Evelina
Alldeles utmattad efter flera timmar av oavbrutet, lustfyllt sex ligger jag bredvid Aurora, som ligger på min arm och smeker min mage.
Alldeles utmattad efter flera timmar av oavbrutet, lustfyllt sex ligger jag bredvid Aurora, som ligger på min arm och smeker min mage.
En lustig tanke i huvudet tvingar mig att ta till orda.
”Aurora, gör vi inget annat än har sex?”
”Vi dricker kaffe också.”
”Men utöver det då?”
”Jag trivs med att knulla och dricka kaffe.”
Jag skrattar lite, men kan ändå inte släppa tanken.
”Men ändå”, säger jag tveksamt. ”Borde vi inte hitta på något? Kanske resa
någonstans?”
”That’s a fucking brilliant idea!”, säger hon glatt. ”Vad sägs om London?”
”Jag har alltid velat åka till London. Tänk bara på Camden town!”
”Camden..”
Hon suckar fridfullt.
”Jag måste kolla upp det!”
Jag drar på mig trosorna och ett oversized linne och drar fram min laptop.
Loggar in på min användare och söker på resor till london+vandrarhem på Google. Klickar mig vidare till Tickets
hemsida och söker på resa till London, inklusive hotellvistelse. Får upp en resa
för 6124 kronor, då med 7 nätters boende på hotell i närheten av Kings Cross.
Det är inte så jävla dyrt med sextusen för flyg och 7 nätter på hotell.
”Aurora”, säger jag lyckligt. Jag tror..jag tror vi har hittat något jävligt
bra här.
”What?”, säger hon och lägger huvudet mot min axel.
”Kolla på skärmen.”
”Holy shit! Bara sextusen? Vet du vad det betyder?”
”Att du måste skaffa dig ett jobb?”
Hon slår till mig till mig i huvudet med en kudde.
”Jag? Jobba?”
Okej, jag erkänner. Tanken är skrattretande.
”Okej, tagga ner! Jag skojade bara!”
”Bäst för dig”, fnissar hon.
”Ska vi slå till?”
Frågan hänger i luften, jag får en känsla av att den värmer upp hela rummet med
sin blotta existens.
”Men är du korkad? Behöver du ens fråga? Baby, det finns bara ett svar!”
”Men passar det mellan den tjugonde och tjugosjunde februari?”
”Det är drygt en månad dit, om det är något som måste göras, så hinner vi fixa
det innan dess.”
”Jag tar det som ett ja.”
Med ett lyckligt flin på läpparna beställer jag två biljetter.
När jag gjort det vänder jag mig mot Aurora. Jag vet vad som komma ska och
hinner precis sätta händerna för öronen innan hon brister ut i ett skrik av
glädje.
”Det här är fantastiskt!”
”Jag vet älskling, jag vet.”
”Oh my god, oh my god.”
Hennes ögon blänker till, och jag känner så väl igen den blicken.
”Åh nej, inte mer sex?”
”Åh jo! Meeeer sex åt folket! Vi måste fira!”
”Med galet sex, igen?”
”Vi måste passa på innan vi skaffar oss ett liv!”
Okej, hon har en poäng där.
När hon närmar sig sakta möter jag henne halvvägs och hinner precis slita av
mig linnet som jag alldeles nyss satt på mig innan hon med ett ljud jag inte
kan identifiera puttar ner mig i sängen och girigt börjar kyssa mina nyckelben.
”Vi har fått post, igen.”
”Oh my god, igen? Är det ännu ett klagomål från bitterfittan?”
”Nicht, det här är värre.”
Hennes ord oroar mig.
”Vad är det då?”
”Polisen.”
”Polisen?”
”Mitt förhör..det är i övermorgon.”
”Åh nej.”
”Åh jo.”
Jag går fram och kramar om henne, ser att hon har tårar i ögonen.
Fan också att det här skulle komma upp mitt i allt.
Det hade ju gått framåt nu, Aurora som hade börjat må bättre.
”Det ordnar sig, okej?”
”Ja.”
”Vill du att jag ska vara med?”
”Nej.”
Jag visste att det skulle vara svaret på min fråga redan innan.
Jag kan förstå henne. Kan förstå att hon inte vill ha mig där, att hon skäms.
Inte för att jag tycker att hon behöver skämmas inför mig, det som hänt är ju
inte hennes fel överhuvudtaget. Men trots det, så respekterar jag hennes
beslut.
”Vill du vara ensam en stund?”
”Lämna mig inte.”
Så jag står kvar med armarna om henne en lång stund.
Hennes kropp skakar och jag vet inte vad jag ska göra.
Vet inte vad jag kan säga för att lindra hennes oro.
”Berätta något vackert för mig”, ber hon.
Jag tänker efter en stund och tar sedan till orda.
”Det var en gång en flicka”, börjar
jag. ”Flickan var vackrare än all vackra
soluppgångar tillsammans, sötare än allt socker i hela världen, ståtligare än
alla världens drottningar på en gång. Men det fanns något som tyngde flickans
hjärta.
Flickan, som bodde i landet Wonderland, önskade sig en enhörning mer än allt
annat. Men till flickans sorg fanns där inga enhörningar.
Hon grät varje morgon när hon vaknade, hon grät varje kväll innan hon somnade.”
”Skulle inte det här vara något vackert?”, avbryter Aurora mig.
”Sch, det kommer. Vart var jag? Just det. Flickan
grät och grät hela tiden och ingen visste vad dom skulle göra för att få henne
glad.
Flickans far skickade sändebud i hela landet och efterlyste en enhörning.
Fadern var en fattig man, men ändå erbjöd han allt han ägde för att hitta det
flickan ville ha mest i hela världen.
En dag kom det en annan flicka till landet där den förstnämnda flickan bodde.
Hon kom en stormig kväll och knackade på dörren till deras stuga.
Fadern öppnade, och godhjärtad och ädel som han var erbjöd han flickan
sovplats.
Flickan presenterar sig som Ronja Elfsdottir. Tyvärr hade fadern ingen säng att
erbjuda Ronja, men flickan erbjöd sig genast att dela med sig av sin.
Fadern går motvilligt med på detta, då han anser att flickor i samma ålder utan
släktskap inte ska dela säng.
Men flickan bryr sig inte, och Ronja kryper ner bredvid flickan.
När fadern somnat viskar Ronja till flickan att hon tycker hon är söt.
Flickan rodnar och slår undan blicken, innan hon tyst svarar att hon tycker att
Ronja är precis lika söt.
Ronja lägger en hand på flickans kind och trycker sedan sina läppar mot
flickans.
I flickans mage börjar små fjärilar flaxa förväntansfullt, och hon känner något
för Ronja hon aldrig känt förut. Hon är kär.
Strax därefter somnar det båda flickorna.
Tidigt nästa morgon väcker flickans far de båda flickorna med ett stort leende
på läpparna.
Stolt berättar han att i sin hand håller att brev som bekräftar att det finns
en enhörning som han får lov att köpa.
Visserligen kommer det att kosta honom allt han äger och har, men det är det
värt.
Men flickan säger nej.
Säger att fadern kan behålla sina ägodelar eftersom hon nu hittat något som hon
mycket hellre vill ha, som är totalt gratis.
Fadern undrar vad det är, och flickan berättar att det hon vill ha är allra
mest i hela världen är Ronja, flickan som får hennes hjärta att slå hårt i
bröstet.
Fadern ser först alldeles bestört ut, men sedan mjuknar hans ansiktsuttryck.
Självklart ska flickan få vad hon vill ha, vad det än må vara.
Och på det viset fick flickan det hon mest av allt ville ha, och Ronja och
flickan levde lyckliga i resten av sitt liv. Ja, det var nog allt”,
avslutar jag.
”Jag heter ju Ronja i andranamn”, säger Aurora.
”Jo, jag vet”, svarar jag och ler finurligt.
”Är det du som är flickan?”
”Det är jag som är flickan.”
”Åh”, säger hon och kramar mig hårt. ”Det var sannerligen det vackraste jag
hört i hela mitt liv.”
Dagarna går alldeles för fort, och jag kan se Auroras humör dala allt mer
för varje sekund som går.
När dagen för förhöret infinner sig är hon så gott som outhärdlig att prata
med.
Hon fräser åt allt som rör sig, skriker åt Nisse när han stryker sig mot hennes
ben och avvisar mig när jag försöker peppa henne.
Det är helt omöjligt att ha ett samtal med henne.
När hon lämnar lägenheten är hon så gott som i upplösningstillstånd, och jag
känner djup medkänsla. Gud, dra inte ut på hennes lidande, låt det vara över
snart.
Jag känner själv hur min kropp och mitt sinne blir tärt av processen, och jag
kan knappt tänka mig hur Aurora måste känna sig. Vet inte om jag vill veta
heller.
Jag dricker kopp efter kopp med kaffe, slötittar på tv:n och sätter på bra
musik, men inget hjälper mig att lugna ner mig.
Aurora är hela tiden i mina tankar, och det gör ont att veta vad hon går igenom
i just denna minut.
När klockan börjar närma sig sex hör jag en nyckel i låset och ytterdörren
öppnas.
Jag kan höra enda från vardagsrummet att Aurora gråter, och jag blir ännu mer
övertygad när hon rusar förbi mig in i sovrummet.
Fuck.
Jag stänger av tv:n och går in till henne.
Hon ligger i fosterställning på sängen och hennes kropp skakar av gråt.
Mitt hjärta går i bitar av att se henne sådan.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, men till slut kryper jag ner bredvid henne
och lägger mig så nära som jag bara kan.
Hon vänder sig om och borrar in ansiktet i min halsgrop, jag kan känna varma
tårar rinna ner för mitt bröst.
Jag känner mina egna tårar bränna under ögonlocken.
Det är dags att vara stark nu, Evelina. Dags att vara stark.
Vi ligger i precis samma ställning i flera timmar, och till slut kan jag höra
hennes snyftande övergå till djupa andetag.
Sov, min Kaosflicka.
Jag är den felande länken
Jag flyger B-femtitvå
Jag är en treackords hora
Jag är en hedning
kom rädda min själ
Jag behöver en mun till för att kunna andas
ett hjärta till för att inte stanna
Jag behöver en mun till för att kunna andas
men jag e förlorad i kriget med mej själv
Jag är högenergi
Jag är ersättningsbar
Miljonär utan en spänn
Jag är tjuv i mitt eget hem
Jag behöver en mun till för att kunna andas
ett hjärta till för att inte stanna
Jag behöver en mun till för att kunna andas
men jag e förlorad i kriget med mej själv
”Vet du om att det är våran ettårsdag om typ..lite mer än ett
halvår?”, frågar jag Aurora, som sitter mitt emot mig på sängen i
skräddarställning.
Hon ser upp från teckningen hon skissar på, ett porträtt av mig.
”Ja.”
Hon ler lite.
”Självklart gör jag det.”
”Det är sött.”
”Haha, ja.”
”Borde vi inte typ gifta oss på vår ettårsdag, eller något?”
”Eh..gifta oss?”
”Okej, det var en dum idé.”
”Det var det inte alls. Jag blev bara chockad, liksom.”
”Ja, alltså..det bara flög ur mig.”
”Så du menade det inte?”
Åh nej, det här håller på att utvecklas till något jobbigt.
”Det har jag inte sagt.”
”Vad menar du då?”
Hon tittar fientligt, och en aning sårat, på mig.
”Alltså, Evelina. Jag förstår mig inte på dig.”
Jag rycker till. Ska hon bli arg nu också?
”Men jag menade inget..jag bara..visste inte om du skulle tycka det var helt
jävla sinnessjukt.”
Hennes ansiktsuttryck mjuknar.
”Ditt jävla mongo.”, säger hon retsamt.
”Men vadå?”
”Det förstår du väl att jag inte tycker. Jag vill spendera resten av livet med
dig.”
Jag smälter, jag tror ta mig fan att jag smälter.
Men så får hon en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
”Men är det lagligt i Sverige?”
”Jag tror inte det.”
”Äsch, då drar vi till Vegas eller nåt, vafan. Det ordnar sig!”
Lycka. Ren jävla lycka. Jag kan känna den enda ut i fingertopparna.
”Många bollar i luften nu du”, flinar hon. ”Först London, sedan giftermål. Vad
blir det sen?”
”Vi kan adoptera en asiat?”
Hon skrattar och höjer på ena ögonbrynet. I ärlighetens namn ser det lite kul
ut.
”Varför inte ett ufo?”
Min tur att skratta.
”Från Pluto?”
”Från Pluto.”
”Jag har alltid velat ha ett eget ufo”, myser hon.
Okej, var finns det ufon att köpa? Eller måste jag åka till mars för att hämta
hem ett?
Tål att tänkas på.
Varför går tiden fort när den borde gå sakta, och tvärtom?
Det är en fråga jag kan grubbla mig galen över.
När jag verkligen längtar efter något, som med Londonresan, så sniglar sig
tiden fram.
Jag blir galen.
”Är det den tjugonde snart?”, frågar jag Aurora för säkert hundrade gången på
två dagar.
”Om en vecka Baby”, det sa jag sist gång du frågade.
”Men någon kunde ju mixtrat med tiden och flyttat fram den en vecka?”
”Det hade varit något, du.”
”Jag är uttråkad.”
”Ska vi hitta på nåt då?”
”Något som inte innehåller kaffe och sex?”
”Inte ens något av dom?”
”Inte ens en gnutta.”
”Osis.”, säger hon och låtsas se besviken ut.
”Hade du fått bestämma hade jag legat naken i sängen dygnet runt.”
”Jag vet”, ler hon. ”Men i ett förhållande måste man kompromissa, så halva dan
räcker fint! Först hittar vi på något, och sedan har vi sex. Deal?”
”Deal.”
Vi skakar hand och försöker hålla oss för skratt.
”Så vad ska vi hitta på då?”
Jag tänker efter. Vad gör normala ungdomar? Okej, normala. Spola tillbaka.
Vad gör ungdomar?
Det stör mig grymt mycket att jag inte kommer på något.
Det enda jag känner till är cigaretter, sex och kaffe. Det var längesen jag var
ute och gjorde något.
”Jag vet inte”, erkänner jag till slut.
”Haha! Vi har knullat bort allt som heter normalitet. Vi vet inte ens vad vi
ska hitta på en lördagskväll.”
Hon har rätt, och jag kan inte längre hålla mig för skratt.
Med ett underligt ljud av undertryckt fnitter faller Aurora ner i mitt knä, och
börjar nypa mig i låren. Det kittlas, och efter en stund skrattar jag så mycket
att jag inte får luft.
Först då slutar hon, och jag ser min chans. Innan hon hunnit reagera tar jag
tag i hennes handleder och håller fast henne. När jag har henne ordentligt fast
böjer jag mig ner och blåser varmluft i hennes öra.
Av egen erfarenhet vet jag att det kittlas något enormt, och har därmed full
förståelse för Aurora när hon börjar vrida på sig under mina händer, halvt
skrikandes, halvt skrattandes.
”Sluta..din..korv!”, får hon med stort besvär till slut fram mellan
skrattattackerna.
”Glöm det!”
”Om du inte slutar ögonblickligen tänker jag inte kompromissa med dig! Då får
du ligga naken i sängen resten av veckan!”
”Helt naken?”
”Ja, du får inte ens ha sockar på dig!”
”Tänk om jag vill ligga där naken då? Det verkar ju vara det enda jag känner
till”, garvar jag.
”Men..men..då rymmer jag till Afrika!”
”Åh nej, inte Afrika!”, säger jag med spelad förskräckelse och släpper genast
taget.
”Det var väl det jag visste”, flinar hon belåtet.
”Uh, du känner mig för väl.”
Efter att ha tramsat ett bra tag bestämmer vi oss för att helt enkelt gå ut och
se vad vi får lust med.
Ute är det kallt och lite frost, trots att vi är i mitten av februari.
Men det gör inget, för både Aurora och jag har pälsat på oss ordentligt.
Hand i hand går vi genom stan och studerar fnissandes de fulla, blonderade
flickorna som på skyhöga klackar och med alldeles för korta kjolar och linnen
skrikandes springer omkring med en 3,5:a i handen.
Deras sällskap består till större delen av unga män i uppknäppt skjorta och
jeans av märket Evisu som hänger så långt ner att man kan se den inte särskilt
smickrande synen av deras Björn Borg-kalsonger.
Dessa killar ser betydligt äldre ut än flickorna, som mest ser ut att vara i
tretton-fjortonårsåldern. Självklart drar killarna nytta av sin position och
minst två av tjejerna klänger hungrigt på en av de brunbrända unga männen.
Brunbrända. Hej solarium.
”Usch, äckligt”, säger Evelina och ryser.
”Mest synd om brudarna. Snacka om att vara ett lätt byte.”
”Antagligen för små för att komma in på krogen?”
”Det säger du? Dom ser ju för fan ut att vara åtta år gamla.”
”Tror du dom säljer kaffe någonstans såhär sent?”
”Vi skulle ju inte dricka kaffe mer idag.”
”Men jooo, jag vill!”
”Haha, okej. För din skull, baby.”
Lyckligt drar hon med mig till närmsta kvällsöppna kafé.”
”Jag älskar kaffe”, myser hon när vi kommit in i värmen och beställt varsin
kaffe.
”Jag har förstått det, älskling.”
”Det är gudadryck!”
”Nej du, den platsen är upptagen.”
”Av vadå?”
”Vin såklart.”
”Ååh, vin. Kan vi inte dricka vin när vi kommer hem?”
Och jo, medger jag. Det kan vi. Jag bangar aldrig för ett glas med vin.
Vi dricker tyst upp vårt kaffe, samtidigt som vi betraktar livet utanför
fönstret.
Från min plats kan jag se en full tjej spy i en buske, och en ännu fullare
kille utnyttja situationen. Han smeker henne varsamt över ryggen och håller
undan hennes hår.
Fast jag vet att det bara är en roll han spelar. Det är ett som är säkert,
grabben kommer få att knulla ikväll. Med eller utan flickans tillåtelse.
Tanken äcklar mig.
”Kan vi inte gå hem? Det här ´normala´ livet skrämmer mig.”
Aurora nickar medhållande.
”Vi kan gå hem och dricka vin, och sen kan vi ha sex”, säger jag glatt.
Hon skrattar och reser sig upp, varefter hon kommer fram till mig och pussar
mig på kinden.
”Och du kallar mig sexgalning?”, viskar hon i mitt öra.
”Vi kan vara sexgalningar tillsammans”, föreslår jag.
”Jag gillar den idén”, erkänner hon.
”Perfekt”, säger jag och tar henne i handen.
På vägen tillbaka drar Aurora in mig i en gränd.
Det är mörkt och blött och jag fattar i princip ingenting.
”Vad gör du?”
Hon svarar inte, men jag kan känna hennes kropp nära intill i mörkret.
Hennes ansikte är cirka två centimeter från mitt, och jag kan känna hur hon
andas.
Frustrerat står jag kvar och undrar vad fan vi egentligen sysslar med.
”Är det meningen att vi ska kyssas?”, frågar jag till sist.
”Japp. Men jag väntar på att du ska ta första steget.”
”Så du kan inte vänta tills vi kommer hem?”
”Nej.”
Jag kan nästan höra hur hon ler i mörkret.
Hon är bra knäpp, min Aurora.
Det finns en gata där alla kan mitt namn
Jag ramlar dåliga gatan fram
Och jag var full och jag var dum och jag ramla på allt
Och jag föll för nån på en fest nånstans
Och det skulle ju va dans, dans, dans!
Och det är lång väg ner
Och jag skulle aldrig ramla mer
Och jag ramlar glada Gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart, men jag är ändå inte riktigt lika glad ”själv
För många ramlande flickor ramlar förbi
För många rammelsängar att ramla i
Människor ramlar runt på stan
Människor ramlar hårt, precis som du ”och jag
Och det är lång väg ner
Och du skulle aldrig ramla mer
Och jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är
Jag har ramlat där förut, och det är mer än bara nån sorglig kliché
Och jag ramlade in på nåt diskotek
Och sen ramla jag ut, såvitt jag vet
Och jag ramla omkull och tog mig upp och sen
Ramla jag omkull igen
Ramlade in i en taxi
Mister, visa mig den maximala hastigheten!
Vart du vill, så fort du kan
Ja, vart du vill, så fort du kan
Vart du vill så fort du kan
Morgonljuset skiner in över sovrummet, trots att jag kvällen innan var noga
med att dra ner persiennerna. Även om det starka ljuset irriterar mina ögon,
kan jag inte låta bli att tycka att ljuset ger ett behagligt sken över
sovrummet.
Framförallt kastar det fina skuggor över Aurora som ligger bredvid mig och
sover lugnt. Tack och lov för att hon är så lugn som hon är, natten har varit
jobbig och hon har mått otroligt dåligt.
Jag kastar en blick på klockan, den är knappt åtta.
Men jag kan ändå inte somna om, så jag drar på mig en tjocktröja och raggsockor
innan jag smyger in i köket för att brygga kaffe.
Det är konstigt, men jag älskar verkligen ljudet av kaffekokaren.
Jag är lite weird. Eller okej..lite och lite. Jag är enormt konstig.
Tanken roar mig och jag småler för mig själv där jag sitter med knäna tryckta
mot bröstet, uppflugen på en obekväm köksstol.
Till skillnad från många andra trivs jag med mitt liv och den jag är.
Det är så jävla skönt att känna så, och det är en egenskap hos mig själv som
jag värdesätter högt och är stolt över.
Förlorad i tankar märker jag knappt att kaffebryggaren tystnar, men när
jag väl gör det rycker jag till och känner mig alldeles tom inuti.
Det är alltid så. Om man lyssnar på en särskild låt, som får en att tänka på
något särskilt, så får man alltid panik när den tar slut. Det känns som om
världen stannar upp och ett irriterande tryck över bröstet uppstår.
Det är samma varje gång.
Smått irriterad går jag fram till kaffebryggaren och överlägger med mig själv
huruvida jag ska sätta på mer kaffe, bara för att få höra ljudet igen.
Till slut kommer jag fram till att jag antagligen inte orkar mer kaffe efter de
tre koppar jag bryggt nu, och finner det onödigt att sätta på mer för den
sakens skull.
Att tankar och impulser ska styra ens liv så mycket är helt sjukt.
Dessutom är jag inte ens sugen på kaffe längre, tystnaden har gjort mig illa
till mods.
Löjligt, det skulle nog de flesta tycka.
Men för mig är det inte löjligt, det är min verklighet.
Slutar kaffebryggaren låta, så har vi ett problem. Det bara är så.
Herregud Evelina, skärp dig nu.
Måttligt road över mitt beteende tar jag en ren kaffekopp från skåpet och
fyller den med hett kaffe. När jag gjort det plockar jag fram knäckebröd, smör
och ost från kylskåpet. Kul. Frukost. Hur ska jag ens få ner det när bara
tanken på kaffe äcklar mig?
Med en kropp som protesterar allt den förmår trycker jag ändå i mig två
knäckebröd och dricker upp mina koppar med kaffe.
När jag gjort det känner jag mig i total obalans.
Det var inte såhär det skulle gå till.
Andas in.
Andas ut.
Vad fan är det här för tankar? Kan jag inte bara äta min jävla frukost och
dricka upp mitt förbannade kaffe utan att hjärnan ska strula?
Tydligen inte.
Får känslan av att jag svävar, men ändå känns kroppen ovanligt tung.
Kan en tung kropp sväva?
Och hur går det till i sådana fall?
Herregud, håller jag på att bli galen?
En plötslig känsla av ovälkommen rädsla kastar sig över mig.
Förvånad och överlumpad tappar jag andan, små svarta prickar dansar framför
mina ögon.
Andas Evelina, andas för fan.
När jag väl lyckas få igång andningen går det alldeles för fort, mina andetag
rusar fram och jag börjar hyperventilera.
Nu är jag jävligt rädd, och när jag erkänner det för mig själv hyperventilerar
jag ännu mer.
Övertygad om att det här är döden, att det ta mig fan är slut nu, sjunker jag
ner på golvet och brister ut i gråt.
Golvet är kallt mot min kind, jag känner kylan i mina ben, och kanten på
kylskåpet skaver mot min höft.
Fast det är irrelevant för tillfället, för jag kommer ändå dö, nu, när som
helst.
Just ett fint sätt att dö på, Evelina. Du dansar dig raka vägen ner till
helvetet.
Framför mina ögon börjar saker och ting sjunka ihop, köksbordet och diskbänken
är bara ett virrvarr av sammansatta färger.
Vitt och brunt, brunt och vitt.
Jag flämtar, försöker få luft, men kroppen lyder inte.
Förlåt Aurora, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte dö.
Allt för en jävla kaffebryggares skull.
Med den tanken i huvudet får jag lust att skratta mitt i allt, men i mitt
nuvarande
tillstånd är det i princip omöjligt. Jag vet inte hur det skulle låta när man
blandar hyperventilerande med ohejdbart skratt ens.
Antagligen jävligt patetiskt. Har inte den minsta lust att se efter om det
stämmer.
Plötsligt känner jag en kall hand på min axel, jag kan se konturer av läppar
som rör sig, ögon med orolig blick, men jag kan inte höra ett ljud.
Personen som håller i mig flyttar på sig och faller ner på knä bredvid mig.
Känner två armar lyfta upp min överkropp, en varm famn omsluter mig, och jag
låter medvetandet sjunka undan.
Huvudvärk. Jävla fucking huvudvärk.
Var är jag?
Öppna ögonen, Evelina. Bara ett litet tips.
Vet inte om jag orkar, vet inte om jag vill.
”Evelina? Är du vaken?”
Jag kan känna Auroras varma andedräkt mot mitt ansikte.
Fina, fina Aurora.
”Jag tror det”, gnäller jag ynkligt.
”Vad hände egentligen?”
”Det var..kaffekokaren”.
Uhm, okej. Hur fan lät det där?
Typ..kaffekokaren anföll mig. Det låter ju helt jävla sinnessjukt.
”Vad sa du?”
Jag kan höra spår av oro i Auroras röst.
”Hur länge har jag..varit borta?”
”En halvtimme ungefär.”
En halvtimme?! Det känns som minst fem år.
”Jag vet inte vad som hände.”
”Det är okej, gumman.”
Sakta öppnar jag ögonen, blinkar, stänger dom igen.
Migrän, huvudvärk.
”Snälla Aurora, kan du släcka lampan?”
”Migrän?”
Hon släcker lampan, ljuset bakom mina ögonlock tonas ner och försvinner nästan
helt.
”Det kan man lugnt säga.”
Jag hör Aurora sätta sig upp och tassa ut ur rummet.
Orolig och rädd öppnar jag ögonen, undrar vart fan hon ska.
Men hon är inte borta länge. En halv minut senare kommer hon tillbaka med ett
glas vatten.
”Här, det är magnecyl och valium.”
Hon räcker fram tre tabletter som jag lydigt sväljer.
Lättad drar jag ner henne i sängen och begraver mitt huvud mellan hennes varma
bröst. Jag har lust att gråta, jag känner mig så ynklig.
Det verkar som om Aurora förstår det, för hon lägger beskyddande armarna om mig
och andas mjukt i mitt hår.
Efter en lång tid av tystnad tar Aurora till orda.
”Jag tror det var ett panikångestanfall.”
”Va?”, frågar jag, som precis börjat dåsa till, förvirrat.
”Det där..du vet..som hände förut.”
”Åh, jaha.”
För trött för att bry mig återgår jag till att försöka somna, tryggt i Auroras
armar.
Follow through
Make your dreams come true
Don't give up the fight
You will be alright
'Cause there's no one like you in the universe
Don't be afraid
What your mind conceives
You should make a stand
Stand up for what you believe
And tonight
We can truly say
Together we're invincible
During the struggle
They will pull us down
But please, please
Let's use this chance
To turn things around
And tonight
We can truly say
Together we're invincible
Do it on your own
It makes no difference to me
What you leave behind
What you choose to be
And whatever they say
Your souls unbreakable
”Andas. Du måste andas. Du kommer inte dö!”
Aurora sitter med händerna så hårt knutna att knogarna vitnar och viskar
panikslaget.
Jag kastar en medlidsam blick på henne och lägger handen på hennes arm.
Hon vänder huvudet mot mig och hennes ögon uttrycker en tyst vädjan.
”Baby, det här kommer gå bra.”
Flygplanets motorer spinner under oss och sakta börjar planet att röra på sig.
Det känns som en hel evighet innan vi lyfter, och Aurora ser lika livrädd ut
hela tiden.
Först när vi flugit en stund slappnar hon av och lutar sig bakåt mot
ryggstödet.
”Fyfan vad jag hatar flygplan”, muttrar hon.
Jag nickar som om jag håller med. I ärlighetens namn är jag nästan lika rädd
som Aurora. Jag är bara lite bättre på att förtränga det.
Den första halvtimmen av resan förflyter under lugn och ro, och det är nästan
så att jag somnar.
I princip ingen på hela planet pratar, och det starkaste ljudet är det som
kommer från motorerna.
En flygvärdinna kommer med matvagnen, och jag beställer lite vin till maten.
Faktum är att jag beställer två flaskor och smugglar undan den ena till Aurora
som ler tacksamt.
Hon är fortfarande lite vit i ansiktet av obehag.
Vi äter under tystnad, och jag ser att Aurora har svårt att få ner maten
överhuvudtaget.
Hon petar mest i salladen och hennes grepp om den lilla vinflaskan är på snudd
till hysteriskt.
”Varva ner”, säger jag lugnande. ”Om du verkligen inte vill äta, älskling, så
låt bli.”
Hon suckar lättat och lägger ifrån sig gaffeln.
”Jag är bara lite spänd”, förklarar hon. ”Det är därför.”
Jag vet att hon ljuger, men nickar. Vill inte göra henne upprörd nu.
Det blir tyst igen, men jag kan inte njuta denna gången.
Jag sneglar på Aurora.
Hon biter sig bekymrat i läppen och fingrar på medaljongen runt sin hals.
Jag har lust att säga något, att starta en konversation, men plötsligt känns
det som om jag tappat alla ord.
Irriterad på mig själv försöker jag att sätta mig bekvämt och sluter sedan
ögonen.
Kort därefter får jag en hård spark i ryggen som får stolen att rycka till.
Ett ljudligt skratt hörs och ett ansikte dyker upp bredvid mitt säte.
”Förlåt”, flinar en flicka med blått tuperat hår och skrattar milt.
Jag observerar henne en kort stund innan jag svarar.
Hon har septumpiercing och snakebites, och hennes ögon är djupt mahognyfärgade.
”Eh..det är okej, antar jag”, svarar jag osäkert.
”Julia”, säger hon och sträcker fram handen.
Hennes naglar är färgade i regnbågens alla färger lägger jag märke till innan
jag tar henne i hand.
”Evelina”, presenterar jag mig själv.
”Och hon där?”, frågar hon och pekar på Aurora som somnat bredvid mig.
”Eh..Aurora, min flickvän.”
”Coolt”, säger hon svävande och fyrar av ett bländande leende.
”Ja..”
Jag vet inte vad jag tycker om flickan med det blåa håret.
Hon är både intressant och skrämmande samtidigt.
”Det här är min syster Katja”, säger hon och syftar på bruden i sätet bredvid
henne.
Katja är så olik Julia som det går att vara.
Julia med sitt färgglada hår och målade naglar sprudlar av energi. Katja
däremot har mörkt brunt hår och en svart mössa ovanpå det. Hennes klädstil är
ganska diskret, en svart tröja och militärmönstrade byxor.
”Hej”, säger Katja misstänksamt.
”Men Kaaatja, nu ska vi inte vara sådana”, klagar Julia. ”Lyssna inte på henne
Evelina, hon är bara trött.”
Jag fnissar lite och Katja småler.
”Sådär ja, Katja. Det var bättre”, kvittrar Julia.
Katja slår till sin syster löst på armen och Julia får en skämtsam glimt i
ögonen.
Så fort att jag inte hinner blinka anfaller Julia Katja, biter henne i armen,
och glider tillbaka ner i stolen.
Katja fräser till och jag kan inte låta bli att skratta.
”Det där gick inte lite snabbt”, konstaterar jag.
”Jag är ganska smidig”, erkänner Julia.
Det blir tyst en stund, och jag funderar på om jag ska säga något, men är
osäker på vad.
”Trevligt att träffas i alla fall”, säger Julia till slut.
: Detsamma”, säger jag och inser att samtalet är slut.
Julia lutar sig tillbaka och sluter ögonen bredvid Katja som också sitter med
slutna ögon.
Jag studerar dem och fastslår att båda är mycket söta, på sitt eget lilla vis.
I sätet bredvid mig börjar Aurora att röra på sig, och med ens är hon vaken.
”Hej”, säger hon och ler nyvaket.
Jag blir alldeles varm inombords, en känsla av välbefinnande sänker sig över
mig och jag tar hennes kalla hand i min.
London är iskallt slår det mig när jag förvirrat står utanför tunnelbanan
och undrar vart fan vi ska ta vägen härnäst.
”Okej, det här var ju inte Afrika direkt”, säger Aurora och slår armarna om sig
själv.
Jag ryser till och drar jackan hårdare om kroppen.
”Nej, inte direkt.”
”Vart tar vi vägen nu?”, frågar hon förvirrat.
Jag rycker på axlarna och ser mig omkring.
”Hotellet, antar jag.”
Hon ser kritiskt på mig, och jag försöker se oskyldig ut.
Till slut ler hon, smyger sig in i min famn.
Jag drar händerna över hennes rygg och armar och hoppas att friktionen ska
värma henne lite.
”Jag tror vi kanske borde fråga någon”, mumlar hon mot min axel.
Jag kramar om henne hårt innan hon släpper taget om mig och drar med mig ner i
tunnelbanan.
Redan efter en halv minut kommer jag fram till att jag hatar alla förvirrande
gångar och springande människor.
Efter många om och men lyckas vi trots allt kånka med oss våra resväskor och
hitta rätt tåg.
Vi sitter tysta nästan hela resan, men jag kan känna Auroras blick i nacken.
Hennes smala fingrar promenerar över min ryggrad, och jag ryser.
Hon böjer sig fram över min axel, och hennes svarta hår kittlar mig i ansiktet.
”Du är det finaste jag vet”, viskar hon och blåser varmluft i mitt öra.
Jag lägger en hand om hennes nacke och vrider på huvudet så jag kommer åt att
kyssa henne.
I sätet snett framför mig sitter en äldre dam och stirrar ogillande på våra
sammanpressade läppar, och jag kastar ett irriterat ögonkast tillbaka.
Hon fnyser och rättar till kjolen som åkt upp över låren, och glor sedan
trotsigt ut genom fönstret.
Jag kan känna Auroras käkmuskler arbeta mot min kind när hon desperat försöker
hålla sig för skratt.
Jag lägger ett finger mot läpparna och skelar, och hon exploderar.
Aurora gräver in sina naglar i min arm och tjuter att hon får kramp i magen.
Nu är det inte bara tanten som stirrar på oss, dock.
Ett gäng med ungdomar som sitter två säten bort kollar nyfiket på oss.
Jag lösgör min arm från Auroras stålgrepp och vinkar barnsligt.
En av dem, en kille med grön tuppkam och en skinnpaj som ser ut att väga
femhundra kilo på hans axlar, börjar sakta glida bort mot oss.
Ett slag riktat mot min överarm varslar mig om att Aurora inom de närmsta tjugo
sekunderna tänker döda mig för mitt fåniga beteende.
Jag klappar henne på huvudet, och hon fnyser förolämpat, varav hon korsar
armarna över bröstet.
Killen är nu framme hos oss, och han slår sig ner på sätet mitt emot mitt.
”Hey girls! What's up?”
Jag ler fånigt, vägrar erkänna att jag suger på engelska.
”Eh..well, eh..”
Jag pillar generat på mitt nagelband, inser med ens att jag var dum som ens
vinkade åt dem.
”Don't you speak English?”
”Not really”, säger jag och är hundratio procent säker på att mitt ansikte
lyser rött av rodnad.
”Anthony”, svarar han och ler, samtidigt som han räcker fram handen för att
hälsa.
”Evelina.”
Hans hand är varm och stor, det är nästan så att min egen bleka, lilla hand
försvinner i hans fasta grepp.
”So, Evelina. What are you doing here in London then?”
”Well..um..I'm here with my girlfriend, Aurora.”
Aurora ser missnöjd ut och kastar ett syrligt ögonkast på Anthony.
”We'll stay here for a week, I guess. You know..shopping and stuff like that.”
Inombords slår jag mig själv i huvudet och svär tyst över mitt vedervärdiga
uttal.
”Ah, okey. Fun! Welcome to London then!”
Han ler ett flyktigt leende och återvänder till sina kompisar.
”Vad skulle det där vara bra för då?”, frågar Aurora vasst.
”Ah men herregud, tagga ner. Åker man utomlands måste man ju vara lite social.”
”Lära känna kulturen eller?”
Hennes tonfall låter mycket mer avslappnat, så jag lutar mig tillbaks i sätet
och låter Aurora snurra mitt hår mellan sina fingrar.
”Mhm, precis.”
”Du..”
”Ja?”
”Jag tror vi nyss åkte förbi våran station.”
Jag hejdar mig i sista sekund från att skrika rätt ut.
”Vi får väl..eh..gå av på nästa då.”
”Tänk positivt, det ger oss mer tid att kramas på ett sådant exklusivt ställe
som ett undergroundtåg.”
Jag flinar retsamt, och en elak plan tar form i mitt huvud.
”Å andra sidan..”
”Ja?”
”Tja..nu lär det dröja lite längre innan vi kommer till hotellet, och jag som
hade planerat nåt så jättefint för oss.”
”Något naket?”
”Japp.”
”Åh du din!”
Jag pustar utmattat där jag ligger i den lite halvt obekväma hotellsängen
bredvid Aurora.
Hon ligger naken på mage med ett vinglas i ena handen, och en cigarett i den
andra.
Så typiskt, och det känns som om jag är med i en film.
Hennes ögon är lite glansiga av vinet, och sluddrigt försöker hon övertyga mig
om att jordgubbar är det absolut äckligaste som finns.
Inte för att jag argumenterat emot, men om Aurora blir lycklig av att
förespråka anti-jordgubbar-klubben så ska inte jag hindra henne. Det leder ju
faktiskt till en hel del skrattanfall från min sida.
”Å schå liiiksom är dom såhär..du vet..obehagligt röda i färgen.”
Jag fnissar lite och pussar henne ömt på axeln.
”Du håller inte med mig!”, säger hon anklagande och viftar med vinglaset så att
halva dess innehåll flyger i en vid båge, och innan jag ens hunnit reagera får
jag en kall vindusch.
Det vita vinet, som luktar lite sött, rinner ner för min hals och droppar ner
på min bröstkorg.
”Det är tråkigt att jag har så kort tunga”, säger jag skämtsamt dystert. ”Annars
hade jag ju kunnat slicka upp vinet.”
Jag sträcker ut tungan och slickar mig runt munnen, allt för att slösa så lite
vin som möjligt.
”Jag kan slicka upp det”, säger Aurora och klättrar upp på min mage.
Men innan hennes tunga ens hunnit nudda min hals glider hon av min mage och
rasar i backen.
”Haha åh fan, din mage var hal!”
Jag lägger armarna i kors över bröstet och kurar ihop mig till en boll,
samtidigt som hela jag krampar av skratt.
Utan det minsta tecken på sårad stolthet klättrar hon leendes upp i sängen
ingen.
”Vad är det som är så kul?”, frågar hon oskyldigt och lägger ett finger mot min
kind.
Jag försöker pressa fram ett svar, men allt som kommer ut ur min mun är hackiga
frustanden.
Lättsamt rycker hon på axlarna och slickar på fingret som hon vilat mot min
kind.
”Mums, det smakar vin!”
Ett våldsamt knackande på dörren lyckas nästan få mig att sluta skratta, och
Aurora flyger upp ur sängen och virar ett lakan om kroppen.
En snabb blick på klockan på väggen och jag kan konstatera att den är över två
på natten.
”Vem fan kan det vara?”, säger jag till slut med en röst som äntligen lyckats
bli stabil.
”Öppnar du?”, säger hon och nickar menande mot sin lakanklädda kropp.
Jag drar ner min långa tröja över låren och går för att öppna dörren.
När jag slår upp den ramlar två lagom fulla ungdomar in i vårr rum.
Packade som dem är snubblar dem på dörrkanten, och faller pladask framför mina
fötter.
”Eh”, är det enda som jag lyckas få fram.
Jag känner igen personerna vid mina fötter. Det där blåa håret går inte att ta
miste på.
När de båda kommit upp på fötter står Julia och ler triumferat.
”Ser du Katja? Jag sa ju att jag kände igen rösterna!”
”Eh”, lyckas jag klämma fram igen.
Mhm, lyckat Evelina. Du är väldigt verbal idag måste jag säga.
”Alltså..”
Jag ser förbryllat på Aurora, som tyst försöker smyga in på toaletten för att
klä på sig.
”Uppehåll dom”, mimar hon.
Snabbt vänder jag tillbaka blicken och möter Julias bruna ögon.
”Så vi ses igen”, säger jag och ler varmt.
Tack, äntligen har jag fått tillbaka talförmågan.
”Det verkar så! Får vi komma in?”
Ni är redan inte, tänker jag och stirrar på dörren som Katja sparkat igen bakom
sig.
”Um..visst.”
Okej, där försvann min verbalitet igen ja.
”Coolt.”
Julia och Katja släntrar fram till sängen och slår sig ner.
Osäker på vad jag ska göra står jag kvar och stirrar på dom.
Katja ser misstänksamt på mig, och Julia har en förväntansfull min i ansiktet.
Vad är det meningen att jag ska göra?
Vad gör man med sina gäster halv tre?
”Um..nåt att dricka? Jag har vin och vodka..och ja, läsk då.
De båda svarar i mun på varandra, men skillad som jag är lyckas jag urskilja
båda tvås önskemål.
Vodka till Katja, vin till Julia.
Jag tassar fram till kylskåpet och tar fram Explorerflaskan, samtidigt som jag
lastar upp två burkar Fanta och 7up i famnen.
Ut från toaletten kommer Aurora diskret smygande, och hon är så vacker att jag
tappar andan.
Varför vet jag inte.
Hon har egentligen bara dragit på sig ett par röda stuprör och ett åtsittande
zebralinne, men på min kaosflicka sitter det alldeles perfekt. Hannes svarta
hår faller naturligt, men ändå lagom fluffigt, över hennes smala axlar.
Hon ler finurligt mot våra gäster, och sträcker fram handen för att hälsa på
både Katja och Julia.
”Vi har inte setts förut. Sist gång sov jag visst.”
Och så skrattar hon sitt fina skratt, och både Katja och Julia stämmer in.
Jag antar att de båda har Auroras lilla tupplur på planet färskt i minnet.
Lättad över den härliga stämningen som plötsligt flammat upp i rummet ställer
jag ner allting jag har i famnen på bordet och går för att hämta en kortlek.
När jag kommer tillbaka har alla tagit för sig av drickat, så jag bara fyller
på mitt glas och slår mig ner på sängen med de andra tre.
”Ölspelet någon?”
Alla nickar och jag börjar dela ut korten.
Efter en stund, av någon anledning har vi på tio minuter lyckats få fyra
vattenfall, är alla en aning fulla.
I Katjas och Julias fall snackar vi förstås riktigt packade, och jag och Aurora
drack ju även innan.
Efter en stund övergår vi till sanning och konka. Jag har nyss frågat Julia,
och hon svarar sanning.
”Hmm..nu måste jag tänka lite.”
Julia flinar och väntar tålmodigt.
”Okej, nu har jag en. Julia, oskuld eller sexgalning? Vad passar bäst in på
dig?”
”Wow, mitt i prick där, bruden. Haha, jag skulle säga sexgalning, lätt.”
Alla skrattar lite, och leken fortsätter. Till slut är det Katjas tur, och hon
frågar mig.
”Sanning eller konka?”
”Sanning, säger jag och hoppas på nåt som inte är allt för generande.
”Hur många har du haft sex med?”
Jag fryser fast där jag sitter.
Åh gud, inte den frågan. Hur många har jag haft sex med? Mitt ex, Karin, Aurora
och..och Joakim. Fyfan!
”Fyra”, svarar jag äcklat och tre nyfikna blickar riktas mot mig.
Stressad passar jag så fort som jag bara kan frågan vidare, och alla verkar
glömma min osäkerhet.
När klockan börjar närma sig sex föreslår Katja att dem kanske ska dra sig
tillbaka.
Julia gäspar och håller med, och efter varma kramar skiljs vi åt.
”Vi bor precis i rummet intill. Kom förbi någon kväll vetja!”
Julias blåa hår är det sista jag ser innan jag stänger dörren.
Trötta och berusade kryper jag och Aurora ner i sängen.
Med ögon som är grusiga av trötthet fattar jag tag i Auroras hand och viskar
tyst;
”Det var en jävligt nice första kväll i London i alla fall.”
Ett mumlande möter mig, och jag sluter ögonen, faller snabbt i djup sömn.
Dom sa vår kärlek var dömd att dö
två vilsna själar som vi skulle aldrig finna nån ro
men ingen har känt hur du slår som jag har
Du viskar nära att det känns som att alla kan se i ditt ansikte och på din
kropp
att du har blivit sårad och du vill aldrig, aldrig tillbaks dit igen
Men jag tänker inte låta vår kärlek bara försvinna som tårar i regn
dem tror dom vet men ingen vet vad vi vet
Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig
Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig
Om du är Ikaros är jag Jean d´Arc
historien har aldrig gett oss en chans
Och ibland så önskar jag att jag inte var en sån idiot
Kom galenskap kom svart kom blöta tankar och drömmen om ditt skratt
Vi struntar i blickar och ord bakom ryggar
från dom som borde vara våra vänner
Dom säger att du är kall som is
men ingen har sett hur du lyser och sprakar
när vi släcker och låser in oss och är nära
Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig
Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig
En mild vindpust träffar min kind, och tätt intill mitt ansikte ligger
Aurora och andas lugnt.
Yrvaket flyttar jag mig några centimeter bakåt och sätter mig upp tillräckligt
mycket för att kunna luta huvudet mot handryggen.
Hennes ögonlock fladdrar och hennes läppar rör sig när hon viskar i sömnen.
Jag låter mitt finger följa konturen av hennes ögonbryn och läppar, dansande
rörelser över hennes vackra ansiktsdrag.
Hon gnyr tyst i sömnen, sträcker lite på sig och öppnar sakta ögonen.
”Åh”, säger hon bara och blinkar mot mig.
”Förlåt, väckte jag dig?”
”Jag vet inte, men om du gjorde det, så var det dagens än så länge bästa gärning.”
Hon kryper in i min famn och borrar in sitt ansikte i min halsgrop.
”Vad menar du?”, frågar jag, med viss möda. Det är lite svårt att prata med
någon som ligger pressad mot ens hals.
”Varje sekund räknas”, svarar hon, och det verkar som om hon tycker att det är
ett mer än tillräckligt bra svar.
Jag biter mig i läppen och kan inte släppa tanken på vad hon menar.
”Du fattar inte va?”, säger hon och hennes varma andedräkt mot min hals får
mitt nackhår att resa sig.
”Nej, inte riktigt”, erkänner jag.
”Jag menar att varje sekund med dig är ovärderlig, så om du väckte mig så
betyder det bara att du skänkte mig ytterligare tid med det viktigaste i mitt
liv.”
Mina ögon tåras och jag kan inte låta bli att trycka hennes späda kropp hårt
mot min.
Hennes höfter slår emot mina, jag lindar ett ben runt hennes midja.
Låter mina händer glida över hennes rygg, så långt ner att jag kan känna
linningen på hennes vita bomullstrosor.
Själv lägger hon en arm om min nacke och trycker sitt ansikte hårt mot min
bröstkorg.
Med virvlande rörelser smeker jag ner över hennes lår, och ett flämtande lämnar
hennes läppar.
Trots att jag inte trodde det var möjligt, så trycker hon sig ännu hårdare mot
mig, smyger in sitt lår mellan mina ben.
Jag rycker till och tar ett milt tag om hennes höfter, för henne uppåt mot mig.
Hon för sitt lår högre upp, smeker min mage ovanpå skjortan.
Min andhämtning börjar bli tung, en känsla av desperation lägger sig över mig.
Jag vill ha Aurora, jag vill ha henne så nära som det bara går.
”Evelina..”
Hon flämtar fram mitt namn, jag kan känna hennes naglar borra sig in i min
axel.
”Ja?”, säger jag lika andfått.
”Gör mig en tjänst och kyss mig.”
Hon kryper högre upp, noggrann med att fortfarande behålla sitt lår mellan mina
ben.
Jag fångar henne i en kyss, och nu pressas hennes lår så högt upp mellan mina
som det bara går.
Hennes läppar kysser mig hungrigt, och rädd för att minska närheten mellan oss
vågar jag knappt röra mig.
Det enda som jag kan röra fritt är mina armar, så jag smeker av henne de vita
trosorna och irriterad över att dem är i vägen sparkar hon av sig dem så att
dem hamnar i fotändan av sängen under täcket.
”Kläder är mest i vägen”, stönar hon mot mina läppar.
Oförmögen att svara henne snurrar jag runt och tar henne med mig.
Plötsligt sitter hon på min mage och hela hennes nakna gestalt får mig att
skaka av upphetsning.
Hon böjer sig ner och kysser min hals, varav hon sedan börjar knäppa upp
knapparna till min vita sovsskjorta. Under den är jag naken, och hon lägger
sina svala händer på mina bröst.
”Du är fulländad”, viskar hon och vilar sitt ansikte mot min mage.
Jag spänner mig under henne, och hon låter sin varma tunga rita mönster runt
min navel.
”Du retas”, gnyr jag.
Som för att styrka mitt påstående låter hon tungan vandra neråt, och jag har nästan
lust att skrika åt henne att sluta jävlas med mig.
Helt plötsligt sätter hon sig upp och flyttar sig tillräckligt mycket bakåt för
att hamna med knäna mellan mina lår.
Hon lägger fingrarna mot kanten på mina trosor, låter dem ligga kvar där.
Jag slår vad om att jag ser ut som ett levande frågetecken, eftersom hon möter
min blick och ler busigt.
Men under fasaden kan jag se att hon vill ha mig precis lika mycket som mig,
och jag låter mina ögon bedja henne om mer.
”Okej, och nästa hållplats är..vad?”
Jag studerar kartan över tunnelbanan som sitter ovanför tågfönstret.
”Vi har tur, nästa hållplats är Camden Town.”
”Åh fan!”
När tåget stannar på nästa hållplats stiger vi av och springer lyckligt upp för
trapporna och ut i det fria.
Väl ute börjar Aurora snurra runt, runt med armarna utsträckta.
Hennes svarta hår, som för dagen är stort och fluffigt, flyger omkring och
dansar i vinden.
Jag står tyst och tittar på, min mage pirrar av frihet och glädje.
Med ens slutar hon snurra, och hennes hår lägger sig tillrätta på hennes axlar
igen.
På ett enda långt kliv är hon framme hos mig, och hon kastar sig i min famn,
låter sina ben vira sig omkring min midja.
Med ett lyckligt tjut lutar hon sig bakåt så att hennes händer nuddar asfalten,
samtidigt om hon håller sig fast med benen om mina höfter.
”Jag känner mig så fri!”, skriker hon.
Jag tar tag om hennes midja och drar upp henne.
”Kom hit sötnos”, säger jag och placerar en blöt puss på hennes näsa.
Hon fnittrar och glider ner från mina höfter.
”Kom!”, säger hon och tar mig i handen.
På lätta fötter promenerar vi längs Camden, och Aurora pekar förtjust på både
det ena och det andra.
”Du!”, säger hon när vi går förbi en piercingstudio. ”Vi piercar oss!”
Jag stirrar med skräckblandad förtjusning på studion. Allt i Camden är så
utsmyckat och extremt att man inte kan låta bli att bli fascinerad.
”Eh”, säger jag osäkert.
”Kom igen!”, säger hon och rycker mig otåligt i handen. ”Det blir kul!”
Jag för en tyst konversation med mig själv i huvudet.
Borde jag verkligen?
Ja, för fan.
Lite kul ska man ha i livet!
”Okej, vi kör på det!”
”Great!”, säger Aurora och marscherar med bestämda steg mot Eclipse, som
studion heter.
Inte lika bestämd, men ändå förväntansfull, följer jag efter henne.
När jag kommer in i studion är det första jag lägger märke till en massa hyllor
med piercingsmycken.
”Titta på den där!”, säger jag till Aurora och pekar på en navelpiercing.
Den är silvrig, och i en tunn tråd hänger ett smycke som ser ut som svampbob.
”Haha, kul!”
På lite andra hyllor ligger andra smycken, och även lite olika töjningar till
öronen.
Jag stirrar lite halväcklat på de riktigt stora töjningarna, och undrar i mitt
stilla sinne hur någon ens kan utsätta sig för en sådan sak.
Visst, 14 mm eller något går väl bra, men dem jag studerar är riktigt enorma
och jag ryser.
Bestämmer mig ändå för att köpa en lila som är tio mm tjock, eftersom det är
alldeles lagom för mig.
Framme vid disken står Aurora och pratar livligt med bruden bakom kassan på
snabb engelska.
Jag smyger upp bakom henne och lägger huvudet på hennes axel.
”Hur går det?”
”Åh!”, säger hon och rycker till. ”Jag märkte inte att du kom.”
”Har du bestämt vart du ska pierca dig?”
”Septum tror jag, så jävla hett. Har du?”
”Ja..”
Jag funderar lite.
”Tungan tror jag”, svarar jag till slut.
”Åh, nice”, säger hon och blinkar flörtigt mot mig.
Först ut är Aurora.
När hon sätter sig på britsen ser hon så lugn ut att jag själv nästan börjar få
nervösa spasmer i huvudet. Det hela går fort, och när smycket sitter i ler hon
så stort att jag blir alldeles varm i kroppen.
”Gjorde det ont?”, frågar jag nyfiket.
”Inte det minsta!”
”Kom hit lite”, säger jag.
Hon kommer fram till mig och lutar sig mot min mun.
”Vad?”
”Du vet att vi inte kommer att kunna kyssas på ett tag när jag piercat tungan
va?”, viskar jag.
Hon blir vit i ansiktet.
”Eh”, säger hon osäkert.
”Ska jag skippa det?”
”Vad menar du? För min skull?”
”Tio dagar utan dina kyssar skulle döda mig.”
Hon ser generat ner i marken, och när hon sedan möter min blick igen så ser jag
att hon har tårar i ögonen.
”Herregud, vad är det?”, frågar jag oroligt.
”Men fattar du inte? DU ÄR SÅ FÖRBANNAT SÖT!”
Hon överfaller mig i en överlumpande kram, men hoppar snabbt bakåt igen och
håller sig för näsan.
”Piercingen”, säger hon grötigt med tårar i ögonen.
Jag kan inte låta bli att fnissa lite åt hennes ansiktsuttryck, men övergår
snabbt till att vara allvarlig igen.
Tungpiercingen får bli en annan gång, men kanske en tatuering?
Jag lägger fram förslaget, och bestämmer mig till sist för ett A på handleden.
A som i Aurora, A som i mitt Allt.
Trots att jag nästan skakar av adrenalinet som rusar omkring i kroppen så kan
jag inte undgå att reagera på smärtan. Totalt oförberedd på känslan biter jag
mig så hårt i läppen att jag börjar blöda.
Aurora sitter bredvid mig och håller mig i den andra handen, och tack och lov
tar tatueringen inte alls lång tid att slutföra.
Jag suckar lättat när jag får hoppa ner från britsen och betala för mig.
Fortfarande med en rasande adrenalinkick lämnar vi studion och skrattar lättat
över att det äntligen är klart.
”Jag kan verkligen inte fatta att du tatuerade in ett A”, säger Aurora och
trycker min hand.
Men det kan jag. Jag fattar precis. Aurora är allt för mig, och utan henne
skulle jag aldrig överleva.
Fascinerat går vi in i varenda affär längs Camden, och varenda en är något
alldeles extra.
”Alltså, seriöst. Jag skulle kunna bo här.”
Auroras ögon är stora och beundrande.
”Titta där! Haha, vilket jävla ställe!”
Jag ser efter vad hon pekar på, och upptäcker roat att det är en stor fisk med
septumpiercing som hänger ovanför en affär. Punkyfish står det med stora rosa
bokstäver under fisken, och texten är omringad av peacetecken och hjärtan och
stjärnor och blommor.
”Helt galet”, säger jag och spärrar upp ögonen.
”Vi går in!”
Lydigt följer jag med henne in, men affären var inte riktigt vad vi hade
förväntat oss.
”Utsidan var mycket bättre”, morrar Aurora missbelåtet.
Jag skrattar och lägger armen om hennes axlar.
”Vi borde äta något.”
Det finns många restauranger i Camden Town, men varken jag eller Aurora orkar
med något avancerat. Istället går vi och köper nudlar för två pund vid en liten
kinesisk servering.
Man får själv välja vad man vill ha, och så får man det i en liten förpackning.
När vi båda köpt vad vi vill ha går vi och sätter oss i en stentrappa inte
långt från serveringen.
Medan vi äter för vi en livlig diskussion om hur underbart och helt perfekt
Camden Town är.
Vi är helt överens om att det är en av det mest intressanta platserna på
jorden.
”Jag är glad att vi köpte nudlar och inte någon riktig mat”, säger jag mätt och
slänger den tomma förpackningen i en papperskorg.
”Indeed”, säger Aurora.
Vi fortsätter, och kommer snart fram till Camden market.
Det är som en marknad, komplett med en massa olika stånd som säljer både prylar
och kläder.
Aurora lyckas pruta till sig en klänning med tyll för tjugo pund, och själv
lyckas jag få tag på ett par kängor från Dr.Martens för 108 pund.
Nöjda och belåtna tar vi tåget tillbaka till hotellet, övertygade om att vi
kommer komma tillbaka till Camden redan imorgon eller i övermorgon.
we look so good
we look so good
we look so good together
and
we are underground
we are underground
we are underground
and
we don't care
we don't care
we don't care what you say about us
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar