Evelina
Timmarna efter Auroras uppvaknande är hektiskt och lite skrämmande.
Timmarna efter Auroras uppvaknande är hektiskt och lite skrämmande.
Aurora är mest groggy och pratar om random grejer och verkar se saker som inte
finns.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, så jag håller mest om henne och
försäkrar henne om att det inte är som det ser ut.
Efter ett tag somnar hon dock om, och jag känner mig ganska lättad över det.
Jag är själv trött och hängig efter natten, och jag ryser när jag tänker på vad
som hänt.
Jag stapplar upp för kungsgatan efter många drinkar och två flaskor vin
hemma hos Karin, som fyllde nitton.
Färgerna omkring mig flyter ihop och världen snurrar.
På avstånd ser jag polisen, så jag tar en omväg för att slippa tjafs.
Det tar drygt tjugofem minuter att hitta tillbaka till lägenheten, och efter
många om och men lyckas jag få in nyckeln i dörren och låsa upp.
Innanför är det tyst och jag får en krypande känsla i kroppen.
Det känns inte som det ska, så jag knyter upp mina kängor och ställer mig på
vinglande ben i hallen och lyssnar spänt.
”Aurora?
Aldrig förut har tystnad känt så dånande. Den skrämmer mig, verkligen skrämmer
mig, och jag vet inte ens varför.
Till och med mina nakna fötter som tassar över golvet låter mer än vanligt.
Jag är så fruktansvärt kissnödig att jag bestämmer mig för att kissa innan jag
kryper ner bredvid Aurora som antagligen sover.
Därav tystnaden. Självklart är det så. Hon sover sött i sängen.
När jag öppnar dörren till toaletten skriker jag till.
Jag tror åtminstone att jag gör det, för
jag hör ett skrik.
Det tar tid innan jag inser att det kommer från mig, tid innan jag inser att
kaklet på toaletten inte alltid varit rött och kladdigt av blod.
”Åh herregud”, flämtar jag och faller ner på knä. ”Vad har du gjort?”
Jag råkar sätta handen i det när jag vinglar till och måste stödja mig mot
golvet. Ett äcklat ljud kommer från min strupe.
”Herregud, herregud, Aurora?”
I ett misslyckat försök att resa mig upp slår jag i knät i toastolen och svär
till av smärta.
Fuck fuck fuck, det här går inte bra.
Till slut lyckas jag resa mig upp, och på vingliga ben går jag ut från
toaletten och raka vägen till sovrummet.
Dörren dit är inte ens stängd, och innan jag ens är framme kan jag se Auroras
svarta hår och smala kropp på golvet.
”Fan, nej, det här kan inte vara sant.”
Jag springer fram till henne och tar hennes kropp i min famn.
Hon andas, jag hör henne andas, om än hackigt och ovanligt tyst.
Hennes nakna ben och armar är kantade med djupa, breda sår och jag får hålla
tillbaka en kväljning.
”Varför?”, viskar jag. ”Snälla, gör inte såhär mot mig.”
Jag vet att jag måste ringa ambulans, men jag kan knappt förmå mig att lämna
henne.
Det är då jag upptäcker den tomma burken som borde innehålla Stilnoct, och
sanningen går upp för mig.
Helvete, helvete, helvete.
Jag fiskar upp mobilen ur fickan och ska precis slå numret till larmcentralen
när batteriet dör.
”MEN VAFAN!”
Med ett hjärta som rusar av panik, som spelar trumma mot min bröstkorg letar
jag reda på den bärbara telefonen och ringer 112.
Rösten som svarar är ljus och likgiltig.
”Larmcentralen, vart vill du bli kopplad?”
”Ambulans, polis, brandkåren..jag bryr mig inte! Bara jag får hjälp! Min
flickvän har tagit en överdos och skurit sig. Herregud, hjälp mig!”
Hon kopplar vidare mig till akuten och jag skriker ut samma sak ännu en gång.
Den här gången är rösten som svarar lugnande och förstående.
”Ta det lugnt, andas och berätta för mig hur läget är.”
Jag sänker rösten och min panik övergår i hulkande.
Jag förklarar ännu en gång, den här gången så lugnt som jag kan, och personen i
luren säger att dom kommer att skicka en ambulans på direkten.
Medan jag väntar på den pratar jag med personen med den lugna rösten. Jag
övergår till ett nästan apatiskt tillstånd och jag märker knappt när
ambulansen, med tjutande sirener, stannar på gården utanför lägenheten.
När det ringer på dörren lägger jag på telefonen och öppnar.
Vad som händer sen kommer jag knappt ihåg.
Jag vet inte hur jag kommer till sjukhuset, vet inte om jag åker med i
ambulansen eller tar bussen.
Jag vet bara att jag inte får gå in till Aurora när jag kommer dit.
Läkarna ville inte att jag skulle se, ville inte att jag skulle vara med om
det.
Jag sitter tyst i väntsalen.
Andas in.
Andas ut.
Jag huttrar till av minnet och det svider i ögonvrån.
Kaffe, jag måste ha kaffe. Kafeteria någon?
När läkaren kommer in för att kolla till Auroras värden frågar jag om
kafeterian.
Han säger att den ligger vid entrén och att jag kan ta hissen ner.
Jag tackar och han nickar med huvudet och fortsätter med det han höll på med.
Tyst går jag fram till spegeln och studerar mig själv.
Det svarta håret hänger i stripor och mina ögon ser kalla och livlösa ut.
Gårdagens smink har smetats ut och kajalen har runnit.
Skitsamma, det spelar ingen roll.
Jag tar hissen ner och köper en kaffe utan mjölk och socker av en surmulen
tant.
Påverkad av den dåliga stämningen slår jag mig ner vid ett bord.
Jag snurrar distraherat skeden jag inte ens behöver mellan fingrarna och mina
tankar är långt borta.
Jag har ingen aning om varför allt det här har hänt. Jag visste inte att det
hade gått så långt.
Varför såg jag det inte? Är jag en dålig människa? En dålig flickvän?
”Jeezez människa, du kommer grubbla dig galen.”
Sedan skrattar jag åt att jag pratar med mig själv. Varför pratar man alltid
med sig själv?
Aningen förvirrad dricker jag upp kaffet och går sedan ut för att röka.
Långsamt drar jag in röken i lungorna och blåser ut den igen i form av en aning
missbildade rökringar.
Plötsligt ringer min telefon, och det står Karin<3 på displayen.
”Evve.”
”Hej gumman..jag hörde vad som hänt. Hur är det med henne?”
”Hur kan du veta vad som hänt?”
”Du hade skickat ett mess till Rebecka från Auroras telefon, så hon berättade
för mig.”
”Aha”, säger jag och kan inte alls minnas att jag skickat något sms till
Rebecka.
”Men hur mår hon?”
”Hon är trött och lite groggy, det är ungefär vad jag vet.”
”Är det allvarligt?”
”Nej, läget är stabilt just nu.”
”Det var skönt att höra. Vill du att jag ska komma förbi? Vi kan dricka äckligt
sjukhuskaffe och så kan du få gråta ut mot min axel.”
”Jag har redan druckit äckligt kaffe och gråtit.”
”Antagligen inte tillräckligt. Jag kommer förbi en stund, okej?”
”Okej, jag ger mig. Man kan aldrig få för mycket kaffe. Jag sitter i rökrutan,
kom dit.”
”Sure, jag är där om en kvart. Pusshej.”
”Puss.”
Jag lägger på och skakar på huvudet. Karin är en väldigt udda människa, och
efter Aurora är hon min allra bästa vän.
Hon är inte bara min vän, utan även mycket punktlig.
Precis en kvart senare sladdar hon in på sin fula tantcykel och stannar på
parkeringen utanför rökrutan med det rosa håret fladdrande i vinden.
”Lägg märke till min snygga entré!”, skrattar hon och gör tummen upp samtidigt
som hon låser sin cykel och kommer fram till mig.
”Mycket graciöst”, håller jag med och räcker fram mitt ciggpaket till henne.
”Tack baby”, säger hon och stoppar en lucky strike i mungipan. Med vana händer
tänder hon den och andas in röken.
”You owe me one”, ler jag och stoppar ner paketet i bakfickan igen.
”Always. Men varför Lucky strike? Commerce är mycket godare.”
”Det är äkta cancercigg”, kontrar jag.
”Jaja, whatever. Hur är det med dig?”
”Med mig? Eh..jag vet inte. Jag har inte vågat känna efter riktigt.”
”Chockad, antar jag?”
”Jo, det är klart. Chockad och ledsen.”
”Det är inte ditt fel, vet du”, säger Karin som om hon läst mina tankar.
”Men jag borde märkt något!”
”Dom som står närmast märker oftast inte någonting, även om dom tycker att dom
borde vara dom som gör det.”
”Men det borde inte vara så”, fräser jag och slår frustrerat ut armarna.
”Jag vet det, älskling”, säger Karin och tar mina händer i sina. Försiktigt
drar hon mig tätt intill sig, och jag låter min blick möta hennes.
Min syn är aningen dimmig av tårar, men trots det ser jag hennes mörka ögon
blinka till av något som för mig är oidentifierbart.
Jag vet inte varför det händer, men jag lutar mig fram mot henne som om vi vore
två magneter som mot vår vilja dras till varandra.
Jag trycker mina läppar mot hennes och låter en hand vila på hennes höft.
Hon kysser mig tillbaka för en stund men puttar sedan milt bort mig.
”Aldrig mer”, säger hon mjukt. ”Det är inte rätt.”
Jag känner mina kinder hetta till, mitt inre brinner av skam.
Vad fan sysslar jag med?!
”F-f-förlåt”, stammar jag. ”Jag b-b-borde inte kysst dig.”
”Du är förvirrad och ledsen”, svarar hon.
”Och?”
”Man gör konstiga saker då.”
Jag stirrar på flickan framför mig. Hon är nog den allra klokaste jag känner i
hela världen. Hon lyckas alltid säga rätt grejer.
”Du kanske har rätt..”
”Det är klart jag har rätt. Rök upp nu så går vi och köper kaffe.”
”Tanten i kassan är skitsur.”
”Haha, okej. Då får vi väl muntra upp henne då!”
Jag röker upp och Karin tar mig i handen och drar med mig in igen.
När vi ställer oss i kön lutar sig Karin mot mig och viskar i mitt öra.
”Är det hon som är den sura tanten?”
”Eh..ja.”
När det är våran tur att beställa fyrar Karin av ett stort leende.
”Är det du som har bryggt kaffet?”, frågar hon tanten i kassan.
”Ja”, svarar tanten surt.
”Fan Evve, då måste vi köpa kaffe, visst?”
”Eh..ja”, svarar jag osäkert, oviss om vad Karin har planerat.
”Men alltså, bruden här ser ju ut som värsta kaffekokar'n. Hennes kaffe smakar
säkert underbart!”
Jag fnissar lite åt Karin, som verkligen inte är normal någonstans.
”Visst gör du gott kaffe?”, frågar Karin och tanten i kassan ler lite.
”Syns det verkligen på mig?”, frågar hon och kråmar sig lite.
”Oohja!”, garanterar Karin henne och jag koncentrerar mig hårt på att hålla mig
för skratt.
”Jag köpte kaffe förut”, säger jag till slut. ”Det var underbart.
Beroendeframkallande!”
”Verkligen?”
”Det är ju det jag säger!”, fnissar Karin. ”Lita på mig! Jag är värsta experten
på kaffe!”
”Gud vad roligt”, säger tanten och ser riktigt glad ut. ”Så ni vill ha kaffe,
tjejer?”
Så vi beställer två kaffe och slår oss ner vid ett bort så långt bort från
kassan som möjligt.
Jag skrattar så jag får ont i magen, och Karin har ett finurligt leende på
läpparna.
”Du är otrolig!”, säger jag beundrande.
”Jag är medveten om det, faktiskt.”
Hon har fortfarande det där finurliga leendet, och det klär henne riktigt bra.
För en timme får hon mig att glömma min oro.
”Förövrigt är det här kaffet übersnuskigt”, flinar hon och jag brister ut i
gapflabb.
I see the bad moon rising
I see trouble on the way
I see earthquakes and lightnin’
I see bad times today
Don’t go around tonight
It’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise
I hear hurricanes ablowing
I know the end is coming soon
I fear rivers over flowing
I hear the voice of rage and ruin
Don’t go around tonight
It’s bound to take your life
There’s a bad moon on the rise
Hope you got your things together
Hope you are quite prepared to die
Looks like we’re in for nasty weather
One eye is taken for an eye
När Karin har tagit sin cykel och cyklat hem återvänder jag upp till
fjärde våningen igen.
En känsla av skuld tynger mig, men jag viftar bort den bäst jag kan.
Aurora sitter upp i sängen när jag kommer in, och jag ser att hon gråter.
Jag går fram till henne och slår mig ner på sängkanten.
”Vad är det, älskling?”
Hon lutar sig mot min axel och jag pillar förstrött med hennes hår.
”Jag kommer bli inlagd”, snyftar hon. ”Jag..vill..inte..bli..inlagd!”
”Du kanske behöver det?”
”Jag försökte inte dö!”, fräser hon.
”Varför gjorde du det?”
”Jag ville bara komma bort lite, bara komma bort.”
Hon sluter trött ögonen och jag ser tårar glittra på hennes ögonfransar.
”Det kommer ordna sig”, tröstar jag. ”Ingenting är för evigt, vet du.”
”Men jag kommer bli så ensam. Ensam bland en massa dårar.”
”Jag kommer och hälsar på dig så ofta som jag kan och får, det lovar jag.”
Hon nickar och torkar bort tårarna med baksidan av handen.
”Kan du kanske åka hem och hämta lite grejer? Dom kommer köra upp mig redan
ikväll.”
”Självklart. Jag är tillbaka om en två timmar eller något. Något särskilt du
vill att jag ska ta med?”
”Jag vet inte..ett foto på dig kanske. Och sängkläder. Och någon av dina
parfymer så att jag kan lukta på dig när jag vill.”
Jag nickar och ger henne en kram innan jag tar bussen hem, där jag plockar ihop
lite kläder, hygienartiklar och andra saker jag tror att hon kan ha användning
av.
Innan jag åker tillbaks till sjukhuset tar jag en promenad ner till city.
Jag går in i en affär med lite udda prylar och ser mig omkring. Min blick
fastnar på en hylla med mjukisdjur.
Jag går fram till den och studerar dom. En lurvig nalle med snövit päls ser ner
på mig med svarta knappögon.
Jag sträcker fram handen och smeker den över nosen. Pälsen under mina fingrar
är mjukare än jag trodde innan.
Det känns som om jag bara måste ha den, som om jag verkligen måste krama om den
och trycka den mot mitt bröst.
Så jag tar ner den från hyllan och håller om den hårt.
Plötsligt känner jag ett par ögon stirra mig i nacken, så jag vänder mig om.
”Skaru ha den där?”, frågar bruden i kassan och smackar högljutt, samtidigt som
hon blåser en stor, rosa tuggummibubbla.
Jag antar att hennes uttråkade, lite kaxiga attityd beror på mitt svarta hår,
röda spetsklänning, trasiga strumpbyxor och gula Underground kängor.
”Eh..”
”Jamen alltså, det måste du ju nästan göra när du liksom pillat på den sådär.”
”Eeh..”
Jag skäms men tänker inte för allt guld i världen visa det för den här blåsta
bruden.
”Jamen, äru blåst elleh?”
Eh, det kom ju från rätt käft. Kul att hon kan ren svenska också.
”Nej, jag är inte blåst. Är du?”
Hon stirrar på mig med blåa bambiögon som är alldeles för översminkade.
”Eh, nej?”, fräser hon och putar surt med underläppen.
”Nähe, vad roligt för dig då. Du vet att du håller på att förlora en kund nu
va?”, ljuger jag.
För jag vet att jag måste köpa den här nallen, hur bruden i kassan än beter
sig.
”Meh, like I care? ”
”Kanske gör inte du det, men din chef kanske gör?”
Plötsligt ser hon osäker ut. Kanske är hon redan i onåd. Hennes minspel är lätt
att avläsa.
Jag ser att hon mer än gärna vill upprätthålla sin kaxiga fasad, men att hon
inte är benägen att göra det.
Jag lägger nallen på disken och utmanar henne med blicken. Hon kryper ihop en
aning.
”Det blir 69 kronor”, väser hon mellan läpparna.
Jag lägger fram en hundring på disken, och i hennes uppenbara förvirring får
jag 41 kronor tillbaka i växel.
”Bruden, lär dig räkna”, säger jag och lägger fram en tia. ”Ta den, jag fick
tio kronor för mycket.”
Hon slår ner blicken och lägger tian i kassaapparaten.
På lätta ben går jag sedan därifrån med nallen tryckt mot bröstet.
Jag hinner knappt komma tillbaka till sjukhuset innan Aurora ska åka. När
jag kommer in i rummet är hon redan påklädd och klar.
Hon ser otroligt trött och blek ut, och hennes ben darrar som om dom kommer att
vika sig under henne vilken sekund som helst.
Jag ställer ner påsen med grejer och går fram till henne och omfamnar henne.
Hon hänger nästan runt min hals i ett desperat försök att hålla sig på benen.
”Ska du inte sätta dig ner?”, viskar jag mot hennes hals.
”Jo.”
Jag sätter mig på en stol intill fönstret och hon kryper ihop i mitt knä.
Jag håller om henne så hårt som jag vågar, och jag kan känna hennes revben mot
mina fingertoppar.
”Jag vill inte lämna dig”, säger hon och hennes röst är svag.
”Du lämnar mig inte, du bara åker bort ett tag.”
”Men jag vill inte åka bort ett tag”, säger hon tjurigt.
Det slår mig plötsligt hur liten och ynklig hon är. Hur missanpassad hon måste
känna sig i den här miljön.
”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga”, erkänner jag.
”Säg att allt kommer bli bra”, ber hon.
”Allt kommer bli bra tids nog.”
En halvtimme och tjugotusen avskedskyssar senare har hon åkt, och jag känner
mig tom inombords.
Det här känns inte bra någonstans. Lägenheten känns kall och tyst.
Det första jag gör är att tvätta bort blodet från toaletten. Jag gråter när jag
gör det, det gör ont att tänka på.
Hon kunde dött, och den tanken skrämmer mig.
Vårat förhållande har inte alltid varit lätt, men jag vet att hon är den rätte.
Jag vet att jag värdesätter henne högre än himlen.
Vi ska för guds skull gifta oss!
Jag suckar djupt och drar bekymrat fingrarna genom mitt svarta hårsvall. Det är
okammat och tovigt, så jag bestämmer mig för att ta en dusch.
Det varma vattnet som strilar över min nakna kropp får mig att slappna av.
Innerst inne vet jag att Aurora inte kommer ligga i sängen och vänta på mig,
innerst inne vet jag att hon inte kommer lägga sin varma kropp intill mig och
slå armarna om mig, men trots det vill jag att det ska vara så.
När jag duschat klart slår jag mig ner i soffan och börjar rastlöst zappa
mellan kanalerna. Allting är tråkigt. Jag vill inte titta på Andra avenyn, jag
vill inte se på MTV.
Ingenting duger. Jag stänger förargat av tvn men sitter kvar i soffan. Reser
mig upp. Sätter på en skiva med Placebo. Håller andan.
Andas in.
Andas ut.
Mina ben rör sig i samma rytm som musiken, jag sitter och trummar på mina lår
och nynnar med i låten.
Tristessen förgör mig. Jag kan inte sitta still. Jag springer fram och
tillbaka i lägenheten. Ringer till nummerupplysningen och frågar efter mig
själv.
Försöker göra ett konstverk genom att sätta ihop tandborstar med hobbylim. Blir
sur när det inte funkar.
Försöker måla en heffaklump med kolkrita, men det funkar inte heller. Vet inte
ens hur en jävla heffaklump ser ut.
Skriker rätt ut och får en irriterad knackning i väggen av grannen bredvid.
Går ut på balkongen och kedjeröker, får ont i lungorna, kastar ner en kruka som
går i tusen bitar.
Mitt hjärta pulserar till ett enda ord; Rastlöshet,
du-dunk, rastlöshet, du-dunk.
Låten Broken Promise med Placebo ekar
i lägenhet. Jag gillar den låten. Väldigt mycket.
Allt känns hackigt i hjärnan, och jag är rädd att den ska haka upp sig och gå i
bitar.
Till slut ringer jag Karin, fast klockan är tre på natten och hon antagligen
sover. Hon svarar efter fyra signaler.
”Det är Kaaariiin”, gäspar hon i luren.
”Hej.”
”Evelina?”
”Aah.”
”Har det hänt nåt?”
”Min hjärna har hakat upp sig.”
”Pardon?”
”Men alltså, det hackar liksom.”
”Eh..är du typ..hög eller nåt?”
”Nej?”
”Nähe, okej..”
”Tror du min hjärna kommer sprängas?”
”Uhm, nej. Det tror jag absolut inte.”
”Det känns så.”
”Ska jag komma över?”
”Ja..har du några tabletter att sälja till mig?”
”Jag har Benzo, Imovane och Stilnoct. Men är det verkligen så smart?”
”Uh, jag vet inte. Men alltså..jag klarar inte av den här känslan.”
”Okej, men jag tänker inte ge dig många.”
”Lugnt. När kommer du?”
”I'm on my way.”
Jag klickar henne och hoppas att hon inte ska ta illa upp, men jag orkar inte
prata i telefon.
I väntan på Karin gör jag té med massa socker och massa honung. Det smakar rent
ut sagt äckligt, så jag häller ut det i vasken.
Istället för att dricka te tar jag fram en flaska billig gin som smakar bark,
eller möjligtvis jord. Sak samma, orka bry sig.
Jag halsar halva flaskan och går sedan för att spy upp det igen. Orkar inte bli
full ikväll.
Jag känner mig så stressad, allt jag gör går för fort, livet rusar förbi så
fort att det snurrar förbi framför mina ögon.
I själva verket går tiden egentligen alldeles för sakta. Klockan vägrar gå i
normal takt, natt vägrar övergå till kall gryning.
Det ringer på dörren och jag kastar mig över den för att låsa upp och slänga
upp den.
Utanför står Karin och hon är dyblöt.
”Det regnar”, konstaterar hon.
”Jaså”, säger jag och låtsas bry mig.
”Du bryr dig inte, eller hur?”, skrattar hon mjukt.
”Nej”, säger jag och måste nästan skratta tillbaka.
”Du är otrolig.”
”Yep. Kom in nu!”
Hon sparkar av sig sina DC skor och hänger upp sin rock på den enda kroken vi
har i hallen. Den är redan överbelastad, och hennes tunga rock är droppen för
den stackars hängaren. Hela högen med ytterkläder dråsar i backen och jag
stirrar förbryllat på den.
”Eh..jaha”, säger jag till slut.
”HAHAHA, förlåt”, garvar Karin.
”Du är konstig, vet du det?”
”Lol, ja. Det har jag fått höra hela livet.”
Karin samlar sig och slutar skratta.
”Alltså, jag kan hjälpa dig att sätta upp en ny krok..”
”Mongo, det är bara en dum krok.”
”Jo, men..”
”Bara en DUM krok, okej?”
Jag försöker se allvarlig ut, men misslyckas grovt. När Karin ser min groteska
blandning av allvar och lusten att skratta högt garvar hon så mycket att hon
måste lägga sig ner på golvet och hålla sig för magen. Det går inte att vara
allvarlig med Karin, seriöst. Jag säger det till henne, och hon skakar på
huvudet.
”Man ska vara seriös, du är inte tillräckligt seriös”, säger hon.
”Men jääääävlar Karin, du är helt wierdo!”
”Det kan du slå dig i backen på. Men nu, kära vän, vill jag ha en drink för att
jag släpade mig hit halv fyra mitt i natten.”
”Öh..jag har bara gin.”
”Gin duger fint.”
Karin går och sätter sig i soffan, och jag hämtar flaskan med gin. När jag
kommer tillbaka sitter hon och rotar i sin väska, och strax därefter slänger
hon upp tre skivor, fyra filmer och en påse med tabletter på vardagsrumsbordet.
Jag går fram för att kolla efter vilka filmer och skivor hon har med sig.
”Karin...Torkel i knipa? Seriöst? Ååååh, How
We Quit The Forest med Rasputina! Underbar skiva!”
”Du piskar och smeker samtidigt du”, säger Karin roat.
Hon sitter bekvämt bakåtlutad och smuttar på sitt glas med gin.
”Det är roligast så”, flinar jag. Dessutom lät det grymt sexuellt.
”Snuskhummer. Hursomhelst, sätt på Torkel nuuuuuu!”
Så jag sätter på Torkel i knipa och slår mig ner bredvid Karin i soffan.
Hon fnissar berusat bredvid mig och jag sträcker mig efter tabletterna. Sväljer
ner två Stilnoct och två Imovane med några klunkar av Karins gin.
Efter en tio minuter börjar jag skaka av undertryckt fnissande, och till slut
kan jag inte hålla mig längre.
Karin kollar roat på mig, medan hon dricker djupa klunkar av sitt tredje glas
gin.
”Alltså, finns det gröna pingviner?”, frågar jag henne.
”Haha, jag vet inte, kanske?”
”I sådana fall bor dom nog i Afrika”, säger jag tankfullt.
”Afrika? Är det inte lite varmt för en pingvin?”
”Meeeen, dom är ju gröööna?”
”Ja, det förstås.”
”Tänk dig en pingvin på skridskor, det vore askul att se!”
”Och du säger att jag är wierdo?”, säger Karin med skratt i rösten. ”Fan, det
är ju som snackar om pingviner på skridskor!”
”Äsch, nu ska vi inte vara sådana.”
”Torkel i knipa suger faktiskt”, säger hon plötsligt.
”Men åååh, Karin!”
”Jamen, det är ju så!”
”Men det veeet jag väl.”
”Jag fattar ingenting”, flinar hon.
”Ärligt talat, inte jag heller.”
Plötsligt börjar det vibrera på bordet, och jag kastar mig aningen för snabbt
mot den. Det är förbannat nära att jag slår i hakan i bordskanten, och tanken
känns skrattretande, eftersom jag antagligen inte skulle känna smärtan ändå.
Utan att kolla vem det är svarar jag.
”Det är Jehovas, vad kan jag stå till tjänst med?” sluddrar jag.
”Det är Joakim..”
Jag rycker ofrivilligt till och svarar inte. Andas bara tyst i luren.
”Hänkar du på världens fest?”
Han är full, det hörs på långa vägar. Annars skulle han aldrig ringa klockan
fem på morgonen och fråga om jag ska hänga med på fest.
”Nej”, svarar jag till slut. ”Och jag vill inte ha med dig att göra, kommer
aldrig vilja det någonsin igen.”
”Men jävla bitterfitta!”, fräser han och jag klickar honom.
Åh, jag blir så trött på idioten.
”Vem fan var det?”
”En snubbe bara.”
”Okej.”
Karin är underbar på det vis att hon vet när jag inte vill prata. Jag är grymt
tacksam över att hon har den förmågan.
Efter en stund av slötittande på tvn börjar mina ögonlock bli tunga och jag
orkar knappt ha dom öppna.
Förfärligt trött lägger jag mig i Karins knä och sluter ögonen. Hon smeker mig
sakta över håret.
Jag somnar strax därefter.
When you were here before,
Couldn't look you in the eye
You're just like an angel,
Your skin makes me cry
You float like a feather
In a beautiful world
I wish I was special
You're so fucking special
But I'm a creep,
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here
När jag vaknar nästa morgon är det med Karins kropp bredvid mig i soffan,
med Karins armar om min midja.
Jag sätter mig förskräckt upp, vill inte han hennes armar om mig.
Det är Aurora som ska ligga bakom mig i soffan, det är Aurora som ska andas mig
i nacken och prata i sömnen.
Jag stirrar nästan hatiskt mot min bästa vän. Som om det är hennes fel att
Aurora inte är här.
”Men gud Evelina, skärp dig. Det är din bästa vän. Inget av det här är hennes
fel.”
Jag lyckas nästan övertyga mig själv, men bara nästan. Jag stirrar åtminstone
inte hatiskt på henne längre. Snarare surt.
Jag sitter länge och betraktar henne, och det slår mig gång på gång hur mycket
vackrare Aurora är när hon sover.
Hur mycket finare Auroras ögonfransar ligger mot kinderna när hon blundar.
Hur mycket mjukare Auroras läppar ser ut när hon sakta andas in och ut.
Till slut blir jag så frustrerad över mina tankar att jag slår mig själv i
huvudet med handflatan.
”För i helvete Evelina, lägg av! Jämför inte din flickvän med din bästa kompis!”
Jag vänder mig om och kastar en blick på mig själv i spegeln. En flicka med
svart hår och bittert ansiktsuttryck stirrar tillbaka.
Får plötsligt lust att kasta ut spegeln från balkongen som jag gjorde med
krukan kvällen innan.
En svag hostning får mig att vända mig om. Karin har vaknat och sitter i
soffan. Hon har bara t-shirt och trosor på sig, och hon gnuggar sömnen ur
ögonen.
Jag har lust att be henne att ta på sig något, för guds skull, men avstår.
Förstår hur det skulle låta.
”Good morning”, säger hon och gäspar.
”Eh..ja. God morgon.”
”Varför ser du så bekymrad ut?”
”Jag är bara trött. Frukost?”
Hon nickar och ställer sig upp.
Inte titta, Evelina. Inte titta.
Hennes kropp ser smal och vacker ut i ljuset från solen som skiner in från
balkongen.
Inte tänka så. Inte tänka så.
Jag vänder bort blicken, men sneglar på henne.
Hon drar av sig t-shirten och byter om till en långärmad tröja.
Åh gud, hennes bröst ser helt perfekta ut.
EVELINA!
Jag kan inte bara stå där, kan inte förmå mig att stå kvar. Med nakna fötter
mot det kalla golvet smyger jag fram till henne och lägger armarna om hennes
midja.
Okej, vad håller jag på med?
Nyss höll jag på att dö av tanken på hennes kropp bredvid min.
Men mina tankar krockar.
Hon vänder sig om, lägger handen under min haka och lyfter på mitt huvud.
”Vad gör du?”, frågar hon mjukt.
”Jag vet inte.”
Sedan är hon sådär nära igen, och jag kysser henne mjukt. Särar på hennes
läppar med min tunga och smeker hennes rygg.
Jag känner hur hon spänner sig och öppnar munnen för att protestera, men orden lämnar
aldrig hennes läppar.
Förlåt Aurora, tänker jag innan jag försiktigt drar ner Karin i soffan. Hennes
kropp ovanpå mig är fjäderlätt och skön att ta i.
Inga utstickande revben, inga hårda höfter.
Med vana händer drar jag av Karin tröjan hon nyss satt på sig, och strax
därefter ligger min t-shirt på golvet bredvid hennes.
Mina händer är överallt, vi är tätt omslingrade och hennes läppar lämnar aldrig
mina.
Jag ska inte säga att sexet med Karin ens är i närheten av det jag har med
Aurora, men för att vara oerfaren så är hon ändå ganska bra.
Efteråt ligger jag bredvid Karin i soffan, och hennes fingrar promenerar över
min mage och upp mot bröstkorgen.
Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte om jag ångrar vad som hänt.
Naturligtvis var det ett misstag, jag har ju för fan flickvän.
Men trots det vet jag inte om jag ångrar mig. Okej, Karin är min bästa vän.
Fan.
Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Herregud, fan fan fan.
”Karin..vad fan har vi gjort?”
”Jag vet inte.”
”Varför..gjorde vi såhär? Det är så fel..”
”Det känns inte fel i sig, men..moraliskt sett är det fel.”
”Det är nog bäst om du går..”
Hon nickar förstående mot mig, men jag kan inte låta bli att se hennes sårade
blick.
Hon reser sig upp, klär på sig och strax därefter hör jag ytterdörren smälla igen.
Jag sitter vid köksbordet och stirrar framför mig.
Cigaretten i min hand har nästan brunnit ner och är på väg att bränna mina
fingrar.
Men det är för mig irrelevant.
Allt jag tänker på är vad jag gjort.
Hur jag har ställt till det för mig själv.
Igen.
En gång är ingen gång, två gånger och du är körd.
Då har du bränt dina broar medan du fortfarande står på dom.
Last night a little dancer came dancin' to my door
Last night a little angel Came pumpin cross my floor
She said "Come on baby I got a licence for love
And if it expires pray help from above"
In the midnight hour she cried
more, more, more
With a rebel yell she cried
more, more, more
In the midniight hour babe
more, more, more
With a rebel yell
more, more, more
Jag funderar på att ringa Aurora och säga som det är.
Om hon bryter ihop är hon åtminstone på ett ställe där det finns människor som
kan hjälpa henne hantera det.
Åh gud, hur kan jag ens ha gjort något som skulle kunna få Aurora att bryta
ihop? Hur fucking kunde jag?
Salta tårar letar sig ner för mina kinder, dom är varma och känns tunga mot
mitt ansikte.
Jag vill seriöst strypa mig själv, strypa Karin.
Telefonen i min hand väger flera kilo känns det som. Jag kan inte förmå mig att
slå numret till Auroras avdelning.
Jag vågar inte. Fega jävla kräk.
Du måste göra det här, säger mitt hjärta till mig.
Hon kommer aldrig lita på dig igen, säger du något är du så gott som död,
lägger mitt huvud till.
Fan fan fan. Korkade jävel.
Jag slår numret och trycker på den gröna knappen.
Låter två signaler gå fram.
Trycker på den röda knappen.
Kastar telefonen åt helvete.
Fuck.
Jag har en klump i halsen, och det känns som om jag aldrig mer kommer orka le.
Fan, allt jag tar i går sönder.
Älskade, älskade Aurora. Jag som lovade att aldrig såra henne igen.
Jag förstår mig seriöst inte på mig själv. Hur kan jag vara en sådan idiot?
Hur?
Tveksamt går jag fram till telefonen som ligger på köksgolvet.
Batteriet har ramlat ur och det är två nya repor på displayen, men värre än så
är det inte.
Jag stoppar tillbaka batteriet och sätter på mobilen igen.
Ser att jag fått ett sms.
Från Karin.
Orkar.Inte.Läsa.
Screw this, mitt dåliga samvete äter upp mig.
Jag slår numret ännu än gång, men det dröjer en minut innan jag vågar trycka på
knappen för att ringa.
Till slut gör jag det iallafall, och låter signalerna gå fram.
Det klickar till i luren.
”Hallå?”
”Eh..jag skulle vilja prata med Aurora.”
”Aurora?”
”Alltså, jag menar Annika.”
”Vänta lite.”
Det blir tyst i luren och jag väntar spänt.
Hör hur någon lyfter luren.
”Det är Annika.”
”Hej..det är jag.”
”Karin har ringt mig.”
”Eh..va?”
”Karin har ringt hit till avdelningen”, upprepar hon långsamt med entonig röst.
”Vad har hon sagt?”
”Som det är.”
Helvete. Varför har Karin ringt? Varför?
”Fan, förlåt. Jag är en sån jävla idiot.”
”Det är lugnt. Alla människor är svin. Du råkar vara ett av det värsta, men det
är irrelevant.”
Tystnad.
”Men Karin berättade också om hur dåligt du mådde och hur förvirrad du var. Hon
sa att det var hennes fel.”
”Det är inte Karins fel..”
”Jag vet. Men det är inte ditt fel heller.”
”Vad menar du?”
”Oro och sorg gör dumma saker mot människor.”
Jag försöker förstå ett ord av det hon säger. Allt låter så..fel i mina öron.
Hur kan hon reagera sådär?
”Jag menar inte att jag förstår mig på dig”, lägger hon till. ”Jag säger inte
att det är okej.”
”Nej..”
”Men jag älskar dig för mycket. Fattar du? Jag är så blåögd. Så himla blind.
Jag kommer förlåta dig, det vet du va?”
”Du borde inte”, säger jag fast hjärtat skriker av glädje och pulserar fort inuti
min bröstkorg.
”Nej, jag borde inte.”
Alltså, vad svarar man på det där? Jag känner mig helt tömd på ord.
”Jag borde inte, men jag kommer göra det ändå. Men jag svär, sårar du mig igen
kommer jag inte förlåta dig.”
”Jag vet inte vad jag ska säga.”
”Vad sägs om; Tack Aurora, du gör mig så lycklig?”
”Det finns inga ord som förklarar hur jag känner nu.”
”Jag tror det skulle kunna förklaras som någon konstig blandning mellan skuld
och glädje”, säger Aurora.
”Du läser mina tankar.”
”Nej, jag är bara människa.”
”Indeed, you are.”
”Kan du komma hit?”
Jag nickar stumt innan jag kommer på att det inte finns en chans i världen att
hon ser mig nu.
”Självklart”, säger jag till slut.
”Du vet vart jag finns, det är besökstid till klockan åtta.”
”I'll be there soon, jag ska skynda mig.”
”Gör så.”
Och så lägger hon på luren.
Jag sitter chockat kvar med telefonen i handen en lång stund.
Det här är helt stört.
Hur kan hon förlåta mig sådär hux flux? Jag förstår inte.
Men jag bryr mig inte om förståelse just nu. Det viktiga är att hon älskar mig
och vill träffa mig.
Just det, träffa mig. Jag flyger upp ur soffan och in i sovrummet.
Rotar fram en klänning och ett par strumpbyxor som jag drar på mig i en rasande
fart.
Precis innan jag ska gå kommer jag ihåg nallen jag köpte samma dag som hon blev
inlagd.
Jag har döpt den till Eskil.
Jag borde ge den till henne.
Borde ge nallen som jag tryckt mot mitt dunkande hjärta till henne.
Jag luktar på den. Den luktar svagt av min parfym.
Jag går in i badrummet och hämtar flaskan med min parfym Amor Amor.
Sprutar lite på nallen, och luktar på den igen. Nu luktar den definitivt som
mig.
Lägger ner den i väskan och går ut genom ytterdörren.
På vägen köper jag kaffe och ett litet kort.
I can hear my heart beating for you.
Min handstil är liten och spretig, och under orden ritar jag ett slarvigt
hjärta.
Ritar man ett hjärta med omsorg ser det oftast missbildat ut.
Med Eskil och kortet tryggt liggandes i väskan fortsätter jag sedan mot
avdelningen.
För att komma dit måste jag åka tåg. Usch, jag hatar tåg.
Det tar drygt en fyrtiofem minuter, och när det dundrar in på centralen är jag
nervös.
Tänk om jag drömt, eller hallucinerat ihop allting.
Jag slår bort tanken och går den korta biten från stationen till avdelningen.
När jag väl står utanför glasdörrarna håller jag på att bryta samman av
nervositet.
Andas in.
Andas ut.
Jag samlar allt mod jag äger och har och trycker på ringklockan.
Steg som närmar sig.
Inte spy, Evelina. Inte spy.
En nyckel som vrids om i låset.
Inte svimma Evelina. Inte svimma.
En yngre kvinna med vänligt utseende slår upp dörren och du måste vara Evelina,
visst?
Ja, kom in då. Annika väntar på dig.
Med en känsla av att behöva spy och kola av på samma gång stiger jag innanför
dörren.
Ser mig omkring.
Ser Aurora på avstånd, hennes smala gestalt med det stora, tuperade håret syns
på långt håll.
Jag närmar mig henne sakta, och det känns som om det tar flera timmar att gå
genom den långa korridoren.
Främmande lukter, främmande ljud, en ungdom som skriker ut sin ångest.
Åh gud, vart har jag hamnat?
När den långa korridoren till slut når sin ände och jag står öga mot öga med
Aurora vet jag varken vad jag ska säga eller göra.
Hon står en meter ifrån mig och ser avvaktande på mig. Jag känner mig osäker.
Är det meningen att jag ska kasta mig om halsen på henne? Eller ska jag invänta
henne?
Men jag behöver inte vänta länge på svaret.
En varm kropp trycks plötsligt mot min, jag känner konturen av ett par bröst
mot mina revben, och mjuka läppar kysser mina.
I dont wanna know your name
And I, do want your private number, baby
All I know is that to me
You look like you're lots of fun
Open up your loving arms
Hear whats up,whats up!
I set my sights on you, and no one else will do
And I've got to have my way now, baby
All I know is that to me
You look like you're lots of fun
Open up your loving arms
Watch out, here I come
You spin me right round baby, right round,
Like a record baby, right round, round, round,
You spin me right round baby, right round,
Like a record baby, right round, round, round
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar