Aurora
”Du är nog den kåtaste människan jag någonsin träffat”, berättar jag för Evelina.
”Du är nog den kåtaste människan jag någonsin träffat”, berättar jag för Evelina.
”Äsch då, jag hade en moster en gång. Hon gömde dildos och kondomer och
glidmedel överallt. Jag hittade en rosa vibrator i kakburken en gång. Det tog
nog priset tror jag. Efter det slutade jag äta av det hon bjöd på, tro mig.
Iallafall av kakorna.”
Jag brister ut i gapflabb och säger att ja, det förstår jag.
”I kakburken? Nä, seriöst?”
”Åh jo, jag skojar inte. Och hon som alltid var min favoritmoster..”
Hon ser upp på mig och ler flörtigt. Hon ligger med huvudet på min mage och
äter muffinssmet ur en stor bunke.
”Mmm, gott det här, Lora. Ska du inte smaka?”
Hon slickar sakta av skeden, är noga med att jag ser det. Jag knuffar till
henne, förstår att hon driver med mig.
Då brer hon på, sträcker på sig och putar med brösten. Stönar högt och
överdrivet.
”Åh, Brad!”, stönar hon och rör sig i vågor. ”Hårdare!”
”Okej, jag tar tillbaka det!”, fnissar jag. ”Jag fattar!”
”Eeey! Akta vart du lägger fötterna, annars kanske du skrevar Brad!”, skriker
hon och viskar sedan; ”Det är Pitt, Brad pitt!”
”Aaaha! Har vi fått besök menar du?”, frågar jag och spelar med.
”Ohja! Men han kom för att träffa mig, bara mig! Du kan väl ta Angelina Jolie
eller något?”
”Ja, för fan. Hon är så sjukt sexig i Girl, Interrupted! Och allt annat hon gör
också för den delen.”
”Är du otrogen mot mig?”, säger hon och ser överdrivet chockad ut.
”Äsch, det är du som hoppar i säng med Tyler Durden, inte sant?”
”Sant”, svarar hon och ler. ”Graaauuwr!”
Hon visar tänder och kastar sig över mig så vi flyger av sängen, ner på golvet.
Nafsar mig i halsen, i läppen, i handen när jag försöker flytta undan hennes
hår från mitt ansikte.
”Får jag vara Angelina?”, frågar hon när hon väl lugnat ner sig och vi sitter
lutade mot elementet.
”Får jag vara Tyler?”
”Inte en chans. Du är Marla Singer, förstås.”
”Du blöder, säger jag och pekar på hennes läpp.
”Fight Club”, svarar hon och vi skrattar båda två.
Ett stort kuvert dimper ner på hallmattan och jag springer ut i hallen.
”Post!”, skriker jag.
Vi får nämligen aldrig post, Evelina och jag.
När det väl händer är det värsta stora grejen.
”Oh! Post, post!”
Evelina far runt i lägenheten som en yr höna, skriker och kacklar.
”Du kan sluta skrika nu”, säger jag besviket. ”Det är från soc.”
Evelina slutar kacklar och kommer ut i hallen, ser på mig.
”Är du rädd?”
”Nej, jag vet vad det är.”
”Får jag läsa?”
Jag kastar över kuvertet till henne och medan hon läser anteckningarna från
mitt möte med Isabell tar jag en iskall dusch för att hantera min ångest.
Jag vill inte se Evelinas reaktion när hon läser, så jag tar lång tid på mig.
Det finns mycket jag inte berättat för henne.
Men till slut har jag målat mig, blåst håret, dragit på mig kläder och borstat
tänderna fyra gånger. Det finns inget mer att göra för att fördröja det hela,
så jag går ut i köket.
Hon sitter där med papperna i hand, men hennes ögon är oseende.
Hon gråter, stora tårar rullar ner för hennes kinder.
”Jag visste inte”, hulkar hon. ”Visste inte att du haft det så jävligt.”
Jag rycker på axlarna, svarar med att antyda att det kanske inte är nåt man
skryter med.
”Nej, det fattar ju jag också. Men hur många jävla år har du hållit allt det
här för dig själv? Hur har du stått ut? Själv skulle jag hängt mig i första
bästa gardin, seriöst. Jag visste att du var stark i själen, men inte fan
visste jag att du var på snudd omänsklig. Hur står du ut med mänskligheten när
alla parter har svikit dig så?”
Många frågor och inga svar. Jag vet inte hur jag stått ut. Har jag ens gjort
det?
Kära dagbok! 14/2-93
Jag heter Annika och jag är elva år gammal. Jag har inga syskon, för min mamma
är alkis. Det säger barnen i skolan till mig.
”Jävla äckliga alkisbarn!”, skriker dom.
Men dom fattar ingenting.
Min pappa rånade en affär när jag var fem år gammal. I fängelset hängde han
sig, så jag har ingen pappa heller.
Bara en mamma, som heter Angela, och är alkis.
Idag är det alla hjärtans dag. Jag fick en spark på benet av mamma.
”Här har du, otacksamma djävulsavkomma!”, skrek hon. ”Glad alla hjärtans dag!”
Och du, fina dagbok, du är min present till mig själv. Du är röd med svarta
prickar.
Jag snodde dig på Konsum, men det får du inte säga till någon!
Jag har ont i magen, dagbok. Det har jag alltid. Ibland för att jag är lite
orolig och ledsen, ibland för att mamma slagit mig där.
Jag förstår inte varför hon slår mig, riktigt. Kanske är det någon mammagrej
som jag inte ska förstå.
Fast vad jag vet är det ingen av mina vänner som har en mamma som slåss. Och
alla mina vänner har pappor. Och småsyskon. Och ingen av dom behöver stå ut med
manliga bekanta till deras mammor som vill leka.
Kanske har jag otur, dagbok? Mamma sa att jag föddes på en fredag.
Det var den 13/1 1982. Jag vet inte varför hon sa så.
Kanske för att hon inte gillar mig och tycker att jag är ett otursbarn.
Kanske för att jag har otur hela tiden?
Jag återkommer, dagboken! Jag ska nog kalla dig för Prickis. Det passar fint.
Hejdå prickis! Många kramar från Annika.
Elva år gammal lägger jag undan den svartröda dagboken under madrassen,
tillsammans med tidningsurklippet och lite andra småsaker jag samlat på mig
under året.
Ett sylvasst, lite blodfläckat rakblad till exempel. Jag hittade det på
köksbordet, bredvid ettplåtetui och en påse knark. Jag snodde det, det gjorde
jag.
Gömde det under madrassen länge, länge innan jag vågade ta fram det och titta
på det.
Det var naturligtvis inte blodfläckat då.
”Ska vi umgås, du och jag?”, frågar jag och synar det vassa bladet.
Det blänker inbjudande, viskar "använd mig" på sitt alldeles egna
sätt. Jag hyschar på det och ser mig omkring.
”Akta så inte mamma hör dig”, viskar jag. ”Hon kan vara hemskt vresig på
kvällarna.”
Jag stoppar ner det rakbladet i trosorna och smyger ut genom dörren.
Dörren in till mamma är stängd, och jag
hör skrik därifrån.
Bara det inte är någon av hennes manliga bekanta!
På lätta fötter rusar jag över till badrummet, slänger igen dörren och låser om
mig. Plockar upp rakbladet i trosorna och stoppar ner lite papper för att suga
upp blodet som pulserar ut genom att sår som råkat komma till under min
språngmarsch från sovrummet till badrummet.
”Nu är vi ensamma, du och jag”, säger jag ömt till bladet och lägger det på
toastolen. Drar av mig byxorna, lägger dom i ett hörn. Rullar ut en halv rulle
toapapper på golvet i ett fint sicksack-mönster och slår mig ner i mitten av
allt. Rycker åt mig rakbladet och viskar lugnande till det.
Skär sedan sju lagom djupa snitt i låret, njuter av den intensiva smärtan.
Studerar blodet som rinner ner för benet på mig, droppar ner på pappret jag
lagt ut.
Gör sedan samma sak i andra låret, och när jag gjort det torkar jag upp på
golvet och fyller badkaret med vatten. När det är tillräckligt högt glider jag
ner i det, utan att ta av mig kläderna. Sjunker ner under vattnet med huvudet
och håller andan tills mina lungor nästan sprängs. Känslan är så berusande att
jag börjar skratta, under vattnet, och det forsar in i mina lungor. Jag sätter
mig förskräckt upp, hostar som om jag svalt ett helt hav. Vattnet runt omkring
mig är ljust rödfärgat av blod, och jag drar ur proppen. Kliver upp ur badet,
drar på mig byxorna och smyger tillbaka till mitt rum. Lägger tillbaka
rakbladet under madrassen, och ett löfte hänger i luften.
”Oroa dig inte, jag ska inte glömma dig. Du kommer snart till användning igen!”
”Jag stod inte ut”, erkänner jag för Evelina. ”Jag var
tolv år när jag svalde ner 54 av mammas Imovane och la mig i badet. Väntade på
att jag skulle svimma, sjunka ner under vattnet och sluta existera. Nog för att
jag svimmade, men jag vaknade också. En av mammas så kallade bekanta hittade
mig när han skulle kissa. Han var inte man nog att hålla sig borta från morsan,
men att låta en tolvåring dö, det stod han inte ut med. Jag låg på akuten när
jag vaknade till liv igen. En slang var satt i nästan varenda möjlig öppning på
min kropp. I näsan, halsen, armen..jag vet inte ens vad allt var bra för. Vad
jag däremot vet är att morsan inte var där när jag vaknade, och att det inte
ens var hon som kört dit mig. Det var Adam, mammas bekanta, som hade tagit på
sig det stora ansvaret. Jovisst, det var så han sa. Han skröt om det, kände sig
väl duktig. Enda goda gärningen i hans liv kan jag gissa.”
”Vad hände sen?”, frågar Evelina.
”Jag låg inne på sluten avdelning i två veckor, men eftersom jag vägrade tala
om någonting var dom tvungna att skriva ut mig. Och på den vägen är det.”
”Herregud..älskling.”
Jag står fortfarande kvar på samma plats som jag ställde mig på när jag kom ut
från duschen. Evelina reser sig och går fram till mig, lägger armarna om mig
och borrar in ansiktet i min hals.
Jag hör hur hon drar ett djupt andetag, och det kittlas när hon andas ut igen.
”Jag är så glad att du lever, Lora. Jag vill inte leva utan dig. Jag älskar dig
mer än allt annat!”
”Du vet att jag känner detsamma, eller hur?”
”Ja, jag litar på dig.”
Vi står kvar sådär, tätt intill varandra, Evelina med ansiktet mot min hals.
Jag gråter stilla över allting, tårarna droppar ner i Evelinas cocosdoftande
hårsvall.
”Nej, här kan vi inte stå och grina! utbrister Evelina efter en stund. Vem vill
ha en riktigt stark grogg? Det vill jag iallafall.
”Jag skulle kunna gå över lik för en just nu, så jag är på. Blandar du?”
”Absolut.”
Medan hon blandar upp groggar till oss sätter jag mig och röker. Evelina kommer
med groggarna, som hon ställer ner på bordet.
Plötsligt kommer jag att tänka på katten jag hade när jag var åtta.
”Evelina, vad tror du om att skaffa katt?”
”Katter är slynor”, fnissar hon. ”Riktiga divor. Så varför inte? Men det är så
dyrt..”
”Inte om vi åker till nåt härbärge och tar hand om en hemlös katt, eller?”
Evelina rycker på axlarna.
”Inte vet jag”, säger hon. ”Men det är värt att kolla, tycker jag.”
Och det var så vi fick en ny familjemedlem i Evelinas tvåa. Nisse, eller
Skrotnisse, som vi valde att kalla katten, flyttade direkt in under matbordet.
Hur vi än lockade vägrade han komma ut därifrån.
Jaha, sa vi då. Bo du under bordet då.
Så vi flyttade hans matskål och vattenskål dit, och så la vi ut en filt
därunder.
”Sov så gott, Skrotnisse”, och så släckte vi i köket.
”Tänk, vi har en bebis du och jag, Lora.”
”En bebis som heter Nisse.”
”Skrotnisse, faktiskt.”
Två sammanflätande kroppar och ett dovt fnissande i mörkret.
Det är dimmigt, och regnet strilar ner för
fönstret. Jag sitter vid köksbordet, läser igenom dagens Aftonbladet.
Kastar en blick på klockan, fem i tre.
Hör ett ljud utanför fönstret och fokuserar, försöker urskilja något i dimman.
En figur närmar sig, lång och gänglig. När denne kommer närmre urskiljer jag en
hatt, en rock och ett vänligt skratt.
”Pappa?”
”Lilla älskling! Ja, det är jag!”
”Men..det här är åttonde våningen! Du kan inte vara här, du SKA inte vara här.
Du är död!”
”Jag vet det”, ler han. ”Och jag är ledsen för det. Jag ville aldrig lämna dig,
det förstår du väl?”
”Jo, men..”
”Schh, lyssna på mig. Jag är här av en anledning. För det första vill jag att
du ska veta att jag alltid är med dig och mamma, i tankarna.
Ja, faktiskt, tillochmed hos Angela.
För det andra, och nu kommer du säkert skrika åt mig och tycka att jag är dum i
huvudet, men jag måste säga det innan det går riktigt illa.
Ta hand om din mamma. Det går utför för henne, hon tar livet av sig själv.
”Så har det väl alltid varit?”, fräser jag. ”Kom du för att säga det? Berätta
sånt jag redan vet?”
”Men det är värre nu, än det någonsin varit. Hon är inte oskyldig din mamma,
jag vet också det. Men hon behöver dig och..”
”Till vadå?”, och nu skriker jag. ”Till att slå och sparka på, va!”
Han ser medlidsamt på mig, lägger en varm hand på axel.
”Jag förstår att det gör ont, Annika. Men du är allt hon har, den ende som kan
slå lite vett i skallen på henne. Jag vet att du inte kan göra det här själv,
att du behöver hjälp. Det finns fina kliniker, Annika. Dom är kända för att
hjälpa. Kontakta dom.”
”Men pappa, du..det är inget litet du ber mig om! Hon har inte hört av sig sen
hon kastade ut mig, inte hört efter om jag lever, och så ska jag klampa
tillbaks till skiten, försöka hjälpa henne! Det förstår du väl att det inte
komm..”
”Var stark, Annika.”, avbryter han mig.”Var stark! Och sist av allt så ska du
veta att jag är stolt över dig. Riktigt stolt, min hjärteskatt.”
”Pappa! Gå inte!”
Men han försvinner tillbaks in i dimman.
”Lora, vakna för i helvete!”
Mitt medvetande flyter sakta upp mot ytan och jag slår upp ögonen. Evelina
sitter lutad över mig, hon ruskar om mig.
”Va?”, frågar jag förvirrat.
”Du..du drömde så..och du bara liksom..skrek, rätt ut.”
Hon ser skärrad ut, och jag avlägsnar försiktigt hennes händer från mina axlar.
Hon rycker dom till sig och lägger dom i knät.
”Jag är okej, ser du”, försöker jag övertyga henne.
”Men du har hållit på såhär i flera nätter nu. Har inte legat still en sekund,
gnytt i sömnen. Men inatt var det värst. Du har skrikit och gråtit och jag tror
till och med du har..ja..kissat ner dig..”
Hon säger det sista snabbt, som om hon är rädd för min reaktion. Med all rätta.
Jag känner en enorm skamkänsla, skojar hon med mig? Helvete vad vidrigt!
”Men du får inte tro att jag tycker det är äckligt eller har något emot dig för
det!”, lägger hon fort till.
”Det borde du göra”, viskar jag och det bränner i ögonen.
”Hur jävla äcklig och vidrig får man vara? Det är barn och gamlingar som kissar
på sig, inte friska sextonåringar.”
”Lägg av! Jag tror det beror på att du är så jävla stressad för allt. Tror du
inte det?”
Jag rycker på axlarna, svarar inte, är rädd för att brista ut i högljudd gråt.
”Hey hey, gumman! Det är inget konstigt det här! Du har mycket att tänka på,
allting är emot dig. Inte konstigt att kroppen protesterar!”
Jag skakar på huvudet, ställer mig upp och börjar dra ur lakanen ur sängen, lägger
på nya och tar därefter en dusch.
Jag står där länge, länge och låter det varma vattnet rinna ner över mitt
ansikte.
Inte ett ljud hörs utöver brusandet från vattenstrålen.
Jag hoppar livrädd till när jag känner Evelina göra mig sällskap, ställa sig
bakom mig och trycka läpparna mot min nacke.
Hon lägger armarna om mig bakifrån, smeker mig över magen med fingrarna.
Jag ryser, känner armhåret resa sig, trots att temperaturen på vattnet är över
38 grader.
”Du är min regnbåge”, viskar hon, fortfarande med läpparna tryckt mot min
nacke.
Just precis då, i detta nu, känner jag en enorm närhet till henne. Mycket
starkare än jag någonsin gjort.
”Vad drömde du om, egentligen?”
”Min pappa.”
Jag trycker sakta fingret mot dörrklockan, står otåligt och trampar på
trappen.
Inte ett ljud hörs inifrån lägenheten,
och jag ringer på en gång till.
Äntligen ett livstecken, något ramlar till golvet där inne.
Hasande steg, jag känner igen dom så väl.
”Va ere' om?”, frågar mamma vresigt genom dörren.
”Mamma? Det..det är jag, Annika.”
”Gå härifrån, nu på en gång. Jag vill inte ha med dig att göra.”
”Snälla, släpp in mig. Vi måste prata!”
Hon slår upp dörren på glänt, men säkerhetskedjan tar emot.
Hennes magra, hökliknande ansikte ser på mig igenom den femton centimeter breda
springan.
”Förstår du inte ren svenska?”, frågar hon snäsigt. ”Stick nu!”
”Jag förstår mycket väl vad du säger, tyvärr. Jag väljer att inte lyda, bara.”
Det blixtrar till i hennes ögon och jag backar en bit, inser att jag faktiskt
verkligen är rädd för henne.
”Vad vill du då? Du får två minuter.”
”Kan du inte bara släppa in mig? Det är viktigt.”
Hon slänger igen dörren och hakar av kedjan, slår upp den och flyttar sig åt
sidan.
Inte för att det behövs, hon är smal som en sticka och tröjan i XS hänger som
ett helt tält över hennes beniga axlar. Jag kliver in i hallen och drar av mig
kängorna.
”Vi sätter oss i köket”, säger hon och gör en uppgiven gest med handen.
Det gör ont i mig att se henne så sårbar.
Jag är arg på henne, det är jag, men just nu vill jag bara krama henne och
berätta för henne att jag är här för att hjälpa henne, att allt kommer bli
okej.
”Okej mamma, lyssna nu bara på mig, kan du göra det? Utan att skrika på mig
eller så?”
Hon nickar, nästan omärkligt. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig
mentalt.
”Det krävdes mycket mod för mig att komma hit idag”, börjar jag. ”Jag kom hit
för att prata om nuet, om situationen du lever i. Jag är uppriktigt orolig för
dig. Jag skulle vilja..tror du att du skulle kunna..jag menar, har du någonsin
tänkt tanken att söka hjälp?”
Hon suckar, djupt, upprepade gånger. Jag vet inte vad jag förväntade mig
riktigt.
Ett svar? Att hon skulle gå med på det?
Ett "sjääälvklart Annika, klart jag går med på allt!"?
Inte ens jag är väl så naiv, eller?
”Vad har du med det att göra?”, frågar mamma släpigt. ”Du är väl nöjd så länge
du slipper mig, eller hur, Annika?”
Mina kinder bränner, jag vill inte erkänna att jag mått bättre än någonsin
förut tillsammans med Skrotnisse och Evelina i hennes lägenhet.
”Visst är det så? Och jag förstår jag dig. Jag har varit förskräcklig.”
”Att säga emot dig vore att ljuga”, svarar jag ärligt. ”Men jag har aldrig
hatat dig, mamma. Aldrig.”
Till min förvåning, och framförallt förskräckelse, börjar mammas axlar att
skaka. Hon slår händerna för ansiktet, snyftar högljutt.
”Allt med dig har alltid tagit fram mina sårbara sidor, Annika. Jag har aldrig
stått ut med det. Jag har alltid varit så stark förstår du. Men så föddes du,
67 cm lång och 3056 gram tung. Du hade din pappas svarta hår redan då.”
Hon avbryter sig för att torka av sig mot tröjärmen, och för att hämta andan.
”Men jag stod aldrig ut med känslan du gav mig. Så himla..svag. ´Tänk om det
händer Annika något´ var det ena dagen, och nästa dag var det nåt i stil med
´Tänk om Annika blir sjuk!´ och det tog musten ur mig. Så jag gjorde mig själv
till den okänsliga människa jag är idag, jag gjorde det för att klara mig. Det
var nog aldrig meningen att jag skulle ha barn, men din pappa ville så gärna.
Jag kunde liksom aldrig förlåta honom för det heller.”
Jag sitter tyst och kall mittemot henne, förstår att samtalet är slut där.
Försöker finna dom rätta orden, samtidigt som jag kämpar mot tårarna och den
svidande besvikelsen.
”Om det är som du säger, om det verkligen är så att jag tar fram dina sårbara
sidor, skulle inte jag då kunna vädja till dom? Be dig att söka hjälp?”
Min röst darrar kraftigt, men jag får iallafall fram meningen.
”Jag vet inte, Annika. Jag vet verkligen inte. Kanske.”
Alltid något, tänker jag dystert.
”Men jag lovar inget!”, förtydligar hon. ”Och nu vill jag att du ska gå.”
Jag nickar, vet att det är bäst om jag avlägsnar mig.
Är medveten om att vårt samtal trots allt lett till någonting, även om det är
ett kanske.
”Ta hand om dig mamma”, säger jag och klappar henne flyktigt på armen. ”Och för
din egen skull, sök hjälp.”
Och så försvinner jag ut i snön, men jag känner hennes blickar i ryggen. Vet
att hon stirrar på mig genom fönstret, och ett litet, mycket litet leende leker
på mina läppar.
”Gjorde jag rätt, pappa?”
”Nu är det upp till din mor, Annika. Du har gjort
ditt. Rå nu om dig själv, var tapper.”
Jag ser upp, och där är han igen, min pappa. Fast i en yngre, lyckligare
version.
”Vad ska du själv göra nu då?”, undrar jag.
”Jag ska gå vidare”, svarar han enkelt. ”Jag har också gjort mitt.”
”Får jag fråga en sak?”
”Självklart, prinsessan. Vadsomhelst. Men jag lovar inte att svara.”
”Varför hängde du dig? Varför lämnade du mig ensam?”
”Det var två saker, Annika. Men jag ska svara ändå. Jag kände inte att jag
gjorde någon nytta längre, att jag hade något att leva för. Jag var ganska ung,
och dum. Mer dum än ung, kan jag försäkra. Det växer inte alltid bort med åren,
som vissa verkar tro.”
Han säger det lättsamt och skrattar. Den yngre versionens skratt porlar som ett
vattendrags lugnande brusande genom mig.
”Och du undrar varför jag lämnade dig ensam”, fortsätter han. ”Men gjorde jag
verkligen det?”
Jag tänker efter, kommer fram till att nej, det gjorde han inte.
”Kroppsligt gjorde du det, pappa. Men nej, du är ju här nu. Så jag antar att
jag aldrig varit helt ensam.”
”Mycket riktigt. Det gläder mig att du förstår vad jag försöker säga. Helt
ensam kommer du aldrig att bli.”
”Kommer vi någonsin att ses såhär igen?”
”Nej, aldrig mer på det här sättet. Men en dag möts vi igen, ungen min. Det
lovar jag dig.”
”Är det lyckligt där du är?”
”Gränslöst, svarar han. Som dagen då du föddes.”
Jag blir varm i kroppen, det känns tryggt och fint att han säger så.
”Glöm inte bort att jag älskar dig, Annika.”
Han placerar en mjuk kyss på min panna och försvinner sedan ljudlöst.
När jag vaknar känner jag mig så lugn och fridfull att det borde vara
kriminellt. Det är fortfarande mörkt ute, klockan visar bara kvar i fem.
Jag försöker somna om, men det spritter i hela kroppen och pirrar i benen. För
att vara ärlig ger jag upp mitt försök innan fem till och med.
Drar på mig en alldeles för stor tjocktröja som går mig till knäna och
bestämmer mig för att ta en promenad. Jag skriver ner ett meddelande till
Evelina på en servett och stoppar ner fem tjugor i behån.
Ute blåser det milt, inte ens vinternatten stör mig. På lätta ben tar jag mig
fram, ner mot city, känner plötsligt ett starkt sug efter kaffe.
Kaffe! Jag som inte ens dricker kaffe..
Det är bara någon tråkig bensinmack och McDonalds som är öppet vid den här
tiden, så jag slinker in på donken.
Beställer en kaffe och en toast, lämnar fram två tjugolappar, slår mig ner vid
en fönsterplats. Stället är tomt, bortsett från en hemlös kvinna och hennes
hund. Jag vet att hon inte kommer att få sitta kvar en längre stund, eftersom
hon inte beställer något.
Usch, stackarna. Utkörda i snön mitt i vintern. Känns som om jag måste göra
något.
”Får jag bjuda på en kaffe?”, frågar jag henne och sätter mig på platsen
mittemot.
”Jag dricker inte kaffe”, svarar hon bistert.
”Vilket sammanträffande”, fnissar jag. ”Inte jag heller! Men se på mig, med en
kaffemugg i handen. Kan du tänka dig, va?”
Hon ser upp, granskar mig misstänksamt. Jag ser vänligt tillbaks, väntar på att
hon ska säga något.
”Jag kan väl tänka mig en kaffe, kanske, trots allt..det var några år sedan jag
hade råd med en kopp, måste jag erkänna.”
”En kaffe till”, säger jag till mannen i kassan.
”Ska du bjuda fru Jacobsson? frågar han.
”Hm..ja? Är det nåt problem?”
”Inte alls, inte alls. Jag är förvånad. Hon är lite egen av sig, brukar inte
prata med folk. Vi har inte hjärta att köra ut henne härifrån heller. Hon är
alltid här från det att vi öppnar tills vi stänger. Varje dag, nästan. Jag vet
inte när hon äter eller dricker eller gör sina behov. Visserligen går hon ut
för att rasta hunden ibland men..”
Han vänder sig bort och häller upp ännu en kopp rykande hett kaffe.
”Jag bjuder på den”, säger han och skjuter koppen mot mig.
”Tack så hemskt mycket, det var snällt av dig, verkligen.”
”Man gör sitt bästa för sig själv och sina medmänniskor, eller hur?”
”Sant, så sant.”
När jag druckit upp mitt kaffe går jag ner i hamnen och sätter mig, kedjeröker
ett paket Lucky strike och lyssnar på Ebba Grön med min bärbara cd-spelare.
Mobilen i fickan vibrerar och jag tar upp den för att svara.
”Hallelujah, andra sidan här.”
”Vart är du? Jag vaknade och skulle gå och kissa och så låg du inte bredvid
mig. Jag blev faktiskt rädd. Tom säng, tom lägenhet..”
”Såg du inte lappen?”
”Nope, har du lämnat en lapp?”
”Nej, du skulle se en osynlig lapp jag inte har lämnat. Ja, vad tror du?”
”Du vet att jag oftast inte lämnar sängen innan elva på helgerna. Så länge du
inte klistrar fast en lapp i pannan på mig så är det ingen större risk att jag
hittar den.”
”Du är omöjlig, vet du det?”
”Oh ja, du brukar säga det.”
Hon säger det inte elakt, utan med skratt i rösten. Det är det bästa med
Evelina, hon blir liksom aldrig arg för småsaker.
”Jag kommer hem om en liten stund, okej?”
”OKej. Hejdå älskling, puss puss.”
”Puss, älskar dig.”
Klockan på mobilen visar att det börjar närma sig frukost. Jag återvänder till
city och smiter in på närmsta salladsbar. Köper två mackor till frukost och går
vidare.
På vägen går jag förbi en blomsteraffär. Tack vare mannen på McDonalds som bjöd
mig på kaffet har jag en tjuga kvar.
Jag går in och köper två röda rosor till Evelina.
”Till pojkvännen?” frågar kvinnan bakom disken och visar upp ett perfekt leende,
samtidigt som hon snittar blommorna och slår in dom i papper.
”Flickvännen”, rättar jag henne och flinar åt hennes generade min.
”Jaha jag”, säger hon. ”Ja, vad trevligt då, må jag säga.”
På vägen därifrån håller jag på att kissa ner mig av skratt. Dessa inskränkta
människor. Jag tycker så himla synd om dom.
Det är släckt och tyst i lägenheten när jag låser upp dörren och går in, så jag
antar att Evelina har somnat om.
Men när jag kommer in i köket för att sätta blommorna i vatten håller jag på
att få en hjärtattack.
”Fyfan vad du skräms!”
Jag skrattar nervöst, och Evelina hoppar ner från fönstret.
”Åh nej, skrämde jag dig? Ääälskling då!”
Hennes tonfall är annorlunda, och hon närmar sig sakta.
”Till dig”, säger jag och räcker fram rosorna.
”Så sött av dig.”
Hon tar blommorna och lägger dom på diskbänken, kommer närmre. Och ännu närmre.
Och ännu närmre.
”Vad håller du på med?”, frågar jag.
”Åh, ingenting.”
”Det känns som om du ska mörda mig eller nåt, seriöst.”
”Det skulle jag aldrig göra, eller hur?”
Jag fattar verkligen ingenting.
Evelinas beteende är skumt och jag blir nästan, men bara nästan, en aning rädd.
”Jag sa, eller hur!?”
”Eeh..jag antar det..öh?”
Jag känner Evelina, och kan tyda hennes minspel väldigt bra.
Just nu ser jag att hon är på gränsen till gapskratt, och jag slappnar av en
aning.
Det borde jag kanske inte gjort, för sekunden därefter kastar hon sig över mig
och jag faller nästan till golvet. Hinner precis fånga upp henne och stödja mig
mot kylskåpet innan hon börjar kyssa mig djupt.
”Rollspel”, viskar hon i mitt öra innan hon med munnen kysser sig ner för min
hals.
Aha! Rollspel, då fattar jag precis! Eller va?
Jag försöker halvhjärtat berätta för henne att jag köpt mackor, men när hon
skriker att mackorna kan dra åt helvete och knäpper upp min behå förstår jag
precis vad hon menar och vi har sex på köksgolvet medan solen sakta går upp
bakom våra ryggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar