Dansar dina hjärnspöken, älskling? part 1

Ett nätverk av trådar
pulserandes
under blekvit hy

och jag undrar
vrider mej galen

dansar dina
hjärnspöken
älskling?

det kryper
andas
under min hud

och jag undrar
vriden mej galen

viskar dina
demoner
älskling?

Aurora

”Du existerar inte, du är bara en illusion, en inbillning. En illusion har inga problem, inget att dampas med. Vad klagar du över, varför mår du som du mår? Du är bara en illusion.”
Jag skriker och slår armarna om knäna, gungar fram och tillbaka, kan inte hindra tårarna från att bryta fram i ögonvrån. Atmosfären runt omkring mig är hotfull, mörk och jag tappar bort mig i mig själv.
”Tyst!”, skriker jag. ”Håll käften, håll käften, HÅLL KÄFTEN!”
”Skrik du, men ingen hör en illusion. I vårat huvud är det ingen som hör, ingen som ser.”
Paniken griper tag i mig, sliter mitt inre i stycken. Det mörka runt omkring mig döljer saker som jag inte ser, men jag hör. Ljud från alla håll, ett outhärdligt krypande av röster. Snart dör jag, det känner jag på mig. Mitt snyftande upphör, helt plötsligt känner jag mig lugnare än någonsin förr. Jag tänker lura de jävlarna, låtsas att jag inte tror på dom. Jag lyckas nästan lura mig själv till och med.
Mörkret kryper undan, och rösterna med det. Fast jag känner dess närvaro, ett kallt nätverk under min hy, en parasit. Jag klöser med naglarna över hela kroppen, biter mig själv hårt i händerna, försöker bli av med den krypande känslan.
”Ni ska..inte..få mig”, väser jag sammanbitet.
”Hahaha, du försöker fly, men din flykt är ingen idé. Vi tar dig i vilket fall, du blir aldrig fri.”
Vid ljudet av de hesa rösterna skriker jag uppgivet till och kastar mig på golvet. Jag känner mig som ett litet barn, ett litet barn med ett enormt ursinne. Jag står inte ut, vill bara bort. Jag dunkar huvudet i golvet och hoppas att rösterna ska dö ut, men dom bara skrattar.

Rummet snurrar, hela jävla världen snurrar, och jag skrattar. Jag faller ihop i en hög på golvet, skakar och skriker. Skrattar lite till, försöker resa mig, misslyckas.
”Fått i dig lite för mycket kanske?”, sluddrar Rebecka och drar upp mig från golvet, kramar om mig, kysser mig.
”Det är aldrig för mycket”, skrattar jag och dansar runt, runt med Rebecka i famnen.
Det är fredag och fest i Emelies lägenhet, och vi är ett litet gäng. Emelie har fått i sig alldeles för mycket vodka och ligger utslagen i soffan, och på golvet bredvid henne sitter Evelina och Jennifer och röker på.
Jag kryper fram till Evelina och sätter mig i hennes knä. Hon ser ner på mig och erbjuder mig ett bloss av sin joint. Jag tar emot spliffen och drar in röken djupt i lungorna, andas ut, ger den till Jennifer och lägger armarna om Evelinas hals.
”Evelina, Evelina”, sjunger jag och nynnar. ”Tääänk vad jag äääälskar dig.”
Evelina skrattar till och kysser mig på halsen.
”Tänk, lilla Aurora, att jag älskar dig också.”
”Vi äro små ankor, håhå jaja”, skriker jag och överöser henne med kyssar.
Evelina skrattar ännu mer och kysser tillbaka, och snart har kyssarna övergått till något mer passionerat och jag ser något annat i Evelinas ögon än glansen från marijuanan. Något varmare och tryggare, något att förlita sig på.
”Du är söt”, säger jag. ”Riktigt jävla änglavacker.”
”Och dig riktigt lyser det om!”, säger Evelina. ”Jag har aldrig någonsin sett en människa med sådan utstrålning förut.”
Jag fnissar och rättar till ett hårspänne som glidit av i mitt svarta hår, pillar lite med en mattfrans, vågar inte se in i Evelinas ögon. En varm känsla i mitt inre sprider sig från topp till tå, jag tror jag är kär.

Äntligen lördag!

”Jag lägger upp tre linor här, så får ni ta för er. 

Jag slickar mig om läpparna, lyssnar spänt efter ljud. Jag, Rebecka, Evelina och Emelie sitter i min källare, morsan är på ute hos sin pojkvän i Lund och jag har huset för mig själv.

Men man vet aldrig med morsan, hon skulle kunna komma hem tidigare. Man vet verkligen aldrig.

”Men fan Aurora, du är så sjukt spänd! Vad är det med dig egentligen? 

Emelie kastar en irriterad blick på mig, och korsar armarna över bröstet. Hon är lite av ledaren i vårt lilla tjejgäng, har vart med länge, är äldst av oss allihop. Världen har aldrig varit särskilt god mot henne, och jag ser de röda nålsticken skrika mot den bleka huden på hennes armar.

Vad ska jag säga? "Hey! Vi är på väg att prova amfetamin, morsan skulle kunna komma hem närsomhelst och Evelina sitter mitt emot mig och tar andan ur mig. Men yeah, det är fint med mig!"

Så säger jag inte, det skulle liksom inte funka.

”Är du orolig för affet?”, frågar Emelie. ”För du vet, du måste inte. Jag kan ta din lina!”

”Nej för fan”, säger jag och gör mitt bästa för att inte darra på rösten. Drar åt mig plåtbrickan med linan och snortar upp den fort innan jag hinner ändra mig.

Emelie nickar gillande, och skickar vidare brickan. Varken Evelina eller Rebecka bangar heller, och snart är brickan tom.

”Nå..nå..någon som vill ha vodka?”, frågar jag och skiner upp, känner en oväntad energi flöda genom kroppen.

Alla tre nickar, och jag springer upp för trappan för att hämta fyra glas och slödryck. Börjar asgarva åt precis ingenting, kastar mig in på toaletten och tänder lampan.

Stirrar på mig själv i spegeln, får en ny skrattattack. Mina ögon består nästan bara av pupiller! 

”Haha, tjejer!”, skriker jag när jag kommer ner för trappan med läskflaskan och glasen. ”Har ni sett?! Titta på mina ögon, helt galet!!”

Evelina fnittrar åt min reaktion och springer fram för att hjälpa mig med glasen. Hon ställer allt på bordet och blandar en drink till sig själv. 

75% vodka och 25% hallonsoda, ordentligt ska det vara, säger hon alltid och halsar direkt ur flaskan!

Själv är jag alltid lite mer försiktig, tål inte sådär jättemycket. Sjukt konstigt, med tanke på mina 46 kilo och 169 cm. Alla säger att jag magrar bort, men jag bara fnyser åt dom och himlar med ögonen.

Jag har bra fina kompisar, men dom har lätt för att ljuga. 

Mina tankar avbryts av att två smala armar smyger ner över mina axlar, två små bleka händer kupar sig om mina bröst, varma läppar kysser min hals. 

Jag behöver inte ens vända mig om för att veta att det är Evelina, och min lycka vet inga gränser.

Evelina trycker sig mot mig, jag känner hennes perfekta bröst mot min rygg, hon stönar av kåthet mot min hals.

”Jag vill ha dig”, viskar hon. ”Ta mig, Aurora. För fan, älska med mig.”

Jag vänder mig sakta om, och hon kastar sig över mig. Fäller mig till marken, sätter sig gränsle över mig och kysser mig. Hennes varma tunga särar på mina läppar, och jag låter min tunga möta hennes. 

Hennes långa, svarta hår ramlar ner i mitt ansikte, och jag lägger en hand på hennes kind för att fösa undan det. Evelina greppar tag om min hand och för den mot hennes bröst, lägger den mot dess perfekta rundning. När jag rör vid henne stönar hon lågt och kysser mig hårdare, mer passionerat.

Men jag drar mig undan, kastar en blick mot Rebecka och Emelie som sitter i soffan och spelar ölspelet. 

”Vi kan inte hålla på när dom är i samma rum”, förklarar jag viskande när hon ser sårat på mig.

”Du kan ju inte säga så nu, fattar du väl!”, utbrister hon och lägger en hand på mitt lår, för den uppåt.

”Vi kan gå till mitt rum”, föreslår jag, och Evelina tar tag i min hand och drar med mig upp för trappan.

Vid mitt rum slänger jag upp dörren, drar med henne in och slänger igen den igen, vrider om nyckeln i låset.

Vid min sida står Evelina och trampar av otålighet, hennes ögon glänser. Jag ler utmanande mot henne samtidigt som jag låter min korta kjol falla till golvet.

Evelina gnyr och tar ett steg mot mig, men jag skakar på huvudet, drar av mig tröjan och jag vet att snart kan Evelina inte hålla sig längre. Så jag tar ett steg mot henne, lägger mina armar om hennes hals och kysser henne. Känner ett par händer glida nerför min rygg och landa på min bak, hennes varma kropp trycker sig mot mig. Jag låter mina egna händer röra vid hennes bröst, smeka ner för hennes midja.

”Vänta lite, stönar Evelina och backar. Drar av sig linnet och kjolen, knäpper upp behån med ena handen och drar av sig strumpbyxorna med den andra.

Det är oundvikligt, och Evelina dröser ner i backen. Slår illa i knät i min byrå, men hon bara skrattar där hon sitter i bara trosor och ett blödande knä på mitt golv. 

Hade jag vart nykter kanske jag hade blivit rädd, förskräckt frågat hur det var med henne. Men nu är jag inte nykter, utan full och hög, så jag skrattar med henne och hjälper henne upp.

”Tycker du att jag är äcklig nu när jag blöder?”, frågar hon oroligt när hon står och vrider sig framför mig.

”Nej, inte alls”, svarar jag och placerar en mjuk kyss på hennes läppar. Du är alltid lika fin och vacker.

Hon puttar ner mig på sängen och lägger sig bredvid mig, promenerar med fingrarna över min mage, upp över min bröstkorg. Böjer sig över mig, kysser mina nyckelben.

Jag tar hennes ansikte mellan mina händer, trycker milt ner henne på kudden igen. Sätter mig gränsle över henne och lägger mina läppar mot hennes varma mage, låter tungan nudda den mjuka huden.

Känner hur hon spänner sig under mig, hör henne sucka av välbehag, hennes långa målade naglar borrar sig in i mina axlar och jag njuter av smärtan. 

”Är det okej? frågar jag när jag försiktigt lägger handen vid hennes troskant. Hon nickar och sluter sina ögon, slappnar av. Jag drar av henne trosorna och kysser mig neråt, gör ringar med tungan runt hennes navel. Jag kan nästan känna hennes kropp vibrera av lust och längtan, och jag vägrar låta henne vänta längre.

Det tar inte lång tid innan hon kommer med ett skrik av tillfredställelse, och hennes kropp spänns till det yttersta, som en nyoljad pilbåge. Jag kryper uppåt och lägger huvudet mot hennes bröstkorg, hör hennes hjärta slå i minst hundra. Hon andas djupt och ser på mig. Våra blickar möts och jag ser ett leende i hennes ögon.

Jag sitter på sängkanten och drar på mig trosorna, mitt huvud är klart och nyktert. Bredvid mig ligger Evelina och andas tungt, hennes svarta hår ligger som ett täcke över hennes bröstkorg.

Jag väntar tyst på att hon ska vakna, men det kanske dröjer ett tag. Det blev en lång natt, full med lustfyllt sex och ett desperat behov av den andres kropp tätt intill.

Jag känner en ångerkänsla nästla sig fast i mitt bröst, och jag viftar med handen, som om jag försöker schasa bort den. Men det är omöjligt, känslan vägrar försvinna. Min rädsla bygger på Evelina och hennes känslor. Känner hon som jag? Eller var nattens händelser ett stort fyllemisstag för henne? Jag är så himla kär och så himla rädd. Så fruktansvärt jätterädd.

Jag hör hur hon vänder sig om i sängen, och gäspar. Ett godmorgon lämnar hennes läppar och får mig att förstå att hon är vaken.

Jag tänker precis vända mig om, när jag inser att jag inte har någon bh på mig. Trots att jag vet vad denna plötsliga blygsel kommer ifrån känns det olustigt att jag känner så inför henne, personen som jag ändå spenderat natten med. Naken.

Jag låter helt enkelt bli att svara henne, sitter bara tyst med ryggen mot henne.

”Aurora?”, säger hon och jag kan inte bestämma mig för om hon låter ängslig eller urskuldande.

”Mhm?”

”Jag vet inte hur du känner, men..”

Hon hinner inte fortsätta meningen innan jag tyst brister ut i gråt, jag vet vad hon tänker säga. Att hon fick i sig för mycket av allt, att det som hänt var ett misstag.

Drömmen om ett vi, ett Aurora och Evelina, bleknar bort och dör.

Hon fortsätter;

”Eller..alltså, det här är svårt att säga. Men..vad jag försöker säga är att..ja, jag gillar dig och det som hände inatt var nåt alldeles speciellt för mg. Men jag förstår om du inte känner så, herregud, förlåt mig. Jag ska vara tyst.”

Jag sätter andan i halsen och sneglar på henne i ögonvrån, ser att hon biter sig i läppen och stirrar spänt på min ryggtavla. Mitt inre exploderar av lycka, min röst ber om att få brista ut i ett vrål av glädje.

Jag vänder mig mot henne, känner glädjetårar rinna ner för mina kinder. Makar mig närmare, lägger handen under hennes haka och ger henne en mjuk puss. Hoppas att den ska tala för sig själv, att hon ska förstå att jag känner precis likadant. 

Plötsligt gör det detsamma att jag sitter i bara trosor, att jag bara är sexton år, att universum är fult och tråkigt, för idag är världen min!

”Det blev en lång natt för er, det hördes lång väg”, flämtar Emelie mellan skrattattackerna, fräser mjölk över hela bordet. ”Men fan, vad gött för er! Är ni tillsammans nu eller?”

Jag ser på Evelina, och hon rycker på axlarna. Hennes ögon undrar hur jag känner, och Emelies fråga hänger i luften.

”Eller?”, frågar Emelie och ser förvirrad ut, tittar först på mig och sedan på Evelina.

”Jag..vet inte”, svarar jag och väntar på att Evelina ska säga nåt, men hon sitter tyst.

”Men fan tjejer, ni vet väl hur läget är?! Skärp er! Är ni tillsammans eller inte?”

Jag tar Evelinas tystnad som ett förkrossande nej, och skakar på huvudet. Vad jag inte ser är att Evelina samtidigt nickar lätt och ler försiktigt.

”Ni är fan hopplösa”, skrattar Emelie. ”När jag väl lyckas pressa fram ett svar, så svarar ni olika!”

Evelina rycker till och tittar på mig, och jag öppnar munnen för att försvara mig, men hon rycker åt sig sina grejer och välter mjölkpaketet på samma gång. Men det går henne förbi och hon rusar ut genom ytterdörren.

Jag ser mjölkpaketet falla mot golvet i slow motion, vit vätska rinner ut över det mörka träet och jag sitter på min stol och önskar mig själv död.

Jag slår Evelinas nummer för femtioelfte gången, låter signalerna gå fram, lyssnar på hennes röst när telefonsvararen går igång.

Fattar inte hur jag kunde sumpa det här! 

”Fan i helvetes jävla skit! skriker jag rakt ut i tomma intet, faller ner på knä och grinar. Ja, jag grinar och hulkar, som ett litet barn. Tårarna vill inte ta slut.

Men tillslut gör dom det iallafall, och jag går för att sätta på datorn. Loggar in på msn, ser att Evelina är inne.

”Förlåt mig Säger:

Förlåt Evelina! 

Fan ta det här! Säger:

Jag vill inte prata med dig just nu. Jag klarar inte det, inte när du inte känner som jag.

”Förlåt mig -Säger:

Men det är inte som du tror! Jag känner som du, jag är kär i dig! Jag har vart det länge, och fan, jag blir bara mer och mer kär för varje dag. Har du inte fattat det?

Fan ta det här! ”Säger:

...

”Förlåt mig ”Säger:

Snälla Evelina, jag menar allvar..jag älskar verkligen dig. Jag har ju försökt ringa dig i fyra jävla dygn, gjort slut på alla pengar på mobilen. Tror du jag skulle gjort det för att ringa och säga att "Haha, fyfan vad kass du är! Jag har aldrig gillat dig!"

Tror du verkligen det om mig? 

Fan ta det här! ”Säger:

Nej men..fan, jag fattar inte! Du ger dubbla budskap hela jävla tiden! Ignonerar mig, kysser mig, ignonerar, älskar mig..bestäm dig! Först har du sex med mig, och sen sitter du bara där, iskall. Det sårar mig!

”Förlåt mig ”Säger:

Jag var rädd! Jag trodde inte du kände som jag, så jag reagerade så för att skydda mig. Det var dumt, jag vet..men du förstår mig väl? 

Fan ta det här! ”Säger:

Jag vet inte, Aurora..jag vill tro dig, men det är något som säger emot. Jag vill inte bli sårad!

”Förlåt mig, snälla! ”Säger:

Jag lovar att inte såra dig, jag vill vara tillsammans med dig och älska dig och...snälla, säg inte att jag sumpat det här!

Fan ta det här! ”Säger:

Jag är beredd att ge dig en chans, det är jag..men då förväntar jag mig att du är mig trogen och håller vad du lovat?

”Ett löfte är ett löfte, älskling ”Säger:

Det är klart! Jag har inte råd att såra eller förlora dig. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och har gjort sen den dag jag träffade dig!

Aurora<3 ”Säger:

Jag litar på dig, okej? Vi är tillsammans, vi ger det ett försök. Ska vi börja med att ta en fika?

Evelina<3 Min, bara min<3 ”Säger:

Visst, jag ska bara ta en dusch och fixa mig. Ska vi ses vid Bengan's om en timme?

Aurora<3 ”Säger:

Sure, vi säger så. Ses snart, älskar dig<3

Evelina<3 Min, bara min<3 ”Säger:
Älskar dig med<3

Jag loggar ut och sjunker lättad och lycklig ihop i datastolen. Herrejävlar, det där var..stort! Jag har flickvän!

Sjungande dansar jag in i duschen, tar en snabbdusch och trettio minuter senare står jag på busshållplatsen och väntar på bussen som ska ta mig ner till stan.

Den långsamma stadsbussens monotona dunkande försätter mig nästan i trans, och jag finner mig själv halvsovande när den väl stannar nere i city. Jag ser Evelina stå lutad mot en stolpe med armarna i kors över bröstet, så jag söker ögonkontakt och vinkar. Hon ler smått och höjer ena handen till hälsning.

”Hej gumman”, säger hon och springer fram för att omfamna mig. Hur är det?

”Lycklig som få”, skrattar jag.

”Skrynklig som få också”, fnittrar hon. ”Sov du på bussen eller? Du har märken efter sätet i ansiktet.”

Jag skrattar generat och drar fingrarna över kinden. Mycket riktigt känner jag de skrovliga märkena efter tyget där. 

”Hmm, ja, det gjorde jag nog. Den skumpade och lät så jag blev alldeles hypnotiserad.”

Evelina fnissar ännu mer och fattar tag i min hand, drar med mig mot kaféet som vi valt att kalla Bengan's. Naturligtvis heter det inte så egentligen, utan De tre Kavlarna, men ägaren heter Bengt och därav smeknamnet.

Bengt är alltid schysst mot oss och bjuder på påtår, och vi bjuder tillbaka genom att berätta för honom vad som hänt på senaste. 

Nyfiken, det är han. 

Dörren plingar välkommande mot oss när vi kliver in genom den, och Bengt ser upp med ett stort leende från disken.

”Tjena tjejer!”, tjoar han och viftar med händerna. Vad vill ni ha? Kaffe?”

”Men Bengan då! Vi dricker inte kaffe, vet du. Det borde ju du om någon veta, inte sant?”

”Jovars, jovars”, mumlar han och skrattar samtidigt som han plockar fram två koppar och häller upp varmt vatten ur en tillbringare. 

”Hallonté som vanligt?”

Vi nickar bortifrån bordet där vi slagit oss ner. Evelina lägger sin hand över min och tindrar med ögonen mot mig över bordet.

Jag fnissar lite åt den klassiska scenen och Bengan ler försiktigt mot mig när han kommer fram med teét.

”Är det okej om jag slår mig ner, tjejer? Jag tror vi har ett visst byte att genomföra.”

”Det har inte hänt så jättemycket på senaste”, berättar Evelina och rycker på axlarna. Ledsen Bengan..jag antar att det inte blir någon påtår idag?”

”Nej, jag skulle inte tro det”, säger han och försöker vara allvarlig. ”Inga nyheter, inget té. Reglerna är tydliga, mina damer!”

”Det var ju förargligt!”, utbrister Evelina och ser fundersam ut. ”Hjälp mig Aurora, jag vill verkligen ha påtår!”

Jag skrattar och kastar ett menande ögonkast mot våra sammanflätade händer. Hon skiner upp som en sol och utbrister;

”Jag tror det blir påtår iallafall, Bengan! Sätt på vattenkokaren redan nu, fyll den till bredden. Det här är stora grejer!”

Bengan ser förskräckt ut och frågar om vi börjat med knark eller något, med tanke på Evelinas sätt att uttrycka sig.

”Nope”, säger jag och känner ett uns av skuldkänslor skölja igenom mig. Knarkdelen är något vi hållit utanför samtalen med Bengan.

”Så är det inte!”, strålar Evelina. ”Bättre upp! Jag och den söta flickan på andra sidan bordet där”, hon avbryter för att peka på mig, ”är tillsammans! Och det du, Bengan, det är stort det.”

”Jösses! Det blir inte bara påtår, vem vill ha en bulle också?”

Han reser sig upp för att springa över till disken där han fyller en brödkorg med gyllenbruna, kaneldoftande bullar. Jag ser längtansfullt mot korgen när han kommer valsandes över det blankpolerade stengolvet.

”Ta för er”, säger han och ställer ner korgen på bordet. ”Bengan's specialbullar!”

Både jag och Evelina hugger in på bullarna, men jag vågar bara äta en, med tanke på hur mycket fett det måste vara i en bulle. 

Men Bengan däremot trycker i sig tre stycken, och Evelina två.

När vi är mätta och belåtna lutar vi oss bakåt, Bengan till och vilar blicken ömt på oss.

”Jaha, tjejer. Ännu än dag har ni lyckats ruinera mig och tagit upp min dyrbara tid. Borde ni inte skämmas, va?”

Och så skrattar han sitt bullriga skratt och rufsar om mig i håret, trots att jag är sexton år och det tog femton minuter att fixa det.

”Men nu, mina vänner, ska jag återvända till min passion. Att baka bröd och stå vid kassan! Ja, jag säger då det. Men jag hoppas ni kommer tillbaka snart igen!”

”Självklart, försäkrar Evelina. Och tack för bullarna!”

”Och påtåren Evelina”, fnissar jag. ”Glöm inte den!”

Med dom orden springer vi skrattande ut genom den plingande dörren och ut i snön som singlar ner från himlen.