Om du inte kan byta ut ditt namn så byt planet part 2 av 2

Förhållandet med Hannah är annorlunda.
All vår lediga tid spenderar vi på att ha vilt sex och på att sova.
Det är rätt meningslöst, men jag låter mig dras med. Jag kan inte komma på något annat.
Hannah säger varje dag att hon älskar mig och att jag är det bästa som har hänt henne, men det är inte alltid jag kan besvara hennes känslor.
Såret Alva skaver i min själ varje sekund av min existens.
Jag tror Hannah märker det, för hon blir mer och mer svårhanterlig för varje dag som går.
Hon är tvär och sur, vill inte prata om det men kan heller inte släppa det.
Jag ser ingen lösning på problemet, vad gör man för att läka en skadad själ?
”Du måste släppa taget om Alva.”, säger Hannah plötsligt en dag. ”Det är inte bra för dig att tänka på henne.”
”Jag har redan släppt Alva.”, ljuger jag.
”Tror du att jag är dum?”, frågar Hannah ilsket.
”Nej.”
”Jag vet att du inte kan släppa Alva. När du sover mumlar du hennes namn i sömnen, och på dagarna går du runt med huvudet bland molnen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med dig.”
”Du kan börja med att sluta vara så jävla sur hela tiden!”, fräser jag.
”Jag? Det är för fan du som är sur hela jävla tiden!”
”Kanske för att jag inte är lycklig just nu. Du kanske inte har märkt det, men vårt förhållande är helt tilltrasslat och jag har ingen aning om hur man fixar det.”
Jag är så trött på alla bråk. Vi bråkar hela tiden om allting och jag börjar tvivla ordentligt på vad jag håller på med. Hannah kan omöjligen vara rätt för mig när jag är så olycklig i hennes sällskap.
”Du kanske vill göra slut?”, frågar Hannah fientligt.
”Det kanske jag vill.”, svarar jag lika argt. ”Kanske valde jag fel, Hannah. Kanske är det Alva jag borde ha valt. Vet du? Jag VET att jag borde ha valt Alva.”
”Fint, då är det slut!”, nästan skriker Hannah. ”Och vet du vad, Alessa? Du var aldrig mer än ett experiment för mig. Vet du vad du fick mig att inse? Du fick mig att inse att tjejer är värdelösa och att jag verkligen aldrig skulle kunna vara med en igen!”
Aj, det där kändes.
Jag kan inte förstå hur jag kunnat bli så fullständigt grundlurad.
”Ut ur min lägenhet, ditt äckliga, förbannade kräk!”, vrålar jag. ”Jag vill aldrig mer se dig!”
Hannah ger mig en iskall blick innan hon går ut i hallen, drar på sig skorna och försvinner ut ur mitt liv.

Jag återgår till mitt zombieliknande tillstånd nu när jag är ensammast i världen igen.
Hannah är borta ur mitt liv och Alva hatar mig.
Varje morgon vaknar jag och undrar hur jag ska orka ta mig igenom dagen.
Ytterligare några kilo rasar av min redan magra kropp och till och med jag själv blir skrämd när jag ser mig i spegeln.
Jag sover cirka 17 timmar om dygnet och resten av tiden ligger jag i soffan och låtsas glo på tv.
Aldrig har jag velat ha Alva hos mig mer än nu.
Min mobil har inte gett ett ljud ifrån sig på flera veckor nu och tystnaden är öronbedövande.
”Alva, var min..”, viskar jag ut i mörkret och brister i gråt.

En dag får jag nog av mig själv, nog av situationen, nog av eländet.
Jag vet att det vore fullständigt meningslöst att smsa Alva, för hon skulle ändå aldrig svara.
Istället bestämmer jag mig för att åka raka vägen hem till henne för att tvinga henne att prata med mig.
Jag tar på mig min finaste klänning, den svarta som Alva tyckte att jag skulle ta på mig den där dagen för väldigt länge sedan.
Klänningen, som förr smet åt om min kropp på ett tilltalande sätt, hänger nu som en ful jävla potatissäck på mina axlar. Jag är nära att brista i gråt. Jag vill inte se ut såhär, jag vill att den förbannade klänningen ska passa och att Alva ska förstå att den här klänningen betyder allt, betyder kärlek och värme.
Äsch, vafan, jag har inga andra kläder som passar heller, så egentligen spelar det ingen roll.
Jag försöker lägga på en ungefär likadan makeup som Alva gjorde samma dag som hon tyckte att jag skulle välja den svarta klänningen, men det blir inte riktigt som när hon gör det.
Det gör mig lite ledsen, för jag vill vara så fin som möjligt.
Åh, jag känner mig helt vansinnig. Jag håller på att förlora förståndet.
Jag är en liten, sorglig figur som är på väg till mitt livs kärlek för att försöka vinna tillbaka hennes alltför sårade hjärta.
Jag har inte en chans..
Nedslagen och modfälld tar jag spårvagnen till området där Alva bor.
Varje steg jag tar känns tungt, som om fötterna vore av bly.
När jag står utanför Alvas dörr tvekar jag en stund innan jag ringer på.
Men jag får ringa på gång på gång på gång för ingen öppnar dörren, och till slut kommer en äldre man, i sextioårsåldern kanske, ut genom sin lägenhetsdörr och ser på mig.
”Det är ingen idé att du ringer på.”, säger han med rökig röst och skakar sorgset på huvudet. ”Ambulansen kom och hämtade den stackars flickan för några dagar sen. Hon har inte kommit hem ännu. Jag tar hand om hennes post så länge.”
”Alva..?”, frågar jag chockat, förskräckt. ”Kom ambulansen och hämtade Alva?”
”Ja, så kanske hon heter. Sent på kvällen. Jag hörde ljud inifrån hennes lägenhet och tänkte att hon var bra stökig, så jag ringde Securitas. De kom men hon öppnade inte, så dem ringde polisen som fick lov att ringa ambulans. Hon var svårt skadad tror jag. Blod överallt när de bar ut henne.”
Inuti mig känns det som om någon drar naglarna längs mina revben, mina lungor, mitt hjärta.
Jag kan plötsligt inte andas och det blir alldeles vitt framför ögonen.
Sekunden innan jag tappar medvetandet hör jag mig själv skrika ut min sorg.

Jag vaknar sakta till och ser mig omkring.
Jag är inte hemma, inte heller hos Alva.
I rummet där jag ligger är allt brunt och luktar gammalt, förutom soffan jag ligger i som är bäddad med vita, tvättmedelsdoftande lakan.
Mitt huvud gör ont och jag känner mig alldeles förvirrad.
Var är jag, och vad gör jag här?
Minnet av den gamla mannen och vad han sa om Alva slår emot mig som ett skenande tåg.
Jag kippar efter andan och är nära att börja skrika igen när någon kommer in i rummet.
Det är en liten, vithårig dam som kommer fram till mig och sätter sig vid fotändan av soffan.
”Jag heter Amelia.”, säger hon. ”Min man kom bärandes på dig tidigare idag. Du hade svimmat i trapphuset. Han sa att du var mycket chockad och vi tänkte att det var bäst om du fick vila lite. Jag fick klart för mig att du kände grannflickan. Mycket sorgligt, det som hände. Var ni väldigt nära vänner?”
”Vi..ja, det var vi.”, viskar jag och det svider i ögonvrån.
”Jag kan i alla fall lugna dig genom att säga att jag vet att hon klarade sig, grannflickan.”
Jag nickar, tårarna rinner längs med mina kinder.
”Om du vill kan jag köra dig till sjukhuset för att se om hon fortfarande är inlagd?”
Amelias snälla ögon ser frågande på mig.
”Ja..”
Vi sätter oss i hennes lilla, röda golf och kör raka vägen till Näl.
Amelia hinner knappt parkera innan jag slänger upp bildörren och rusar in i entréhallen.
Jag frågar första bästa anställd jag ser, men hon vet inte något om Alva.
”Fråga i informationen, så ska du se att någon vet vart hon är.”
Jag lyder hennes råd och får reda på att Alva ligger på 55:an.
På en tavla läser jag ett ord som jag aldrig ville skulle förknippas med Alva; Avdelning 55, vuxenpsyk.
Innan jag rusar iväg igen ser mig om efter Amelia. Hon står en bit ifrån och väntar på mig.
Jag går fram till henne och omfamnar henne.
”Tack! Tack för att du körde mig hit. Jag kommer aldrig glömma din vänlighet.”
”Det var så lite så. Jag hoppas din vän är okej. Vi vill gärna ha tillbaka vår granne snart.”
Jag kramar henne hejdå och ser henne försvinna iväg.
Nu är det bara jag i hela världen, Alva är så nära men ändå så långt bort.
Jag tar hissen upp till 55:an och står länge utanför glasdörrarna till avdelningen.
En sköterska kommer upp i hissen och ska låsa upp dörren, ser på mig.
”Ska du hälsa på någon?”
”Ja..”, säger jag försiktigt. ”Jag ska hälsa på Alva.”
”Är du säker på det? Hon är inte kontaktbar.”
”Jag är säker.”
Hon nickar, låser upp dörren och ber mig att komma med.
Jag följer med henne in, det känns som om jag kliver in i en helt annan värld.
Jag har aldrig tyckt om sjukhus, än mindre trodde jag att jag någonsin skulle behöva besöka en psykavdelning.
”Hon ligger i rummet längst bort till vänster, nummer . Det är bara att gå in. Men jag tvivlar på att du får någon respons från Alva.”
Jag nickar och korridoren verkar så lång.
Det känns som om det tar timmar att nå fram till Alvas rum.
Med ett hjärta som slår i 280 öppnar jag dörren och går in.
Rummet är mörklagt, men jag kan se Alvas späda, lilla kropp med det långa, vågiga håret i sängen närmast fönstret.
Jag går fram till henne och ställer mig vid fotändan.
”Alva..”, viskar jag. ”Alva, det är jag..din Alessa.”
Hon rör sig inte så mycket som en centimeter.
Jag tvekar lite men lägger min hand på hennes fot, knuffar till den lätt.

”Alva, reagera, snälla!”
Hennes ansikte vänds mot mig helt plötsligt och hennes ögon..jag har aldrig sett dem så svarta och livlösa.
”Du är en dröm.”, säger hon med sprucken röst. ”Du finns inte och jag vill att du ska sluta plåga mig.”
”Jag är ingen dröm.”, säger jag och sjunker ner intill hennes ansikte. ”Jag finns och jag är Alessa och jag älskar dig.”
Hon skakar på huvudet och för händerna till ansiktet.
Min blick faller på hennes armar, hennes handleder.
Dem är prydda av säkert hundra djupa skärsår och nästan alla har blivit sydda.
Jag har aldrig sett så många sår förut och min mage börjar göra uppror.
För att inte spy sväljer jag hårt flera gånger och sluter mina ögon en kort stund.
Min Alva, herregud, min Alva.
”Alva, lyssna på mig. Du är den enda för mig. Jag dumpade Hannah för flera veckor sen, jag insåg hur fel jag valde! Det var dig jag borde ha valt och jag vet det nu! Jag förstår om du aldrig kan förlåta mig och jag vet att det är mitt fel att du är trasig och ligger här, men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig mer än allt annat och vill leva hela mitt liv och vara död hela min död med dig..”
Jag hinner inte reagera, plötsligt drämmer Alva till mig så hårt i ansiktet med sin handflata att jag faller baklänges. Jag blir så förvånad att jag inte får fram ett ljud.
”Jag är trött på alla jävla fantasifoster!”, skriker Alva och börjar dra i sina stygn. ”Jag är trött på att se Alessa överallt! Låt mig va, låt mig va, låt mig va!”
Jag ställer mig upp, förstår att hon tror att jag bara är en hallucination. Troligen har hon plågats av sådana en tid sen jag lämnade henne.
Alva slår nu vilt omkring sig och försöker bita av stygnen.
Jag kastar mig över henne och håller fast hennes magra handleder.
Några stygn har hon lyckats bita eller dra upp, och blodet från de ännu inte helt läkta såren rinner ner för hennes handleder.
Samtidigt som jag kämpar för att hålla fast henne klämmer jag mig ner bredvid henne i sängen.
”Alva, min prinsessa..”, viskar jag i hennes öra. ”Det är jag, och jag är verklig. Jag har kommit för att rädda dig nu. Men du måste lugna ner dig, för annars blir någon av oss skadad.”
Hon slutar fäkta med armarna, låter dem slappt falla ner i sängen.
Hennes mörka ögon möter min blick.
”Alessa?”
”Ja, din Alessa.”
Hon slår armarna om mig och trycker sin lilla kropp hårt mot min.
”Det är verkligen du..”, gråter hon och borrar in ansiktet i min halsgrop. ”Du luktar så gott, du luktar som du alltid har gjort.”
Hennes kropp är kall, som om hon inte riktigt är vid liv, och när hon låter sina läppar snudda vid mina är dem så kyliga att det går som en rysning längs med min ryggrad.
”Du är iskall..”, säger jag bekymrat.
”Jag har ju inte haft någon som håller mig varm.”, svarar hon och kryper ihop i min famn. ”Men nu är du här.”
Vi ligger tysta en lång stund och lyssnar till varandras andhämtning.
Alvas är så lugn att jag nästan får för mig att hon sover, men när hon försiktigt kysser mig vet jag att hon är vaken, och hennes läppar är nu lika varma och mjuka som dem alltid varit.
Efter en stund kommer sköterskan jag träffade förut in för att kolla hur det går.
Hennes ögon spärras upp när hon ser att Alva är medvetet närvarande.
”Jag förstår inte..”, mumlar hon. ”Du var ju helt okontaktbar..”
”Det enda som kunde väcka mig var prinsens kyss.”, säger Alva. ”Fast i detta fall var det prinsessans.”
Sköterskan skakar förundrat på huvudet.
”Jag var lite osäker på om jag skulle släppa in dig först.”, säger hon till mig. ”Men se på Alva! Hon mår bättre än vad hon gjort på veckor.”
Både jag och Alva ler och Alva kysser mig igen.

Alva blir utskriven efter två veckor.
Hon mådde tillräckligt bra efter bara några dagar egentligen, men läkarna ville se så att medicinerna hon fått inte skulle ge några farliga biverkningar.
Hon får skjuts hem av en sköterska som släpper av henne utanför mitt lägenhetshus.
Alva kliver ur bilen och springer in i min famn.
Jag lägger händerna under hennes lår och lyfter upp henne, kysser henne lyckligt.
”Aldrig mer.”, viskar Alva i mitt öra. ”Det blir bra nu.”
Jag nickar och släpper ner min vackra flickvän.
Hon säger hejdå till sköterskan och får sina väskor.
Tillsammans går vi uppför trapporna och jag låser upp dörren till lägenheten.
Alva stannar upp en kort sekund.

”Senaste gången jag var här gick mitt hjärta i bitar..”, säger hon tyst. ”Kan du lova att det kommer hålla den här gången?”
”Jag lovar, ditt hjärta är säkert hos mig.”
Hon ser beslutsamt på mig och tar första steget över tröskeln.
”Det går okej!”, säger hon. ”Titta, jag är okej.”
Hon ler och släpper ner väskorna på golvet.
Hennes steg är försiktiga, men bestämda, när hon går från rum till rum och drar in den välbekanta doften.
Jag smyger upp bakom henne när hon står och ser ut genom fönstret i vardagsrummet, omfamnar henne mjukt.
”Jag har, de senaste månaderna, bara vart i din lägenhet i mina drömmar. Jag trodde aldrig att jag skulle få stå här igen.”
Alva vänder sig om så att vi står ansikte mot ansikte.
”Det är väl på riktigt?”, frågar hon.
”Lika verkligt som mina hjärtslag.”, svarar jag.
”Jag vill ligga bredvid dig och studera ditt vackra ansikte hela kvällen.”
”Först ska vi äta något.”, säger jag bestämt. ”Både du och jag ser ut som om vi inte ätit på veckor.”
”Det har vi väl inte heller..”
Alva låter så sorgsen, och jag håller om henne hårdare.
”Seså, låt inte så ledsen. Vi fixar något riktigt gott och proppar i oss till vi går upp alla kilo igen.”
Alva skrattar och det pirrar i mig.
”Då vill jag ha pannkakor!”, fnittrar hon och försvinner in i köket.
När jag kommer efter henne har hon redan tagit fram ägg och mjölk och är i färd med att ta fram resten av ingredienserna.
”Jag vispar och du steker.”, säger Alva och strålar.
När pannkakorna är klara äter vi säkert tio stycken var framför tvn samtidigt som vi ser på en dålig skräckfilm.
”Nu är jag så mätt att vi måste lägga oss i sängen.”, säger Alva väldigt bestämt. ”Och du måste pussa på min mage så att den slutar kännas så full.”
Jag lovar och vi kryper ner under täcket i min underbara dubbelsäng, lakanen är nybäddade och luktar fräscht.
Under täcket tar Alva min hand och för den till sitt bröst.
”Vi har ätit rätt många pannkakor.”, säger hon. ”Lite motion skulle sitta på sin plats.”
Jag skrattar och hon kysser mig passionerat, smeker över mina axlar, mina nyckelben, mina revben och min midja.
”Din kropp är som sammet under mina fingertoppar”, säger hon.  ”Om du visste hur jag har saknat att känna din hud mot min.”
Sakta drar jag av henne hennes långärmade tröja, blottar hennes nakna överkropp.
Stygnen på hennes armar har tagits bort och kvar finns bara ärren, som har en ljust lila färg.
Jag kysser hennes handleder, hennes händer, hennes graciösa fingrar.
”Jag vill vara med dig, men inte som förut. Inte så desperat och vildsint. Jag vill att det ska vara mjukt och kärleksfullt.”
Alva tar mina händer i sina och ser på mig med ett genomträngande lugn i blicken.

 ”Min älskade Alessa. Du behöver inte oroa dig. Det kommer att bli mjukt och kärleksfullt, nu när vi är helt och hållet öppna mot varandra.”

Med lätta rörelser smeker hon mig över kinden och kysser mig på ett intensivt och nytt sätt som jag aldrig har varit med om förut. Som om det vore vår första kyss.

Vi är helt tysta och håller ögonkontakt hela tiden medan vi drar av varandras kläder så mjukt att det känns som om dom glider av.

Jag styrker försiktigt över Alvas ärrade armar, är lite rädd att jag ska råka göra sönder henne.

Men hennes blick lugnar mig.

Det känns som om jag ser och känner på Alva på ett nytt sätt, ett mer lugnt sätt. Utan stress och ångest.

Bara kärlek.

Alvas läppar snuddar vid min vänstra bröstvårta och jag ler.                                       

Allting känns så mysigt och lättsamt, tänk att det kunde kännas såhär med Alva. Min fina Alva.

Hennes fingrar kryper upp för mitt lår och närmar sig ett ställe där dem varit så många gånger förr.

Men det har alltid varit så snabbt och hackigt och därför har jag ganska stora förväntningar nu med tanke på det lugna förspelet.

Samtidigt som Alvas fingrar börjar massera mig kryper mina fingrar in i henne också.

Vi kysser varandra passionerat och hela jag fylls av en helt ny njutning som jag aldrig någonsin känt förut.

Det känns som om hela sängen glittrar och ger ifrån sig ett bländande sken när vi båda kommer nästan precis samtidigt.

Vi ligger där orörliga i några minuter innan Alva vänder på huvudet och ser på mig.

 ”Var det där…”

 ”Första gången? Ja, jag tror nästan det. I alla fall första gången på det här sättet.”

 ”Och definitivt bästa gången”, säger Alva och jag instämmer.

Hon pussar mig på kinden och säger att hon aldrig någonsin har varit lyckligare än hon är nu.

Jag dricker mitt morgonkaffe ensam nästa morgon.
I min säng ligger världens vackraste tjej naken och sover.
När jag ser på henne vill jag bara smeka henne mjukt över ryggen, dra in doften av Alva i näsan.
Bara tanken ger mig rysningar av välbehag.
Egentligen vill jag väcka henne och be henne hålla om mig hårt, men hon sover som ett barn och jag kan tänka mig att nätterna på 55:an knappast varit särskilt fridfulla.
Istället sätter jag mig på balkongen och röker min första cigarett för dagen.

Det börjar bli vår ute och solen lyser mig rätt i ansiktet, värmer upp mig inifrån och ut.

Jag tänker tillbaka på när jag bodde i Skåne, vilka vårar, och vilka somrar. Dom var helt underbara.

På den tiden var det jag och morfar. Men nu har han lämnat mig, visserligen med ett riktigt saftigt arv, men det är ändå mycket sämre än hans sällskap.
Hade det inte vart för pengarna han lämnade efter sig skulle jag inte kunna betala hyran för lägenheten eller ha råd med mat, inte efter att ha hoppat av skolan.
Jag saknar verkligen min morfar. Han var inte sådär sträng och gammaldags som vissa äldre män kan vara, snarare förstående och fanns alltid där när jag behövde honom.
Jag känner mig lite gråtfärdig när jag tänker på morfar, men alla glada minnen gör mig på bättre humör.
När klockan börjar närma sig halv tolv bestämmer jag mig för att väcka Alva.
Försiktigt kryper jag ner bredvid henne och smeker henne över kinden.
Hon rör på sig och slår upp sina vackra ögon.
”Hej..”, säger hon mjukt. ”Vilken fin väckning.”
Jag ler och hon kysser mig försiktigt.
”Du är så fin.”, säger jag förundrat. ”Så fulländad..”
Hon lägger armarna om mig och trycker sin nakna kropp mot min. Hon är så mjuk och vacker, jag kan verkligen inte fatta att hon är min.
”Det här är den bästa morgonen i mitt liv och början på en fantastisk framtid.”, säger Alva och kramar mig hårdare. ”Jag vet det.”

Det visade sig att jag, Alessa Anya Söderstam, visst hade förutsättningarna att lyckas i livet och trivas i min roll som människa.
Det är tio år sedan det blev något mellan mig och Alva och vi står fortfarande enade mot världen.
Jag har ett fantastiskt jobb som porträttfotograf och Alva har precis gett ut sin första bok.
Om några månader ska vi åka och hämta hem vår första dotter, adopterad från Japan.
Jag är lycklig nu.


Heather Berger, 21 april 2010.