Evelina
De första tre dagarna i London förflyter under galen shopping och sena kvällar på Londons nattöppna krogar.
En kväll när vi vandrar halvberusade genom ett kvarter nära hotellet hörs glada röster på avstånd.
”Jag skulle känna igen deras röster på tusen meters håll”, säger Aurora menande.
Jag skrattar lite, och runt hörnet kommer Julia och någon brud gåendes.
Julia får syn på oss och vinkar glatt.
Halvt springandes är hon snart framme hos oss, och hon ger oss varsin varm kram.
Tjejen som kom i sällskap med henne presenterar sig som Kathy, hon är blond och är klädd i leopardmönstrade stuprör och ett linne med Guns N Roses.
Till min förvåning pratar Kathy nästan flytande svenska, fast med någon annorlunda brytning.
”Jag kommer från Norge”, säger hon som svar på min frågande min.
Aha, lösningen på mysteriet då.
”Jag träffade henne utanför en pub här i närheten”, förklarar Julia. Jag blev ganska paff när hon frågade om jag kunde svenska. Jag antar att min engelska suger, haha.”
Jag känner igen det där, kanske kan jag bilda klubb med Julia. Vi-som-suger-på-engelska-klubben. Jag smakar på ordet, lägger fram förslaget. Julia nappar på idén och vi skakar skrattandes hand.
”Får jag också vara med?”, frågar Aurora.
”No way”, säger jag och påminner henne om hennes flytande engelska i piercingstudion.
”Attans också! Jag som tänkte att du kanske inte skulle märka det.”
Hon ler ett snett leende och jag fattar tag i hennes hand.
”Förresten, det finns en klubb här i närheten, dom har typ såhär..eh, jag vet inte hur jag ska förklara. Men typ en scen, och så kan vemsomhelst anmäla sig och utföra ett valfritt nummer. Jag tänkte lira lite trummor, hänkar ni på?”
Aurora rycker på axlarna som i "Varför inte" och vi följer efter Julia som verkar ha ett fantastiskt lokalsinne.
Vi kommer fram till klubben och visar legitimation. Vakten bara vinkar in oss och vi går in i lokalen.
En bar, en scen och en massa bord med fyra stolar var är vad jag finner, och jag slår mig ner vid ett bord. Aurora sätter sig bredvid mig, fortfarande med sin hand i min.
Ljuset i lokalen är dämpat, och jag ser knappt hennes ansikte, men hennes kroppsvärme och doften av hennes parfym gör mig lugn och tillfredsställd.
Kathy, som varit och köpt en Gin and tonic i baren, slår sig ner mittemot mig.
Vart Julia tagit vägen vet jag inte riktigt, men jag antar att hon försvunnit iväg för att anmäla sig.
”Jag undrar vad hon tänker spela”, viskar Kathy, och nu när jag vet vart hon kommer ifrån känner jag igen den norska dialekten som hennes tal färgas av.
”Ingen aning”, säger Aurora och rycker på axlarna. ”Jag känner henne inte så bra.”
”Jag tänkte att jag skulle gå och köpa något i baren. Vill du ha något?”
Frågan är riktad till Aurora, som ser upp och möter min blick.
”Hmm..en San Francisco skulle sitta fint.”
Jag nickar och släntrar fram till baren.
”One San Francisco and one Cosmopolitan”, säger jag och plockar fram tjugo pund ur min extremt lilla Jack Skellington-väska.
”Sixteen Pounds”, säger bartendern och jag lägger fram mina tjugo pund.
”Keep the change”, säger jag, tar de två drinkarna och återvänder till Aurora.
Jag ställer ner de två glasen och slår mig ner igen, varav jag fundersamt börjar suga lite på citronen som satt på kanten av mitt glas.
Framför oss på scenen sitter en brud och spelar gitarr och sjunger.
Hennes röst är klar och fin, och låten hon spelar är Aint No Sunshine med Eva Cassidy.
Hennes fingrar dansar mjukt över strängarna på gitarren hon har i knäet.
Jag ryser och håret på mina armar reser sig av välbehag.
Aurora petar mig på axeln och jag vänder huvudet åt hennes håll.
”Ja?”
”Den här låten är så fin, myser hon. Jag blir alldeles pirrig.
Jag kan inte göra annat än att hålla med.
”Den säger lite om hur ont det skulle göra om du försvannw, säger jag.
Hon trycker min hand hårt, och jag känner hennes läppar placera en mjuk kyss på min kind.
Tjejen på scenen tar det sista ackordet på gitarren, och bugar sig sedan ödmjukt.
Applåderna i lokalen är nästan öronbedövande och jag släpper Auroras hand för att falla in i applåderna. Ett framförande som detta förtjänar det verkligen.
Strax efter att hon lämnat scenen äntrar Julia den.
Hon snurrar ett par trumstockar mellan fingrarna, och går fram till micken.
”My name is Julia, and I'm going to play some drums for you tonight!”
Längst bak på scenen står ett trumset, och hon sätter sig bakom trummorna.
Jag väntar spänt på att hon ska börja.
En stund är det alldeles tyst, men plötsligt börjar hon slå som en vansinnig på de olika delarna av trumsetet. Hon är otroligt skicklig med trumstockarna, och fundersamt undrar jag vilken låt det är hon spelar. Jag har det på tungan, känner igen den lite smått.
Jag lutar mig mot Aurora, och viskar;
”Vilken låt är det hon spelar?”
”Om jag inte är helt fel ute så är det They'll Never Get Me med Drop Dead, Gorgeous.”
”Det var väl typ det jag tänkte, fast jag kunde inte fastslå exakt vilken låt det var.
Julia spelar ytterligare två låtar, Take Me Now med Bless The Fall och Chelsea Smile med Bring Me The Horizon, innan hon bugar och tar emot applåder.
Det är tydligen inte bara jag och Aurora som insett hur skicklig hon är, applåderna nu överträffar nästan dem som den andra tjejen fick.
Med en sista vinkning kliver hon av scenen och springer fram till oss.
Pustande slår hon sig ner på den enda lediga stolen, och Kathy erbjuder henne sin drink.
Utmattat tar hon emot den och dricker törstigt.
”Tack sötnos”, säger hon när hon druckit ur. ”Jag kan köpa en ny åt dig.”
”Det behöver du inte”, säger Kathy.
”Joho då”, svarar Julia och svassar bort mot baren.
Hon kommer strax tillbaka med två Gin and Tonic.
Vi sitter kvar på klubben enda tills det stänger, häver i oss drink efter drink, och när alla börjar bli riktigt packade kör vi shot-tävling, och Kathy är först ut att spy på toaletten.
Jag står bakom henne och håller upp hennes hår, och när hon är klar sköljer hon munnen med kallt vatten från kranen.
”Thanks!”, säger hon tacksamt.
”Lugnt”, svarar jag.
Hon ser på mig, och hennes ögon glimmar.
Hon står knappt tio centimeter ifrån mig, jag kan känna lukten av hennes parfym.
Helt plötsligt har jag hennes läppar mjukt tryckta mot mina, och jag stelnar till.
Hon hoppar bakåt som om hon bränt sig, och hon ser uppriktigt ångerfull ut.
”Fan, förlåt! Jag har aldrig..jag ville bara känna hur det kändes att pussa en tjej.”
”Uhm, det är okej.”
”Det var verkligen inget..alltså, jag vet att du har flickvän. Det var bara..vänskapligt.”
Jag viftar avfärdande med handen, bryr mig egentligen inte. En puss räknas knappast som otrohet.
”Ska vi gå tillbaka till dom andra?”
Hon nickar skamset, går med böjt huvud tillbaka.
Jag försöker lätta upp stämningen, men hon håller sig på sin kant resten av tiden vi spenderar tillsammans.
När klubben stänger är klockan nästan fyra, och jag är full och glad.
Aurora är minst lika packad som jag och hon flyger fram på Londons gator.
Hon gör små graciösa hopp och mindre lyckade piruetter, samtidigt som hon högt och tydligt sjunger på Army of dreamers med Broder Daniel, och man hör på hennes röst att hon är lycklig.
Dagen efter vår lyckade utekväll vaknar jag med en baksmälla som heter duga.
Platsen bredvid mig i sängen är tom, och förvirrat sätter jag mig upp.
Kollar klockan, den är kvart över två.
Jävlar.
Hotellrummet är till synes tomt, och jag ser mig omkring efter en förklaring till Auroras mystiska försvinnande.
Hittar en lapp på kudden vid hennes sida av sängen.
"Jag är ute och grejar en sak, kommer tillbaka runt tre.
Du sov så sött att jag inte vågade väcka dig.
Det ligger färskt bröd på bänken om du är hungrig när du vaknar.
Älskar dig mest.
/Aurora"
Hon har ritat ett lite hjärta i det högra hörnet av pappret, och jag smeker det med fingret.
Jaha, så nu måste jag sysselsätta mig själv i fyrtiofem minuter.
Jag kan ju börja med att svälja ner två Ipren mot huvudvärken.
När jag gjort det bäddar jag sängen, och lägger mig ovanpå överkastet.
Sträcker mig efter tv-kontrollen, sätter på tvn och zappar mellan kanalerna.
Inte ett enda intressant program konstaterar jag och slår av den igen.
Jag sätter mig upp i skräddarställning och försöker mana på klockan att gå fortare, men inte fan gör den det ändå.
Uttråkat trummar jag med fingrarna mot mina lår, men inte ens det får tiden att rusa.
”Jeezez”, utbrister jag och gör en bakåtkullebytta.
Håller nästan på att ramla ur sängen, börjar asgarva.
Precis då slås dörren till hotellrummet upp och in kommer Aurora.
Dagen i ära har hon svart/vit-rutig klänning med röda knappar och fickor med gråa snören.
Hennes hår är inte lika fluffigt som det brukar vara, utan idag har hon istället satt upp håret i pandafrisyren som hon var så förtjust i förr.
”Hej baby, säger hon och ler.
I famnen har hon en bukett med blåa rosor.
”Gosh! Jag har saknat dig din jävel!
Jag springer fram till henne, och om det inte vore för buketten i hennes famn så skulle jag kastat mig runt hennes hals utan att blinka.
Istället ställer jag mig på tå och kysser henne över blommorna.
”Okej, mumlar hon till slut. Om du inte genast slutar kyssa mig så kommer jag att tappa blommorna på golvet och överfalla dig.
Jag avslutar med en snabb puss, och hon suckar lyckligt.
”Varje kyss med dig känns som den första, det pirrar och sprakar i hela mig.
Jag fnissar barnsligt och hon sträcker fram buketten.
Det är åtta blåa rosor, och hon förklarar snabbt att åtta stycken står för "Jag förblir dig trogen intill döden."
Det finns ett litet kort i också, och där har hon skrivit ner en dikt;
"Jag var en emotionellt
De första tre dagarna i London förflyter under galen shopping och sena kvällar på Londons nattöppna krogar.
En kväll när vi vandrar halvberusade genom ett kvarter nära hotellet hörs glada röster på avstånd.
”Jag skulle känna igen deras röster på tusen meters håll”, säger Aurora menande.
Jag skrattar lite, och runt hörnet kommer Julia och någon brud gåendes.
Julia får syn på oss och vinkar glatt.
Halvt springandes är hon snart framme hos oss, och hon ger oss varsin varm kram.
Tjejen som kom i sällskap med henne presenterar sig som Kathy, hon är blond och är klädd i leopardmönstrade stuprör och ett linne med Guns N Roses.
Till min förvåning pratar Kathy nästan flytande svenska, fast med någon annorlunda brytning.
”Jag kommer från Norge”, säger hon som svar på min frågande min.
Aha, lösningen på mysteriet då.
”Jag träffade henne utanför en pub här i närheten”, förklarar Julia. Jag blev ganska paff när hon frågade om jag kunde svenska. Jag antar att min engelska suger, haha.”
Jag känner igen det där, kanske kan jag bilda klubb med Julia. Vi-som-suger-på-engelska-klubben. Jag smakar på ordet, lägger fram förslaget. Julia nappar på idén och vi skakar skrattandes hand.
”Får jag också vara med?”, frågar Aurora.
”No way”, säger jag och påminner henne om hennes flytande engelska i piercingstudion.
”Attans också! Jag som tänkte att du kanske inte skulle märka det.”
Hon ler ett snett leende och jag fattar tag i hennes hand.
”Förresten, det finns en klubb här i närheten, dom har typ såhär..eh, jag vet inte hur jag ska förklara. Men typ en scen, och så kan vemsomhelst anmäla sig och utföra ett valfritt nummer. Jag tänkte lira lite trummor, hänkar ni på?”
Aurora rycker på axlarna som i "Varför inte" och vi följer efter Julia som verkar ha ett fantastiskt lokalsinne.
Vi kommer fram till klubben och visar legitimation. Vakten bara vinkar in oss och vi går in i lokalen.
En bar, en scen och en massa bord med fyra stolar var är vad jag finner, och jag slår mig ner vid ett bord. Aurora sätter sig bredvid mig, fortfarande med sin hand i min.
Ljuset i lokalen är dämpat, och jag ser knappt hennes ansikte, men hennes kroppsvärme och doften av hennes parfym gör mig lugn och tillfredsställd.
Kathy, som varit och köpt en Gin and tonic i baren, slår sig ner mittemot mig.
Vart Julia tagit vägen vet jag inte riktigt, men jag antar att hon försvunnit iväg för att anmäla sig.
”Jag undrar vad hon tänker spela”, viskar Kathy, och nu när jag vet vart hon kommer ifrån känner jag igen den norska dialekten som hennes tal färgas av.
”Ingen aning”, säger Aurora och rycker på axlarna. ”Jag känner henne inte så bra.”
”Jag tänkte att jag skulle gå och köpa något i baren. Vill du ha något?”
Frågan är riktad till Aurora, som ser upp och möter min blick.
”Hmm..en San Francisco skulle sitta fint.”
Jag nickar och släntrar fram till baren.
”One San Francisco and one Cosmopolitan”, säger jag och plockar fram tjugo pund ur min extremt lilla Jack Skellington-väska.
”Sixteen Pounds”, säger bartendern och jag lägger fram mina tjugo pund.
”Keep the change”, säger jag, tar de två drinkarna och återvänder till Aurora.
Jag ställer ner de två glasen och slår mig ner igen, varav jag fundersamt börjar suga lite på citronen som satt på kanten av mitt glas.
Framför oss på scenen sitter en brud och spelar gitarr och sjunger.
Hennes röst är klar och fin, och låten hon spelar är Aint No Sunshine med Eva Cassidy.
Hennes fingrar dansar mjukt över strängarna på gitarren hon har i knäet.
Jag ryser och håret på mina armar reser sig av välbehag.
Aurora petar mig på axeln och jag vänder huvudet åt hennes håll.
”Ja?”
”Den här låten är så fin, myser hon. Jag blir alldeles pirrig.
Jag kan inte göra annat än att hålla med.
”Den säger lite om hur ont det skulle göra om du försvannw, säger jag.
Hon trycker min hand hårt, och jag känner hennes läppar placera en mjuk kyss på min kind.
Tjejen på scenen tar det sista ackordet på gitarren, och bugar sig sedan ödmjukt.
Applåderna i lokalen är nästan öronbedövande och jag släpper Auroras hand för att falla in i applåderna. Ett framförande som detta förtjänar det verkligen.
Strax efter att hon lämnat scenen äntrar Julia den.
Hon snurrar ett par trumstockar mellan fingrarna, och går fram till micken.
”My name is Julia, and I'm going to play some drums for you tonight!”
Längst bak på scenen står ett trumset, och hon sätter sig bakom trummorna.
Jag väntar spänt på att hon ska börja.
En stund är det alldeles tyst, men plötsligt börjar hon slå som en vansinnig på de olika delarna av trumsetet. Hon är otroligt skicklig med trumstockarna, och fundersamt undrar jag vilken låt det är hon spelar. Jag har det på tungan, känner igen den lite smått.
Jag lutar mig mot Aurora, och viskar;
”Vilken låt är det hon spelar?”
”Om jag inte är helt fel ute så är det They'll Never Get Me med Drop Dead, Gorgeous.”
”Det var väl typ det jag tänkte, fast jag kunde inte fastslå exakt vilken låt det var.
Julia spelar ytterligare två låtar, Take Me Now med Bless The Fall och Chelsea Smile med Bring Me The Horizon, innan hon bugar och tar emot applåder.
Det är tydligen inte bara jag och Aurora som insett hur skicklig hon är, applåderna nu överträffar nästan dem som den andra tjejen fick.
Med en sista vinkning kliver hon av scenen och springer fram till oss.
Pustande slår hon sig ner på den enda lediga stolen, och Kathy erbjuder henne sin drink.
Utmattat tar hon emot den och dricker törstigt.
”Tack sötnos”, säger hon när hon druckit ur. ”Jag kan köpa en ny åt dig.”
”Det behöver du inte”, säger Kathy.
”Joho då”, svarar Julia och svassar bort mot baren.
Hon kommer strax tillbaka med två Gin and Tonic.
Vi sitter kvar på klubben enda tills det stänger, häver i oss drink efter drink, och när alla börjar bli riktigt packade kör vi shot-tävling, och Kathy är först ut att spy på toaletten.
Jag står bakom henne och håller upp hennes hår, och när hon är klar sköljer hon munnen med kallt vatten från kranen.
”Thanks!”, säger hon tacksamt.
”Lugnt”, svarar jag.
Hon ser på mig, och hennes ögon glimmar.
Hon står knappt tio centimeter ifrån mig, jag kan känna lukten av hennes parfym.
Helt plötsligt har jag hennes läppar mjukt tryckta mot mina, och jag stelnar till.
Hon hoppar bakåt som om hon bränt sig, och hon ser uppriktigt ångerfull ut.
”Fan, förlåt! Jag har aldrig..jag ville bara känna hur det kändes att pussa en tjej.”
”Uhm, det är okej.”
”Det var verkligen inget..alltså, jag vet att du har flickvän. Det var bara..vänskapligt.”
Jag viftar avfärdande med handen, bryr mig egentligen inte. En puss räknas knappast som otrohet.
”Ska vi gå tillbaka till dom andra?”
Hon nickar skamset, går med böjt huvud tillbaka.
Jag försöker lätta upp stämningen, men hon håller sig på sin kant resten av tiden vi spenderar tillsammans.
När klubben stänger är klockan nästan fyra, och jag är full och glad.
Aurora är minst lika packad som jag och hon flyger fram på Londons gator.
Hon gör små graciösa hopp och mindre lyckade piruetter, samtidigt som hon högt och tydligt sjunger på Army of dreamers med Broder Daniel, och man hör på hennes röst att hon är lycklig.
Dagen efter vår lyckade utekväll vaknar jag med en baksmälla som heter duga.
Platsen bredvid mig i sängen är tom, och förvirrat sätter jag mig upp.
Kollar klockan, den är kvart över två.
Jävlar.
Hotellrummet är till synes tomt, och jag ser mig omkring efter en förklaring till Auroras mystiska försvinnande.
Hittar en lapp på kudden vid hennes sida av sängen.
"Jag är ute och grejar en sak, kommer tillbaka runt tre.
Du sov så sött att jag inte vågade väcka dig.
Det ligger färskt bröd på bänken om du är hungrig när du vaknar.
Älskar dig mest.
/Aurora"
Hon har ritat ett lite hjärta i det högra hörnet av pappret, och jag smeker det med fingret.
Jaha, så nu måste jag sysselsätta mig själv i fyrtiofem minuter.
Jag kan ju börja med att svälja ner två Ipren mot huvudvärken.
När jag gjort det bäddar jag sängen, och lägger mig ovanpå överkastet.
Sträcker mig efter tv-kontrollen, sätter på tvn och zappar mellan kanalerna.
Inte ett enda intressant program konstaterar jag och slår av den igen.
Jag sätter mig upp i skräddarställning och försöker mana på klockan att gå fortare, men inte fan gör den det ändå.
Uttråkat trummar jag med fingrarna mot mina lår, men inte ens det får tiden att rusa.
”Jeezez”, utbrister jag och gör en bakåtkullebytta.
Håller nästan på att ramla ur sängen, börjar asgarva.
Precis då slås dörren till hotellrummet upp och in kommer Aurora.
Dagen i ära har hon svart/vit-rutig klänning med röda knappar och fickor med gråa snören.
Hennes hår är inte lika fluffigt som det brukar vara, utan idag har hon istället satt upp håret i pandafrisyren som hon var så förtjust i förr.
”Hej baby, säger hon och ler.
I famnen har hon en bukett med blåa rosor.
”Gosh! Jag har saknat dig din jävel!
Jag springer fram till henne, och om det inte vore för buketten i hennes famn så skulle jag kastat mig runt hennes hals utan att blinka.
Istället ställer jag mig på tå och kysser henne över blommorna.
”Okej, mumlar hon till slut. Om du inte genast slutar kyssa mig så kommer jag att tappa blommorna på golvet och överfalla dig.
Jag avslutar med en snabb puss, och hon suckar lyckligt.
”Varje kyss med dig känns som den första, det pirrar och sprakar i hela mig.
Jag fnissar barnsligt och hon sträcker fram buketten.
Det är åtta blåa rosor, och hon förklarar snabbt att åtta stycken står för "Jag förblir dig trogen intill döden."
Det finns ett litet kort i också, och där har hon skrivit ner en dikt;
"Jag var en emotionellt
vandrande katastrof
med hjärtat förvridet
som en hög rostigt skrot
Så kom du
och tog mig i handen
Polerade mig till en skinande pärla
med ömhet och tålamod
Nu känner jag mig vacker igen
som ett smycke vid din sida
Vi är vackra
du och jag tillsammans.
Jag älskar dig mest, Evelina!"
”Jag har inte skrivit den, men jag tyckte den var fin.”
Jag känner mina ögon svämma över.
Varför, varför, varför måste hon göra mig så fruktansvärt glad?
Hur lyckas hon?
Mina ben börjar skaka, och försiktigt lägger jag ner rosorna på ett litet bord
precis vid dörren.
När jag gjort det står jag som fastfrusen, och jag darrar som ett asplöv.
”Jag..du”, kippar jag fram.
”Schh”, säger hon och lägger ett svalt finger på mina läppar.
Jag lägger båda armarna om hennes nacke, kysser hennes hals och nyckelben.
Hon lutar sig mot väggen, lyfter upp mig och jag vilar mina ben mot sina
höfter.
Efter tio minuter av ihärdigt kyssande skjuter hon mig ifrån sig och säger;
”Nej vet du vad, om du fortsätter såhär kommer jag inte kunna hålla mig ifrån
dig.
”Men det gör väl inget?”, strålar jag.
”Jo, för jag har en sak här, i fickan. Du ska få se.”
Ur fickan på sin klänning plockar hon upp något, men jag kan inte riktigt se
vad det är.
Med ett snett leende sträcker hon fram det, och jag studerar det närmare.
Det är biljetter till en musikal.
”The Phantom Of The Opera!”, utbrister jag lyckligt.
”Mhm”, säger hon och nickar. ”Gillar du det?”
”Om jag gör!”, säger jag och börjar dansa någon sorts fjantig dans.
Skrattandes drar hon med mig upp i sängen, och som små barn börjar vi skutta
omkring och kasta kuddar på varandra.
”Musikalen är ikväll”, säger hon andfått när vi till slut satt oss ner på
sängkanten. ”Och det är inte allt. Jag har planerat en annan grej innan också.”
”Vadå?”, frågar jag nyfiket.
”Tja, jag tänkte att vi kanske kunde ta oss iväg till London Eye och ta oss en
tur?”
”Är inte det den där asstora karusellen typ som man kan åka i, och så ser man
hela London?”
”Jo, precis. Och eftersom musikalen börjar vid tio så hinner vi åka den medan
det är mörkt. Det är vackrare då.
”Kan jag inte få bjuda dig på middag innan?”
Aurora ser lite besvärad ut, och det ser ut som om hon för en tyst konversation
med sig själv.
Men så mjuknar hennes ansiktsuttryck.
”Jo, självklart.”
Jag vet precis vart vi ska gå, och klockan börjar närma sig fyra, så det är
dags för mig att göra mig i ordning.
Jag tar på mig min finaste röda klänning med urringning och tyll längs ner.
Under det har jag svarta strumpbyxor och mina nya Dr.Martens.
Sedan tuperar jag mitt hår, och Aurora hjälper mig att tupera det i nacken.
När jag är klar studerar jag mig själv i spegeln, och Aurora smyger upp bakom
mig, lägger armarna om min midja.
”Du är fin, säger hon och kysser mig i nacken.
Vi är i princip färdiga att gå, men Aurora envisas med att bättre på sitt
smink.
Jag observerar henne på avstånd, studerar hur mjukt hon lägger på kajal och
fixar till mascaran.
”Okej, säger hon och slår ihop händerna. Nu är jag klar!
Jag lägger armen över hennes axlar, och tillsammans tar vi hissen ner till
hotellobbyn.
Ute är det kallt, och jag ångrar att jag inte tog på mig något varmare.
Aja, shit happens.
Jag har planerat att vi ska äta på Planet Hollywood, eftersom det verkar
spännande och har bra rykte.
Restaurangen ligger vid 13 Coventry Street, alldeles i närheten av Piccadilly
Circus.
Man ser direkt var restaurangen ligger, stora blinkande neonskyltar med texten
Planet Hollywood hänger stolt ovanför den stora entrén.
Att gå in där är verkligen en upplevelse, stället är verkligen utsmyckat.
Allt från rekvisita från berömda filmer till neonljus och enorma filmfoton.
Jag och Aurora blir placerade i ett rum där både väggar och golv är
zebramönstrade.
Inredningen går i rött, och stolarna är bekväma att sitta på.
Vi får vänta en liten stund innan kyparen kommer, och när han frågar vad vi
vill ha beställer jag pasta med grillad kyckling och broccoli, och Aurora kör
på en tomat och mozzarella-sallad.
Till maten köper vi en flaska Casa De Piedra Chardonnay, som är ett supergott
vitt vin.
”Det här stället är verkligen helt galet”, säger Aurora och höjer sitt vinglas
till läpparna.
Jag lyfter mitt eget glas i brösthöjd och ber Aurora skåla med mig.
”Skål älskling”, säger jag. ”Skål för dig, skål för mig, skål för oss!”
Våra glas slås ihop med ett behagligt plingande, och vi båda dricker ur dem.
När vi ätit och druckit klart börjar klockan närma sig halv sju.
Jag ber kyparen om att få betala, och notan går på 36 pund allt som allt.
Inte så farligt dyrt, faktiskt.
Så mätta som det bara går att bli promenerar vi den kvartslånga biten till
London Eye.
Väl där beställer vi en exklusiv variant av åkturen, som visserligen kostar 66
pund, men som erbjuder oss mer njutning och ett friskt glas med Laurent-Perrier
champagne.
Utsikten är chockerande vacker, och eftersom det är mörkt ute lyses hela London
upp av miljontals lampor och blinkande skyltar.
”Wow.”
Det är allt jag lyckas få ur mig, och Aurora sitter med uppspärrade ögon och
jag misstänker att hon känner ungefär likadant.
Det hela tar ungefär en halvtimme, och jag njuter av varenda sekund.
Jag kan inte låta bli att kyssa Aurora, med förklaringen;
”Ah men du vet, man måste ju kunna skryta med att ha kysst någon i London Eye.”
Hon ler finurligt och stryker mig över kinden.
”Du är för söt, du.”
Klockan är runt halv nio, och jag funderar på vad vi ska göra härnäst.
Efter ett tag bestämmer vi oss för att köpa glass och sätta oss på något mysigt
ställe.
Kvart över nio måste vi ta oss tillbaka till Piccadilly Circus och därifrån ta
oss till Haymarket.
Her Majesty's Theatre är en enorm och imponerande byggnad.
Inifrån sett är det ännu större än vad det såg ut att vara på utsidan, och då
snackar vi inte litet.
Musikalen är underbar, och jag sneglar på Aurora i mörkret.
Hennes hand vilar på mitt lår, och jag kan skymta ett lyckligt leende i hennes
ansikte.
Det pirrar i hela mig när jag tänker på vilken underbar kväll vi haft.
Trötta men glada efter föreställningen tar vi tunnelbanan tillbaka, och väl
framme vid hotellet är vi så slut att vi inte ens orkar ha sex.
We're not strange
We're just sleeping
We all just drift around
We're not trying
We are dreaming
We all blend in the crowd
Down my head turns
But in heart fire burns
Down my head it turns
In heart fire burns
För en gångs skull lyser solen i London, och jag promenerar lugnt genom
en park.
Jag lämnade Aurora i hotellrummet, kände ärligt för att vara ensam en stund och
tänka.
Med tankarna på annat håll slår jag mig ner på en gräsplätt och börjar
fundersamt snurra ett ensamt grässtrå mellan mina fingrar.
Böjer huvudet uppåt, slukar så mycket solsken som det går.
Det är inte varmt nog för att sitta utan jacka, men tillräckligt för att inte
frysa om man har den på sig.
Världen är nästan tyst, och det är egentligen inte så konstigt.
Det enda ljud som hörs är fåglarnas kvitter och suset från trädkronorna.
Och ljudet av vinden som blåser då, förstås.
Den får dammet på grusgången att virvla omkring i spiraler, och jag studerar
fascinerat dess dans.
Något hårt träffar mitt huvud, och jag vänder på huvudet.
En kotte ligger vid min rygg, och jag antar att det var den som träffade mitt
huvud.
Bakom kotten står Anthony lutad mot ett träd och ler.
Hans gröna tuppkam är för dagen samlad i en tofs, och han ser inte riktigt lika
skräckinjagande ut.
Han går de tre steg som skiljer oss åt och sätter sig bredvid mig.
Varken han eller jag säger något, men tystnaden är behaglig och uthärdlig.
Efter en stund sväljer han ljudligt, och pillar nervöst på ett trasigt hål i
sina byxor.
Jag stirrar med artigt intresse på honom, och han sväljer ännu en gång.
Vad fan är det frågan om?
”So..”
Wow, han kan prata.
”Yes?”
”Are you going home tomorrow?”
Han ser uppriktigt ledsen ut, och jag kan inte förstå varför.
”No, the day after tomorrow, actually.”
Han skiner upp och slutar pilla på sina byxor.
”Maybe..if you want to..i mean..”
Ännu en gång ser han ner i marken, och det känns obekvämt att se den kaxiga
punkaren från tunnelbanan så osäker.
”Um, what are you trying to say?”, försöker jag och hoppas på att han kanske
känner sig manad att fortsätta på vad det nu är han försöker säga.
”I just wonder..if you maybe want to join me..I'm going to a place tonight, and
it would be fun if you come with me.”
”I'm gay”, flyger det ur mig.
Han rycker till lite, och ser en aning besviken ut.
”I didn't mean that way”, försöker han släta över.
Jag känner mig fruktansvärt besvärad.
Visst, jag var bisexuell där ett tag, men efter episoden med idioten Lukas har
jag tappat tron på det manliga släktet totalt.
”I really don't know”, säger jag till slut.
Jag hör själv hur besvärad jag låter, och jag har seriöst lust att slå mig
själv i huvudet för mitt misslyckade pokerface.
”Well, if my girlfriend can join us, maybe I can come. And I got a friend too,
you should meet her.”
Mina tankar kretsar en stund runt Julia, och jag tror faktiskt att hon skulle
tycka att det vore ganska nice att träffa Anthony.
Han ser lite gladare ut, och nickar.
”Sure.”
”Deal?”
”Deal!”
Vi skakar hand och skrattar lite.
Luften omkring oss blir genast lite lättare att andas.
”Can i get your number?”
Jag sträcker mig efter ett kvitto som virvlar omkring på gräsmattan, och
skriver sedan ner mitt nummer på baksidan.
”Thanks. Now, I got to go. But I call you later.”
Jag vinkar lite förstrött och ser honom försvinna ner för backen, och snart kan
jag inte se honom längre eftersom några höga buskar skymmer sikten.
Jag är inte så jävla pepp att hänga på Anthony och krossa hans hjärta ikväll,
men å andra sidan vill jag inte missa ett tillfälle att umgås med lite nya
människor.
På en halv sekund vänder vädret om, och solen försvinner bakom ett stort, svart
moln.
Blåsten, som alldeles nyss var behaglig, får det att krypa i skinnet på mig,
och jag drar jackan hårdare om kroppen och börjar gå tillbaka till hotellet.
Självklart ska det börja regna som fan på vägen, och när jag kommer tillbaka
till hotellrummet är jag dyngsur och genomfrusen.
På sängen sitter Aurora och läser tidningen, och hon ser upp när jag kliver in
genom dörren.
”Herrejävlar! Du ser ut som en dränkt katt.”
Jag stryker mitt genomvåta hår som klistrat sig fast i ansiktet åt sidan, och
ler snett.
”Det regnar lite ute”, konstaterar jag.
”Lite, jo tjena.”
Hon drar fram en filt från en koffert vid fotändan och kommer fram till mig.
”Av med kläderna, bruden.”
”Du vill bara se mig naken!”
”Kanske efter att du värmt dig lite”, flinar hon.
Jag låter mina byxor och min tröja falla till golvet, och hon virar in mig i
den blåa filten.
Den är mjuk och varm mot min hud, och när Aurora omfamnar mig tar det inte lång
tid innan jag fått upp värmen.
”Vill du ta ett bad med mig? Frågar hon när jag klivit ur filten.
Mmm, bad, värme!
”Jamen, vad väntar du på?”
Jag drar med henne in i badrummet och tappar upp hett vatten i badkaret.
Jag fyller det nästan till bredden, och när vi sjunker ner i det åker en hel
del vatten ut över kanten och bildar en liten sjö på golvet.
”Hm, säger Aurora med spelad fundersamhet. Kanske lite mycket vatten?
Jag tar henne ömt i famnen, och hon sjunker ner mellan mina ben och lutar sitt
huvud mot min bröstkorg.
”Förresten, kommer du ihåg punkaren från tunnelbanan?”
”Anthony menar du”, säger hon syrligt. ”Ja, det gör jag.”
”Tja, jag har typ lovat honom att följa med ut ikväll.”
”Du har vadå?!”
Jag förklarar situationen för Aurora, och hon tar det mycket bättre än väntat.
Faktum är att hon mot slutet faktiskt låter ganska förväntansfull.
”Det kommer bli kul att para ihop Julia med Anthony!”
Vi ligger kvar i badet enda tills vattnet kallnar, och precis när jag klivit ur
och dragit en handduk runt kroppen ringer min telefon.
”Evelina.”
”Hi, it's Anthony.”
Vi pratar en stund, och han förklarar för mig att vi ska på en Raveklubb.
Jag har aldrig varit på en riktig raveklubb, bara på den där ravefesten där jag
träffade Aurora första gången.
”Cool”, säger jag och vi bestämmer att vi ska ses utanför klubben vid nio.
Efter att vi lagt på ringer jag Julia, och hon är mer än glad över att få hänka
på.
Aurora tycker också att det är spännande, och skrattandes säger hon att hon
hoppas på att kanske, kanske välja lite mer normala kläder denna gången.
Garvandes kommer jag ihåg hennes vita t-shirt med texten "Jag suger!"
”De där kläderna du hade sist höll på att trasa sönder mig. Jag trodde du var
hetero.”
”Prr”, säger hon och pussar mig på pannan.
”Det var jag tydligen inte”, hör jag henne mumla medan hon desperat börjar rota
omkring i resväskan efter passande kläder.
Till slut, efter många panikslagna läten, fiskar hon upp ett bar byxor som jag
aldrig sett förut.
Dom är minst sagt..annorlunda.
Det är stuprörs byxor, men det konstiga med dem är att ena benet är gjort av
neonrosa lacktyg, medan det andra är gjort av zebrarandigt jeanstyg.
”Stört”, är det enda jag lyckas få ur mig.
”Haha, något liknande har du aldrig sett va?”, frågar hon och drar på sig dom.
”Definitivt inte.”
Dom sitter som klistrade mot hennes smala ben, och trots att dom är helt jävla
wierdo så passar hon i dem.
”Tada?”, utbrister hon och snurrar ett varv.
Hon har naken överkropp, och jag förundras av hennes fina former.
Till och med hennes utstickande revben är vackert på henne.
Jag kan inte låta bli att gå fram och dra fingrarna över hennes nyckelben.
Hon kallar mig knäppis, och plockar fram en vit bh ur resväskan som hon sätter
på sig.
Det påminner mig om att jag fortfarande står i handduk, och att jag inte har en
aning om vad jag ska sätta på mig.
Till slut bestämmer jag mig för en svart lackkjol, en tröja med alvluva och
lila strumpbyxor.
”Haha, fan vad sexiga vi blev då.”
En snabb blick på klockan, panik.
Om fem minuter ska vi träffa Julia, och jag har inte ens sminkat mig!
Men vi hinner trots allt, och tillsammans med Julia tar vi tunnelbanan till
klubben.
Utanför står Anthony och väntar, och när vi närmar oss vinkar han oss åt sidan
och ber oss följa med honom lite mer avsides.
Varför vet jag inte, men det blir jag snart varse.
Ur fickan på sina byxor plockar Anthony fram en liten påse med små
LSD-blotters.
Okej, nu blev det här lite läskigt.
”Want some?”
Tonen i hans röst får det att låta som om han snarare pratar om vädret, än
erbjuder oss droger.
Trots att varken Jag, Julia eller Aurora testat LSD förut så är det ingen som
bangar.
Vi får trettio mikrogram LSD var, och sedan visar Anthony oss en bakväg in till
klubben.
Han förklarar att han brukar komma hit och att vakterna tillåter honom att ta
bakvägen.
Efter en halvtimme börjar jag känna mig konstig, och färgerna i lokalen jag
befinner mig i är helt förvrängda.
Bredvid mig dansar Aurora, och jag fångar upp henne i en kyss.
”Har du sett Anthony och Julia?”, skriker hon för att överrösta musiken.
”Nej, vadå?”
Hon pekar mot mitten av dansgolvet, och där står dom.
Jag har aldrig sett två människor kyssas så vilt och kladda på varandra förut.
”Det blev visst riktigt lyckat till slut!”
”Oh my fucking god, några kommer få knulla ikväll.”
”Jag hoppas det är vi”, säger hon oskyldigt.
Ja, Aurora är alltid Aurora, det är då ett som är säkert.
Mitt huvud gör ont, riktigt ont.
När jag slår upp ögonen svider det i ögonen, och jag stänger dom igen.
Åh, jag känner mig så bakfull.
”Svårt att öppna ögonen va?”
Auroras röst är len och det låter som om hon är nära mig.
”Mm.”
En arm läggs om min midja, och jag kan känna Auroras ansikte mot min kind.
När hon blinkar kittlar hennes långa ögonfransar min bara hud.
”Du kittlas”, myser jag och hon nyper mig försiktigt i midjan så att jag flyger
högt och skriker, varav en galen jakt uppstår och hon springer skrattandes
genom rummet med mig efter sig.
När jag fångar henne brottar jag ner henne på golvet och sätter mig på hennes
mage.
”Ska du vara snäll nu?”
Hon nickar och spärrar oskyldigt upp ögonen.
Det känns som om jag faller ner i dess djup, och jag tar hennes ansikte mellan
mina händer.
”Fina, fina flicka.”
Hon häver sig upp på armbågarna och sträcker på sig så att hon precis når att
kyssa mina läppar.
Jag blundar, känner smaken av aprikos.
Det luktar sommar, det luktar cocos.
Mitt hår faller över hennes ansikte, bildar en mur mellan oss och världen.
Jag kliver av henne, lägger mig bredvid henne på golvet.
Hon tar min hand, och tillsammans räknar vi sprickor i taket.
”Tjugoåtta stycken”, säger hon till slut.
”Jag fick det till tjugosju.”
”Räknade du med den borta vid dörren?”
Nej, det gjorde jag förstås inte.
Tjugoåtta sprickor i taket.
I know a girl laying down
She's sleeping weeks at a time
When she wakes up she watches tv,
counting cracks in the ceiling.
No I don't know what she's thinking,
so I gave up waiting for someone waiting,
talking to someone staring.
Av någon anledning vaknar jag alltid senare än Aurora, och dagen för våran
hemresa vaknar jag av ljudet av hennes springande steg.
”Stressad?”, frågar jag henne och sträcker på mig.
”Det borde du också vara”, säger hon kort. ”Flyget går om fem timmar.”
Jag flyger upp ur sängen och ser mig desperat omkring.
Hotellrummet ser plötsligt så märkligt tomt ut.
”Don't worry, jag har packat din väska också.”
”Eh..packade du ner alla kläder?”
Vi tittar båda upp och ser varandra i ögonen, och strax därefter får vi ett
skrattanfall.
”Aurora!”, skriker jag och håller mig för magen. ”Vad ska jag ha på mig då?”
Hon rycker på axlarna, hennes kropp vibrerar av undertryckt skratt.
Fnissande börjar jag packa upp min resväska igen för att hitta kläder som jag
kan ha på mig.
Jag måste i princip plocka upp halva innehållet för att hitta något
tillräckligt bekvämt för att flyga i.
Aurora står roat och tittar på.
”Stå inte där och flina! Det här är ditt fel.”
Hon ser ännu mer road ut efter min kommentar, och jag överväger att kasta ett
par trosor på henne.
Kommer fram till att det skulle försena oss ännu mer, så jag lägger tillbaka
dem i resväskan.
Irriterat knycklar jag ihop resterande kläder till en boll och trycker ner dem
i väskan.
”Jag som hade vikt dom så fint”, säger Aurora sorgset.
”Dagens i-landsproblem.”
Hon petar till mig med foten där jag sitter på tå, och jag faller omkull.
Totalt begravd med huvudet i resväskan suckar jag djupt och frågar mig själv
varför i hela fridens namn hon är så skum.
Fast det är ju bra, i och för sig.
Utan konstighet, ingen Aurora.
”Vi måste säga hejdå till Julia och Katja innan vi åker..”
Jävlar ja!
Jag stänger igen resväskan, drar fingrarna genom håret och reser mig upp.
”Ska vi göra det direkt?”
Hon nickar, så vi går ut i korridoren och knackar på deras dörr.
På en stund hörs inte ett ljud, men efter ett tag hörs hasande steg inifrån.
Dörren slås upp, och där står Julia med knullrufs och ett lakan virat om kroppen.
”Åh, är det ni!”, säger hon och lyser upp.
Julia är ganska kort, så jag kan se över hennes axel och in genom dörren.
I den stora dubbelsängen ligger en manlig individ med grönt hår och sover.
”Du och Anthony?”
”Haha, ja du. Fråga mig inte hur. Ärligt talat är det bara skönt att åka hem
imorgon.”
”Vadå, var han dålig?”, säger Aurora på sitt vanliga finkänsliga sätt.
Julia däremot verkar inte ta illa upp.
Hon böjer sig fram och viskar;
”Det bästa jag fått på länge.”
Jaha, då vet vi det.
”Vi åker idag.”
”Nej, redan?”
Hon ser ledsen ut där hon står i sitt lakan.
”Japp, tyvärr.”
”Men ni bor i stockholm va?”
”Yep.”
”Vi kan väl hålla kontakten?”
Hon återvänder in på rummet och skriver ner sitt nummer på ett av hotellets
brevpapper.
”Ring mig om några dagar, okej?”
Vi lovar och tar farväl av vår nya vän.
När vi sedan checkar ut och sätter oss i en taxi på väg till flygplatsen
erkänner Aurora att hon kommer sakna Julia.
Hon var väldigt speciell, det måste jag erkänna. Lite svår att vänja sig vid,
men när man väl gjort det så är hon hur charmig som helst.
På flygplatsen är det smockat med folk, och ett litet tag där är vi rädda för
att inte hitta vår gate.
”Herregud, herregud, vi kommer missa planet!”
Jag lägger lugnande handen på Auroras axel och får precis då syn på den rätta.
Jag pekar, och hon suckar lättat.
Vi checkar in, lämnar väskorna och tar oss igenom kontrollerna.
När vi gjort det har vi en timmes tid att slå ihjäl.
”Fika?”, föreslår Aurora.
Låter som en utmärkt idé och vi går och sätter oss på ett av flygplatsens
kaféer.
Aurora beställer en räkmacka, och det glädjer mig att hon äter.
Själv köper jag en muffin och ett äpple, och så en kaffe på det.
”Den här var riktigt gott!”, säger hon och sväljer en stor tugga av mackan.
Inombords ler jag stort, och om jag hade kunnat skrika av glädje så hade jag
gjort det.
Den där timmen går fort, och strax innan vi går på planet ställer sig Aurora
upp och tar ett djupt andetag.
”GOOD BYE LONDON, I'LL MISS YOU!”
”Haha, du är helt sjuk!”, skrattar jag.
I det stora hela är flygresan hem rätt behaglig.
People are u ready?
Fighters are u ready?
Dreamers are u ready?
If you're truly ready
Come on get ready
They could take me up,
Take me down
I don't care
I'm not found
Jag låser upp dörren till lägenheten, drar in doften av den där speciella doften
som är annorlunda i varje boende.
Jag förväntade mig nästan att det skulle lukta instängt och unket, men jag
antar att Rebecka passat på att städa när hon varit här och matat Nisse.
Jag skickar iväg ett stort tack till henne i tankarna, varav jag släpar in
resväskan i sovrummet.
Tätt bakom mig kommer Aurora, och när hon får syn på vår stora säng ger hon
ifrån sig ett lyckligt tjut och kastar sig i den.
”Fina, fina sängen”, säger hon lent och smeker överkastet.
Jag skakar roat på huvudet, börjar packa upp väskorna.
”Lite hjälp kanske?”
”Jag ska bara kramas klart med sängen”, myser hon.
”Haha, jösses. Du måste verkligen ha saknat den.”
”Att du kunde gissa det!”
Det slutar med att jag får packa upp väskorna själv, eftersom Aurora somnar
påklädd i sängen.
När jag gjort det tar plockar jag fram falafel och vegetariska schnitzlar som
jag steker, och till det kokar jag ris och fixar currysås.
Dukar bordet så fint som jag kan, tänder lite levande ljus och sänker
belysningen i taket.
När jag gjort allt som krävs för en okej middag går jag och väcker Aurora.
”Det luktar gott”, säger hon förvånat. ”Mat?”
Jag nickar och drar med henne till köket.
Hon stannar i dörröppningen, får tårar i ögonen.
”Alltså”, börjar hon. ”Du är omänsklig Evelina, en vanlig dödlig skulle aldrig
lyckas göra mig lycklig gång på gång som du gör.”
Åh, nu är det min tur att bli tårögd.
Vi står det mittemot varandra, båda med glansiga ögon.
En liten stund står hon bara och stirrar på mig, men plötsligt överlumpar hon
mig genom att kasta sig om halsen på mig, klamra sig fast vid mig som om det
var sista gången vi någonsin skulle ses.
Sedan släpper hon mig och slår sig ner vid bordet.
Vid våra fötter ligger Nisse på sin vanliga plats, och jag kan känna honom nosa
på mina nakna fot.
Hans morrhår kittlar mig och jag drar upp fötterna så att jag sitter på dom.
”Det här var jättegott”, säger Aurora uppskattande.
Jag känner mig pirrig i hela kroppen av att se henne äta en hel schnitzel, två
skopor ris och fyra falaflar.
Faktum är att jag är så koncentrerad på att hon äter att jag själv glömmer göra
det.
Som om hon läst mina tankar ser hon fundersamt på mig och frågar;
”Ska du inte äta?”
Jag förklarar att jag tänkte på annat, och hon verkar godta den ursäkten.
”Jag antar att jag borde diska”, säger hon och börjar plocka av.
I vanliga fall skulle jag säga emot och insistera på att göra det, men i
ärlighetens namn är jag så trött efter resan att jag inte orkar.
Klockan är bara sju, så det är otänkbart att gå och lägga mig.
Men att slötitta på tvn borde väl vara okej?
Utmattat hasar jag in i vardagsrummet och slänger mig på soffan.
Till min förtjusning är det Simpsons på tvn, och efter en stund har Aurora
diskat klart och joinar mig soffan.
Jag lägger mig i hennes knä, och hon stryker mig över håret.
”Jag såg att vi hade fyra missade samtal”, förresten.
”Jaså?”
”Ja. Ska jag kolla dem?”
”Om en stund, jag vill bara ligga här ett tag.”
Trots att jag kämpar emot tröttheten så dåsar jag till, och när jag vaknar igen
är Aurora borta.
Till min förskräckelse hörs högljudd gråt inifrån sovrummet, och jag rusar upp
för att se vad det är som händer.
På sängen ligger Aurora i fosterställning, och hon gråter hejdlöst.
Jag kryper upp till henne och lägger armarna om hennes späda kropp.
”Vad händer?”, viskar jag i hennes hår.
”Emelie”, lyckas hon hulka fram.
”Va? Vad är det med henne?”
”Telefonsvararen..lyssna.”
Förbryllat går jag ut i hallen och slår numret till telefonsvaren.
”Du har fyra nya meddelande”, säger den entoniga rösten.
”Jaja! Jag vet det! Kom till saken”, säger jag panikslaget.
”Första meddelandet inkom den 24:e februari klockan 20.52.
Det piper, och Rebeckas röst ljuder genom luren.
”Alltså, jag vet att ni inte är hemma, men jag saknar er. Kom hem!”
Hade jag inte varit så nervös så hade jag nog lett vid det här laget.
Jag lyssnar igenom ytterligare två meddelanden, och än så länge är det inte
något som jag kan tänka mig skulle kunna göra Aurora upprörd.
En sista gång piper det till i luren, och den monotona rösten tar till orda.
”Fjärde meddelandet inkom den 26:e februari klockan 17.24.”
Precis som de föregående tre meddelandena är det Rebecka.
Fast den här gången hulkar hon oavbrutet och man hör att hon gråter.
Det tar ett tag innan hon börjar prata.
Jag får en klump i magen av nervositet, och när hon slutligen tar till orda
känns det som om jag ska spy.
”Det är Rebecka”, snyftar hon fram.
Paus.
”Vi måste prata. Det har hänt något fruktansvärt.”
Paus.
”Emelie..”
Hon börjar hyperventilera i luren, och jag hör en svag duns, som om hon sjunkit
ner på golvet eller liknande.
”Hon är död, HON ÄR FUCKING DÖD.”
Det sista skriker hon, och det gör ont i hela mig.
Emelie var Rebeckas allra bästa vän i hela världen, och jag kan inte ens
föreställa mig hennes smärta.
”Ring mig när ni kommit hem”, avslutar hon och lägger på.
”Du har inga fler meddelanden.”
Ursinnigt kastar jag telefonen i väggen och kryper in på toaletten.
Jag mår så illa att jag lutar mig över toastolen och spyr.
Nej, det kan inte vara sant.
Rebecka ljuger, det måste vara en lögn.
En lång stund sitter jag kvar inne på toaletten, lutar pannan mot det kalla,
vita porslinet.
Efter ett tag spolar jag och sköljer munnen, varav jag återvänder till Aurora.
”Älskling”, mumlar jag och lägger mig bakom henne.
Hon försöker andas lugnt, och hon gråter inte längre.
Jag håller om henne tills hon somnar, och sedan går jag för att ringa Rebecka.
Begravning.
Till och med ordet är vidrigt.
Aurora står framför spegeln och plattar håret.
Hon har en vit klänning på sig, med tyll.
Hon vägrade ta på sig något svart, vet att Emelie aldrig skulle vilja att vi
höll på att fjanta oss med sorg och hålla oss inom ramarna.
Själv kunde jag inte låta bli att åtminstone hålla mig mestadels till svart.
Jag har ett par svarta stuprör, en svart skjorta och en vit slips.
Jag blonderade håret och färgade det rött för några dagar sen, klippte av det
så att det knappt når mig till axlarna.
Aurora lägger på det sista av sminket och vänder sig mot mig.
”Ska vi åka då?”
Jag nickar, tar henne i handen.
Vi åker taxi till kyrkan, hinner inte ta tunnelbanan.
Utanför står Rebecka, och bredvid henne står Emelies pojkvän, Laban.
Laban har en bukett nejlikor i handen, och Rebecka håller i en ensam ros.
När hon ser oss vinkar hon sorgset, och när vi kommer fram till henne kramar
jag om henne och stryker bort tårarna från hennes kinder med handryggen.
”Du ska se att det ordnar sig”, viskar jag och hon nickar.
”Kanske. Jag kommer resa bort ett tag efter det här, och Laban har ingenstans
att bo. Tror du att han kanske kan slagga hos er ett tag?”
Jag har inte hjärta nog att säga nej, Laban ser så ledsen ut och det sticker i
bröstet på mig.
Jag säger ja, och Aurora håller med mig.
”Självklart”, säger hon och stryker över Rebeckas handrygg med tummen.
”Det är dags att gå in i kyrkan nu”, viskar jag till Aurora och hon sväljer
ljudligt.
Hon ser inte det minsta redo ut, hon skakar.
Jag lägger armen om hennes midja, och hon lutar sitt huvud mot min axel.
Sakta leder jag in henne i kyrkan, får nästan gå bakom henne och putta på, så
ovillig är hon.
Framför oss går Laban och Rebecka, dem håller varandra i handen.
Kyrkan är nästan tom, Emelie hade varken släkt eller särskilt många nära
vänner.
Jag och Aurora sätter oss näst längst fram, snett bakom Laban och Rebecka.
I mitt stilla sinne undrar jag vem som betalat begravningen, men drar
slutsatsen att Emelie antagligen betalat den själv på något sätt.
Hon var ju ändå ganska rik, att sälja knark lönar sig i slutändan.
Antagligen där dem fått pengarna ifrån.
Usch, det känns patetiskt och kränkande att dom tagit hennes pengar för att
betala det hela.
När prästen börjar prata har jag lust att hålla för öronen, vill inte höra.
Aurora snyftar lågt, begraver ansiktet i min axel.
Det rinner tårar längs min arm, och hon har kajalränder längs kinderna.
Ett stycke börjar spelas på pianot, och jag kan direkt höra att det är Le valse d'Amelie
av Yann Tiersen.
Någon måste ha vetat att Amelie från Montmartre var Emelies favoritfilm.
När den sista tonen klingar ut börjar tårarna rinna längs mina kinder.
Bredvid mig börjar Aurora skaka okontrollerat.
”Behöver du luft?”, frågar jag oroligt.
Hon nickar desperat, springer nästan ut ur kyrkan.
Jag släntrar efter, försöker göra så lite ljud ifrån mig som möjligt.
När jag kommer ut genom ekdörrarna står Aurora där med en cigarett.
Hennes händer skakar, och hon har något vilt i blicken.
”Jag älskade henne!”, skriker hon plötsligt frustrerat.
Jag går fram till henne, lägger fingret mot hennes läppar.
”Det gjorde jag med, älskling.”
Hon sjunker ihop på marken, sätter sig med knäna tryckta mot bröstet och
hetsröker.
Fimpar cigaretten, tänder en ny, fortsätter dra in röken i lungorna.
Jag vill bara krama om henne, men vet inte hur jag ska bete mig.
Som om hon läst mina tankar ber hon mig hålla om henne, och jag sätter mig
bakom henne på grusgången, lägger armarna om henne.
Vi sitter så en lång stund, och mina tårar droppar ner i hennes svarta hår.
”Det är så svårt att hantera”, säger hon förtvivlat.
”Jag vet, baby. Jag vet.”
Hon lutar sig mot mig, placerar handen på min bröstkorg, ungefär där mitt
hjärta slår hårt innanför tröjan.
Det börjar bli kallt ute, och plötsligt börjar det snöa.
Stora, vita flingor singlar ner från himlen och lägger sig över min svarta
skjorta.
”Gör det ont när flingorna slår i marken?” frågar Aurora oroligt.
”Nej gumman, inte det minsta.”
Har du sett min olyckssyster
frågar jag min olycksbror
Vi förenas i vår vanmakt,
jag min syster och min bror
Såg du henne springa,
såg du åt vart håll hon drog
Såg du hennes tårar rinna,
såg du om hon log
Såg du om min oro är befogad käre bror
Tror du att det gått så illa
som jag anar som jag tror
Vi förenas i vår vanmakt
över tingens existens
Över dem som ser en syster
eller bror men inte nämns
Sträcka ut en hand
till den som trasslat in sig i sitt nät
Har någon sett min syster
Såg någon om hon grät
Har du sett min olyckssyster
käre vackra olycksbror
Tror du att hon tog en genväg
dit jag anar dit jag tror
Vi förenas i vår vanmakt
i vår vanära och skam
Vi är starka i vår vilja
men når ändå inte fram
Vart var jag då jag behövdes
vart var jag då hon var svag
Vart var jag då hennes livsvilja
tog ledigt för ett tag
Vart var jag då hennes gnista
tycktes slockna och dö ut
Var är min olyckssyster
låt det inte vara slut
Nu blir skuggorna så långa
och förändrar vad man ser
Snart är mörkret tätt inpå oss
då ser vi inte mer
Kom hit min olyckssyster
innan natten faller på
Jag är rädd för jag är rädd om dig,
det måste du förstå
Om världen är ett slagfält
om allting är en strid
Om vi är lätt förvirrade om allting är på glid
Då behöver jag min syster,
jag behöver henne så
Du får inte ta någon genväg
nej, du får inte gå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar