Farmor och Prismans hemlighet part 1

Kapitel 1
Hackebergs Herrgård

Bara namnet Hackebergs herrgård ger mig rysningar.
Hur ska jag kunna bo i ett sådant hus när bara namnet låter så sjukt skrämmande?

Jag har inte ens fått titta på herrgården än, till skillnad från mina föräldrar som var och hälsade på där flera gånger innan farmor dog.

Min pappa har ju till och med vuxit upp i det där huset, även om han flyttade därifrån långt innan han träffade mamma och dom fick mig och Mio.

Herrgård förresten..hur fan låter det?

Jag associerar det iallafall med damm och fula gamla möbler. 

Flyttgubbarna har redan varit här och hämtat alla grejer, till och med alla mina böcker har dom tagit, så jag har inget att göra.

Mamma och pappa har fullt upp med att städa upp det sista på nedervåningen, och min lillebror..ja, vad han sysslar med vet man aldrig.

Jag suckar djupt och smeker med fingret över fönsterkarmen, kastar en sista blick över det tomma rummet som nyss var mitt sovrum och går ut till bilen. 

 ”Har vi med oss allt?”

 ”Snälla mamma, det är femtioelfte gången du frågar nu!”

 ”Det är ju aldrig någon som ger mig ett vettigt svar!”

Jag kastar en irriterad blick på henne i backspegeln, hon ser otroligt sliten ut.

 Det är tur att pappa sitter framför ratten, annars hade vi väl redan frontalkrockat med sjuttiotvå brevlådor och fem katter vid det här laget. 

 ”Men..har vi med oss allt då?”

Mammas röst låter ynklig och orolig.

 ”Det räcker faktiskt nu, Ellen”, fräser pappa innan han reagerar över sitt tonfall. 

Med en lite mildare ton försöker han förklara för mamma att han är hundratio procent övertygad om att allt är med och att hon kanske ska försöka sova lite eftersom det är sent på kvällen och bilresan är lång.

Mamma öppnar munnen för att svara, men verkar bestämma sig för att det ibland kanske är bättre att vara tyst. 

Tystnaden lägger sig, och jag kurar ihop mig i baksätet.

Min lillebror Mio sover redan, trots att han var så himla jobbig och trotsig innan vi åkte. 

Utanför fönstret svischar hus efter hus förbi, det är mörkt i de flesta fönstren.

Sist jag kollade på klockan började den närma sig elva, så det förvånar mig inte.

Vad som däremot förvånar mig är att jag är trött.

Jag brukar inte somna tidigare än tre-fyra, ens på vardagarna.

Måste vara all stress runt flytten, måste vara den..

Jag vaknar av att ryggen gör ont, jag har sovit i en konstig ställning. Bilen står still, vi har stannat utanför en mack.

 ”Vad gör vi?”, frågar jag sömndrucket.

 ”Mamma är inne och köper kaffe åt mig för att jag ska orka köra, vill du ha någonting?”

 ”Va..? Men..äh..hur mycket är klockan?”

 ”Halv fem på morgonen, det är bara fyra timmar kvar nu.”

 ”Jag vill också ha kaffe..”

Pappa nickar åt mig i backspegeln och går in efter mamma.

Några minuter kommer dom tillbaka med tre koppar varmt kaffe och en kexchoklad till Mio, som fortfarande sover.

 ”Varsågod, gumman”, säger pappa och sträcker bak kaffemuggen. ”Men det är lite varmt, så drick inte för fort!”

Jag grymtar något till svar och smuttar på kaffet, som smakar billigt och är alldeles för varmt så jag bränner mig på tungan.

 ”Aj jävlar!”, fräser jag och pappa ser menande på mig.

 ”Var det inte det jag sa?”

 ”Låt henne va, Micke. Man lär sig bäst av sina egna misstag.”

Jag himlar med ögonen, oförmögen att förstå hur något så löjligt som kaffe kan leda till en diskussion

Jag håller mig vaken de fyra återstående timmarna, och får, som pappa uttrycker det, känna den berusande känslan av att se sitt nya hus på avstånd och känna i hela kroppen att här, här, ska jag bo!

Inte för att det känns så förstås, men lite spännande är det allt när vi kör upp för grusvägen och närmar oss den sjukt stora, jag skojar inte, herrgården. 

Jag har väl egentligen alltid varit intresserad av äldre saker, men det känns inte riktigt lika kul nu när jag måste ge upp allt jag hade i stan.

 ”Då var vi framme då!”, säger pappa, jag kan höra både glädje och vemod i hans röst. 

 ”Ja, det verkar inte bättre”, fräser jag i ett försök att bibehålla min missbelåtna fasad.

 ”Ge det en chans, för guds skull! Ellen, tar du Mio? Så tar jag kassarna med sovgrejerna.”

Det blir ett himla stånkande när vi ska lasta in luftmadrasser och kuddar och Mios snuttefilt och täcken och underlakan och jag förstår inte hur dom har fått plats med allt i bakluckan på vår lilla Fiat. 

 ”Hjälper du inte till?”, frågar pappa med händerna fulla av lakan.

 ”Helst inte”, svarar jag och ser honom trotsigt i ögonen.

Sanningen är den att jag inte vågar gå in.

En märklig känsla kryper i mig, och jag ryser till.

 ”Visst är det ett fint hus?”, frågar mamma som smugit upp bakom mig.

 ”Ja..”, svarar jag svävande och glömmer för en sekund bort attityden jag så bestämt hållit fast vid sen jag fick reda på flytten.

 ”Kommer du in snart, du också?”

 ”Alldeles strax”, svarar jag och hon stryker mig över ryggen innan hon går in. 

Kvar står jag, medan morgonkylan börjar ta sig igenom min tunna vårjacka.

Jag kan inte rå för att det känns så himla nytt och skrämmande.

Alltihop ser så himla groteskt ut!

Den enorma trädgården, den viktorianska herrgården och den tunga ekporten som ser ut att håna mig för att jag inte vågar mig enda fram..allt känns bara så himla mäktigt.

Jag står och samlar mod i säkert en kvart innan jag börjar gå uppför grusgången.

Det knastrar under mina fötter, och jag ogillar ljudet starkt. 

 ”Herregud Ronja, det är bara grus!”, utbrister jag, men min röst låter inte riktigt så säker och modig som det var meningen att den skulle göra.

Jag fnyser högljutt åt min rädsla och tvingar benen att röra sig framåt.

I samma sekund som jag sätter foten på det första stentrappsteget börjar ett grått morgonregn falla över mina axlar.

Jag hör hur regnet slår mot dom få snöhögar som ligger lite varstans på tomten och håller på att smälta bort.

Typiskt marsväder, och det får mig inte direkt på bättre humör.  

Porten närmar sig och jag sträcker fram handen för att dra upp dörren, fingrarna nuddar vid den kalla metallen.

Precis när jag ska till att slå upp porten öppnar mamma den och lyckas nästan smälla det tunga träet i ansiktet på mig.

 ”Åh, där är du ju! Jag tänkte precis gå ut för att säga till dig. Fryser du inte?”

 ”Nej..!”, fnyser jag och går förbi henne in i hallen.

 ”Pappa har bäddat åt oss i matsalen, det är bara att gå in och lägga dig, gumman.”

Hur jag ska hitta till matsalen vet jag inte, eftersom det fortfarande är mörkt ute och här ute på landet finns det inga lampor utomhus.

 Jag ser knappt mina egna fötter, och hur det ser ut i hallen vet jag definitivt inte.

 ”Och exakt HUR ska jag hitta dit när jag inte ens kan se mina egna händer framför mig?”, frågar jag mamma irriterat samtidigt som jag snavar till och nästan faller handlöst mot golvet. 

 ”Måste du vara så himla sur hela tiden?”, börjar mamma men jag avbryter henne.

 ”Vet du vad, mamma? Jag hittar nog själv.”

Och ja..det gör jag också, men jag hinner snubbla fyra gånger och gå in i en vägg innan dess. 

Det sista jag tänker på innan jag somnar tvärt är hur fruktansvärt dammigt det luktar.

Jag drömmer så himla sjukt om långa korridorer och konstiga ljud, och är fortfarande lite skärrad när jag vaknar.

Inte blir det bättre när jag öppnar ögonen och kommer ihåg att vi flyttat till värsta läskiga herrgården.

En lång stund ligger jag kvar under täcket och betraktar det som mamma kallat matsal dagen innan.

Det är högt i tak, fullt med ryschpysch av den gamla sorten och alla möbler är av det mörka träslaget mahogny.

 ”Fräsigt…”, suckar jag och menar det inte. ”Verkligen skithäftigt. Varför händer allt sådant här skumt mig?”

Just då kommer pappa in i matsalen.

Han har en trasa och en flaska allrengöringsmedel i handen, och visslar på en glad melodi.

 ”Godmorgon stumpan, sovit gott?” 

 ”Mmmhm!”, gäspar jag och sträcker på mig. 

 ”Ditt rum ligger på övervåningen, tredje rummet till höger. Ja..om du vill checka in det liksom.”

 ”Får jag inte välja rum själv?”

 ”Nej, det står testamenterat vilka rum vi ska ha, även du och Mio. Och förresten är det största rummet på det här stället. Vad mer kan man begära?”

 ”En trea i stan med balkong och nära till skolan?” 

 ”Nu är du löjlig, Ronja. Varför måste du vara sådan hela tiden?”

 ”Men för fan! Du och morsan bara förväntar er att jag ska bli värsta lycklig över att få flytta ut i skogen, sju timmar från mina kompisar, till ett jävla spökslott! Va?! Är det inte så!?”

 ”Nej..alltså..Ronja! Vänta!”

Men jag orkar inte lyssna längre, rycker bara åt mig min väska och rusar förbi honom och ut genom den tunga porten.

Fortsätter springa så fort som benen bär mig, men när jag barfota rusar över grusgången gör det för ont och jag saktar ner. 

 ”Jävla skit!”, skriker jag rätt ut.

Jag slår mig ner på en sten och tar upp en cigg ur väskan.

Tänder den smidigt och vant, drar ett halsbloss.

Pappa kommer springandes efter mig och ställer sig bredbent framför mig.

Han har skor på sig.

Jaha, han tog tid på sig för att dra på sig dom.

Smidigt där pappa! 

 ”Du vet att du inte får röka i våran närvaro, Ronja.”

 ”Det är ju inte mitt fel att du sprang ikapp mig! Det var ingen här innan du kom, eller hur?” 

Jag märker hur rysligt lugn min röst låter.

Pappa verkar märka det också, för han ger mig en märklig blick innan han vänder på klacken och går tillbaka in.

Jag röker upp cigaretten och fimpar den mot mitt ben.

Inget jag brukar göra, men just när är jag bara så himla uppgiven och arg. 

Jag börjar gå tillbaka mot huset samtidigt som jag snärtar in fimpen i en buske.

Den glöder lite innan den tillslut slocknar.

Hela dagen har jag försökt acceptera tanken på att det är här jag ska bo framöver.

 Mitt rum är åtminstone stort, som pappa sa.

Men det luktar dammigt och instängt, så jag slår upp fönstret på vid gavel, övertygad om att lite frisk luft hjälper mot allt.

Jag byter lakan i sängen, hänger ut överkastet genom fönstret för att lufta det, städar noggrant med dammsugare och sprutar ner hela rummet med mammas parfym.

Tyvärr inget smart drag, det där sista.

Lukten av damm blandat med doften av Adidas; Fresh Vibes for Women gör mig illamående.

När mamma kommer in i mitt rum för att säga något, avbryter hon sig mitt i meningen för att rynka på näsan.

 ”Vad har du gjort? Det luktar död hund eller nåt..usch!”

Jag ser generat ner i marken, studerar mina naglar väldigt ingående.

 ”Jag klarar inte av att vara här inne, Ronja! Det är tur att du vädrar!”

När mamma har gått igen börjar jag skratta åt mig själv, och när jag väl börjat är det svårt att sluta.

Det är som att flera dagars press och stress bara släpper taget om mig, flyger ut genom fönstret och tar den otäcka doften med sig.

Glad över att rummet är lite (mycket) fräschare, tillåter jag mig själv att koppla av lite.

Jag går fram till kartongerna som står mitt på golvet och börjar rota runt i den högst upp.

Den är full av kläder, inte riktigt vad jag letade efter.

I den andra ligger precis vad jag söker, mina böcker!

Jag ger upp ett litet tjut av lycka och tar upp en handfull av dom, smeker pärmarna och kramar om högen hårt.

 ”Mina älsklingar!”

När jag lägger ner dom på golvet för att sortera dom faller min blick på en bok jag aldrig sett förut.

Jag tar upp den och studerar den.

Den har ingen titel, och det står inget namn på någon författare.

Omslaget är helt svart och i sammet. 

 ”Eh..?” 

Jag har väl ingen sammetsklädd bok?

Jag vänder på den, men baksidan är helt tom, den också. 

Boken skrämmer mig.

Dels för att jag aldrig sett den förut, och ändå låg den i min låda, som jag själv packade och ställde i flyttbilen.

Dels för att den nästan vibrerar i min hand.

Tyget som vilar mot min hand är varmt och jag kan nästan känna som om ett litet fågelhjärta pulserar innanför pärmarna.

Mina impulser säger åt mig att kasta boken åt helvete, men jag är för nyfiken för det.

Med händer som darrar av nervositet bläddrar jag upp första sidan.

Jag är bara jag

räcker inte det?

Så står det på första sidan, och jag förstår ingenting.

Vem tillhör boken?

Vem har lagt den i min låda?

Jag bläddrar vidare, fortfarande lika nyfiken, om inte mer.

Men resten av bladen är tomma, hånfullt gulnade, som om dom legat länge på ett och samma ställe.

Besviket bläddrar jag igenom hela boken, söker efter minsta tecken.

På sista sidan hittar jag vad jag letar efter.

Du ska finna

vad du söker

där solens sista strålar

reflekterar prisman

Eh..okej.

Nu förstod jag ju precis.

Vad fan är en prisma?

Kapitel 2

Vad är en prisma?
och

Prismans hemlighet

 ”Mamma..vad är en prisma?”

 ”En vadå, sa du?”

 ”En prisma.”

Jag står i köket i fingrar på mitt armband. Mamma ser upp från tidningen hon med stor inlevelse begraver sig i.

 ”En prisma..hmm..hurså? Är det till en skoluppsats?”

 ”Herregud mamma, jag går inte ens i skolan!”

 ”Don't get used to it. Snart är du tillbaka i skolbänken.”

 ”Du håller dig inte till ämnet, mamma.”

 ”Ämnet? Vilket ämne?”

 ”Prisma!?”, fräser jag och höjer ena ögonbrynet i en uppgiven gest.

 ”Jaså, en sådan! Nej..det vet jag inte vad det är.” 

Det rycker i mungiporna på mig, och mamma ser förvånat på mig.

 ”Vad?”, frågar hon och jag börjar flina ännu mer när jag ser hennes olyckliga min.

 ”Inget, lilla mamma, bry dig inte om det.”

Jag går fram till henne och ger henne en flyktig kram.

 ”Nähe nä, säger hon och låter mycket förvirrad. Vill du veta något om..psirmor..eller vad det nu hette så kan du ju alltid kolla biblioteket.”

 ”Prismor!”

Min mamma är bra tankspridd ibland. Hursomhelst visade det sig att vi hade ett helt eget bibliotek på övervåningen, och jag blir alldeles varm i hela kroppen när jag ser alla böcker. Böcker! Jag älskar böcker! Nu till problemet..jag vet inte vad en prisma är. Det kanske till och med är ett prisma, vad vet jag. Det betyder att jag inte har en aning om vad jag letar efter.

Jag står och studerar böckerna i den tredje bokhyllan när pappa kommer in.

 ”Hur går det, stumpan?”

 ”Uhm..jag hittar inte riktigt vad jag letar efter”, erkänner jag.

 ”Mamma sa att du ville veta vad en prisma var..har jag inte helt fel har jag en bok om kristallografi i väskan, du kan få låna den. Det borde stå något där som du kan ha nytta av.”

Just i den sekunden skulle jag kunna slänga mig om halsen på pappa, ibland är han bara bäst. 

Jag följer med honom till hans arbetsrum, som han förövrigt redan hunnit göra ordning, och där plockar han fram en bok som inte ser ut att vara i nyaste laget direkt. 

"Makromolekylär kristallografi" står det på omslaget, och jag börjar tvivla. 

Hur ska jag förstå mig på en bok när jag inte ens fattar innebörden av titeln?

"Jaha..”, säger jag lite smått förtvivlat. ”Då ska väl jag dra mig tillbaka och läsa lite ur den här..eh..lättlästa boken.”

Pappa fnissar till på ett ganska så feminint sätt och drar mig intill sig.

 ”Det fixar du, inte sant? 

Han rufsar om i mitt hår och ger mig sedan en mild knuff i ryggen i riktning mot dörren.

 ”Jaja pappa! Jag ska gå!”

Precis innan jag stänger dörren till pappas arbetsrum ser jag hur han räcker ut tungan åt mig och ler pojkaktigt.

Det är långt in på småtimmarna som jag först läser något som får mig att haja till. 

Hela kvällen har jag spenderat genom att ögna igenom den mest ointressanta boken i världshistorien, och runt nio fick jag gå in till pappa och hämta ett par glasögon, för texten vägrade hålla sig stilla. 

Det behövs mer ljus i mitt rum, konstaterar jag, 

Mycket mer ljus.

 Sen fnissar jag, för tanken på hur jag måste se ut i pappas stora glasögon och med en bok om kristallografi fem centimeter från nästippen för att kunna urskilja ett endaste ord är komisk. Allting blir så fnissigt på natten. 

När jag fnissat klart återgår jag till texten som fångade mitt intresse. 

"Prisma (senlat., av grek. pri´sma ”prisma”; ”det sågade”, av pri´za ”såga”), geometrisk kropp med parallella likadana basytor samt plana sidoytor. 

Ett rakt prisma har rektangulära sidoytor, som är vinkelräta mot basytorna. 

I ett snett prisma blir sidoytorna parallellogrammer. 

Inom kristallografin är prisma en öppen kristallform bestående av tre eller flera (4, 6, 8 eller 12) ytor som skär varandra längs parallella kanter.

Inom optiken används prismat i spektrometrar. 

Två av prismats plana ytor skär varandra längs en rät linje, den brytande kanten, under en vinkel, den brytande vinkeln, vanligen ca 60°. 

Vitt ljus, som passerar genom ovannämnda prismaytor delas upp i ett spektrum med största avlänkning för det violetta och minsta avlänkning för det röda ljuset. 

I prismor med en rät vinkel mellan två sidoytor kan ljus totalreflekteras. 

Detta kommer till användning i kikare och andra optiska instrument."

Inte för att texten säger mig sådär jättemycket, men det ger mig åtminstone en vink om vad det handlar om. 

Så..solens sista strålar ska reflekteras i en geometrisk kropp med parallella likadana basytor samt plana sidoytor. 

Då förstår ju alla hur jag ska gå till väga..visst?

Jag suckar djupt och tar av mig glasögonen, som jag fäller ihop och lägger ner tillsammans med boken jag kämpat mig igenom.

Irritationen över att jag inte fattar någonting av texten, och tröttheten över att varit vaken sent för att plöja igenom en gammal, tråkig bok får mig att falla i sömn rätt så fort.

Likförbannat är klockan bara nio när jag vaknar, sträcker på mig och hyschar min kurrande mage. 

I en enda våg av maktlöshet kommer minnet av gårdagen ikapp mig.

Jag vill aldrig mer höra ordet prisma igen!

Ovanligt pigg i förhållande till tidpunkten stiger jag upp och klär på mig innan jag kilar ner till köket för att äta frukost.

Det är ingen annan i köket, och jag blir lite paff. 

Men tvärt kommer jag på att båda två säkerligen åkt iväg till jobbet, och att Mio är på dagis, vilket betyder att jag har huset för mig själv. 

Ett jubel av lycka!

I en tidsperiod på kanske en kvart springer jag runt i huset och sjunger högt på Girls Girls Girls och Smoking In The Boys Room av Mötley Crüe och använder smörkniven som mick. Hade någon sett mig nu skulle dom tro att jag var helt väck, men i ärlighetens namn bryr jag mig inte ett dyft.

När jag ätit upp min frukost smyger jag ut på trappen och tänder en cigarett. 

Luften utomhus börjar bli kall och torr, och jag huttrar till lite. 

Frihetskänslan börjar rinna av mig, och plötsligt känner jag mig mycket ensam. 

Tystnaden runtomkring kväver mig nästan, och jag fimpar ciggen och flyr in i huset för att undslippa den.

Väl innanför hemmets trygga murar bestämmer jag mig för att ta itu med min vibrerande rastlöshet.

 Jag börjar med att packa upp lådorna i mitt rum och hänga upp gardiner. 

Det sistnämnda är faktiskt trixigare än det låter, eftersom jag först måste borra hål i väggen och skruva dit gardinfästen. 

Jag hänger upp samma gardiner som jag hade i lägenheten innan vi flyttade, ett par svarta trådgardiner. 

Passar faktiskt riktigt bra med den lite kusliga stämningen som ligger över hela Hackebergs herrgård.

Sedan kommer de riktiga ansträngningarna, jag måste putsa fönstren och damma av alla tavelramar.

 Äckligt!

Det är först när jag ska stänga igen fönstret efter att ha vädrat mitt rum ännu än gång som jag upptäcker det lilla smycket i fönstret.

En liten, liten spindeltrådstunn kedja som hänger på en lång spik, djupt inskruvad i fönsterkarmen.

I silverkedjan hänger det ett litet smycke, snarlikt en diamant, men tunnare. 

Först bara jag stirrar på det, fingrar lite på det och väger det i handen.

Men sedan går det upp ett ljus för mig.

Är det det här som..är det här en..ser en prisma ut sådär?

Plötsligt är tankarna som virvlar omkring i mitt huvud glasklara.

Du ska finna

vad du söker

där solens sista strålar

reflekterar prisman

Naturligtvis!

När smycket hänger i fönstret och solen lyser på det, reflekteras ljuset i smycket och..sen då?

Jag har väl inget annat val än att vänta till solen går ner.

 Jag sätter mig i skräddarställning på sängen och väntar. 

Och väntar.

Och väntar. 

Tills jag inser att klockan bara är tolv på förmiddagen och att jag knappast kan sitta här hela dagen.

För att fördriva tiden går jag ner i biblioteket och begraver mig i boken Moby Dick av Herman Melville tills mamma kommer hem och sätter igång med middagen. 

Strax därefter kommer pappa hem med Mio, och på sina knubbiga små ettårsben springer han mig till mötes. 

Han kastar sig i min famn och jag begraver min näsa i hans mörka, lite smålockiga hår.

 ”Roja!”, joddrar han och jag skrattar åt hans oförmåga att uttala mitt namn.

 ”Var det kul på dagis, Mio?”, frågar jag och han suger in underläppen i munnen och nickar. Spärrar upp sina mörka ögon och skrattar som bara ett litet barn kan.

 ”Åh, Mio..du är så himla fin, lillebror!”

Jag trycker honom hårt intill mig och han lägger sina knubbiga armar om min hals. 

Det är så att jag alldeles smälter inombords.

Efter middagen har jag ändå inget att göra, så jag tar på mig uppgiften att göra i ordning Mio och få honom i säng.

Kanske inte dagens mest briljanta idé, men jag trivs med att ta hand om honom. 

Han ligger och vrider och vänder sig i sängen när jag försöker få på honom pyjamas, men när jag stoppar en flaska med välling i hans små händer stoppar han genast in sugnappen i munnen. 

Det tar knappt tjugo minuter innan vällingen är urdrucken och Mio sover. 

Ändå är klockan bara sju, och jag orkar inte vänta mer.

Jag går in till mamma som sitter i finrummet och läser.

 ”När går solen ner, typ..exakt?”

 ”Om en halvtimme eller så, skulle jag tro.”

 ”Åh, vad bra!”

 ”Vadå då? Ronja, vad pågår?”

Men jag har inte tid att förklara, utan rusar i en rasande fart upp på mitt rum och slår mig ner på sängen. 

Det börjar mörkna, det är ett bra tecken. 

Jag ställer mig upp och stirrar ut genom fönstret. 

Utsikten är faktiskt ganska deprimerande med en massa skog, och ytterligare en massa skog. Tio minuter kvar.

Inte bara skog i och för sig, det finns ju en grusväg också. 

Sex minuter kvar. 

Och en liten sjö lite längre in mellan träden, det har mamma berättat. 

Tre minuter kvar.

Herregud, jag är nervös!

En minut kvar.

Nu händer det snart. 

Jag ställer mig med ryggen mot fönstret och håller andan.

Med hjärtat i halsgropen och ihopknipna läppar väntar jag på ett mirakel. 

Kapitel 3

Brevet från farmor

Plötsligt börjar hela huset skaka som under värsta jordbävningen..

En väldigt ljusstråle som ser ut att komma från prisman lyser upp hela rummet och bländar mig så att jag tvingas knipa ihop ögonen.

Jag hör hur böcker ramlar ur sina hyllor, saker faller till golvet och går sönder.

När det äntligen slutar skaka och den väldiga ljusstrålen försvinner vågar jag mig fram från mitt gömställe under sängen.

Mios gråtande stämma når mina öron, märkte hela huset av det här?

På vingliga fötter reser jag mig upp och kan knappast undgå att lägga märke till luckan som plötsligt dykt upp mitt på trägolvet.

Jag stelnar till, förstår precis igenting.

I nästa sekund öppnas dörren till mitt kaosartade och minst sagt förändrade rum.

 ”Är allt okej?”, frågar pappa som står på tröskeln med Mio i famnen.

Han verkar avsevärt lugn med tanke på vad som just hänt.

 ”Eh..Förlåt för att det är så stökigt! Jag..ehm..”

 ”Det är väl inte stökigt?”, frågar pappa oförstående och ser sig om i rummet som är tillbaka i vanlig ordning. ”Du städade ju hela dagen idag.”

 ”Åh.. Ehm, ja…”

 ”Du ser väldigt trött ut, gumman”, skrattar pappa. ”Du kan ju nästan inte stå på benen! Gå du och lägg dig tidigt i kväll, det har varit mycket med flytten nu. Du behöver vila..”

Han ger mig ett leende och lämnar sedan rummet igen, stänger dörren bakom sig.

Jag flackar med blicken över mitt numera välorganiserade rum och funderar en sekund på om jag kanske hallucinerade ihop hela grejen, men sedan ser jag luckan i golvet.

Med bestämda steg går jag fram till den och drar i den lilla öglan som tydligen fungerar som handtag.

Det enda jag ser är en dammig stege, men när jag kikar över kanten ser jag ett ganska ljust rum därnere.

Jag skakar på huvudet, för det stämmer inte.

Jag är mycket väl medveten om att matsalen ligger rakt under mitt rum, och det är definitivt inte matsalen jag nu står och tittar ner på.

Både nyfiken och lite rädd hoppar jag målmedvetet ner genom luckan och börjar klättra nerför den väldigt dammiga stegen.

Det dröjer inte länge förrän jag befinner mig i ett ganska så stort rum, fyllt med låga bokhyllor där anteckningsböcker och gamla, gulnade papper ligger och trängs med varandra.

Det är ovanligt varmt i rummet, och det är lika ljust som om det vore mitt på blanka dagen trots att det inte verkar finnas några fönster.

Mitt i rummet står en stor, oval helfigursspegel med guldram och vid väggen under en stor tavla föreställande en ung kvinna i lång, vit klänning står ett gammalt skrivbord i trä.

På skrivbordet ligger något som ser ut som en brev, lika gulnat som papperen i bokhyllorna.

Jag går fram till skrivbordet och håller på att tappa andan när jag ser att mitt namn står med snirkliga bokstäver på kuvertet.

Med darrande händer öppnar jag kuvertet, läser brevet med hjärtat i halsgropen.

Mitt älskade barnbarn,

jag har en mycket speciell gåva.

Nu har mina dagar på denna jord snart kommit till ett slut och när du läser detta har du hittat boken och klurat ut prismans hemlighet.

Men du kommer snart att bli varse om att prisman kan göra så mycket mer.

När jag köpte Hackeberg av en gammal adelsman hade herrgården stått tom i många år, ända sedan adelsmannens hustru tagit livet av sig genom att hänga sig i matsalen.

Det märkliga var att bara några minuter efter att hon hade hittats var hon spårlöst försvunnen, som uppslukad av tomma intet.

Kvinnan, Carolina von Hacke, sände prisman till mig och gav mig tillgång till det här rummet.

Genom guldspegeln har hon fått mig att förstå att hon inte kan gå över till andra sidan eftersom att hon inte kan hitta inre frid i sig själv.

Adelsmannen von Hacke var nämligen en ond människa som drev sin hustru i döden och jag har spenderat all min lediga tid med att försöka spåra honom, men även han är numera spårlöst försvunnen.

Trots mina försök är mysteriet ännu olöst och Carolina vandrar fortfarande omkring i sin misär i väntan på hjälp.

Hon gav dig sammetsboken, Ronja, precis som hon och jag kommit överens om.

Du måste försöka hjälpa henne, mitt barn!

Att du just nu befinner dig i det här rummet, som är beläget mellan vår värld och andevärlden, bevisar att du har alla förutsättningar att lyckas.

Carolina von Hacke kommer att visa sig för dig i guldspegeln och du ska inte vara rädd, känn ingen fruktan.

Bara ett varningens ord kan jag ge dig, Ronja –

Låt inte prisman lämna spiken i fönsterkarmen, då stänger du dörren till andevärlden och Carolina är fast i sin misär för all framtid.

Dörren öppnas aldrig igen då den väl har stängts.

Kära hälsningar

din farmor Birgitte Söderlund