I huvudet på en femtonåring

1.
Jag är så trött på att se människor dö framför mina ögon.
Jag vill inte redan nu veta att om fyra år kommer jag att sitta och se ännu en kär vän dö.
Att om fyra år kommer det att hållas ännu en begravning för någon som betydde något för mig.
Det är så jävla tungt.
Screw döden, screw sjukdomar.
Screw it all, typ.

Sedan är det saknad, den gnager som råttor i bröstet.
Jag hatar att sakna.
Jag vill vara nära, ha det som betyder något nära, hela tiden.
Jag vill kunna ta på det.
Jag vill kunna kyssa någons bröstkorg och dra in doften av mirakel.
Jag drömde om dig inatt.
Det värsta är att jag vill göra mer än drömma.

2.

Jag vill inte känna panik.
Jag hatar, fullkomligt avskyr, känslan av att skrika för tyst.
Jag klarar inte av att anpassa mig, klarar inte av alla krav.
Jag är sårbar.
Att vara sårbar är tungt.
Alla säger, "Linn, du är stark!"
Men det är en jävla lögn, jag vet inte hur man lever.
Jag hr lärt mig hur man överlever..men hur lever man?

Någon frågade mig vad jag skulle vara för sorts frukt
om jag hade varit en.
Jag svarade vindruva.
Någorlunda hårt skal, mjuk inuti och full av splittrade bitar.
Kärnor.
Osammanhängande.

3.
At t leva är att dö.
Det är att försonas med döden, tanken på att ett game over är ohejdbart.
För att leva måste man samsas med livet, komma överens om att nu är nu, och att då är då.
Sedan är bara löjligt skrämmande.
Man kan inte vara säker på framtiden och dess existens.

För att leva måste man kunna säga, "Men du, det är en ny dag imorgon!"

Jag kan inte det.

Imorgon är lika avlägset för mig som Jupiter.

Ibland är Jupiter till och med närmre.

Är man död då?

Nej, jag sitter ju här.

Men!

Det finns alltid ett men.

Räcker det att existera?

Räcker det att andas och sitta fint på sin stol för att leva?

Jag vet inte.

Jag önskar att jag visste.

4.

Mina tankar är vapen.

Att tänka är att finnas.

Jag tycker inte om att tänka.

Betyder det att jag ogillar att existera?

Bra fråga.

Är det så?

Kanske.

Det gör mest ont att vara mänsklig.

Med tankar kommer känslor.

Damn, It hurts.

Surprise! Livet är hårt.

Dags att lära sig livets håra läxa.

Kom levande ur det.

Haha, fyfan vad komiskt.

"Kom levande ur det!"

Det är det ju inte en jävel som gör.

Det skriker grundlurad om mig, nyknullad av livet.

Som en fucking lapp i pannan.

"Misslyckad idiot!"

Kom du inte på något bättre?

Jag skrattar åt saker jag inte borde skratta åt, faller om hösten.

5.

Ibland hatar jag mina vänner, hittar obetydliga fel som stör mig enormt mycket.

Det sägs att kärleken är blind.

I mitt fall ser den mer än jag mäktar med.

Det gör att jag känner mig kluven.

Hur kan jag ömsom älska, ömsom hata, en person?

För det är verkligen så.

Svart eller vitt, vitt eller svart.

Inte för att grå är någon vidare glad eller fin färg, men det vore trevligt som omväxling.

Svart eller vitt.

Ordet kluven pulserar nästan, det är så laddat.

Laddat med negativ energi.

Förövrigt är jag nog byggd av negativa poler, jag liksom stöter bort mig själv.

Det är komplicerat.

Det är det mycket som är.

Komplicerat alltså.

Fyfan!

6.

Det fanns en flicka en gång.

Linn Helena Sofia Berger, så hette hon.

Nuförtiden presenterar hon sig inte så, presenterar sig inte alls.

Vet inte vem hon är, vet inte vem hon borde vara.

Hon vet hur hon ser på världen men inte hur världen ser på henne.

Jag tror Linn är död.

Jag saknar henne, men kan inte identifiera mig med den människan.

Vi har samma blåa ögon, det är allt.

Hennes fulla av liv, mina mörka av dödslängtan.

Sedan är jag lite magrare än henne, med en kropp som inte fyller så mycket mer än ångest och saknad.

Ja, det finns många skillnader mellan oss.

Dels att jag är smärtsamt medveten om min egen existens, men vet så ytterst lite om hennes.

Kanske är hon bara en dröm, ännu en galnings fantasier.

Jag vet inte, vill fan inte veta heller.

Det är fint att drömma, men det gör ont när man faller.

7.

Jag har slutat gråta lika mycket.

Vet inte om tårarna kanske är slut, eller om kroppen bara är trött på att göra det.

Något är det i alla fall, och jag kan inte avgöra om det är bra eller inte.

Klart att det är skönt att slippa gå omkring som ett mänskligt vattenfall, men samtidigt så tomt.

Jag vet inte var jag ska göra av alla känslor.

Ibland är det liksom skönt att låta känslorna droppa av en ner i knäet.

Låta små salta delar av en enorm ocean försvinna i intet.

I verkligheten är det kanske inte sådär poetiskt att gråta.

Egentligen är det ju bara en massa snorande och hulkande.

Men fyfan vad skönt det är ibland ändå.

8.

Femton, femton, femton.

Det är så dem säger.

I mun på varandra, onödigt fort.

Igår frågade dem mig, "Lever du ännu?"

Så himla onödigt, det ser dem väl?

En människa vars tankar man fortfarande kan kontrollera borde ju vara vid liv.

För jag lever tyvärr ännu, även om det inte alltid känns så.

Spindlarna på golvet är en fin kontrast till floden som rinner förbi.

Jag skriker fast det kommer inga ljud ur min mun och väggarna rasar samman över mig.

Det är så det är.

Det är söndag.

9.

Gör som du vill men jag tänker vinna tillbaka

ditt hjärta oavsett hur mycket du kämpar och stretar emot

du kan inte först ge så mycket och sen plötsligt sluta

du har ingen aning om hur hårt din kärlek tog

En högerkrok och riktigt blod

nu när jag känt kärlek vill jag bara ha mer

Du sa: jag vill drunkna i dina lockar för alltid

och dina ord dom föll som glitter över min gråa vardag

så jag sänkte min gard som man gör när man känner sig älskad

och du ljuger om du säger att du tvekade innan du slog

En högerkrok och riktigt blod

nu när jag känt kärlek vill jag bara ha mer

- Lasse Lindh

10.

Jag vet inte vad jag ska göra med min frihet, men jag vill vara fri.

Ganska löjligt, och så fruktansvärt mänskligt, att jämt vilja ha sådant som man inte kan få.

Och om man mot all förmodan skulle få det, så duger det inte.

Då vill man ha något annat.

Så jävla FULT.

Ibland vill man bara vara allt annat än fucking mänsklig!

Men nu är det som det är, deal with it.

Jag ska överleva, och en dag kanske jag till och med lär mig leva