Aurora
På viliga ben ranglar jag hemåt.
På avstånd ser jag vårat hus, men det är släckt och jag andas ut av lättnad. Morsan har fortfarande inte kommit hem.
Det tar sin tid att få in nyckeln i låset, och jag fnissar för mig själv.
”Fyllekaja, fyllekaja”, sluddrar jag och fnissar ännu mer.
Låset går upp med ett ljudligt klickande, och jag slänger upp dörren och går in, slänger av mig kängorna och hänger upp rocken på hängaren.
”Så du har kommit hem nu. Vart fan har du varit?”
Jag rycker till och faller omkull när mammas något kraxiga röst når mig från vardagsrummet.
Så hon är hemma iallafall.
Det betyder problem, jag känner det i luften redan nu.
”Vart, om jag får fråga, håller en sextonåring som du hus om nätterna? Nere i hamnen? Med alla lodisar? Injicerar kokain med hiv-smittade sprutor? Är det vad du gör, Annika?”
Åh nej, inte mitt riktiga namn.
Hon använder bara det när hon är full eller arg. Just nu tror jag hon är både och.
Hennes magra skugga syns i hallen, och hon kommer ut genom dörröppningen och ställer sig bredbent framför mig med armarna i kors och mörka ögon.
”Du kanske har skaffat falskleg? Smyger in på barer med dina svartklädda horor till kompisar som sällskap. Knullar runt på toaletten med både den ena och den andra. Men det gör inget, eller hur? För du har väl redan fått hiv.”
Jag känner mina axlar skaka och tårar bryta fram i ögonvrån.
”Nej mamma, du är helt fel ute.”
Hon tar ett steg framåt, och jag ryggar undan, Känner den hotfulla atmosfären runt omkring mig.
Jag hinner precis spänna kroppen innan det första slaget faller.
Jag har gjort det lätt för henne, eftersom jag redan ligger ner.
Hon sparkar på mig och jag slår armarna om huvudet.
”Fan mamma, låt bli mig!”
”HORA!”, skriker hon och stampar på min handled. ”Jävla förbannade misslyckade abort! Det är vad du är! Fattar du det?!”
Jag drar armen hårdare mot kroppen, snyftar och hulkar, gör mitt bästa för att inte skrika högt.
Hon fortsätter sparka och slå i vad som känns som timmar och år.
Sen, helt plötsligt, slutar hon. Jag hör henne hasa över golvet i sina fula morgontofflor.
Jag väntar en halv minut, och vågar sedan andas igen.
Försöker sträcka på mig, men smärtan får mig att rulla ihop mig ännu hårdare.
”Jävla kärring”, väser jag mellan de flämtande andetagen. ”Fan ta dig!”
Mer hinner jag inte tänka innan något tungt träffar mitt bakhuvud och allt blir svart.
När jag vaknar är allt kallt och blött, och när jag försöker öppna ögonen är dom helt hopklibbade.
Av blod, antar jag och torkar bort det som går att torka bort med baksidan av handen.
Handryggen blir kletig och jag smetar av det mot asfalten.
För ja, det är asfalt här inser jag. Jag sitter ute vid vägen, i en snödriva, och jag har fortfarande samma kläder på mig, bortsett från att mina kängor uppenbarligen är kvar hemma, och att min kjol och tröja är fulla av mörkröda fläckar.
Hela kroppen protesterar när jag sätter mig upp, och jag pressar fram ett gnyende läte mellan mina hoppressade läppar. Den här gången har hon gått för långt!
Jag ser ner på min kropp, och finner den blåslagen och mörbultad.
Värst är det med handleden.
Huden lyser vit mot asfalten, och ett otäckt band av svart sprider sig längs med det bleka. Dessutom är den omöjlig att röra. Helvete också. Undra om den är bruten? Det verkar så, men jag vet inte. Inte tänker jag åka in till akuten heller. Där skulle dom bara fråga, och framförallt, lägga sig i. Jag orkar inte med det just nu.
Sitter kvar i snön ett bra tag, men förstår att jag inte kan sitta kvar där längre. Jag har tappat känseln i benen och fötterna, och förstår inte hur jag ska komma därifrån. Kollar efter i fickan, och en berusande känsla fyller mig. Mobilen ligger kvar! Blöt och trög, visserligen, men den verkar funka.
Jag slår numret till Evelina och hör signalerna gå fram. Svara då! Hör ett klickande i luren.
”Hallå?”, sluddrar Evelina och skrattar. ”Käft Joakim, jag hör ju ingenting! Hallå? Är det nån där?”
”Evelina?”
”Hörrni grabbar, det är min flickvän i luren! Fattar ni eller? Det är ju det jag sagt hela kvällen, så sluta flörta med mig för i helvete.”
Ett grabbigt gapflabb hörs i bakgrunden och jag suckar.
”Evelina..”, gnyr jag fram. ”Snälla lyssna..”
”Vänta lite, Lora! Jag ska bara..men Joakim! Ge fan i mig då! Sluta tafsa säger jag! Förlåt älskling, jag ska låsa in mig på toa. Vänta bara två sekunder.”
”Mhm, visst”, svarar jag uppgivet. ”Jag väntar..”
En massa ljud i bakgrunden, jag hör Evelina skratta och de grova skratten från killarna skär in i mitt bultande huvud.
Jag har bara lust att kasta telefonen åt helvete.
”Sådär, säger Evelina och jag hör en dörr smällas igen nånstans nära henne. Vad var det nu då?”
”Jo, alltså..jag sitter här ute i snön och..”
Ett högljutt bankande på dörren hos Evelina hörs genom telefonen och Evelina skriker någonting. Ber personen på andra sidan dra åt helvete, fnissar.
”Vänta lite igen, älskling, jag ska bara se vad Joakim vill.”
”Men..”, försöker jag, varje ord jag uttalar får det att ila av smärta i kroppen. ”Ev..”
Hör dörren öppnas och hur någon ramlar in på toaletten, ännu mera skratt, spridda röster.
”Evelina, lägg på! Umgås med mig istället!”
Jag gissar på att det är Joakim, och plötsligt far en känsla av vrede över mig.
Kan inte den där jävla killen hålla käften nån gång?
”Du är så fin Evelina”, följt av ljudet av smackande läppar.
Jag rycker till, orkar inte mer. Evelina dyker upp i luren;
”Du, Lora, jag ringer dig sen, okej?”
”Nej! Nej, det är inte okej! Jag sitter här misshan..”
Klickandet i luren säger mig att hon lagt på. Jag skriker rätt ut och kastar iväg telefonen.
Jävla, jävla svikare! Förbannade skitstövel!
Vad gör hon nu? Knullar med Joakim på toagolvet?
Lutad mot duschen kanske till och med?
Ett avlägset ljud bortifrån snön, min mobil tjuter ut i natten och jag krälar bort mot den.
Evelina<3 Står det på displayen, och jag måste hindra mig själv från att drämma den i backen. Lyften den istället, trycker på knappen för svara.
”Mhm?”
”Vart är du? Jag drog från den där äckliga festen. Fyfan vad vidriga vissa killar kan vara! Jag kommer över, är du hemma?”
En våg av lättnad, jag börjar nästan gråta igen.
”Nej, jag är..du vet, vägen där vi sprang över påtända en gång? Kommer du ihåg det?”
”Bakvänt och någorlunda underligt nog gör jag det. Är du där? Vad fan gör du där?”
”Jag förklarar sen, kom bara dit.”
”Okej älskling, jag kommer så fort jag kan! Vänta där!”
Har jag nåt val? tänker jag när vi avslutat samtalet.
Det tar tjugo minuter innan jag får syn på Evelina. Hon är rejält full ser jag, vinglar fram mot mig.
”Aurora!”, skriker hon och vinkar. ”Jag är här nu! Jag har längtat efter dig..men..vafan har hänt?! Älskling, vad har du gjort?”
Hon springer fram till mig, och hennes ögon lyser av förtvivlan. Hon kastar sig ner bredvid mig och tar mitt ansikte mellan sina händer, synar mig.
”Du är ju alldeles blodig! Vänta, jag ska ringa ambulans!”
Hon darrar på rösten, har svårt att få fram orden.
”Nej, snälla gör inte det”, viskar jag. ”Det är mamma, jag orkar inte ta itu med det nu.”
”Men du kan ju inte bara sitta här och förblöda!”, fräser Evelina och tar upp telefonen.
”Snälla Evelina, kan jag inte bara få sova hos dig? Jag lovar att jag ska ta itu med det snart, jag lovar!”
Hon kastar en osäker blick på mig, tvekar.
”Lovar du det?”, frågar hon ängsligt.
”Jag lovar, hedersord.”
Hon lägger ner telefonen och hjälper mig att ställa mig upp.
”Jag bär dig, okej?”
”Jag är för tung!”
”Skitsnack, och kämpa inte emot! Då blir det jobbigt.”
Jag håller käften hela vägen hem till hennes lägenhet, jag är tyst när hon drar av mig kläderna och duschar av min mörbultade kropp.
Jag säger inte ett ord när hon plåstrar om mig och fixar med bandage och lägger fram kläder åt mig.
Inte ens när hon klär på mig och bäddar ner mig ger jag ifrån mig ett endaste ljud.
”Såja, känns det bättre?”, frågar hon och kysser mig på pannan.
Jag nickar, sträcker upp min friska hand mot henne och drar henne mot mig. Kysser henne mjukt och länge, överför hela min kärlek och tacksamhet.
”Jag älskar dig, jättemycket.”
Jag hör knappt hennes viskning, men jag är ändå säker på vad hon sa. Jag blir varm i magen och viskar samma sak tillbaka.
Hon ler och börjar klä av sig, kryper ner tätt intill mig och lägger en arm om mig.
Andas mig i nacken, viskar trygga ord.
Tillslut stensover jag, en lång drömlös sömn.
Det tar tre dygn innan jag orkar gå upp ur sängen och Evelina ställer upp för mig hela tiden.
På viliga ben ranglar jag hemåt.
På avstånd ser jag vårat hus, men det är släckt och jag andas ut av lättnad. Morsan har fortfarande inte kommit hem.
Det tar sin tid att få in nyckeln i låset, och jag fnissar för mig själv.
”Fyllekaja, fyllekaja”, sluddrar jag och fnissar ännu mer.
Låset går upp med ett ljudligt klickande, och jag slänger upp dörren och går in, slänger av mig kängorna och hänger upp rocken på hängaren.
”Så du har kommit hem nu. Vart fan har du varit?”
Jag rycker till och faller omkull när mammas något kraxiga röst når mig från vardagsrummet.
Så hon är hemma iallafall.
Det betyder problem, jag känner det i luften redan nu.
”Vart, om jag får fråga, håller en sextonåring som du hus om nätterna? Nere i hamnen? Med alla lodisar? Injicerar kokain med hiv-smittade sprutor? Är det vad du gör, Annika?”
Åh nej, inte mitt riktiga namn.
Hon använder bara det när hon är full eller arg. Just nu tror jag hon är både och.
Hennes magra skugga syns i hallen, och hon kommer ut genom dörröppningen och ställer sig bredbent framför mig med armarna i kors och mörka ögon.
”Du kanske har skaffat falskleg? Smyger in på barer med dina svartklädda horor till kompisar som sällskap. Knullar runt på toaletten med både den ena och den andra. Men det gör inget, eller hur? För du har väl redan fått hiv.”
Jag känner mina axlar skaka och tårar bryta fram i ögonvrån.
”Nej mamma, du är helt fel ute.”
Hon tar ett steg framåt, och jag ryggar undan, Känner den hotfulla atmosfären runt omkring mig.
Jag hinner precis spänna kroppen innan det första slaget faller.
Jag har gjort det lätt för henne, eftersom jag redan ligger ner.
Hon sparkar på mig och jag slår armarna om huvudet.
”Fan mamma, låt bli mig!”
”HORA!”, skriker hon och stampar på min handled. ”Jävla förbannade misslyckade abort! Det är vad du är! Fattar du det?!”
Jag drar armen hårdare mot kroppen, snyftar och hulkar, gör mitt bästa för att inte skrika högt.
Hon fortsätter sparka och slå i vad som känns som timmar och år.
Sen, helt plötsligt, slutar hon. Jag hör henne hasa över golvet i sina fula morgontofflor.
Jag väntar en halv minut, och vågar sedan andas igen.
Försöker sträcka på mig, men smärtan får mig att rulla ihop mig ännu hårdare.
”Jävla kärring”, väser jag mellan de flämtande andetagen. ”Fan ta dig!”
Mer hinner jag inte tänka innan något tungt träffar mitt bakhuvud och allt blir svart.
När jag vaknar är allt kallt och blött, och när jag försöker öppna ögonen är dom helt hopklibbade.
Av blod, antar jag och torkar bort det som går att torka bort med baksidan av handen.
Handryggen blir kletig och jag smetar av det mot asfalten.
För ja, det är asfalt här inser jag. Jag sitter ute vid vägen, i en snödriva, och jag har fortfarande samma kläder på mig, bortsett från att mina kängor uppenbarligen är kvar hemma, och att min kjol och tröja är fulla av mörkröda fläckar.
Hela kroppen protesterar när jag sätter mig upp, och jag pressar fram ett gnyende läte mellan mina hoppressade läppar. Den här gången har hon gått för långt!
Jag ser ner på min kropp, och finner den blåslagen och mörbultad.
Värst är det med handleden.
Huden lyser vit mot asfalten, och ett otäckt band av svart sprider sig längs med det bleka. Dessutom är den omöjlig att röra. Helvete också. Undra om den är bruten? Det verkar så, men jag vet inte. Inte tänker jag åka in till akuten heller. Där skulle dom bara fråga, och framförallt, lägga sig i. Jag orkar inte med det just nu.
Sitter kvar i snön ett bra tag, men förstår att jag inte kan sitta kvar där längre. Jag har tappat känseln i benen och fötterna, och förstår inte hur jag ska komma därifrån. Kollar efter i fickan, och en berusande känsla fyller mig. Mobilen ligger kvar! Blöt och trög, visserligen, men den verkar funka.
Jag slår numret till Evelina och hör signalerna gå fram. Svara då! Hör ett klickande i luren.
”Hallå?”, sluddrar Evelina och skrattar. ”Käft Joakim, jag hör ju ingenting! Hallå? Är det nån där?”
”Evelina?”
”Hörrni grabbar, det är min flickvän i luren! Fattar ni eller? Det är ju det jag sagt hela kvällen, så sluta flörta med mig för i helvete.”
Ett grabbigt gapflabb hörs i bakgrunden och jag suckar.
”Evelina..”, gnyr jag fram. ”Snälla lyssna..”
”Vänta lite, Lora! Jag ska bara..men Joakim! Ge fan i mig då! Sluta tafsa säger jag! Förlåt älskling, jag ska låsa in mig på toa. Vänta bara två sekunder.”
”Mhm, visst”, svarar jag uppgivet. ”Jag väntar..”
En massa ljud i bakgrunden, jag hör Evelina skratta och de grova skratten från killarna skär in i mitt bultande huvud.
Jag har bara lust att kasta telefonen åt helvete.
”Sådär, säger Evelina och jag hör en dörr smällas igen nånstans nära henne. Vad var det nu då?”
”Jo, alltså..jag sitter här ute i snön och..”
Ett högljutt bankande på dörren hos Evelina hörs genom telefonen och Evelina skriker någonting. Ber personen på andra sidan dra åt helvete, fnissar.
”Vänta lite igen, älskling, jag ska bara se vad Joakim vill.”
”Men..”, försöker jag, varje ord jag uttalar får det att ila av smärta i kroppen. ”Ev..”
Hör dörren öppnas och hur någon ramlar in på toaletten, ännu mera skratt, spridda röster.
”Evelina, lägg på! Umgås med mig istället!”
Jag gissar på att det är Joakim, och plötsligt far en känsla av vrede över mig.
Kan inte den där jävla killen hålla käften nån gång?
”Du är så fin Evelina”, följt av ljudet av smackande läppar.
Jag rycker till, orkar inte mer. Evelina dyker upp i luren;
”Du, Lora, jag ringer dig sen, okej?”
”Nej! Nej, det är inte okej! Jag sitter här misshan..”
Klickandet i luren säger mig att hon lagt på. Jag skriker rätt ut och kastar iväg telefonen.
Jävla, jävla svikare! Förbannade skitstövel!
Vad gör hon nu? Knullar med Joakim på toagolvet?
Lutad mot duschen kanske till och med?
Ett avlägset ljud bortifrån snön, min mobil tjuter ut i natten och jag krälar bort mot den.
Evelina<3 Står det på displayen, och jag måste hindra mig själv från att drämma den i backen. Lyften den istället, trycker på knappen för svara.
”Mhm?”
”Vart är du? Jag drog från den där äckliga festen. Fyfan vad vidriga vissa killar kan vara! Jag kommer över, är du hemma?”
En våg av lättnad, jag börjar nästan gråta igen.
”Nej, jag är..du vet, vägen där vi sprang över påtända en gång? Kommer du ihåg det?”
”Bakvänt och någorlunda underligt nog gör jag det. Är du där? Vad fan gör du där?”
”Jag förklarar sen, kom bara dit.”
”Okej älskling, jag kommer så fort jag kan! Vänta där!”
Har jag nåt val? tänker jag när vi avslutat samtalet.
Det tar tjugo minuter innan jag får syn på Evelina. Hon är rejält full ser jag, vinglar fram mot mig.
”Aurora!”, skriker hon och vinkar. ”Jag är här nu! Jag har längtat efter dig..men..vafan har hänt?! Älskling, vad har du gjort?”
Hon springer fram till mig, och hennes ögon lyser av förtvivlan. Hon kastar sig ner bredvid mig och tar mitt ansikte mellan sina händer, synar mig.
”Du är ju alldeles blodig! Vänta, jag ska ringa ambulans!”
Hon darrar på rösten, har svårt att få fram orden.
”Nej, snälla gör inte det”, viskar jag. ”Det är mamma, jag orkar inte ta itu med det nu.”
”Men du kan ju inte bara sitta här och förblöda!”, fräser Evelina och tar upp telefonen.
”Snälla Evelina, kan jag inte bara få sova hos dig? Jag lovar att jag ska ta itu med det snart, jag lovar!”
Hon kastar en osäker blick på mig, tvekar.
”Lovar du det?”, frågar hon ängsligt.
”Jag lovar, hedersord.”
Hon lägger ner telefonen och hjälper mig att ställa mig upp.
”Jag bär dig, okej?”
”Jag är för tung!”
”Skitsnack, och kämpa inte emot! Då blir det jobbigt.”
Jag håller käften hela vägen hem till hennes lägenhet, jag är tyst när hon drar av mig kläderna och duschar av min mörbultade kropp.
Jag säger inte ett ord när hon plåstrar om mig och fixar med bandage och lägger fram kläder åt mig.
Inte ens när hon klär på mig och bäddar ner mig ger jag ifrån mig ett endaste ljud.
”Såja, känns det bättre?”, frågar hon och kysser mig på pannan.
Jag nickar, sträcker upp min friska hand mot henne och drar henne mot mig. Kysser henne mjukt och länge, överför hela min kärlek och tacksamhet.
”Jag älskar dig, jättemycket.”
Jag hör knappt hennes viskning, men jag är ändå säker på vad hon sa. Jag blir varm i magen och viskar samma sak tillbaka.
Hon ler och börjar klä av sig, kryper ner tätt intill mig och lägger en arm om mig.
Andas mig i nacken, viskar trygga ord.
Tillslut stensover jag, en lång drömlös sömn.
Det tar tre dygn innan jag orkar gå upp ur sängen och Evelina ställer upp för mig hela tiden.
Hon
avböjer alla eventuella festinbjudningar, sitter hemma med mig hela tiden.
På tisdagen springer hon iväg och hyr film och köper godis, men jag får inte
ner en bit.
Det känns otacksamt, men jag kan å andra sidan inte rå för det.
Evelina verkar inte bry sig, skämtar med mig om att det är lika bra, för då får
hon mer själv.
Jag ligger i hennes knä och hon drar fingrarna genom mitt hår.
”Du börjar få utväxt”, påminner hon mig och jag slår handen för munnen i spelad
förtvivlan.
”Åh nej! De blonda hårstråna anfaller!”
”Tönt”, fnissar hon och kittlar mig i ansiktet med sitt eget långa hår.
Vi busar en liten stund, men när Evelina råkar komma åt min förbundna handled
flämtar jag till av smärta och hon drar sig bakåt och får något fundersamt i
blicken.
”Vad tänker du på?”, frågar jag.
”Dig”, svarar hon uppriktigt.
”Är det nåt fel?”
”Nej, inte om du menar med dig eller mellan oss. Allt är perfekt. Men..jag kan
inte släppa tanken på att..att..när ska du gå till soc egentligen?”
Jag blir alldeles kall inombords.
Soc.. jag vill verkligen inte.
Men ett löfte är ett löfte, det vet jag ju.
”När jag känner mig redo”, svarar jag onödigt kyligt.
”Men det gör du aldrig, det vet jag ju. Inget illa menat, det vet du. Men
frivilligt gör man ju inte en sådan sak.”
”Men dom kommer ju anmäla min morsa, för i helvete!”
”Hon behöver ju hjälp, det fattar ju du också! Och om du berättar kanske du får
egen lägenhet och bidrag, eller hur? Vore inte det bra?”
Jag sitter tyst och känner iskylan sprida sig i rummet.
Jag är arg på Evelina för att hon tar upp det, men samtidigt vet jag ju,
innerst inne, att hon har rätt.
”Jag vet inte, okej? Låt mig tänka på saken.”
”Visst, visst. Du gör som du vill, men jag bryr mig om dig, vet du.”
Jag nickar kort och reser mig från soffan, haltar in på toa. Sätter mig på
toastolen och drar uppgivet fingrarna genom håret. Det är en jobbig situation
och jag vet inte hur jag ska hantera den.
Som vanligt flyr jag bara.
Jag fingrar i fickorna och fiskar upp ett ciggpaket.
Placerar en i mungipan och tänder den, andas in röken djupt i lungorna. Tänker
tillbaka i tiden, på min mamma och min pappa. På den lillasyster eller
lillebror jag skulle ha fått men som blev ett offer för alldeles för mycket
alkohol.
”Ut! Jag vill aldrig mer se dig! Du får aldrig mer
träffa din dotter, fattar du vad jag säger?”
”Jag har rätt att träffa min..aj! Angela, lägg av med det där!”
”Ut sa jag!”
”Ge fan i att slå mig, vafan! Jävla kärring va!”
”Ut ur mitt hus!”
SJälv var jag fem år.
Min pappa hette Christer, han var en riktig toffel.
Men han kunde inte hålla tassarna i styr, och jag förstår honom faktiskt.
Mamma ville inte ha någon fysisk kontakt med pappa, och någonstans måste han ju
vända sig.
Jag säger inte att mammas beteende rättfärdigade hans handlingar, men som sagt,
jag förstod honom.
När mamma fick reda på hans förhållande kastade hon ut honom på gatan, jagade
efter honom med en golfklubba.
Pappa flydde hals över huvud och vågade inte komma tillbaka.
Även där förstår jag, och jag tror han gjorde rätt. Men varför tog han mig inte
med?
Två veckor senare kom mamma hem med två påsar från systembolaget och två
kompisar till henne. Vanligtvis var det bara en påse, och jag frågade vad det
var som skulle firas. Mamma brukade alltid säga det när hon söp till ordentligt,
att hon firade.
”Det, lilla vän, ska jag berätta för dig!”, sa hon och skrattade högt av lycka.
”Vet du vad jag läste i tidningen idag, Annika?”
Det visste jag naturligtvis inte, jag var fem.
”Din så kallade pappa, Christer, fast jag vet förstås inte om det är din
pappa..det kan ju lika gärna ha vart Mario eller Robert eller Martin eller..”
”Kom till saken, Angie, bad hennes väninna.
”Jaja, tyst med dig. Jag försöker ju berätta för flickan.”
”Såja, Angela, berätta nu.”
”Vad är det mamma?”
Jag var nyfiken, skulle pappa komma hem igen? Hela mitt femåriga hjärta bad om
det, längtade efter min pappa.”
”Jag skulle ta mig min morgoncigg, du vet, som jag gör varje morgon? Slog upp
tidningen, läste igenom hela och fann inget av intresse.
Men så plötsligt, en hel sida om ett inbrott nere vid Östermalm.”
”Östermalm?” frågade jag förvirrat.
”Tyst! Jag pratar!”
En svidande örfil och jag tystnade tvärt.
”Nu var det så, att det stod i artikeln att en beväpnad man hade försökt råna
en affär. En uteliggare, stod det. Polisen var på plats långt innan mannen hann
fly, och han blev satt i häkte. Gissa vem denna man var, Annika?”
Jag ville inte svara, kanske kunde jag inte. Kanske grät jag för mycket, kanske
ville jag inte möta sanningen.
”Det var din pappa, Annika! Den förbannade luspudelen. Det här ska firas!”
Ett halvt år senare dömdes han och blev satt i fängelse. Hans tid där
blev kortvarig. Han hängde sig i sin cell med ett lakan.
Även det stod i tidningen, och då hade jag hunnit fylla sex år. Kunde läsa
enstaka ord då, så jag satt och stakade mig igenom artikeln om olyckan.
Mamma jobbade, och jag smugglade in tidningen i mitt rum, la den under
madrassen. Ville inte att mamma skulle få något mer att fira.
”Lora? Vad gör du där inne? Kom ut, älskling!”
Jag rycker till och känner en svidande smärta i benet då jag råkar bränna mig
med den halvrökta cigaretten.
”Aj, helvete..jag är här, vänta. Jag kommer ut.”
Jag fimpar den halvrökta ciggen i handfatet och låser upp.
Utanför dörren står Evelina och ser orolig ut. Hon granskar mig uppifrån och
ner.
”Du har väl inte skadat dig själv, va?”, frågar hon.
Jag skakar på huvudet och förklarar att jag bara behövde tänka.
Hon verkar godta min förklaring och återvänder till soffan med mig efter sig.
Vi sätter oss ner tätt intill varandra och zappar mellan kanalerna.
En ursäkt hänger tung i luften, men ingen säger något. Det känns ändå inte som
om det behövs riktigt, som om vi båda förstår ändå.Veckorna går och jag bestämmer mig för att hoppa
av gymnasiet. Alla mina vänner har redan gjort det, och jag klarar inte av
pressen.
Tar ett helgjobb på ett kafé så länge. Inte för att jag tjänar bra, men pengar är pengar. Mamma har inte hört av sig en enda gång sedan hon kastade ut mig, och det är lika bra det.
Besöket på soc har jag skjutit upp och skjutit upp och Evelinas humör blir bara sämre och sämre.
Jag måste ta tag i skiten, menar hon på.
”Frukost!”
Jag drar på mig en tröja och hasar ut i köket och sätter mig i fönstret, tänder en cigarett, ser Evelina pyssla med något borta vid spisen.
Jag försöker se över hennes axel bortifrån fönstret, men ser ingenting. Hon vänder sig om och skrattar åt mitt tafatta försök.
”Jag gör té, dumsnut. Mer intressant än så är det tyvärr inte.”
Hon ställer två koppar på bordet och slår sig ner på en stol.
Jag försöker läsa av hennes humör, men hennes min är likgiltig och hon sänder inte ut ens ett uns av vibbar. Jag suckar och ger upp, tänder en ny cigarett.
Tvekar ett tag, men släpper sedan bomben som jag funderat på länge;
”Jag hade tänkt att gå till soc idag”, erkänner jag.
Den märkbara skillnaden i rummet förvånar mig inte.
Evelina rusar upp och kastar sig om halsen på mig.
”Det är ju underbart! Helt fantastiskt! Jag är så stolt över dig, så himla stolt.”
”Ropa inte hej innan du kommit över bäcken”, varnar jag henne.
”Äsch då”, nynnar hon. ”Vi skulle kunna ta oss över ett hav. Vad är en bäck mot ett hav, älskling?”
Hon rusar iväg och försvinner in i sovrummet. Jag hör henne rota runt i en låda, slänga saker på golvet och ge upp ett förtjust rop.
Jag fattar absolut ingenting.
”Här ska du få se! Den här har jag sparat, för sådana där tjusiga tillfällen du vet! Nej, fan vad klyschigt..”
Evelina dyker upp i köket igen, i handen har hon en flaska vitt vin.
”Jag tänkte att..ja, vi kan ju ta oss ett glas vin och fira allting. Vi behöver ju inte ta ut lyckan i förskott kanske, men bara att du tagit ett beslut, det är ju skitbra!”
Hon är bra härlig, Evelina. Och så är hon ju min också, bara min.
”Skål på dig då!”, säger hon och vi skålar. ”Skål för oss, skål för att du är så modig!”
”Skål för Evelina, som ställer upp i alla lägen”, lägger jag till och vi dricker av vinet.
Jag vaknar med en huvudvärk som är mig övermäktig. Jag ligger i soffan, och på soffbordet står två tomma vinflaskor. Jag känner en varm, naken kropp mot min rygg, och Evelinas ena hand är intrasslad i mitt hår. Jag sätter mig försiktigt upp och tassar ut i köket där jag sväljer ner två Ipren med ett glas vatten.
Tack gode gud att vi bor på åttonde våningen utan grannar mittemot kan jag inte låta bli att tänka när jag naken sätter mig i fönstret och röker.
Lätta steg mot trägolvet, och plötsligt står Evelina i dörröppningen.
”Vad fin du är”, säger hon. ”Sluta vara så snygg, Lora.”
”Ha ha ha”, fnyser jag och himlar med ögonen. ”Dagens skämt eller?”
”Mhm, verkligen. Jag borde bli komiker, inte sant? Kasta hit tändaren är du snäll.”
Jag kastar över den till henne, och hon tänder sin cigg.
”Fyfaaaan vad bakis jag är!”, utbrister hon och slår sig ner på andra sidan fönstret. ”Hur mycket drack vi igår egentligen?”
”Två flaskor, och det ligger vitt puder på bordet. Tog vi affe igår?”
”Mhm, två linor var, har jag för mig.”
”Vart fick du tag på det?”, undrar jag.
”Emelie.”
Svaret är kort och självklart. Varför fattade jag inte det?
”Fan, jag som skulle till soc..hur dum får man vara?”
”Det är mitt fel, jag ville dricka mer. Jag antar att du kunde sagt emot, men jag menar..du ville ju inte till soc egentligen så.”
Ännu ett tecken på att jag tar första bästa utväg, att det jag kan bäst är att fly. Det bränner av skuld i magen.
”Det är inte ditt fel att det är så, hjärtat.”
Evelina ser medlidsamt på mig och fattar min hand, smeker min handrygg med sin tumme.
”Jag går dit idag, lovar jag henne. Jag måste göra det här, jag vet ju det.”
Mycket riktigt, tre timmar senare står jag utanför socialtjänstens lokaler. Jag skakar och fryser, jag vågar verkligen inte gå in.
Mobilen vibrerar i fickan, och med skakiga fingrar tar jag upp den och ser att jag fått sms.
Hej älskling!
Lycka till nu, jag tror på dig!
I tankarna är jag med dig hela tiden,
och när du kommer hem ska jag hålla
om dig och torka dina tårar om det
behövs. Jag älskar dig!
/ Din Evelina
Jag drar upp dörren och kliver in i en lång korridor. Långt där borta, hundra miljoners steg bort, sitter det en äldre kvinna.
Hon ser upp från sitt skrivbord och kastar en granskande blick på mig.
”Behöver du hjälp?”, frågar hon vänligt.
Jag nickar och sväljer, stapplar osäkert fram mot henne.
”Jag..jag..jag”, stammar jag, och min röst är bara en torr viskning.
”Vill du ha ett glas vatten?”
”Ja..”
Hon går iväg och hämtar ett glas åt mig, och jag dricker törstigt.
”Känns det bättre nu?”
”Ja..ja, det gör det.”
”Vad skönt då”, säger hon och ler. ”Säg mig, vad kan jag hjälpa dig med nu då?”
”Jag behöver nån att prata med, eller alltså..min mamma misshandlar mig och, ja..jag menar..”
Längre kommer jag inte, mina axlar börjar skaka och salta tårar droppar ner i mitt knä.
”Här”, säger hon och skjuter fram en förpackning ansiktsservetter mot mig över skrivbordet. ”Ta tid på dig, det är okej att gråta.”
I helvete heller, tänker jag och skäms. Inte här, inte inför dig.
”Förlåt mig, jag ska nog gå”, snyftar jag och gör en ansats att gå.
”Gå inte”, ber hon. ”Du är inte den första flickan som gråter i dom här lokalerna. Faktiskt, så tror jag till och med jag själv har fällt några tårar här när allt varit lite extra tungt.”
Jag sneglar på henne under lugg, förundras över hennes sätt att vara mot mig.
”Vad bryr du dig?”, snäser jag.
”Det skulle vara omoraliskt att jobba här om jag inte brydde mig, inte sant?”
Häpet möter jag hennes blick. Vad är det här för käck tant som har svar på tal, som har kraften att inviga mig i total trygghet?
”Vem är du?”, frågar jag.
”Birgitta heter jag, receptionist här på socialtjänsten. Har två barn och man. Är 54 år gammal och har jobbat här dom senaste tjugofem åren. Duger det?”
”Du är bra mysko”, erkänner jag.
”Ja, det är jag nog”, skrattar hon.
Jag börjar också skratta, mitt i tårarna, och det känns befriande.
Vi pratar en stund medan jag väntar på att få komma in hos socialsekreteraren.
När hon väl kommer och möter upp mig ger jag Birgitta en kram och tackar för samtalet.
”Mitt nöje”, svarar hon.
Socialsekreteraren, som heter Isabell, visar in mig i ett snålt möblerat rum.
Ber mig att sitta ner, men jag är otålig och nervös och kan inte sitta still.
Hon ser lagom irriterad ut när hon tar till orda.
”Kan du berätta för mig varför du är här?
Och jag berättar. Hela min historia, ord för ord. Upplever allt ännu än gång.
Jag är åtta år nu, och sitter på min säng. Kattungen jag hittade kall och blöt utanför vårat hus sent en kväll för en vecka sen kastar sig mot lådans lock under sängen.
För ja, jag har stängt in den i en låda.
För att inte mamma ska hitta den, såklart.
Jag brukar peta in ansjovis genom ett hål i lådan, men jag vet inte om katten äter, för jag har inte öppnat lådan och vågat se efter.
Dörren till mitt rum slås upp, och mamma kommer in.
Hon är så full att hon snubblar på tröskeln, och jag fnissar när mamma faller handlöst mot golvet.
”Ungdjävel, jag har ju sagt att du inte ska låta dina prylar ligga och skräpa!”
”Men, det där var inte någon av mina..”
”Håll käft!”
Hon reser sig upp på vingliga ben och kommer fram till mig.
”Kan du vara en snäll flicka och ta av dig kläderna? Mammas vän Arthur är här och vill leka med dig, förstår du.”
”Jag vill inte!”, skriker jag. ”Jag tänker INTE ta av mig några kläder!”
Hon tar ett hotfullt steg framåt och lyfter upp mig från sängen.
”Kläderna av, nu!”, fräser hon så spottet flyger.
Släpper tungt ner mig på golvet och jag landar illa på ena armbågen.
”Är du inte avklädd och klar om fem minuter får du smaka på mammas kniv, vet du. Det vill du inte va?”
Jag skakar skräckslaget på huvudet och sväljer, sväljer och sväljer. Klump i halsen. Jag drar av mig klänningen och trosorna, lägger mig bredbent på sängen.
Sväljer igen.
In genom dörren kliver nu en man. Han är ganska kort och smal, mycket smalare än gubben som var här sist gång någon av mammas kompisar kom och hälsade på.
”Tjena stumpan”, flinar han och slickar sig om läpparna.
Jag hulkar och hulkar, blundar när han knäpper upp byxorna. Hör honom komma närmare, hör honom stöna högt.
”Ska du inte leka med farbror Arthur?”, frågar han. ”Ha? Ska du inte smaka lite här?”
Han närmar sig min mun med sitt kön, och jag biter tag och tar i. Han vrålar och drar sig bakåt, slår mig hårt i ansiktet.
”Så det är så du ska ha det, va?”, skriker han. ”Ungdjävel!”
Han lägger sig på mig, försöker tränga sig in i mig.
Jag kniper ihop läpparna, biter mig i tungan så hårt att jag känner varmt blod rinna ner i halsen.
”Fan vad trång du är då! Annat är det med morsan din, hon är uttöjd som en använd kondom.”
Han skrattar rått och jag försöker tänka på kattungen som bökar under min säng. Tänker på dess mjuka päls, dess små, små tassar.
”Fan, det här funkar inte”, säger han och kliver av mig. ”Du är fan trängre än en burk med brustabletter! Runka av mig istället.”
Jag lyder, lättad över att slippa bli penetrerad av honom. Han är värre än dom andra. Dom andra har mer vart tysta, hållit käften. Njutit av sin tid med den lilla flickan. Inte hånat, inte slagits.
Han kommer med ett högt stönande, satsen hamnar på min lilla bleka flickhand. Han reser sig upp, knäpper byxorna och går ut till mamma, smäller igen dörren efter sig.
Då kommer tårarna, jag torkar av handen mot lakanet.
Ser att det är blodigt, trots att han inte trängde in i mig.
Jag lägger mig under täcket, skriker ut min förtvivlan i kudden.
Hela natten hör jag dunsar och stönande från det gemensamma vardagsrummet/sovrummet. Mitt desperata försök att sova, att hålla ljuden borta, är lönlöst.
Hela tiden medan jag berättar sitter jag med huvudet sänkt och händerna hårt knutna i knät.
Socialsekreteraren sitter tyst, antecknar, nickar försiktigt ibland.
När jag berättat klart, jag avslutar med att berätta om misshandeln, så böjer hon sig en smula över sitt skrivbord och ser strängt på mig.
”Du vet att det är allvarliga anklagelser du kommer med, va?”
”Jo..”
”Att din mamma skulle kunna få fängelse om det här stämmer?
”Ja..”
”Du säger att hon misshandlade dig för en månad sen ungefär, har du några bevis?”
Jag sträcker fram min handled. Den har läkt fel och går i en ganska så konstig vinkel. Hon skjuter glasögonen högre upp på näsan och studerar den närmre.
”Är det här från när din mamma trampade på den?”
”Ja, precis.”
”Det här är egentligen ett fall för polisen, det hoppas jag att du är medveten om. Det vi här på socialtjänsten skulle kunna göra är ju att sätta dig i fosterfamilj eller liknande. Att bo hemma är ju otänkbart, det förstår jag ju. Egen lägenhet är nog svårt. Det kommer inte gå ihop med din ekonomi. Vi skulle behöva göra en utredning också.”
Jag sjunker ihop i stolen. Jag vill inte flytta till fosterfamilj. Jag har fått nog av familjer, fått nog av allt det där.
Dessutom fyller jag arton om två månader.
”Jag kan väl bo hos min flickvän? Hon har en fin tvåa nära city. Åttonde våningen, fräscht område.”
”Hur gammal är din flickvän?”
”Hon är tjugo”, svarar jag.
Vi diskuterar saken fram och tillbaka, och kommer egentligen inte fram till något. Isabell säger att jag måste gå till polisen och prata med dom. Att hon kan skicka över en kopia av dom anteckningar som förts idag till dom och en till mig, så att jag slipper berätta allt en gång till.
Jag tvekar. Är jag beredd att ta det steget?
Något motvilligt går jag med på förslaget, och vi bestämmer en ny tid om någon månad. På vägen ut från socialtjänsten förstår jag att nu finns det ingen återvändo.
När jag kommer hem till Evelina igen sjunker jag ihop så fort jag kommit innanför dörren. Evelina kommer springande och tar mig i famnen.
”Åh, min älskling. Du har vart så himla stark idag. Jag är så himla stolt, och jag älskar dig jättejättemycket.”
Lägenheten luktar matos och brända grönsaker.
”Vad det luktar skumt”, snyftskrattar jag. ”Vad sysslar du med?”
”Hmm, alltså, det är svårt att säga. Jag trodde först att jag lagade mat, men jag har börjat tvivla nu. Känns mer som om jag försöker koka ihop ett botemedel mot analklåda vid det här laget.”
Evelina skrattar och räcker ut tungan, slickar bort mina tårar med tungspetsen.
”Mmh, mums..kajal!”
Nu kan inte jag heller hålla mig, så jag skrattar. Den där konstiga känslan som ofta kommer när man avbryter sin gråt för att skratta kastar sig över mig, och aldrig förr har den varit så välkommen.
”Får jag fråga vad är det för mat du har försökt laga?”
”Det får du se! Om det nu går att urskilja vill säga.”
Hon drar med mig in i köket, som är nedsläckt. På bordet står en ljusstake och bordet är dukat för två. Ännu en flaska vin står i all sin prakt på bordet.
”Jag tänkte..bara..göra det lite mysigt”, förklarar Evelina.
”Det är jättefint”, säger jag och kysser henne. ”Verkligen jättemysigt!”
Jag slår mig ner och Evelina dukar fram maten, grönsakslasagne, som faktiskt är ätbar. Vi äter och dricker vin, pratar om allt möjligt.
Efter maten tar vi med oss vinflaskan till sängen, och där ligger vi resten och kvällen och en bit in på natten, röker och klunkar i oss resten av flaskan.
Båda är lite smålulliga, och Evelina ligger och viftar med en cigarett, förklarar för mig hur fruktansvärt fin jag är och att hon verkligen inte kan få nog av mig, varken fysiskt eller psykiskt.
”Säger du så för att du är full?” frågar jag.
”Ett; Jag är inte full. Två; Nej, för så tycker jag alltid. Jag svär, du är oemotståndlig för mig.”
Jag rodnar, jag känner det i hela ansiktet.
”Du är SÅ söt när du rodnar!”
Evelina ler, hon är rosig om kinderna av vinet, och jag ser henne närma sig. Jag går henne till mötes halvvägs, trycker min kropp mot hennes. Hon kysser mig, hårt, tigger om mer.
Det är säkert hundrade gången vi har sex på en månad.
Ung och Kåt sjöng Ebba Grön.
Jag kan bara konstatera, dom var genier.
Tar ett helgjobb på ett kafé så länge. Inte för att jag tjänar bra, men pengar är pengar. Mamma har inte hört av sig en enda gång sedan hon kastade ut mig, och det är lika bra det.
Besöket på soc har jag skjutit upp och skjutit upp och Evelinas humör blir bara sämre och sämre.
Jag måste ta tag i skiten, menar hon på.
”Frukost!”
Jag drar på mig en tröja och hasar ut i köket och sätter mig i fönstret, tänder en cigarett, ser Evelina pyssla med något borta vid spisen.
Jag försöker se över hennes axel bortifrån fönstret, men ser ingenting. Hon vänder sig om och skrattar åt mitt tafatta försök.
”Jag gör té, dumsnut. Mer intressant än så är det tyvärr inte.”
Hon ställer två koppar på bordet och slår sig ner på en stol.
Jag försöker läsa av hennes humör, men hennes min är likgiltig och hon sänder inte ut ens ett uns av vibbar. Jag suckar och ger upp, tänder en ny cigarett.
Tvekar ett tag, men släpper sedan bomben som jag funderat på länge;
”Jag hade tänkt att gå till soc idag”, erkänner jag.
Den märkbara skillnaden i rummet förvånar mig inte.
Evelina rusar upp och kastar sig om halsen på mig.
”Det är ju underbart! Helt fantastiskt! Jag är så stolt över dig, så himla stolt.”
”Ropa inte hej innan du kommit över bäcken”, varnar jag henne.
”Äsch då”, nynnar hon. ”Vi skulle kunna ta oss över ett hav. Vad är en bäck mot ett hav, älskling?”
Hon rusar iväg och försvinner in i sovrummet. Jag hör henne rota runt i en låda, slänga saker på golvet och ge upp ett förtjust rop.
Jag fattar absolut ingenting.
”Här ska du få se! Den här har jag sparat, för sådana där tjusiga tillfällen du vet! Nej, fan vad klyschigt..”
Evelina dyker upp i köket igen, i handen har hon en flaska vitt vin.
”Jag tänkte att..ja, vi kan ju ta oss ett glas vin och fira allting. Vi behöver ju inte ta ut lyckan i förskott kanske, men bara att du tagit ett beslut, det är ju skitbra!”
Hon är bra härlig, Evelina. Och så är hon ju min också, bara min.
”Skål på dig då!”, säger hon och vi skålar. ”Skål för oss, skål för att du är så modig!”
”Skål för Evelina, som ställer upp i alla lägen”, lägger jag till och vi dricker av vinet.
Jag vaknar med en huvudvärk som är mig övermäktig. Jag ligger i soffan, och på soffbordet står två tomma vinflaskor. Jag känner en varm, naken kropp mot min rygg, och Evelinas ena hand är intrasslad i mitt hår. Jag sätter mig försiktigt upp och tassar ut i köket där jag sväljer ner två Ipren med ett glas vatten.
Tack gode gud att vi bor på åttonde våningen utan grannar mittemot kan jag inte låta bli att tänka när jag naken sätter mig i fönstret och röker.
Lätta steg mot trägolvet, och plötsligt står Evelina i dörröppningen.
”Vad fin du är”, säger hon. ”Sluta vara så snygg, Lora.”
”Ha ha ha”, fnyser jag och himlar med ögonen. ”Dagens skämt eller?”
”Mhm, verkligen. Jag borde bli komiker, inte sant? Kasta hit tändaren är du snäll.”
Jag kastar över den till henne, och hon tänder sin cigg.
”Fyfaaaan vad bakis jag är!”, utbrister hon och slår sig ner på andra sidan fönstret. ”Hur mycket drack vi igår egentligen?”
”Två flaskor, och det ligger vitt puder på bordet. Tog vi affe igår?”
”Mhm, två linor var, har jag för mig.”
”Vart fick du tag på det?”, undrar jag.
”Emelie.”
Svaret är kort och självklart. Varför fattade jag inte det?
”Fan, jag som skulle till soc..hur dum får man vara?”
”Det är mitt fel, jag ville dricka mer. Jag antar att du kunde sagt emot, men jag menar..du ville ju inte till soc egentligen så.”
Ännu ett tecken på att jag tar första bästa utväg, att det jag kan bäst är att fly. Det bränner av skuld i magen.
”Det är inte ditt fel att det är så, hjärtat.”
Evelina ser medlidsamt på mig och fattar min hand, smeker min handrygg med sin tumme.
”Jag går dit idag, lovar jag henne. Jag måste göra det här, jag vet ju det.”
Mycket riktigt, tre timmar senare står jag utanför socialtjänstens lokaler. Jag skakar och fryser, jag vågar verkligen inte gå in.
Mobilen vibrerar i fickan, och med skakiga fingrar tar jag upp den och ser att jag fått sms.
Hej älskling!
Lycka till nu, jag tror på dig!
I tankarna är jag med dig hela tiden,
och när du kommer hem ska jag hålla
om dig och torka dina tårar om det
behövs. Jag älskar dig!
/ Din Evelina
Jag drar upp dörren och kliver in i en lång korridor. Långt där borta, hundra miljoners steg bort, sitter det en äldre kvinna.
Hon ser upp från sitt skrivbord och kastar en granskande blick på mig.
”Behöver du hjälp?”, frågar hon vänligt.
Jag nickar och sväljer, stapplar osäkert fram mot henne.
”Jag..jag..jag”, stammar jag, och min röst är bara en torr viskning.
”Vill du ha ett glas vatten?”
”Ja..”
Hon går iväg och hämtar ett glas åt mig, och jag dricker törstigt.
”Känns det bättre nu?”
”Ja..ja, det gör det.”
”Vad skönt då”, säger hon och ler. ”Säg mig, vad kan jag hjälpa dig med nu då?”
”Jag behöver nån att prata med, eller alltså..min mamma misshandlar mig och, ja..jag menar..”
Längre kommer jag inte, mina axlar börjar skaka och salta tårar droppar ner i mitt knä.
”Här”, säger hon och skjuter fram en förpackning ansiktsservetter mot mig över skrivbordet. ”Ta tid på dig, det är okej att gråta.”
I helvete heller, tänker jag och skäms. Inte här, inte inför dig.
”Förlåt mig, jag ska nog gå”, snyftar jag och gör en ansats att gå.
”Gå inte”, ber hon. ”Du är inte den första flickan som gråter i dom här lokalerna. Faktiskt, så tror jag till och med jag själv har fällt några tårar här när allt varit lite extra tungt.”
Jag sneglar på henne under lugg, förundras över hennes sätt att vara mot mig.
”Vad bryr du dig?”, snäser jag.
”Det skulle vara omoraliskt att jobba här om jag inte brydde mig, inte sant?”
Häpet möter jag hennes blick. Vad är det här för käck tant som har svar på tal, som har kraften att inviga mig i total trygghet?
”Vem är du?”, frågar jag.
”Birgitta heter jag, receptionist här på socialtjänsten. Har två barn och man. Är 54 år gammal och har jobbat här dom senaste tjugofem åren. Duger det?”
”Du är bra mysko”, erkänner jag.
”Ja, det är jag nog”, skrattar hon.
Jag börjar också skratta, mitt i tårarna, och det känns befriande.
Vi pratar en stund medan jag väntar på att få komma in hos socialsekreteraren.
När hon väl kommer och möter upp mig ger jag Birgitta en kram och tackar för samtalet.
”Mitt nöje”, svarar hon.
Socialsekreteraren, som heter Isabell, visar in mig i ett snålt möblerat rum.
Ber mig att sitta ner, men jag är otålig och nervös och kan inte sitta still.
Hon ser lagom irriterad ut när hon tar till orda.
”Kan du berätta för mig varför du är här?
Och jag berättar. Hela min historia, ord för ord. Upplever allt ännu än gång.
Jag är åtta år nu, och sitter på min säng. Kattungen jag hittade kall och blöt utanför vårat hus sent en kväll för en vecka sen kastar sig mot lådans lock under sängen.
För ja, jag har stängt in den i en låda.
För att inte mamma ska hitta den, såklart.
Jag brukar peta in ansjovis genom ett hål i lådan, men jag vet inte om katten äter, för jag har inte öppnat lådan och vågat se efter.
Dörren till mitt rum slås upp, och mamma kommer in.
Hon är så full att hon snubblar på tröskeln, och jag fnissar när mamma faller handlöst mot golvet.
”Ungdjävel, jag har ju sagt att du inte ska låta dina prylar ligga och skräpa!”
”Men, det där var inte någon av mina..”
”Håll käft!”
Hon reser sig upp på vingliga ben och kommer fram till mig.
”Kan du vara en snäll flicka och ta av dig kläderna? Mammas vän Arthur är här och vill leka med dig, förstår du.”
”Jag vill inte!”, skriker jag. ”Jag tänker INTE ta av mig några kläder!”
Hon tar ett hotfullt steg framåt och lyfter upp mig från sängen.
”Kläderna av, nu!”, fräser hon så spottet flyger.
Släpper tungt ner mig på golvet och jag landar illa på ena armbågen.
”Är du inte avklädd och klar om fem minuter får du smaka på mammas kniv, vet du. Det vill du inte va?”
Jag skakar skräckslaget på huvudet och sväljer, sväljer och sväljer. Klump i halsen. Jag drar av mig klänningen och trosorna, lägger mig bredbent på sängen.
Sväljer igen.
In genom dörren kliver nu en man. Han är ganska kort och smal, mycket smalare än gubben som var här sist gång någon av mammas kompisar kom och hälsade på.
”Tjena stumpan”, flinar han och slickar sig om läpparna.
Jag hulkar och hulkar, blundar när han knäpper upp byxorna. Hör honom komma närmare, hör honom stöna högt.
”Ska du inte leka med farbror Arthur?”, frågar han. ”Ha? Ska du inte smaka lite här?”
Han närmar sig min mun med sitt kön, och jag biter tag och tar i. Han vrålar och drar sig bakåt, slår mig hårt i ansiktet.
”Så det är så du ska ha det, va?”, skriker han. ”Ungdjävel!”
Han lägger sig på mig, försöker tränga sig in i mig.
Jag kniper ihop läpparna, biter mig i tungan så hårt att jag känner varmt blod rinna ner i halsen.
”Fan vad trång du är då! Annat är det med morsan din, hon är uttöjd som en använd kondom.”
Han skrattar rått och jag försöker tänka på kattungen som bökar under min säng. Tänker på dess mjuka päls, dess små, små tassar.
”Fan, det här funkar inte”, säger han och kliver av mig. ”Du är fan trängre än en burk med brustabletter! Runka av mig istället.”
Jag lyder, lättad över att slippa bli penetrerad av honom. Han är värre än dom andra. Dom andra har mer vart tysta, hållit käften. Njutit av sin tid med den lilla flickan. Inte hånat, inte slagits.
Han kommer med ett högt stönande, satsen hamnar på min lilla bleka flickhand. Han reser sig upp, knäpper byxorna och går ut till mamma, smäller igen dörren efter sig.
Då kommer tårarna, jag torkar av handen mot lakanet.
Ser att det är blodigt, trots att han inte trängde in i mig.
Jag lägger mig under täcket, skriker ut min förtvivlan i kudden.
Hela natten hör jag dunsar och stönande från det gemensamma vardagsrummet/sovrummet. Mitt desperata försök att sova, att hålla ljuden borta, är lönlöst.
Hela tiden medan jag berättar sitter jag med huvudet sänkt och händerna hårt knutna i knät.
Socialsekreteraren sitter tyst, antecknar, nickar försiktigt ibland.
När jag berättat klart, jag avslutar med att berätta om misshandeln, så böjer hon sig en smula över sitt skrivbord och ser strängt på mig.
”Du vet att det är allvarliga anklagelser du kommer med, va?”
”Jo..”
”Att din mamma skulle kunna få fängelse om det här stämmer?
”Ja..”
”Du säger att hon misshandlade dig för en månad sen ungefär, har du några bevis?”
Jag sträcker fram min handled. Den har läkt fel och går i en ganska så konstig vinkel. Hon skjuter glasögonen högre upp på näsan och studerar den närmre.
”Är det här från när din mamma trampade på den?”
”Ja, precis.”
”Det här är egentligen ett fall för polisen, det hoppas jag att du är medveten om. Det vi här på socialtjänsten skulle kunna göra är ju att sätta dig i fosterfamilj eller liknande. Att bo hemma är ju otänkbart, det förstår jag ju. Egen lägenhet är nog svårt. Det kommer inte gå ihop med din ekonomi. Vi skulle behöva göra en utredning också.”
Jag sjunker ihop i stolen. Jag vill inte flytta till fosterfamilj. Jag har fått nog av familjer, fått nog av allt det där.
Dessutom fyller jag arton om två månader.
”Jag kan väl bo hos min flickvän? Hon har en fin tvåa nära city. Åttonde våningen, fräscht område.”
”Hur gammal är din flickvän?”
”Hon är tjugo”, svarar jag.
Vi diskuterar saken fram och tillbaka, och kommer egentligen inte fram till något. Isabell säger att jag måste gå till polisen och prata med dom. Att hon kan skicka över en kopia av dom anteckningar som förts idag till dom och en till mig, så att jag slipper berätta allt en gång till.
Jag tvekar. Är jag beredd att ta det steget?
Något motvilligt går jag med på förslaget, och vi bestämmer en ny tid om någon månad. På vägen ut från socialtjänsten förstår jag att nu finns det ingen återvändo.
När jag kommer hem till Evelina igen sjunker jag ihop så fort jag kommit innanför dörren. Evelina kommer springande och tar mig i famnen.
”Åh, min älskling. Du har vart så himla stark idag. Jag är så himla stolt, och jag älskar dig jättejättemycket.”
Lägenheten luktar matos och brända grönsaker.
”Vad det luktar skumt”, snyftskrattar jag. ”Vad sysslar du med?”
”Hmm, alltså, det är svårt att säga. Jag trodde först att jag lagade mat, men jag har börjat tvivla nu. Känns mer som om jag försöker koka ihop ett botemedel mot analklåda vid det här laget.”
Evelina skrattar och räcker ut tungan, slickar bort mina tårar med tungspetsen.
”Mmh, mums..kajal!”
Nu kan inte jag heller hålla mig, så jag skrattar. Den där konstiga känslan som ofta kommer när man avbryter sin gråt för att skratta kastar sig över mig, och aldrig förr har den varit så välkommen.
”Får jag fråga vad är det för mat du har försökt laga?”
”Det får du se! Om det nu går att urskilja vill säga.”
Hon drar med mig in i köket, som är nedsläckt. På bordet står en ljusstake och bordet är dukat för två. Ännu en flaska vin står i all sin prakt på bordet.
”Jag tänkte..bara..göra det lite mysigt”, förklarar Evelina.
”Det är jättefint”, säger jag och kysser henne. ”Verkligen jättemysigt!”
Jag slår mig ner och Evelina dukar fram maten, grönsakslasagne, som faktiskt är ätbar. Vi äter och dricker vin, pratar om allt möjligt.
Efter maten tar vi med oss vinflaskan till sängen, och där ligger vi resten och kvällen och en bit in på natten, röker och klunkar i oss resten av flaskan.
Båda är lite smålulliga, och Evelina ligger och viftar med en cigarett, förklarar för mig hur fruktansvärt fin jag är och att hon verkligen inte kan få nog av mig, varken fysiskt eller psykiskt.
”Säger du så för att du är full?” frågar jag.
”Ett; Jag är inte full. Två; Nej, för så tycker jag alltid. Jag svär, du är oemotståndlig för mig.”
Jag rodnar, jag känner det i hela ansiktet.
”Du är SÅ söt när du rodnar!”
Evelina ler, hon är rosig om kinderna av vinet, och jag ser henne närma sig. Jag går henne till mötes halvvägs, trycker min kropp mot hennes. Hon kysser mig, hårt, tigger om mer.
Det är säkert hundrade gången vi har sex på en månad.
Ung och Kåt sjöng Ebba Grön.
Jag kan bara konstatera, dom var genier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar