den så gott som halvfull igår.

Aha, går det upp för mig. Det förklarar Labans stirriga blick och okontrollerade skakande.

Jag slår mig ner mittemot honom och stirrar honom stint i ögonen.

”Hur många koppar har du druckit?” 

”17”, svarar han entonigt.

Det var den slutgiltiga bekräftelsen för att mina misstankar stämde.

”Jaha.”

Fan, då måste jag gå och köpa nytt. Aurora blir så grinig om hon inte får kaffe.

Å andra sidan blir jag också det, så.

”Hur hade du tänkt att..varva ner?”, frågar jag irriterat.

”Jag vet inte.”

”Nähe.”

Han börjar rastlöst trumma med handflatorna mot vårat träbord, och jag står inte ut med ljudet.

Inte på morgonen, inte utan kaffe.

Mina svarta stuprör hänger över en av stolarna i köket, så jag drar på mig dom.

Kollar igenom fickorna, hittar 150 övergivna kronor i sedlar.

”Jag går ut en stund, säg till Aurora om hon vaknar.”

Han grymtar något ohörbart, och jag viftar ointresserat med handen innan jag drar på mig kängorna och kliver ut ur lägenheten.

Jag smäller igen dörren, har inte en tanke på att Aurora kan ha vaknat av smällen.

Förhoppningsvis kommer hon inte att göra det, hittar hon honom sådan kommer hon strypa honom med närmsta gardin.

Hon har inte riktigt samma toleransnivå som jag.

Till råga på allt är jag något så fruktansvärt röksugen också, så jag letar igenom resterande fickor på mina jeans och hittar ett tillknycklat LM-paket. 

Till min förargelse ligger det bara en halvrökt fimp i det, men det är väl bättre än inget, antar jag.

Det påminner mig åtminstone om att jag måste köpa cigaretter också.

Det är faktiskt varmare i Sverige än i blåsiga London, och jag njuter av den lilla solen som tittar fram.

Det tar en kvart att gå ner till Ica, men när jag kommer dit är det stängt.

”Vafan?”, fräser jag och kollar på klockan.

Åååh, självklart ska klockan bara vara halv fucking åtta.

Jag har inga cigg, inget koffein i mitt blodomlopp och ingen tillräckligt tät jacka för att sitta ute i en halvtimme utan att röra på mig.

Irriterat promenerar jag i cirklar runt kvarteret, och på något underligt sätt får jag tiden att gå.

Femte gången jag promenerar förbi affären har den öppnat, och jag skyndar mig in i värmen.

Min hjärna verkar pretty förvirrad, och det tar en stund för mig att hitta kaffet.

På vägen lyckas jag åtminstone förstå att jag kanske, kanske är sugen på ett wienerbröd, så jag plockar åt mig tre stycken i en påse, och just då kommer jag på vart kaffet brukar stå.

Löjligt lättad tar jag kaffepaketet under armen och går fram till kassan.

Betalar för mig, köper ett paket Commerce och stoppar ner allt i en plastpåse.

Bruden i kassan stirrar märkligt på mig, och jag ger henne fingret innan jag promenerar tillbaka till lägenheten.

Jag kan höra redan när jag sätter nyckeln i låset att någon går loss på någonting där inne.

Jag slänger upp dörren och sticker in huvudet.

Det jag får se är nog vad jag allra minst förväntat mig.

På hallmattan sitter Laban och tränar bakåtkullerbyttor.

Okej, nu blev det här verkligen märkligt.

”Eh, Laban?”

Han är halvvägs in på en kullerbytta, och när han hör min röst rycker han till och stannar mitt i.

Synen av honom mitt i allt, med de isblåa ögonen stirrandes på mig mellan hans ben, framkallar ett totalt ryck i huvudet på mig.

”Herregud”, mumlar jag och ställer ner påsen med grejerna på golvet.

En kort stund försvinner jag in i sovrummet, där Aurora, mot alla odds, fortfarande ligger och sover.

Börjar rota i mitt nattduksbord, hittar en karta med sömntabletter.

Trycker ut två av dom i handen och stoppar tillbaka kartan i lådan igen.

När jag kommer ut ligger Laban fortfarande i samma udda pose, och jag stirrar förbryllat på honom, varav jag böjer mig ner och lägger tabletterna framför honom.

”Ta dem, nu genast. När du gjort det så kan du väl gå och se på tv eller något.”

”Försöker du droga mig?”, frågar han misstänksamt.

”Japp.”

Situationen är så sjuk att jag tror att jag ska bryta ihop i ett hysteriskt skrattanfall.

Med ena handen tryckt mot min tinning börjar jag plocka upp varorna.

Min hjärna skriker kaffe, och det är på snudd att jag nästan skriker tillbaka.

Herregud, jag håller på att bli helt jävla sinnessjuk.

Med den tanken i huvudet sätter jag på kaffet, samtidigt som jag tänder en cigarett.

När nikotinet når min hjärna slappnar jag av märkbart, och det dröjer inte länge innan kaffet är klart heller.

Aldrig förut har jag vart så glad för en kopp kaffe förut.

Skeleton you are my friend

But you are made of bone

And you have got no flesh and blood

Running through you to help protect the bone

Skeleton we have been friends for years

And you have seen me through some trials

And tribulations and some tears

But everybody thinks I'm weird

Laban
4:e Mars 2008
Jag saknar Emelie, jag saknar henne så att jag skulle kunna dö.
Jag fattar inte hur hon kunde överdosera heroin och lämna mig i skiten.
Det är för mig helt oacceptabelt, men jag kan inte tillåta mig själv att vara arg.Fan, nu grinar jag. Jag orkar inte grina.
Jag var ju överens med mig själv om att inte sörja.

Och så brudarna jag bor hos, helt jävla crazy.

Kan faktiskt bli kul att lära känna dem, och det är helt sjukt hur nykära dom ser ut efter nästan ett år tillsammans.

Dock gör det lite ont i mig när jag ser deras starka kärlek, jag önskar att jag hade kunnat få uppleva det med Emelie.

Men hon var ju alldeles för upptagen med sina dumma droger.

Åh, nu blev jag sådär arg igen.

Får man vara arg på någon som är död?

Vänta lite, det är någon som kommer.

Jag lägger snabbt pappret och pennan under kudden, och strax därefter kommer Aurora in i vardagsrummet.

”Är du hungrig?”

Jag skakar på huvudet, hungrig har jag inte varit på länge.

Faktum är att det var många år sedan jag sist kände äkta hungerkänsla.

”Okej, men du måste äta någon gång, vet du.”

Kan hon inte bara gå?

Hon är inte den första som snackar skit.

Efter ett tag slutar hon stirra på mig med höjda ögonbryn, och lämnar mig ifred.

Jag kan höra klirret av porslin från köket, det vänder sig i magen på mig.

Men jag hinner knappt bli lättad över att hon gått innan hon kommer tillbaka.

Hon sätter sig i fåtöljen, fattar mina händer i sina.

Dom är varma, mjuka.

”Lyssna på mig, Laban.”

Jag fattar ingenting, och antagligen syns det i mitt ansikte.

”Jag ska inte äta upp dig”, säger hon. ”Men skämt åsido, du måste lyssna på vad jag har att säga.”

”Okej.”

”Jag har också varit anorektiker”, börjar hon.

Aha, så det är vad det här kommer att handla om.

”Jag vet att det här är svårt att lyssna på, Laban.”

Hon sväljer hårt, får ett plågat uttryck i ansiktet, som om hon kommer ihåg ett gammalt, smärtsamt minne.

”Men jag vill att du ska veta att..”

Jag känner nästan medlidande för henne, jag har inte sett henne osäker förut.

”Det går att bli frisk, Laban.”

Hon trycker min hand, kysser vänskapligt min kalla kind och lämnar mig i ett hav av tankar.

”Lämna mig inte!”

Det är nästan så att jag skriker det, men jag gör det inte.

Vill inte visa mig svag.

Aldrig, aldrig visa mig svag.

Jag är tillbaka, det var bara Aurora som ville snacka.

Jag har inte tänkt på hur smal hon är fören nu.

Hon hade linne på sig när hon kom in, och jag såg hennes revben avteckna sig under det tunna tyget.

Hon sa att jag kan bli frisk från min sjukdom, för ja, jag har kommit till det stadiet då jag har insett att jag är just det, sjuk.

Jag vet bara inte hur, och jag vet inte om jag litar på henne heller, hon verkar ju inte ha någon erfarenhet av tillfriskande direkt..

Fast jag antar att hon åtminstone mår lite bättre, eftersom hon äter ibland.

Kanske är det Evelinas förtjänst.

Pft, efter Emelie vill jag aldrig ha tjej igen.

Kanske borde bli bög, haha.

Nej fan, nu ska jag gå ut och sätta mig i sängen med Aurora och Evelina, dem kollar på någon film tror jag.

Girl, Interrupted eller något tror jag den hette.

Hursomhelst så känner jag mig aldrig som tredje hjulet under vagnen tillsammans med dom.

Det är åtminstone skönt.

Men som sagt, jag drar.

”Laban.

Evelina

Aurora ligger i mitt knä och jag pillar i hennes hår.

Tysta, tassande fotsteg hörs i närheten av vårt sovrum, och snart syns Laban i dörröppningen.

”Får jag vara med?”, frågar han osäkert.

”Sängen är stor nog åt oss alla tre”, säger Aurora varmt.

Han ler snett och slår sig ner vid fotändan av vår dubbelsäng.

”Tittar ni på Girl, Interrupted?” 

”Nä, den är slut.”

”Vad är det för film?”

”Vet du inte det?!”, säger jag chockat och inser allt för sent att han kanske tar det som om jag dumförklarar honom.

”Neej”, säger han tveksamt.

Oh gud, hur kan han missa att det är underbara Johnny Depp och Helena Bonham Carter i Sweeney Todd?

Jag kan trots allt inte låta bli att stirra lite på honom, chockad över att han faktiskt inte sett den.

Fast å andra sidan, det var nog inte så mycket filmtittande tillsammans med Emelie.

Tanken är sorglig.

Jag blir nästan arg på henne nuförtiden när jag tänker på det.

Jävla svikare, att lämna Laban helt ensam i en värld som denna.

Att lämna OSS.

Nej, det kan jag verkligen inte sympatisera med.

I was betrayed

There is no fate

an open sore

I'm in too deep

I can't believe

anymore

Will you take what's left of me

Reanimate my trust in fate

Angel in disguise ”you save my soul

But you make my heart go blind

My devils rage inside ”just can't let go

cause it feels so right

you make my heart go blind

Laban
Jag drar på mig mina måttligt trasiga Converse och försvinner ut i blåsten.
Vinden rufsar om mitt svarta hår och jag fäller upp kragen.
Ha! Fälla upp kragen. Så typiskt.

Fast det hjälper faktiskt lite.

Himlen ovanför mig är mörk och hotfull, men lite regn skulle inte bekymra mig ändå.

Bara för att jag tänker så börjar det förstås dugga.

Gud, jag måste sluta tänka.

Vägen jag går på är kantad med stenar, och frustrerat sparkar jag till en hög av dem.

Jag är arg, besviken.

Förlorad i tankar låter jag benen föra mig precis vart dem vill, och efter en stund finner jag mig själv ståendes vid en kanal, tack vare den tidiga morgonen är jag ensam här.

Jag slår mig ner, låter benen hänga över kanten.

Rastlöst låter jag dem slå upprepade gånger mot betongen.

Innan jag ens hinner reagera faller den trasigaste skon av det båda av min fot och singlar ner mot vattnet.

”Nej!”

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag är helt övertygad om att det forsande vattnet ska ta den med sig och att jag aldrig ska få tag i den igen, men till min lättnad fastnar de knutna skosnörena vid en sten.

Jaha, och nu då?

Förvirrad, och med bara en sko, sitter jag kvar och stirrar retsamt på den blöta skon i vattnet.

Kanske, om jag stirrar tillräckligt länge, så kommer den tillbaka?

Efter ett tag ger jag upp, för hur mycket jag än försöker så ligger den kvar och guppar på vattenytan.

”Ahmen vad fan!”, utbrister jag.

”Problem?”

Jag rycker till, är verkligen inte beredd på den mörka rösten som når min skarpa hörsel.

Jag vänder mig om, möter ett par mörka ögon.

Framför står mig en kille, han ser ut att vara runt nitton år.

Han pillar förstrött på piercingen han har i läppen, stryker undan det blonda, nästan vita håret från ansiktet.

”Eh..ja”, svarar jag förvånat.

Han går fram till mig och slår sig ner bredvid mig.

På nära håll ser jag att hans hår är på snudd till silverfärgat.

Han tittar inte på mig, sitter bara och stirrar rakt fram, biter obekymrat på sin piercing.

Jag sneglar på honom, regnet öser ner, situationen är helt sjuk.

”Det regnar”, påpekar han.

”Um, ja.”

”Din sko kommer följa strömmen när vattnet stiger.”

”Åh..”

Han är rätt, självklart.

Jag begraver ansiktet mellan knäna, försöker tänka ut en bra idé.

Jag kan ju knappast hoppa i. Men..pinne? Ett rep? En kran?

Något rep har jag knappast, en kran..haha, jag skrattar inombords.

”Jag ska leta upp en bra pinne”, informerar jag killen som jag inte vet namnet på.

Jag får gå ett tag, det finns ett buskage en bit från kanalen.

Jag hittar inga bra pinnar, alla är för korta, för tunna, för odugliga.

Jag sparkar på en buske, foten far rakt igenom, en vass gren letar sig in genom hållet i mina byxor och skrapar upp mitt smalben.

Jag skriker uppgivet rakt ut, jävla skitdag!

Fan, jag kan glömma den där förbannade skon. Jag kommer aldrig få tillbaka den.

Irriterat stapplar jag tillbaka, mina fötter är dyngsura, framförallt den med bara en socka på.

Synen som möter mig lär jag komma ihåg länge.

Drypande av smutsigt vatten från kanalen står killen i bar överkropp på kanten med mina blöta sko i handen. 

Jag fullkomligt stirrar på honom.

”Jag räddade din sko!”, utbrister han leendes.

Jag är mållös, och till min egen förvåning stirrar jag förundrat på killens smala, fina överkropp.

Jag vet inte om han märker det, men han lyfter åtminstone på ena ögonbrynet och flinar.

”Jag ser det”, klämmer jag till sist ur mig.

Herregud, intelligent svar där Laban, imponerande.

Min blick dras åter en gång neråt mot hans bröstkorg, och det är precis så jag hinner få en sista titt för strax därefter drar han på sig tröjan och skorna.

Jag plockar generat upp min sko från marken och stoppar foten i den.

Fyfan, blött och kallt. Underbart!

När jag gjort det står jag mittemot killen, som studerar mig ingående.

”Jag heter Mio”, säger han och sträcker fram handen. ”Tänkte att det var dags att presentera mig.”

”Eh..Laban”, säger jag förvirrat efter en stund och tar hans hand i min.

Den är kall, blöt. 

”Är du alltid såhär förvirrad?”

”Nej..”

Han skrattar lite och släpper min hand, jag hade nästan glömt att vi höll varandra i handen.

”Eh..tack för det där med..du vet, skon.”

”No big deal”, svarar han.

Jag funderar på om jag kanske ska gå tillbaka hem, jag kan väl inte stå och stirra på främlingen Mio hela dagen. Eller kan jag det? Han ÄR ju faktiskt snygg.

Men jag hinner inte fundera särskilt länge fören Mio avbryter mina tankar.

”Fryser du inte? Du är ju helt dyblöt. Vill du hänga på hem till mig och dricka kaffe? Du kan få låna något att ha på dig.”

Um, panik! Vad svarar man på det? Vi känner inte varandra, inte ens lite. Fast jag vill faktiskt följa med honom, jag är nyfiken.

”Okej”, svarar jag och försöker låta lagom nonchalant, jag vill ju inte att han ska tro att jag är värsta ivrig över det här.

”Jag bor precis här bakom”, säger han och pekar på ett lägenhetsområde bakom oss. ”Man ser hela kanalen därifrån. Jag såg dig i fönstret..”

Jag rycker till. Ursäkta?! Du gjorde vadå, sa du?

Så säger jag förstås inte, lite stolthet äger jag faktiskt.

”Ja, alltså..”

Han ser plötsligt generad ut.

”Jag tänkte att du såg ensam ut..”

Mina kinder bränner. Fan vad patetiskt, här står vi och rodnar båda två.

Jag ser i ögonvrån hur han för undan håret från ansiktet och rättar till piercingen.

”Ska vi gå då?”

Hans röst darrar lite, det hörs att han kämpar med att hålla den stadig.

”Ja”, säger jag lättad.

Han gör en gest med handen för att få mig att följa efter honom, och lydigt följer jag honom i hälarna.

Det visar sig att han bor i en tvåa på femte våningen.

Området är relativt fint, så jag antar att han antingen måste ha gott om pengar eller att han jobbar mycket.

Han låser upp dörren och slår ut med armarna.

”Gästerna först”, säger han och puttar milt in mig genom dörren.

Hallen är liten, och vi får trängas för att få av oss ytterkläderna.

Doften av rökelse blandat med den söta lukten av hasch slår emot mig.

Jag följer efter Mio, som går in i det kombinerade köket/vardagsrummet.

”Ja, här bor jag”, säger han och gör en svepande rörelse.

Jag ser mig omkring.

Det är skräpig, det märker jag direkt. En tresitssoffa, två fåtöljer, ett bord, ett barskåp och en bänk med en tv på slåss om ytan.

På väggarna sitter en massa planscher på artister han gillar, så som Marilyn Manson, Placebo och Drop Dead, Gorgeous.

”Placebo!”, säger jag gillande.

”Like it?”

”Hell yeah!”

Han står och studerar planschen en stund.

Själv står jag i mina blöta kläder och huttrar.

Han vänder sig sakta om, ser plötsligt skamsen ut.

”Helvete ja, kläder var det!”

Han försvinner iväg in genom en dörr i hallen, jag gissar på att det är hans sovrum, och strax hörs ljudet av kläder som kastas omkring.

Efter en stund kommer han tillbaka med famnen full av kläder.

Oförsiktigt kastar han ner dem i soffan och börjar rota omkring.

Han fiskar upp ett par rödsvartrandiga stuprör och en bandtröja.

”Varsågod”, säger han och lägger dom i min famn. Innan jag går iväg för att byta om passar han på att slänga ett par kalsonger och ett par strumpor på högen.

Jag går in på toa och byter om, och när jag kommer tillbaka in i vardagsrummet står Mio där med ryggen mot mig och drar precis på sig nya, torra byxor.

Det är nästan så att jag håller andan, vill inte att han ska märka att jag står och stirrar på honom.

”Jag ser dig i fönstret”, fnissar Mio.

Jag rodnar, gör en ansats att vända mig om.

”Det är okej”, säger han snabbt och jag kan se hans spegelbild i fönstret le.

Fortfarande lika generad flyttar jag på klädhögen i soffan och slår mig ner.

Strax därefter joinar Mio mig, och gäspande slår han på tvn.

”Fan, jag är jämt så jävla trött! Passade kläderna eller?”

”Eh..”

Det är allt jag lyckas få fram. Oförmögen att svara ställer jag mig upp och släpper taget om byxlinningen. Med ett mjukt ljud glider jeansen av mina höfter och ner på golvet.

”Jag tar det som ett nej”, säger han fundersamt. ”Och det där är ändå storlek 34..”

Jag drar upp byxorna och sätter mig i soffan igen.

”Lugnt”, säger jag.

Vi sitter båda tystna, Mio stirrar på tvn men det syns att hans tankar är på annat håll.

Jag funderar på om jag ska säga något, eller om jag ska vänta ut honom.

Efter en stund öppnar han munnen som för att säga något, men han stänger den snabbt igen.

Jaha, så här sitter jag hos en främling med bar överkropp och undrar vafan jag gör där.

”Är du hungrig?”. frågar han till slut.

”Nää.”

Han nickar och vänder huvudet mot mig.

”Du är söt.”

Jag spärrar upp ögonen, sa han nyss att jag var söt?!

Skämtar han? 

”Se inte så skrämd ut, jag ska inte hoppa på dig.”

Jag försöker se mindre förvånad ut, men jag misstänker starkt att jag inte lyckas.

Han är också söt, visst. Men på vilket sätt tycker jag det?

Är det liksom..sexuellt, eller är det bara allmänt?

”Du med”, svarar jag efter en stund.

Han skiner upp, ler varmt mot mig.

I mitt stilla sinne funderar jag över min sexuella läggning. Är jag bisexuell? 

Jag var faktiskt kär i en kille i åttan, han hette Markus och var Sveriges mest heterosexuella människa.

Efter det har jag försökt förtränga hela grejen så gott som möjligt.

Som i ultrarapid ser jag Mios ansikte närma sig, hans mörka ögon ser in i mina isblåa.

Utan att tänka möter jag honom halvvägs.

Det är en snabb puss, och jag drar mig chockat tillbaka.

Det pirrar i hela kroppen, elektriska stötar far igenom min bröstkorg.

”Förlåt”, viskar han.

Jag ignorerar honom, tar tag om hans nacke och låter mina läppar ännu en gång vidröra hans.

Det sprakar, det snurrar, det värmer.

Kyssen är lång och innerlig, men när vi väl drar oss tillbaka känns det som om det bara pågick under några sekunder och mina läppar suktar efter mer.

”Är det sådant här som kallas kärlek vid första ögonkastet”, frågar han rosenkindad.

”Jag tror det”, svarar jag och kysser honom hungrigt igen.

Vi kysser varandra, han smeker min rygg utanför tröjan. Efter en stund drar han av den, och våra varma bröstkorgar trycks mot varandra.

Resten av kvällen spenderas i hans soffa, vi kan inte få nog av varandras läppar, varandras beröring.

Jag känner i hela kroppen att jag vill ha honom, och jag kan känna även hans stånd mot mitt ben, men jag vet att det vore dumt att gå längre ikväll.

En plötslig tanke far genom mitt huvud, jag är nog bisexuell ändå.

Evelina

”Alltså, var fan är han?”

Jag knappar in Labans nummer på telefonen, men jag möts av samma jävla IQ-svar gång på gång.

”Fortfarande inte satt på mobilen?”

Jag skakar frustrerat på huvudet.

”Men du, Evelina..”

”Ja?”, fräser jag.

Aurora lägger armarna om min hals och ser mig djupt i ögonen.

”Han är nitton år”, säger hon. ”Han kan ta hand om sig själv. Han kanske träffar en vän som han sover hos.”

”Eller så är han ute och pundar”, svarar jag argt.

Aurora suckar lite, stryker mig över kinden med fingertopparna, följer konturerna av mina läppar.

”Tänk inte så”, protesterar hon lugnt.

Jag vet att jag är löjlig, jag vet att det antagligen är onödigt att oroa mig, men jag kan inte låta bli.

Jag är rädd, rädd om Laban.”

”Snälla, vi går och lägger oss”, ber hon.

Jag tar tio djupa andetag och nickar sedan.

Hon drar med mig in i sovrummet, klär av sig och lägger sig under täcket.

Själv sätter jag mig vid fotändan med kläderna på.

Hon sätter sig bakom mig och lägger armarna om mig.

Jag lutar huvudet mot hennes axel, och hon stryker mig sakta över håret.

”Jag lovar att han är okej”, viskar hon i mitt öra.

Det bränner under ögonlocken, men jag blinkar bort tårarna, vill verkligen tro henne.

Jag som inte ens har bra kontakt med Laban, varför reagerar jag såhär?

Efter minst en halvtimme vågar jag krypa ner under täcket, och hela tiden sitter Aurora med armarna om mig.

När vi båda ligger ner kryper hon tätt intill mig och kysser mig mjukt på kinden.

”God natt älskling, du ska se att han är hemma imorn.”

Jag flätar samman våra händer och med pannorna lutade mot varandra somnar vi nästan samtidigt.

Jag vaknar av högljudda röster, och platsen bredvid mig är tom.

En snabb titt på klockan bekräftar att klockan är nästan halv fyra på eftermiddagen.

Herrejävlar, varför lyckas jag alltid sova såhär länge?

Jag spänner öronen, försöker höra vad dem säger.

Om jag hör rätt låter det som om Aurora skäller ut Laban för att han inte kom hem igår, och jag kan höra mitt eget namn nämnas.

Laban däremot försöker försvara sig, och deras båda röster är på gränsen till falsett.

Herregud.

Jag kliver ur sängen och drar på mig en långärmad randig tröja som når mig till låren och ett par raggsockor.

Drar fingrarna genom mitt morgonrufsiga hår och dricker en klunk ur Auroras vattenglas på nattduksbordet.

Sedan är jag redo att gå ut till de andra två vilda.

Jag öppnar dörren och ställer mig med armarna i kors lutad mot dörrkarmen.

”Jaha”, säger jag syrligt.

Båda vänder huvudet mot mitt håll och tystnar.

Laban ser skamset ner i golvet, och Auroras ljusa ögon nästan glöder av ilska.

Båda två öppnar munnarna samtidigt för att förklara sig, och ännu en gång dränks deras ord i höga toner.

”En i taget, kanske?”

Aurora fnyser högljutt och himlar menande med ögonen.

Hennes svarta hår spretar åt alla håll och hon ser helt galen ut.

Jag suckar irriterat och ger dem båda ett argt ögonkast varav jag vänder ryggen mot dem och försvinner in i köket.

Finner att kaffekokaren är tom.

Jaha, så upptagna med att bråka att dem glömt att göra kaffe. Askalas!

Precis när jag trycker på knappen för att starta bryggaren dyker båda upp i köket.

”Förlåt”, säger dem i mun på varandra och jag håller på att brista ut i gapskratt.

Fan vad synkade dem är då, siamesiska tvillingar eller?

Dem stirrar på varandra och börjar båda skratta.

Atmosfären i rummet blir genast lättare, och jag andas ut, glad över att dem äntligen slutat hacka på varandra.

”Så..Laban, vart vad du igår?”

”Jag träffade en kille och följde med honom hem”, säger han förläget.

”Laban är kär, se hur han rodnar!”

”Äsch”, säger han och rättar till luggen. ”Ofta jag är kär efter en kväll.”

Aurora ser menande på mig, och det rycker i mina mungipor.

Kaffekokaren brummar högljutt bakom oss, vilket påminner mig om hur fruktansvärt sugen jag är på kaffe.

Jag plockar fram tre koppar och ställer fram dem på bordet.

Det visar sig även att Aurora köpt en påse wienerbröd som hon lägger upp på ett fat.

Vi sätter oss ner tillsammans, och till och med Laban petar i sig sitt wienerbröd.

Visserligen vet jag att han kommer gå för att spy upp det sedan, och den tanken gör mig ledsen.

Precis som väntat ursäktar han sig för att gå på toaletten, och Aurora ser på mig med sorg i blicken.

Jag rycker uppgivet på axlarna och fattar hennes hand över bordet.

”Vi kan inte klandra honom”, säger jag och försöker låta så lugn som möjligt.

Aurora sväljer ljudligt, blinkar gång på gång.

”Jag vet, men jag önskar att han vore frisk.”

Jag vet hur känsligt ämnet är för Aurora, hon är fortfarande sjukligt smal, trots att hon gått upp ett par kilo de senaste veckorna.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra, situationen känns ganska så omöjlig att göra något åt.

Vi kan ju knappast låsa in Laban efter varje måltid. Då lär han väl spy på golvet eller nåt.

Nej usch, nu blir jag äcklad av mig själv. Elaka tankar, ut ur mitt huvud.

Jag kan se Aurora kämpa emot gråten, och bra är det, för precis då kommer Laban tillbaka.

Han luktar ovanligt mycket parfym, antagligen för att maskera doften av spya.

Han ser på var och en av oss, får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

”Har jag missat något?”

”Nej!”, säger Aurora snabbt. ”Jag fick lite ångest bara, det händer ibland, utan att jag vet varför.”

Åh, fin räddning där, Aurora. Han kommer fortfarande tro att det är på grund av honom.

Han ser lite ledsen och skamsen ut.

”Alltså..”

Jag vet vad han kommer att säga, och jag vet att vi inte vill höra det, och jag vet att det tar emot att säga det också.

”Du behöver inte förklara.”

Han andas ut, men ser fortfarande lite skamsen ut.

Jag önskar bara att han vore frisk.

Du är en tröst för gråtna ögon 

du är min fallskärm när jag faller om natten

Du sover som ett barn åh jag saknar att kunna sova så

Du äger mitt blod och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna

och jag känner mig bara så jävla tom ibland

Jag klarar mig aldrig ensam

Jag klarar mig aldrig ensam

Jag kan aldrig mäta mig med ett hjärta så gott som ditt

Det är så stort och sväljer mig helt 

jag är Gabriel i mitten av hans fall

Och jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam

Och jag känner mig bara så jävla tom ibland

Jag klarar mig aldrig ensam

Jag klarar mig aldrig ensam