En lillebror med cancer part 1

En tung dimma ligger över landskapet när Nea pulsar fram genom snön i höga stövlar och ett staffli i famnen. Det är så tyst som det någonsin kan vara en tidig morgon mitt i vintern, och tystnaden är nästan skrämmande. Nea blir fruktansvärt lättad när hon hör springande steg bakom sig. En liten vantbeklädd hand smyger sig in i hennes lediga och ett barns frostbitna men mycket oskyldiga ansikte ser upp på henne. Ögonen på barnet är nästan svarta, men det axellånga håret under mössan är så ljust att det är på snudd till vitt. Nea ser kärleksfullt ner på barnet, som råkar vara hennes bror, David.

”Du tror inte att du skulle kunna rita av mig?”, frågar David så tyst att det är knappt hörbart.

”Jag skulle älska att rita av dig, David”, svarar Nea.

Och det är sant. David är bara sju år, men har ändå de vackraste dragen en människa kan ha i Neas ögon. Hans mörkt bruna ögon brukar blixtra till av glädje och hans ljusa hår lockar sig i topparna och faller naturligt ner över axlarna. Hon brukar ligga på kvällarna och dra fingrarna genom det tills han somnar, och det är nästan dagens höjdpunkt, både för henne och David. 

”Skulle du kunna tänka dig att sitta på stenen där borta?”, frågar hon och pekar bort mot en sten uppe på en mindre kulle.

 David nickar och drar av sig mössan. Sedan ångrar han sig och frågar osäker om han skall ha mössan på eller inte. Nea skrattar varmt och rufsar om hans hår.

”Du har så fint hår, David. Så himla fint hår. Men om du fryser kan du behålla mössan på.”

”Jag fryser inte”, viskar David och springer bort mot stenen för att slå sig ner.

Hans hållning där han sitter är så naturlig och vacker för att komma från en sjuåring, och Nea ryser till av välbehag när hon tänker på hur fin den här målningen kommer att kunna bli. David sitter tyst och stilla under timman det tar för Nea att skissa av honom och omgivningen. Sedan vågar inte Nea rita mer i rädsla för att David ska bli kall men inte säga nåt.

”Vi kan väl fortsätta imorgon istället”, säger Nea och drar mössan över Davids huvud innan hon stoppar undan målargrejorna.

David nickar och ställer sig upp för att sträcka på sig.

Dom går hem under tystnad, och det är redan mörkt när dom kommer fram till ytterdörren. David går utan ett ljud in och tar av sig ytterkläderna, för att sedan stappla in på sitt rum och smälla igen dörren. Nea ser chockat efter honom med en bekymrad rynka i pannan. Faktum är att hon varit bekymrad över honom hela dagen. David är vanligtvis ett aktivt och oblygt barn, men hans beteende idag skulle fått vem som helst att tro raka motsatsen. Borta i sina tankar snörar Nea upp sina kängor och går ut i köket för att se om hon och David är ensamma hemma. Och det är dem. precis som vanligt. Hon låter en tung suck lämna hennes bröstkorg, för just idag känns det extra tungt att hennes föräldrar är sådana arbetsnarkomaner. Antagligen kommer dem inte hem fören imorgon bitti, och det betyder att det blir hon som får laga middag och kvällsmat igen.

”Är du hungrig David?”, ropar hon, men hon får inget svar.

Antagligen leker han väl med några av sina många leksaker som deras föräldrar köpt för att på sätt och vis slippa skuldkänslor. Nea fnyser till vid tanken. Hon ska fan i mig ta med honom ut på någonting efter maten så att han slipper sitta hemma med alla skuldfyllda leksaker. Uppfylld av den tanken sätter hon igång med att koka pasta som hon vet att David tycker mycket om. När maten står på bordet går Nea bort mot Davids rum för att säga åt honom att maten är klar. Hans rum ligger nästan längst bort i en lång korridor i det stora huset. Föräldrarna lät ge honom det rummet för att själva få lugn och ro. Ett svagt gnyende hörs inifrån Davids rum när hon kommer närmare. När hon kommer in i rummet ser hon David ligga på sängen med blanka ögon och armarna runt knäna som han dragit upp mot bröstkorgen.

”Men herregud David, hur är det?”, frågar hon och går fram och sätter sig på sängkanten. ”Har du ont någonstans?”

David nickar och hans mörka ögon blänker till av undertryckta tårar.

”Vart gör det ont, gubben?”, frågar hon och lyfter upp honom i famnen. ”Gör det ont i huvudet? I magen?”

”Överallt Nea, det gör så ont. ”

Nea lägger en sval hand på Davids panna och rycker till när hon känner febervärmen brinna under lilla Davids hud. 

”Det ordnar sig David”, viskar hon lugnande. ”Jag ska hämta en febernedsättande och en fuktig trasa. Är det okej om jag öppnar fönstret? Det borde inte vara så varmt här inne.”

David snyftar och nickar i ett, och Nea stryker honom över kinden innan hon går iväg för att hämta grejerna. Typiskt att han ska bli sjuk när hon är ensam hemma med honom. Visst, hon är sjutton år och kan en del om att ta hand om honom nu, men hon har inte svaret på allt. Vad händer om han blir jättesjuk och hon inte vet vad hon ska göra? Hon vill inte ens tänka på det.

När hon kommer tillbaka in till David ger hon honom tabletten och börjar klä av honom kläderna. Han är sjöblöt av svett och Nea har fått lära sig att man ska ha så lite som möjligt på sig när man har feber.

David skakar och gnyr när hon drar av honom tröjan, och ett ljud av smärta lämnar hans läppar.

Han är likblek under tröjan, men en mängd mörklila fläckar sprider ut sig över hans bröstkorg. Hon flämtar till och stryker försiktigt fingrarna över hans revben. När hon kommer i kontakt med de mörka fläckarna snyftar David till och slår 

upp ögonen.

”Det gör så ont, Nea. Du måste hjälpa mig”, viskar han. 

”Jag vet att det gör ont, men du är så stark. Jag vet att du klarar det här.”

Efter en stund sjunker David ihop av utmattning och somnar i hennes famn. Nea baddar hans febervarma kropp med den fuktiga trasan innan hon lägger på honom en tunn filt och går ut i hallen för att ringa sin mamma. Men telefonen är avstängd och Nea låter höra ett ursinnigt skrik av hjälplöshet. 

”Du måste hantera det här på rätt sätt, Nea!”, säger hon till sig själv och knyter beslutsamt nävarna. 

Hon plockar undan i köket och häller ut pastan i vasken innan hon trött och ledsen slår sig ner i soffan för att tänka. Hon har läst om det här, det vet hon. Men hon vågar för allt i världen inte tro på att de mörklila blåmärkena på Davids bröstkorg kommit till på grund av brist på blodplättar. Hon vill inte ens tänka på ordet Leukemi.

Nea vaknar till med ett ryck intrasslad i den röda filten som hon drog över sig kvällen innan när David hade somnat. I ett försök att trassla sig ur ramlar hon ur soffan, fortfarande lika hårt invirad. Hon kastar en förvirrad blick på videoklockan och konstaterar att den är tjugo över sex på morgonen. Huvudet bultar av trötthet och hon undrar först varför hon vaknat. Men sedan hör hon att det är någon som prasslar i köket och rusar dit. Det är Helena Andersen, mamman i familjen, som kommit hem en stund innan hon ska åka iväg igen. 

”God morgon”, säger Nea och slår sig ner vid köksbordet. ”Jag måste prata med dig mamma.”

”Jaså du”, svarar Helena men ser inte ens upp från pappren hon balanserar i ena handen medan hon försöker kasta i sig ett äpple med den andra.

”Det är David”, börjar Nea men blir avbruten.

”Men Nea, du vet att jag inte har tid att lyssna. Jag har det här jätteviktiga fallet med Witherman att ta itu med, och jag har verkligen väldigt bråttom. Kan vi inte ta det en annan dag?”

Nea brusar upp direkt och ser på sin mamma med ögon som blivit svarta av ilska.

”Nej mamma, det kan vi inte! David har sådan fruktansvärd feber och blåmärken över hela kroppen. Jag tror han behöver sjukvård! Jag är rädd för att det är något allvarligt.”

”Inbilla dig inget nu, jag har verkligen inte tid med dumheter. Jag måste verkligen rusa. Här, ta den här.”

Hon sträcker fram en femhundralapp och Nea ser trotsigt på henne.

”Ja men, ta dem då!”, säger Helena stressat. 

”Vad ska jag med dem till?”, frågar Nea irriterat.

”Mat? Köp dig något kul. Inte vet jag! Jag har verkligen inte tid att tjafsa.” 

Helena slänger femhundralappen på bordet och rafsar stressigt ihop sina papper, innan hon, utan att ens kasta en blick på Nea, skyndar sig ut i den mörka morgonen. Nea står i köksfönstret och ser sorgset efter mammans bil när den kör ner för gatan. En fruktansvärd trötthet och sorgsenhet slår över henne och hon slår sig ner på en av köksstolarna igen. Det bränner i ögonvrån och mest av allt har hon bara lust att skrika tills lungorna går i bitar. Men det är någon annan som skriker just då, och den späda rösten tillhör ingen annan än David. Samtidigt som hon förbannar hela världens orättvisa masar hon sig bort i korridoren mot Davids rum för att se efter vad som är fel.

Hon hittar honom i samma tillstånd som kvällen innan, men den här morgonen är hans ögon ännu glansigare och hans annars så vackra ansikte är förvridet av smärta. Bara det får hennes ögon att tåras ännu en gång, men hon behärskar sina känslor.

”Var är mamma?”, viskar David med tårarna rinnandes i strila strömmar ner för kinderna. 

”Åh David”, snyftar Nea till och går fram för att krama om den lilla pojken. 

Vad ska hon säga? Mamma lyssnar inte så hon åkte till jobbet? Just en fin förklaring.

”Såja, tänk inte på det”, säger hon och hatar sig själv för att det är allt hon kan säga.

Hon lägger sig bredvid David i sängen och drar fingrarna genom hans långa, blonda hår. När han lugnat ner sig och slutat andas stötvis lägger hon armen om honom och viskar trygga ord i hans öra. Till slut är han nästan i sovande tillstånd igen, och Nea går iväg för att hämta en Alvedon till innan han somnar helt.

När hon kommer tillbaka sover han redan, men med tanke på hans ryckande sömnsnyftningar, så är det ingen särskilt lugn sömn. Ändå smärtar det nästan i henne när hon försiktigt ruskar om honom, ömsom klappar honom över kinden, för att väcka honom. Han slår förvirrat upp ögonen, och det är något konstigt med hans blick den här kvällen.

”Nea”, viskar han nästan ljudlöst. ”Rummet snurrar. Snälla, gör så att det slutar snurra.”

Och sedan börjar han skrika igen, för full hals, och Nea tar ett krampaktigt tag om den lille pojkens kropp.

”David! Snälla, lugna ner dig! Vad är det som händer? Berätta för mig!”

”Mannen Nea, han säger att jag är sjuk! Snälla, be honom gå.”

Nea ser sig skräckslaget omkring. Naturligtvis är det ingen där, men ändå ryser Nea enda in i benmärgen. 

”Det är ingen där, jag lovar. Lugna ner dig!”

”Han står ju för fan bakom dig!”, vrålar David med den lilla kraft han har och sträcker fram en darrande hand för att peka på en punkt bakom Neas axel.

Nea rycker till och stirrar förvånat på David. Aldrig, i hela sitt sjuåriga liv, har det kommit en svordom från den lilla pojkens oskyldiga läppar. Aldrig förut har han skrikit på det sättet. Hela hans sätt att bete sig tyder på enorm rädsla. 

”Du har feber och yrar David. Ligg kvar här så ska jag ringa akutvårdsupplysningen.”

Hon reser sig upp för att gå, men en liten hand tar ett krampaktigt tag med sina sista krafter om hennes tröja och en viskning så låg att den nästan inte existerar når hennes öron.

”Snälla Nea, lämna mig inte här..”

Hon brister ut i gråt på riktigt, och allt rasar. Hon sjunker ihop i en hög på Davids golv bredvid sängen och snyftar ljudligt. Efter en stund som känns som en hel evighet reser hon sig upp och tar David i famnen.

Telefonen är i hallen, så hon tar med David dit, och väl där slår hon tre siffror som hon aldrig behövt slå i hela sitt liv. David ligger lealös i hennes famn och rösten stakar sig när hon försöker förklara läget för personen på andra sidan. När hon är klar hörs en djup suck i andra änden, och sedan kommer meningen hon både fasat och längtat efter.

”Vi kommer så fort vi kan.”

Timmarna som förflutit är bara en enda dimma, ett töcken utan dess like för Nea. Tankarna flyter antingen omkring som trög smet i Neas hjärna, eller inte alls. Hon blir inte klok på situationen. Bredvid henne står en vitbäddad säng, alldeles tom, och väntar på David. Hon vet inte vart David är just nu, för det allmänna chocktillståndet har försatt henne i något som liknar trans. Läkarens ord ekar i hennes huvud.

”Misstänker Leukemi…Måste ta ett blodprov…Vänta här, vi är snart tillbaka med din lillebror.”

Hon blir faktiskt inte klok på någonting alls just nu. Men ett annalkande ljud får henne att vakna upp ur sitt tillstånd och stirra förväntansfullt mot dörren. Den öppnas, och en sjuksköterska rullar in lilla David. 

”En doktor kommer förbi om en stund när proverna kommit”, säger sköterskan och ställer Davids säng bredvid den vitbäddade vid Neas stol. Du kanske ska försöka sova litet innan. Du ser helt färdig ut.

Nea ger henne en blick som är omöjlig att tyda, men reser sig ändå upp och puttar den tomma sängen närmare Davids innan hon drar av sig kläderna och kryper ner under det vita täcket.

Innan hon somnar kontrollerar hon att David verkligen sover, och hon förstår att läkaren gett honom lugnande. Hon tar hans hand i sin och lägger sedan huvudet på kudden, för att sedan somna tvärt.

En kall hand ruskar om hennes axel och hon rycker till och vaknar. Halvt vid liv, halvt sovande sätter hon sig upp i sängen och gör sitt bästa för att få upp de tunga ögonlocken. Framför henne står en barsk man med mustasch och läkarrock. 

”Bengt Olofsson, läkare här på avdelningen”, säger han och sträcker fram en hand för att hälsa på henne. 

Hon ger honom en trött blick men besvarar inte hans hälsning. En aning förvånad drar han tillbaka handen och rättar till rocken.

”Har svaren på proverna kommit ännu?”, frågar Nea.

”Ja, och vi har försökt ringa dina föräldrar, men dom svarar inte. Det är egentligen inte rätt att du får ta del av den här informationen först, men eftersom ingen annan anhörig är här, så kommer jag berätta det ändå. Kanske bör du sätta dig ner.”

Nea stirrar kritiskt på doktorn och suckar. Är han blind? Hon sitter redan så mycket som det går.

”Då så”, säger Bengt och ser sig omkring med flackande blick. Nea ser att han hellre skulle vilja göra det här någon annan gång, och absolut inte med henne. 

”Ja?”, säger hon frågande.

”Er bror har Cancer, fröken Andersen. Leukemi.” 

Det känns som om hela världen slutar att andas, och som om hjärtat slutar pulsera i bröstkorgen. Hon anade det, men inte visste hon att det skulle göra så ont att få beskedet. Hon fäster blicken på sin bror, som fridfullt ligger och andas lugnt i sängen bredvid henne. Hans blonda hår ligger utsläppt på kudden, och Nea kan inte undvika att tänka att han ser ut som en ängel där han ligger. Men han är alldeles blek, och det förstör nästan illusionen av en ängel. Nea vill inte att det ska vara hennes lillebror som ligger där. Nea vill att hon och David ska åka hem, att David ska skratta och prata på som vanligt. Be henne göra klart porträttet av honom, reta henne till vanvett. Men David bara ligger där. Han varken skrattar eller gråter, och det känns nästan som om han redan har dött.

”Vet du vad sjukdomen går ut på?”, frågar Bengt och avbryter hennes tankegång.

Nea vet litet om den, men inte så mycket. Ett skolarbete är inte mycket att komma med. Hon skakar på huvudet.

”När en frisk cell blir gammal och dör, ersätts den strax med en ny precis likadan cell som utför samma viktiga arbete. I kroppen bildas ständigt nya celler. Det sker genom att cellerna delar sig. Men de delar sig bara så att det blir exakt så många nya celler som behövs. En frisk cell ”vet” alltså precis när den ska dela sig, när den ska stoppa delningen och när den ska dö. Så styrs t ex läkningen av ett sår. När såret är färdigläkt slutar cellerna att dela på sig. Cancer innebär att denna perfekta balans rubbas. En tidigare frisk cell börjar uppföra sig fel. Den vet inte när det är dags att stoppa delningen eller när det är dags att dö. Den fortsätter att dela sig ohämmat och de nya cellerna – cancercellerna – sköter inte sina uppgifter som de ska. Fler och fler cancerceller bildas och efter en tid har de blivit till en liten klump av celler. Denna klump kallas för tumör. Alla cancerceller kan inte bilda en avgränsad klump. Det gäller framför allt när sjukdomen startar i benmärgen. Då ger cancern i stället ofta upphov till en leukemi, dvs. att cancercellerna finns i stor mängd i blodet. ”

Nea nickar. Informationen är kanske lite övermäktig för henne, men hon lyssnar ändå spänt.

”Vi vet ännu inte vilken sorts Leukemi David har, så för att fastställa detta krävs även ett benmärgsprov. Det är ett smärtsamt prov, men din bror kommer att få lokalbedövning. Sedan kommer vi sticka in en nål i bäckenbenet och suga ut lite benmärgsvätska som kommer att undersökas med mikroskop. Men jag ska låta er vila en stund, och när David vaknar upp kanske du kan prata med honom. Jag kommer förbi igen om några timmar. Jag ska försöka få tag i dina föräldrar en gång till.”

Och med de orden vänder han på klacken och går. Nea förbannar ryggtavlan hon ser försvinna ut genom dörren, men egentligen vet hon att det inte är läkarens fel. Men det är så svårt att inte hata någon som kommer med ett sådant besked.

Neas ögonlock väger ton och hon orkar inte längre hålla dem öppna. Det tar knappt en halv minut från det att hon stänger ögonen tills hon somnar igen, helt slut efter allt. Men det blir ingen lugn sömn, för den kantas av mardrömmar.

Nea springer genom en lång korridor som aldrig tar slut, och läkaren Bengts röst ekar i väggarna.

”Din bror kommer dö, du vet det va?! Spring du bara, men det finns inget du kan göra.”

Korridoren får plötsligt ett abrupt slut när ett stup uppenbarar sig framför hennes ögon. Hon kastar sig på marken för att bromsa in och undviker med 2 centimeter att falla rakt ner i tomma intet.

Ett skrik lämnar hennes strupe där hon ligger och skakar av rädsla, och adrenalinet pumpar omkring i kroppen utan nåd. Två små, bleka händer klamrar sig stenhårt fast på kanten av stupet, och Nea kryper försiktigt fram för att se vem det är som kämpar för sitt liv vid stupets slut. Två svarta ögon ser upp på henne, och de glittrar av rädsla. 

”David!”, skriker hon och sträcker fram båda händerna för att dra upp det lilla, svaga barnet.

”Jag har cancer, Nea! Det finns inget du kan göra.” 

”Jo! Jag ska rädda dig, fattar du inte det?”, skriker hon panikslaget och slår händerna om de bleka armarna. Hon drar och drar, men David glider bara längre och längre ner över kanten.

”Jag faller”, viskar han. ”Lämna mig inte nu.”

”Jag lämnar dig inte!”

Med de orden glider armarna ur hennes grepp och David faller.

Nea vaknar skrikandes och med tårarna rinnandes ner för kinderna. Sängkläderna är ihopsamlade i en hög i fotändan av sängen och hennes nattlinne är fastklibbat på ryggen av svett. Förvirrad och skräckslagen ser hon sig omkring, men allt är som det ska vara. David ligger bredvid och sover, och trots att han vrider och vänder på sig en del verkar han sova ganska lugnt fortfarande. Lättad slänger hon fötterna över sängkanten och går fram till fönstret för att sträcka på sig. Utsikten är ganska deprimerande konstaterar Nea samtidigt som dörren öppnas bakom henne. Hon vänder sig hastigt om och möter en sköterskas blick.

”Sovit gott?”, frågar sköterskan vänligt.

”Inte direkt”, svarar Nea nedslaget.

”Emilia Johansson”, säger sköterskan och sträcker fram handen. ”Det är jag som kommer komma hit ibland för att kolla till din bror. Jag tänkte bara hälsa och kolla hans värden. Temperaturen och så.”

Nea nickar stumt. Jaha…ännu en sköterska.

”Och just det, din mamma är på väg. Hon ringde nyss. Hon lät förvånansvärt lugn, måste jag säga.”

Sköterskan låter skeptisk, och Nea förstår henne. Det här är inte en del av mammas värld, och det är ju Nea van vid. Men det är naturligtvis inte Emilia. 

”Hon kan vara sån ibland”, säger Nea och stirrar ut genom fönstret.

Sköterskan hummar och nickar till svars, och koncentrerar sig sedan på David.

”Han har fortfarande hög feber”, säger hon. ”Men det är lite bättre än när ni kom in. Det var bra att ni kom in så snabbt, måste jag säga. Din mamma måste vara stolt över dig? Jag menar, att du är sjutton och tar hand om din bror så bra.”

Nea fnyser och kan inte tänka sig det, men hon ler svagt och håller med för syns skull.

”Hursomhelst, när din mamma är här kommer Bengt komma förbi för att prata med henne. Åh, det är inte lätt för en förälder att ta emot beskedet om att ett av deras barn har Leukemi. Herregud. Men i alla fall, och sedan kommer de att ta med David för benmärgsprovet. Då kanske din mamma kan stanna här, så att du får åka hem och duscha och vila upp dig.”

Sköterskan ler ännu en gång, och Nea känner ilskan skölja över henne. Denna människa känner inte hennes mamma, det är då ett som är säkert.

Dörren slås upp ännu en gång, och in kommer Helena Andersen med en nystruken dress och håret uppsatt i en stilig knut. Hon ser inte det minsta orolig ut, och Nea hatar henne för det.

”Emilia Johansson”, hälsar sköterskan igen och tar Helena i hand.

”Helena Andersen”, svarar hon och man hör på rösten att hon är stressad och känner att hon egentligen bör vara någon annanstans. ”Vad gäller det?”

”Doktorn kommer förbi snart, så du får ta det med honom.”

”Kan du be honom skynda sig? Jag har ett viktigt ärende att ta hand om.”

Vid det här laget lyser det nästan av avsky i den unga sköterskans ögon. Nea känner helt och fullt med henne. Hennes mamma är helt makalös!

Sköterskan säger adjö, och några få minuter senare stiger den barske doktorn in genom dörren. Han hälsar också på Helena och ber henne sedan att sätta sig ned. Han förklarar samma sak för henne som han gjorde för Nea, och Helena ser allvarligt uttråkad ut.

”Lyssnar du verkligen ordentligt, Helena?”, frågar läkaren och ser undrande ut. 

”O ja”, svarar hennes mamma silkeslent. ”Jag hör precis vad ni säger. Jag går med på allt som behövs göras med min son, men nu måste jag kila! Jag har en klient att ta hand om.”

Läkaren gapar, Nea skäms. Hennes mamma är värre än hon någonsin kunnat tro.

Helena skakar hand med den förvånade läkaren och kommer sedan fram till Nea.

”Du tar hand om din bror, visst? Du vet hur viktigt jobbet är för mig! Utan det står vi utan pengar, Nea. Och det kan du ju tänka dig hur det blir. Ingen ordning på något! Här, ta lite pengar. Köp dig något att äta! Du ser lite blek ut.”

Hon stoppar trehundra kronor i Neas hand och ger henne en hastig kram innan hon kilar ut genom dörren.

Nea kan höra hennes klapprande klackar långt efter det att hon har gått därifrån.

”Jaha, så det där var din mamma?”, frågar Bengt chockat.

”Ja, jag är rädd för det”, svarar Nea och fäster blicken på en fläck i taket. Vill inte se Bengt i ögonen. Skäms så för sin mamma.

”Du verkar inte…ha det så lätt”, försöker Bengt och lägger en hand på Neas axel. ”Du vet, det finns kuratorer här på sjukhuset. Du kan få prata med en om du vill?”

”Nej…nej, det är okej. Jag behöver ingen kurator. ”

Bengt nickar och trycker hennes axel. 

”Det kommer ordna sig ska du se, det blir bra. För att helt och hållet byta ämne, jag måste ta med mig din bror nu. Benmärgsprovet är ganska brådskande.”

Hon nickar och går fram till David. Han ligger så tyst och blek i sin säng att det gör ont i Nea. Nea stryker honom över håret och kysser honom på pannan innan hon drar sig undan och ser hur Bengt tar honom längre och längre bort från henne.