Kan du
inte byta ut ditt namn,
så byt planet
du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner
Jag
tror att alla människor föds in i denna värld med vissa förutsättningar.
Förutsättningar att lyckas i livet och trivas i sin roll som människa.
Det bara är så, som ett papper man skriver på innan man föds.
”Jag, vad man nu heter, intygar härmed att jag föds med ett mål i livet”
Så är det för alla.
Nästan alla, i alla fall.
Jag, Alessa Anya Söderstam, råkade tyvärr hoppa över de formaliteterna.
”Alessa, jag förlåter dig aldrig om du inte följer med mig ut ikväll.”
Jag tvinnar sladden till den väggfasta telefonen mellan fingrarna och smackar
irriterat med tungan.
”Varför skulle jag vilja göra det?”
Min bästa vän Alva suckar ljudligt och aningen överdramatiskt i luren innan hon
svarar.
”Därför att du egentligen vill. Och kom inte med den där skiten om att du inte
vill någonting eftersom du inte har något att leva för och eftersom det går åt
helvete ändå. Den teorin har jag redan spolat över för länge sedan.”
”Min teori stämmer och jag har bevis!”
”Okej, visst. Vi säger så. Följ med för att JAG vill då, om inte för din egen
skull.”
”Jag har en teori till”, snäser jag. ”Och den lyder som så, att min bästa vän,
du, inte vet vad nej betyder.”
”Äntligen en korrekt teori”, svarar Alva och man hör på rösten att hon ler.
”Med rum för vissa ändringar, såklart. Jag vet vad nej betyder, jag accepterar
det bara inte.”
Jag ger ifrån mig ett frustrerat läte och sparkar till ett par trosor som
ligger och skräpar på mitt sovrumsgolv.
Alva fnissar på andra sidan luren.
”Jag är hos dig om tjugosju minuter.”, kvittrar hon. ”Var någorlunda klar då,
okej?”
Jag slänger på luren innan hon hinner säga något mer.
Om jag känner henne rätt så är hon redan på väg, och jag redan sen.
Lagom irriterad och sur sliter jag fram ett par mossgröna pyjamasbyxor och ett
knallrosa linne som jag drar på mig.
Linnets färg skär sig så extremt mycket mot mitt naturligt vinröda hår att jag
själv knappt klarar av att se mig i spegeln när jag ska sminka mig, men efter
en kvarts plåga har jag lyckats göra mig själv så ful som möjligt.
Jag studerar den groteska sminkningen och utstyrseln i spegeln en liten stund
och ler sedan ett vargliknande grin.
Perfekt!
Precis då sätts en nyckel i låset till min lägenhet och Alva dansar graciöst in
genom dörren.
Hennes långa, mörka hår faller som vanligt i lockar över hennes rygg, rumpa och
lår.
faktum är att det jävla håret, som jag är fruktansvärt avundsjuk på, når henne
ändå ner till knäna nu.
Jag kan inte förstå hur någon överhuvudtaget kan ha så långt hår.
Hon ryggar till när hon ser mig.
”Kära nån..”, mumlar hon.
”Hej Alva, jag är klar, vi kan gå direkt!”, säger jag och ler mitt allra
falskaste leende.
”Vi kan inte gå någonstans alls när du ser ut sådär!”, utbrister Alva.
”Åh, vad tråkigt. Då får du väl gå själv helt enkelt..”
”Åh nä, den gubben går inte! Jag vet vad du försöker göra, Al. Men det funkar
inte på mig. Ge mig tjugo minuter så ska jag nog fixa det här.”
Hon griper tag i mig och släpar in mig i badrummet.
Väl där sätter hon på kranen så att ljummet vatten forsar ur den och trycker in
mitt ansikte under strålen.
Med mjuka men bestämda händer skrubbar hon bort sminket i mitt ansikte och
torkar det sedan försiktigt med en grön handduk som luddar av sig.
Jag ser mig i spegeln.
Mitt ansikte är rödflammigt och rejält avskrubbat med små, gröna tussar av
handduk som klibbat fast mot de våta kinderna.
”Är tussarna från handduken en ny sort utsmyckning eller?”, frågar jag spydigt.
”Ja. Jag tyckte det var fint. Håll käften, din sarkastiska jävel.”
Hon stryker en extremt lång hårslinga från ögonen och inspekterar mig.
”Jag tror du ska få en rätt så dramatisk sminkning idag”, konstaterar hon. ”En
som framhäver dina fantastiska ögon.”
När hon väl bestämt sig så fångar hon mitt ansikte mellan sina händer och
plockar fram en nästan vit foundation som hon smetar ut i mitt ansikte, men jag
gör en ansats att stoppa henne.
”Du vet att jag tycker den är för blek.”
Hon himlar med ögonen och ser på mig som om jag vore världens absolut mest
korkade människa.
”Jag har blandat ut den.”
Jag nickar, lite lugnare nu, och låter henne fortsätta med sitt pysslande.
Något som är framstående med just Alva är att när hon kommit igång med
någonting så slutför hon det snabbare än någon annan jag känner, oavsett vad
det gäller.
Det tar knappt sju minuter innan hon drar sista kajalsträcket och flyttar sig
undan spegeln så att jag kan granska mig själv en aning.
Jag vill inte erkänna det för Alva, men som vanligt ser jag fantastisk ut efter
att hon fixat med mig.
”Det är mindblowing..”, säger jag, aningen motvilligt.
Hon nickar och ler stort.
”Vet jag väl.”
Hon börjar plocka upp efter oss och jag går tillbaka in i sovrummet för att
välja kläder.
Den här gången tänker jag välja något lite mer seriöst än ett par mossgröna
pyjamasbyxor, men jag kan inte riktigt bestämma mig.
En lång stund står jag och väger mellan en svart, tight klänning som går till mina
knän och ett par nätstrumpbyxor, eller ett par svartgrårandiga jeans och en
t-shirt som jag köpte på en konsert med Thåström.
Alva som kommer in i rummet precis när jag är som mest förvirrad, pekar först
på klänningen.
”Sexigast.”, konstaterar hon.
”Jag hade inte tänkt ragga på någon.”
”Åh, du vet aldrig vem du träffar.”
”Om du säger att jag ska ta klänningen så tar jag byxorna.”
”Du är så envis.”, fnyser Alva och himlar med ögonen. ”Gör som du vill.”
Jag drar på mig byxorna och Thåström-tröjan, fluffar upp mitt hår en aning och
tar på mig en gnutta parfym, inte för mycket men alldeles lagom.
”Hm..”, säger Alva och granskar mig uppifrån och ner. ”Du duger.”
”Tack för expertutlåtandet.”, svarar jag sarkastiskt.
Alva skakar på huvudet och går ut i hallen för att ta på sig sina skor.
Jag följer efter, lite motvilligt, och snörar på mig mina kängor.
Jag vet inte riktigt vart vi är på väg, men vi hoppar på en spårvagn och det tar
drygt en kvart att komma fram.
Alva tar tag i min hand och drar med mig mot ett villaområde i närheten.
”Får jag fråga vart vi är på väg?”, frågar jag.
”Vi ska hem till Hannah.”
Jag nickar men har inte den blekaste om vem Hannah är.
Nåja, det märker jag väl när jag kommer dit.
Huset där Hannah bor är ett gammalt hus som man byggt om till lägenheter, men
det ser ut som en tvåvåningsvilla.
Rätt coolt, om någon skulle fråga mig.
Vi går en trappa upp och Alva struntar i att knacka på, antagligen är musiken
därinne för hög för att någon skulle höra det ändå.
Hallen är trång och det ligger skor och ytterkläder precis överallt, jag är
nära att snubbla flera gånger när jag hänger av mig jackan.
En gång tvingas Alva fånga upp mig och hon ser på mig en kort stund.
Innan hon hjälper mig på fötter igen ger hon mig en snabb kyss.
Okej, här är grejen med mig och Alva;
Vi är bästisar, verkligen bästisar, och vi älskar varandra högre än allt annat.
Men det finns en viss sexuell spänning mellan oss, och det har hänt att vi haft
sexuellt umgänge.
Inget som påverkar vår vänskapsrelation, men som ändå gör den lite komplicerad.
Jag tror att Alva har vissa känslor för mig som jag inte riktigt kan tolka, och
själv har jag ingen aning om hur jag känner.
”Nu ska du få träffa Hannah!”, säger Alva entusiastiskt och drar med mig in i
vardagsrummet.
Det är smockat med folk som har slagit sig ner överallt.
I soffan, på golvet, på bordet, på balkongen.
En halv sekund funderar jag på hur vi ens ska kunna få plats i rummet.
Alva ser sig omkring men verkar inte kunna se Hannah någonstans.
”Hon är kanske på toa.”
Precis när vi kommer ut i hallen igen kliver en tjej ut genom dörröppningen
till köket.
Hon är kort med långt, svart hår som når henne till midjan.
En vinröd, knälång t-shirt pryder hennes lite för smala kropp och ett par
svarta leggings, spetsmönstrade, smiter åt om hennes välformade ben.
”Hannah!”, utbrister Alva och omfamnar den sevärt mycket kortare tjejen.
Jaha, så det här är Hannah. Då vet jag.
”Hannah, det här är min allra bästa, snygga vän Alessa.”
Hannah vänder på sig, möter min blick.
När hon ser på mig sticker det till i bröstet på mig, hennes ögon är klart
gröna och de genomborrar mig.
”Alva har pratat en del om dig.”, säger Hannah och drar en aning på smilbanden.
”Jag har hört mycket fint. Du är snyggare än vad jag fått höra, men jag kan
lova att Alva inte vart snål med komplimanger. Vissa saker kan bara inte
beskrivas, antar jag.”
Jag rodnar kraftigt. Det är första gången jag träffar bruden, och hon bara står
där och ser mig i ögonen, vattnar mitt ego.
”Eh..tack.”, säger jag som inte är vidare bra på att ta emot komplimanger.
”Du är inte mycket av en snackare förstår jag.”
Alva fnissar lite där hon står bredvid mig och betraktar den bisarra
situationen.
”Nä, inte mycket av en snackare.”, instämmer jag.
”Är du något av en dansare då?”, frågar hon.
”Nej, inte rikti..”, säger jag men hinner inte avsluta meningen innan hon tar
tag i mig och släpar in mig i vardagsrummet där ”I’m Just A Girl” med No Doubt
spelas på högsta volym.
Helt plötsligt är jag mitt inne i en galen dans och Hannah håller mig hårt när
hon snurrar runt, runt med mig i armarna.
”Jag brukar inte dansa!”, skriker jag för att överrösta musiken.
”Inte jag heller!”, vrålar Hannah tillbaks. ”Men något med dig fyller mig med
lust att skaka på höfterna.”
Hon skrattar till och ser på mig, hennes ögon blixtrar till en sekund.
Jag funderar på vart Alva tog vägen och undrar varför hon inte räddar mig från
den här galenskapen.
Men samtidigt vill jag inte bli räddad, jag tycker om att vara här i dansen med
Hannah.
Låten tar slut och Hannah
stannar upp.
”Följ med mig ut och rök.”, säger hon.
Jag följer med henne, ute singlar snön ner.
Vi tänder varsin cigarett och jag drar in röken djupt i lungorna.
”Vem är du, Alessa?”
”Va..? Vem jag är?”
”Jag undrar så. Allt jag vet är att du suger på att ta emot komplimanger, att
du inte snackar så mycket och att du tycker om att dansa med mig.”
”Så det säger du..vad får dig att tro att jag tyckte om dansen?”
”Jag har mina knep.”
Jag skrattar lite och förvånas över att hon lyckas locka fram det obekanta
ljudet.
”Du undrar vem jag är, okej. Jag heter Alessa Anya Söderstam och jag är nitton
år. Vem är du?”
”Var det allt? Är du inte intressantare än så?”
”Eh..”
”Jag vet att du har mer att komma med. Du är inte bara ett sött ansikte.”
Jag skruvar lite på mig och tänker efter. Jag är inte särskilt intressant.
”Jag antar att..jag inte kommer på något.”
”Nåja, jag får väl reda på mer tids nog.”
”Kanske det. Så, Hannah, säg mig..vem är du?”
”Jag är Hannah.”
”Det visste jag redan, tro det eller ej.”
”Okej. Jag är tjugotvå år gammal, bor ensam med min katt och brukar festa för
det mesta. Rätt meningslöst.”
Hon ser inte ut som hon är tjugotvå. Snarare sexton, kanske sjutton. Jag blir
rätt förvånad.
”Alessa, det finns en grej jag skulle vilja göra.”
Jag ser fundersamt på henne.
”Och det skulle vara?”
”Jag skulle vilja..”, säger hon och böjer sig fram en aning. Hon är så nära att
hennes andedräkt slår emot mitt ansikte. ”..kyssa dig.”
Plötsligt trycker hon sina förvånansvärt mjuka läppar mot mina och särar lätt
på dom med tungan.
Det börjar pirra någonstans i magtrakten, ett pirr som sprider sig ända ut i
fingertopparna.
Det är en kort kyss, men det känns som om den pågår i flera år.
När den tar slut vill jag bara slita tag i Hannah och kyssa henne igen.
”Vill du se mitt rum?”, frågar Hannah och ler snett.
Hannah i röda spetstrosor och bh är det sexigaste jag någonsin sett.
Med mjuka fingrar knäpper hon upp knappen till mina jeans och drar ned
dragkedjan.
Samtidigt kysser hon mig innerligt och smeker mig över ryggen, rumpan och ner
för låret.
Jag har haft sex förut, med Alva, men ändå känner jag mig lite blyg och osäker.
”Du är verkligen fin..”, säger Hannah och kysser mig på halsen, nyckelbenen och
brösten.
Jag ryser, håret på mina armar och i nacken reser sig av upphetsning.
Våran andhämtning accelererar i takt, våra blickar möts och vi ler.
Hannah har den där
tindrande glimten i ögat hela tiden, som om hon vet precis vad hon håller på
med.
Sorlet från musiken,
rösterna, rörelserna på andra sidan den stängda sovrumsdörren når knappt fram
till mig längre.
Någonstans därute finns Alva, men jag bryr mig
knappast längre för här framför mig står en sexig Hannah och drar av sig sin
röda bh.
Hon har ganska stora
bröst, inte för stora, men alldeles lagom.
Jag kan inte låta bli att
lägga min hand på det ena av dom och hennes bröstvårta styvnar mot mina
fingrar.
Jag känner hur spänningen stiger i rummet och jag bara måste kyssa henne.
Med en lätt suck av
njutning trär Hannah Thåström-tröjan över mitt huvud och jag knäpper själv upp
min bh.
Jag tycker plötsligt inte
att det går fort nog, så jag drar med Hannah mot sängen och lägger mig ner.
Jag ryser av upphetsning
och hon ler självsäkert.
”Jag vill att du ska knulla mig, Alessa”,
säger hon och sätter sig gränsle över mig i sängen.
”Och vad ska jag få, då?”
”Den största njutningen hittills i ditt liv.”
De följande fyrtiofem
minuterarna får jag uppleva ett stormande hav av händer och tungor och Hannah
lämnar nästan inte någon del av min kropp orörd.
Den sexuella njutningen
är så stark att det bara snurrar i mitt huvud och jag vill aldrig, aldrig att
havet ska sluta storma.
Tillslut kommer vi båda
och min orgasm är så obeskrivligt himmelsk att det känns som om jag faller
jättefort neråt och uppåt på samma gång.
Hannah ler mot mig och
kysser mina läppar.
”Det där var…helt underbart”, säger hon nästan
med andan i halsen.
”Det var verkligen helt underbart”, instämmer
jag.
Vi ligger bredvid
varandra på rygg och tittar upp i taket.
På något märkligt sätt
känns det så lätt och avslappnat med Hannah trots att vi egentligen är rena
främlingarna.
Men det är kanske en
spänning i just det.
Hon får en trygghet att
slå rot i mig.
Och mycket riktigt gav
hon mig den största njutningen hittills i mitt liv.
Jag vaknar nästa morgon i Hannahs säng med en känsla av att något är fel.
Platsen bredvig mig är tom, men jag hör klirret av porslin i köket.
Jag sveper täcket om mig och tassar ut i hallen.
Hannah vänder sig om och ser på mig när jag ställer mig i dörröppningen.
”Hej..”, viskar jag.
Hannah tar en klunk ur kaffemuggen hon har i handen.
”Hej Alessa.”, svarar hon, hennes röst är entonig och tom på känslor.
Jag biter mig i läppen, tvekar en stund, men frågar ändå.
”Är något fel?”
”Jag vet inte, Alessa. Något är nog kanske fel, ja.”
”Har jag gjort något..?”
”Det är inte du, det..”, börjar Hannah men jag avbryter henne.
”..är jag, vi har hört det där förr. Den repliken är rätt så lam, Hannah.”
”Jag är ledsen.”
”Du vill att jag ska gå.”
”Nej. Fast jo. Du måste gå.”
Hon tar ännu en klunk av sitt kaffe. Det enda som pekar på att hon inte är helt
känslokall är hennes blanka ögon. Hon ser ut att inte vara långt ifrån tårarna.
Jag ger henne en oförstående blick innan jag vänder ryggen mot henne och går in
i sovrummet för att klä på mig.
När jag fått mig underkläderna, tröjan och jeansen går jag ut för att ta på mig
skorna.
Precis när jag snörat mina kängor upptäcker jag att Hannah står bakom mig.
”Det är verkligen inte du som är fel..”, säger hon. ”Du är perfekt, Alessa. Men
det får inte fortsätta.”
”Fuck you.”, svarar jag och går min väg.
Jag går sakta ned för den första trappan, men när jag kommit utom synhåll för
Hannah rusar jag med tårar i ögonen ner för de resterande trapporna.
Ute blåser det och jag får massvis med snö i ögonen, men det är bra för då
finns det inte en chans att någon skulle kunna se på mig att jag gråter.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, men efter att planlöst ha promenerat
omkring en stund i området bestämmer jag mig för att åka hem till Alva.
Hur hemskt det än låter så behöver jag henne nu, precis nu, för att döva
smärtan.
Det tar drygt tjugofem minuter med spårvagn hem till Alva.
När jag ringer på dörren till hennes lägenhet öppnar hon efter andra signalen.
”Alessa..”, säger hon men hon hinner inte komma längre innan jag kastar mig
över henne.
”Alva, du måste knulla skiten ur mig. Jag behöver det.”
Och Alva ställer inga frågor, drar bara med mig in i sovrummet och ger mig det
enda jag begär som smärtstillande.
Dagarna går men jag märker det knappt.
Jag kan inte för allt i världen förstå hur en enda natt med en tjej jag knappt
känner kan påverka mig såhär mycket och göra mig så låg.
Alva ringer mig på mobilen gång på gång men jag klarar inte av att svara.
Jag är mycket väl medveten om vilka signaler jag kan ha råkat sända ut till Alva
med min plötsliga impuls häromdagen.
Min mobil vibrerar plötsligt till och det är ett sms från Alva.
”Alessa,
min Alessa, vad har jag gjort för ont? Du undviker mig och det smärtar. Snälla,
prata med mig. Har det något att göra med senaste morgonen vi spenderade ihop?
Kanske skulle jag sagt nej när du sa som du sa och betedde dig som du gjorde,
men jag ville verkligen ha dig då. Du var så vacker, och det är inte varje dag
du kastar dig över mig. Förlåt, jag skulle sagt nej. Vi kan låtsas som om det
aldrig hände. Snälla, kontakta mig.”
Jag får lust att gråta när jag läser smset.
Älskade, fina Alva. Hon har inte gjort mig något ont alls, ändå behandlar jag
henne som skit.
Jag inser med ens att jag gör mot Alva så som Hannah gjorde mot mig och det
hugger till i mitt bröst.
Med händer som skakar och med synen dimmig av tårar slår jag Alvas nummer och
trycker på den gröna luren.
Endast en signal går fram innan hon svarar, antagligen satt hon redan vid
telefonen och väntade på ett samtal från mig som hon antagligen inte trodde
skulle komma.
”Alessa! Åh, Alessa, det är verkligen du!”
”Förlåt Alva, snälla Alva, förlåt.”
”Jag förlåter dig, åh, jag skulle förlåta dig för vad som helst.”
”Kan du komma över? Jag skulle vilja ha dig här nu.”
”Jag är hos dig inom en halvtimme.”
Mycket riktigt är hon hos mig inom en halvtimme och hon kastar sig i mina armar
när jag öppnar dörren.
Jag håller om henne hårt och begraver ansiktet i hennes hår, det luktar schampo
med honungsdoft och hårspray.
Försiktigt böjer hon upp ansiktet och pressar sina svala läppar mot mina.
”Förlåt, men jag var bara tvungen..”, säger hon.
”Det är okej.”, svarar jag och pussar henne igen.
Det mentala kriget som pågår i mitt huvud nu är obeskrivligt.
Jag vill kyssa Alva, min finaste vän sen många år tillbaka, och berätta för
henne att hon är den bästa jag vet. Samtidigt vill jag tillbaka till Hannah,
tjejen som bara behövde en kväll för att få mig att falla handlöst.
”Alessa, jag kan se på dig när tankarna snurrar runt, runt i ditt huvud. Vad är
det som pågår?”
Hon tar ett steg bak och ser mig i ögonen.
Jag vet inte vad jag ska säga, för det är krig i mig. Två starka viljor inuti
mig slåss för sin existens och jag vet inte hur jag ska hantera det.
”Alva..jag är så kluven. Du förstår..Hannah och jag..vi liksom..hade sex. Och
nu kan jag inte sluta tänka på henne. Samtidigt vill jag ha dig så mycket att
mitt hjärta snart brister. Jag har insett det.”
Alva ser..förskräckt och överlumpad ut.
”Alva, du måste förstå konflikten i mig.”
”Jag förstår konflikten.”, säger hon kort. ”Men den behöver inte existera. Inte
egentligen. Vi är vänner som knullar. Det är inte mer än så.”
Jag stirrar på henne. Tanken slår mig plötsligt att Alvas förskräckta
ansiktsuttryck antagligen betyder att hon blev rädd när jag sa att jag ville ha
henne. Att hon inte alls känner som jag. Det gör mig ledsen, men å andra sidan
löser det vissa problem. Eller egentligen löser det inga problem
överhuvudtaget, för nu har jag ingen alls.
”Jaha..okej.”, säger jag sakta. ”Dåså..då behöver jag inte..tänka på det.”
Jag försöker att inte låta sårad, men min röst har en sorgsen klang och jag är
tyst istället för att inte avslöja mig.
”Nå, vad ska vi göra nu?”, frågar Alva. ”Dricka te och låtsastrivas, eller ska
vi ha sex och glömma det här?”
Jag väljer det sistnämnda, utan att riktigt förstå varför.
Någonting har gått sönder mellan mig och Alva, en spricka har uppstått mellan
oss.
Nu klamrar jag mig fast vid det enda vi har, vilket råkar vara sex.
Det var dumt att bjuda över Alva, det slutade bara i katastrof ändå.
Sexet var våldsamt och desperat från bådas sida, som om vi båda visste att det
var början på slutet.
Hon gick direkt efter att vi gett varandra det enda vi var förmögna att ge, och
plötsligt var jag ensam i en alldeles för stor lägenhet med en alldeles för
stor sorg.
Det har gått tre dagar sen hon gick nu, och inte ett ord har jag hört.
Det känns som om en parasit äter upp mig inifrån, det gör så ont att jag knappt
kan andas.
Jag skulle aldrig ha knullat den där jävla Hannah, det bara förstörde alltihop.
Men å andra sidan kan jag inte förstå hur det kunde leda till det här..
Varje dag väntar jag på att mobilen ska ge ifrån sig minsta lilla ljud, ett
enda litet tecken på att någon där ute bryr sig. Någon, Alva.
Jag har inte ätit på flera dagar och kilona rinner av min kropp som regn mot en
fönsterruta.
Jag väger mig flera gånger om dagen och jag går ner minst ett kilo varje dygn.
Men i ärlighetens namn orkar jag inte bry mig.
När det gått över en vecka ligger jag bara i sängen och stirrar rakt framför
mig.
Jag vet innerst inne att det här inte funkar, men jag har varken ork eller lust
att göra något åt det.
När jag så gott som gett upp hoppet helt vibrerar min mobil.
Först tror jag att jag hallucinerar, att min hjärna i desperation har frammanat
ett fantasifoster för att tillfredställa mina önskningar.
Men jag inser att det verkligen är på riktigt och jag sträcker mig efter
telefonen.
Det är inte Alva.
På displayen står ett nummer jag inte känner igen.
Jag öppnar smset och läser sakta igenom det.
”Alessa,
det är jag, Hannah. Jag fick ditt nummer av Alva, jag träffade henne igår. Jag
har velat kontakta dig länge, men inte känt att jag klarar av det. Men nu gör
jag det..tja, som du nog märker. Du kommer väl ihåg mig? Vi måste i alla fall
prata, du och jag. Det tog sin lilla tid för mig att samla modet att be Alva om
ditt nummer, och ännu längre tid innan jag vågade skriva det här smset.
Vill du träffa mig? Idag typ? Jag förstår om du hatar mig, jag var inte
särskilt schysst mot dig där på morgonen efter vår natt tillsammans. Men jag
ska förklara allt om vi ses.”
Jag tappar nästan bokstavligen hakan.
En liten, ytterst liten, gnutta hopp tänds inom mig.
Det tar en stund innan jag lyckas formulera ett svar och skicka iväg det.
”Hannah, du är en idiot och jag förstår
inte hur du kan tro att jag skulle vilja träffa dig igen. Ska vi säga
brunnsparken halv fem? Jag är nog dum som går med på ett möte, men jag har
inget att förlora.”
Hannah går med på tiden och jag tvingar mig själv upp ur sängen.
Jag går ut i hallen och ser mig själv i spegeln.
Synen jag får se är varken uppiggande eller vacker att betrakta.
Jag ser ut som en mager rishög, t-shirten hänger som ett cirkustält över mina
beniga axlar.
”Fan, Hannah kommer tycka att jag ser ut som en anorektisk galning..”, muttrar
jag.
Innan jag ens tänker på att rota igenom garderoben efter passande kläder hoppar
jag in i duschen och står där en rätt så lång stund. Efter att ha stått upp så
länge känner jag mig rätt svimfärdig av det låga blodsockret jag dras med till
följd av min meningslösa matstrejk.
När jag torkat letar jag igenom den jäkla garderoben och inser att det enda som
passar är en knälång t-shirt med Marilyn Manson på och ett par mörkröda
leggings.
Jag orkar varken sminka mig eller fixa håret, Hannah får tycka att jag ser
förjävlig ut. Det är hennes problem.
Klockan börjar närma sig fyra och jag måste med spårvagnen som går fem över.
Jag tar en snabb cigg på balkongen innan jag springer iväg för att hinna ner
till brunnsparken i tid.
När spårvagnen saktar in och stannar på rätt hållplats kan jag se Hannah på
långt håll.
Inte för att hon egentligen utmärker sig så mycket, men ett ansikte som hennes
skulle jag inte kunna glömma ens om jag försökte. Och gudarna ska veta att jag
försökt.
Hannah ser mig strax efter att jag gått av och hon börjar gå rätt emot mig.
Jag funderar på hur vi ska hälsa på varandra.
Ska jag ge henne en kram? Skaka hennes hand? Ge henne en rak höger?
När vi är någon halvmeter ifrån varandra stannar hon upp.
”Hej.”, säger hon lågt.
”Dumpa småpratet och gå rakt på sak. Vad vill du, Hannah?”
”Det är inte så lätt. Det kommer kanske ta lite tid och du måste lyssna noga.”
”Har du något vettigt att säga så lyssnar jag.”
Vi slår oss ner vid en fontän och Hannah sitter så nära mig att jag kan känna
doften av hennes parfym.
”Först vill jag att du ska veta hur bra jag tycker att du är.”, börjar Hannah.
”Sexet med dig var fantastiskt och jag njöt av ditt sällskap långt innan vi ens
hamnade i min säng..”
Jag biter mig i läppen, och undrar vart detta är på väg.
”Här kommer den svåra biten, Alessa..du är den första jag varit med. Eller
alltså, den första tjejen. När jag såg dig..något i mig spratt till och jag
kunde inte för allt i världen förstå vad det var som hände. Jag blev rädd men
kunde inte tygla mig själv, för du var den vackraste tjejen jag någonsin sett.
Jag var, fram tills vårt första möte, helt övertygad om att jag var superhetero.
När jag sedan kände allt det här konstiga för dig så blev jag förvirrad. Men
som jag sa..du var för unik för att jag någonsin skulle kunna låta bli. Men
sedan, dagen efter, när jag vaknade..då fick jag kalla fötter. Jag förstod inte
vad jag gett mig in på. Där låg du i min säng, ditt röda hår flöt ut över
kudden som en solfjäder och jag..”
Hannahs ögon fylls plötsligt med tårar.
”Jag tyckte du var så fin..och jag visste då att du skulle bli tvungen att gå.”
”Jag fattar inte?”, säger jag förvirrat.
”Jag är upp över öronen förälskad i dig och det sliter mig i bitar, för
herregud, jag är inte lesbisk!”
”Du är uppenbarligen inte hetero heller.”
”Uppenbarligen inte..Alessa, vad ska jag göra?”
”Inte vet väl jag. Du har tydligen någon sorts identitetskris.”
Hannah stirrar på mig, fullkomligt genomborrar mig med sina gröna ögon.
”Jag har ingen identitetskris. Jag är bara en mycket förvirrad, enligt dig
bisexuell, tjugotvåring som sitter mittemot den vackraste tjejen i världen och
hatar mig själv för att jag vill kyssa henne.”
Jag tvinnar en hårlock mellan tummen och pekfingret och ser misstroget på Hannah.
”Gör det då. Kyss henne.”
Tårarna i Hannahs ögon rinner över samtidigt som hon pressar sina läppar hårt
och desperat mot mina.
”Jävla du som får mig att känna såhär!”, snyftar hon och kysser mig igen.
”Jag kan inte rå för att jag har en sådan dragningskraft.”, säger jag
skämtsamt.
Hannah skrattar till mitt i kaoset och jag smeker henne över kinden, torkar
bort några tårar.
”Om du inte blir min så dör jag!”, utbrister hon plötsligt och jag fryser till
is.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har velat det här ända sen jag såg
henne, men i mitt huvud kan jag höra Alvas röst, Alvas skratt. Jag vet inte vem
jag vill ha mest, jag vet inte någonting.
Å ena sidan har Alva skitit fullständigt i mig de senaste två veckorna, men å
andra sidan så är hon min allra finaste vän och att kyssa henne är som att
sudda ut den hårfina gränsen mellan fantasi och verklighet, som att sväva
omkring i fullständig eufori.
”Jag tycker att vi börjar med att åka hem till mig..”, föreslår jag.
”Det låter som en bra idé.”, håller Hannah med.
Vi tar spårvagnen hem till mig och hinner knappt innanför dörren innan våra
kläder åker av.
”Förlåt för att jag varit så korkad, förlåt för att jag vart så jävla
patetiskt..”, mumlar Hannah mot min hals. ”Hur kunde jag inte inse att jag
knappt klarar mig en sekund utan dig? Hur kunde jag..”
Jag sätter fingret mot hennes läppar och hyschar henne.
”Du pratar för mycket, Hannah. Kan du inte bara njuta av det här väldigt
sällsynta ögonblicket?”
”Njuta av dig, av din kropp, av din värme..åh, du är så fantastisk!”
”Är du säker på det här?”
”Jag är..jag är säkrare än någonsin.”
”Jag vill inte ha något tjafs senare, tänker inte bli sårad igen.”
”Jag lovar!”, säger Hannah och kysser mig gång på gång på gång. ”Jag tänker ha
sex med dig och jag är säker.”
När jag vaknar denna gång ligger Hannah kvar bredvid mig.
Hon sover och jag kan höra hennes lugna andhämtning.
Jag får en sådan lust att väcka henne och försäkra mig om att hon verkligen
vill ha mig, men jag har inte hjärta att göra det när hon sover så fint.
Istället går jag upp och sätter mig i köksfönstret, tar en cigarett och njuter
av tystnaden.
Efter en stund kommer Hannah in i köket.
Hon har bara trosor på sig och hon ser ut att frysa lite.
”Hej.”, säger jag.
”Du tänker väl inte göra mitt misstag och be mig att gå?”, frågar hon oroligt.
”Nej, jag tänker be dig stanna.”
Hon kommer fram till mig och omfamnar mig ömt.
Hon ska precis till att kyssa mig när det ringer på dörren.
Jag hoppar till, förvånad och lite skrämd. Utan att veta vem det är utanför
öppnar jag och där står Alva.
”Alessa, vi måste prata!”, säger hon och tränger sig förbi mig in i hallen.
”Jag har en sak jag måste säga som jag borde sagt för länge sedan, och den
sista gången vi sågs var ett perfekt tillfälle men jag bara kunde inte för jag
blev så ledsen när du berättade om Hannah och..”
Hon tystnar, ser över min axel och spärrar upp ögonen.
”Hannah..”, säger hon lågt, hennes röst dryper av ogillande.
Jag vänder mig om och där står Hannah, hennes blick är fientlig och hon gör
sitt bästa för att täcka över sin nakna överkropp.
”Alva.”, säger Hannah bittert.
”Vad gör hon här?”, frågar Alva hysteriskt. ”Varför står hon halvnaken i din
lägenhet och försöker blänga ihjäl mig?”
Jag ilsknar till ordentligt. Vad har Alva för rätt att reagera såhär? Hon har
inte hört av sig på veckor, och plötsligt kommer hon inklampande och
ifrågasätter hur jag valt att spendera min tid.
Det är inte rättvist!
”Hon är här för att jag vill det!”, skriker jag. ”Hon är här för att jag är kär
i henne och för att du är en dum, jävla idiot som bara stack efter att vi
knullat, efter att jag erkänt för dig hur patetiskt jävla förälskad jag är i
dig!”
Alva rycker till som om hon blivit träffad av ett pistolskott. Hon ser så
innerligt sorgsen och liten ut att jag får en impuls att krama om henne, men
min ilska håller mig tillbaka.
”Du är också jävligt korkad!”, fräser Alva. ”Du har inte fattat ett piss på
flera år. Fan!”
Hon vänder och rusar iväg ner för trapporna, jag gör en ansats att följa efter
men Hannah tar tag i min handled, drar mig tätt intill sig.
”Jag förstår inte vad det här handlar om!”, snyftar jag mot hennes axel.
”Förstår du verkligen inte?”
”Nej! Vad är det jag inte fattat?”
”Alva har varit kär i dig sen hon såg dig första gången, Alessa.”
”Du..du visste om det?”
”Alltså..ja, jag visste det.”
Jag stirrar på henne och det känns som om hela rummet snurrar runt och himlen
plötsligt hänger snett. Allt är upp och ner och helt fel.
”Jag kan inte fatta att du kunde med att vara med mig när du visste att Alva
var kär i mig!”
”Du är väl inte mycket bättre själv? Det var du som valde att vara med mig, jag
tvingade dig inte.”
”Till skillnad från dig så hade jag ingen jävla aning om hur Alva kände för
mig!”
Jag är så arg att jag kokar inombords. Den här röran av händelser gör mig
alldeles snurrig.
”Förlåt, jag kunde inte hindra mig själv..”, utbrister Hannah. ”Jag ville så
gärna vara med dig att jag glömde bort att visa hänsyn inför andra! Okej?!
Fattar du nu?”
En del av ilskan rinner av mig och jag ser på Hannah där hon står framför mig
och ser alldeles förskräckligt uppgiven ut.
Hennes ögon ber mig om förlåtelse och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
En del av mig vill springa efter Alva och skrika att jag vill spendera resten
av mitt liv och hela min död med henne, den andra delen vill förlåta Hannah och
ge henne en chans.
Den delen av mig som vill rusa efter Alva hindras av att Hannah omfamnar mig
och viskar i mitt öra att hon inte vet vad hon skulle ta sig till om jag
lämnade henne nu.
Jag ger upp, jag ger helt enkelt upp.
Det får vara nog nu.
Jag låter Hannah dra med mig in i sin värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar