Aurora
”Åttonde våningen är sjukt praktiskt”, säger Evelina någon timme senare och tar ett stort bett av sin macka.
”Åttonde våningen är sjukt praktiskt”, säger Evelina någon timme senare och tar ett stort bett av sin macka.
”Jo, jag menar det”, fnissar jag.
De två röda rosorna står i all sin prakt på köksbordet i en blå vas och kastar
en stickig skugga mot Evelinas ansikte.
”Varför köpte du dom förresten?”
”Va?”
Jag ser frågande på Evelina.
”Du satt och stirrade på blommorna, och då kom jag också att tänka på dom.
Varför köpte du dom?”
”För att jag älskar dig? För att jag skulle kunna spendera resten av livet med
dig?”
”För att ta tillfället i akt, med blommor och smörgås och allt..”
Hon avbryter sig för att ställa sig upp framför mig. Hon sträcker fram en hand
och drar mig upp. Nu står vi knappt fem centimeter från varandra, jag kan känna
energi pulsera från hennes kropp till min.
”Aurora, min regnbåge, min älskade, min skatt. Vill du förlova dig med mig?”
Jag flämtar till, och det flimrar framför mina ögon. Allt är så övermäktigt.
Evelina i snickarbyxor, två centimeter ifrån mig. Det bleka morgonljuset som reflekterar
rosen i tredubbel storlek mot väggen. Lukten av Evelinas hår som slår emot mig
i vågor, i takt med att mitt bröst höjer och sänker sig när jag andas.
”Ja, Evelina. Ja, det vill jag!”
Från fickan i snickarbyxorna drar hon fram en liten sidenpåse. Fiskar upp två
halskedjor i guld, kompletta med medaljonger som går att öppna. Hon hänger den
ena runt min hals och jag fingrar på den. Ser att mitt namn är ingraverat på
ovansidan.
”Öppna den”, ber hon.
Mina händer skakar när jag öppnar medaljongen, jag är så lycklig att jag tror
jag ska svimma. Däri sitter två kort. Ett på mig när jag sitter i sängen i den
stora tröjan jag har på mig nu, och skrattar. Det andra kortet är på Evelina.
Det är antagligen från på en fotoautomat, det ser så ut. Hon ser in i kameran
under lugg, hennes händer bildar ett hjärta, och hon ler så stort att man ser
tandställningen.
”Är det okej?”, frågar hon, och jag hör att hon är nervös.
”Det är mer än så”, utbrister jag. ”Det är så perfekt att jag saknar ord!”
Hon är uppenbart stolt och lite generad, och hennes ögon glittrar.
”Jag tänkte att du kunde få välja bilder åt min medaljong, om du vill?”
”Självklart, det ska jag göra!”
Och jag ska göra det perfekt, tänker jag.
”Det här måste firas, shit alltså!”
”Låt mig gissa..med en flaska vin?”
”Lora, Lora..hur kunde du gissa det?”
Hon spelar förvånad och slår handen för munnen. Sedan skrattar hon hjärtligt
och tar fram en vinflaska ur kylen.
”Rött vin, går det bra?”
”Rött, vitt, grönt..spelar det någon roll?”
Jag är så lycklig, just nu är jag så glad att jag bara vill kasta mig ut genom
fönstret, övertygad om att min lycka är så stark att den givit mig vingar.
”Grönt vin..det låter spännande. Tyvärr har jag bara rött, men jag lovar att
kolla efter grönt nästa gång.”
Vi fnissar ikapp, jag och Evelina, och jag plockar fram ost och kex och ställer
på bordet.
Sedan sätter vi oss ner och pratar om framtiden, men inte bara. Vi ser tillbaka
en hel del också.
”Nä, men jag vet inte..jag passar inte in så jävla bra.”
Jag är fjorton år och pratar med Emelie i telefon. Hon försöker få med mig på
en fest hos en kille, en riktig knarkfest och jag vet inte om jag vågar.
”Jo men, för fan..Aurora, schyssta. Jag vill verkligen ha med dig! Det blir
kul, jag lovar. Nytt kul folk, nya upplevelser. Det är vad livet går ut på,
visst?”
”På ett villkor!”
”Vad som helst. Jag springer naken genom Stureplan om du ber mig. Kängar en
snobb mellan benen. Bara du ber mig, vet du!”
”Vi går om jag vill, när jag vill, och du följer med mig i sådana fall. Går du
med på det?”
”Men klaaart!”
Innan festen är jag nervös. Vad ska man ha på sig på rave? Tröja med svampar
på? Självlysande byxor?
”Åt helvete med kläder!”, skriker jag efter fyrtiofem minuter. ”Nu går jag
hellre naken!”
Sagt och gjort, när Emelie kommer och hämtar mig med sin lilla Fiat hoppar jag
in i bilen i bara underkläder.
”Skojar du med mig?”
Hon vrålskrattar, håller sig för magen och slutar inte på flera minuter.
”Du är så jävla körd, Aurora! Så jävla frän i huvudet alltså!”
”Jag antar att det där var en komplimang?”
”Det kan du köra upp i arslet på att det var! Jösses alltså, va bra du är!”
Halvvägs börjar jag ångra mitt klädval, när vi parkerar utanför vägrar jag
stiga ur.
”Jag visste nästan att det skulle bli såhär, så jag tog med mig lite kläder.”
Emelie tar fram en påse och kastar den till mig. Jag rotar runt i den och tar
på mig första bästa jag hittar. Nöjd med att överhuvudtaget ha kläder på mig
hoppar jag glatt ur bilen och skänker inte en tanke åt vad jag faktiskt tog på
mig. Emelie skrattar bakom min rygg, men jag lägger ingen vikt vid det.
Sedan förstår jag förstås. Det hänger en stor spegel i hallen när jag kliver
in. När jag kastar en blick i den håller jag på att ramla baklänges.
Först och främst har jag en lila och gul skotskrutig kilt på mig, till det ett
par neonrosa strumpbyxor och röda klackskor. Men det är inte det som bekymrar
mig mest. Det är tröjan. Vid första anblicken ser den inte så farlig ut, en
vanlig vit tröja med text på, liksom. Men när jag ser närmre på den håller jag
på att få ett slaganfall.
"Jag suger" står det på den i självlysande grön färg och en fem-sex
pilar i samma färg pekar ut åt alla håll.
”Sexigt va?”, frågar Emelie som granskar mig över min axel.
”Det här känns lite..fel”, säger jag. ”Lite som en kränkning mot min sexualitet
liksom.”
Emelie skrattar så hon gråter och springer iväg.
”Där killar, där har ni en riktig brud!” utropar hon och så garvar hon lite
till.
”Jag ska döda dig”, mimar jag ljudlöst och hon kastar en slängkyss mot mig.
Men efter ett tag vänjer jag mig och glömmer bort tröjans bisarra tryck. Det
gör väl inget, jag kom ändå inte hit för att träffa en dejt, menar jag på.
Både rätt och fel där, förstår jag sedan. Jag kom inte dit för en dejt, och jag
fick ingen dejt där heller. Men jag träffade Evelina för första gången.
”Aurora! Kom hit! Du måste träffa Evve!”
Jag släntrar bort mot Emelie och den där främmande tjejen, och jag är full som
en alika. Snavar på mina egna fötter och ramlar pladask framför Emelies ben.
”Ey, tjejen, kom igen här nu”, och så hjälper hon mig upp.
”Evve, det här är Aurora, min körda kompis. Aurora, det här är Evve. Hon är ett
riktigt partydjur. Inte sant, Evve?”
Evelina morrar och hennes gråblå ögon blänker.
”Som sagt! Ett riktigt monster! Men titta..Jesper! Tjena, vänta på mig!”
Och så är Emelie borta. Kvar står jag och den här främmande typen. För första
gången ser jag på henne, riktigt ser på henne, utan att skela och ramla
omkring.
Hon är fin, det ser jag direkt. Långt, svart hår. Tuperat till ett enda stort,
mjukt trassel. Ja, faktum är att hennes hår ser så mjukt ut att jag lägger ett
finger på det och petar på det. Hon skrattar mjukt, och jag noterar att hon har
smilgropar i båda kinderna.
”Så du är hetero?”
Det är det första hon säger i min närhet, och jag skakar energiskt på huvudet.
”Åh gud, nej!”
Jag förstår att hon syftar på tröjan, så jag drar av mig den och slänger den på
golvet.
”Jävla tröja!”, utbrister jag. ”Du förstår..jag åkte hit i underkläder och så
erbjöd sig..”
Jag förklarar alltsammans för henne och hon lyssnar intresserat. När jag är
klar skrattar hon det där mjuka, porlande skrattet igen och jag känner att jag
skulle kunna gå över lik för att få höra det igen, och gudarna vete vad jag
skulle göra för att få äga ett sådant skratt.
”Du då?”, frågar jag till sist.
”Hm..assexuell? Nej, jag skojar bara. Jag är humla.”
”Humla?”
”Har du aldrig hört det uttrycket? Shit! Det betyder att man är tjugo procent
för ett kön, och åttio för det andra.”
”Och vilket är det för dig då?”
Jag vet inte varför, men jag hoppaas verkligen på åttio procent tjejer.
”Såna som du, snygging.”
Det är då hon börjar flörta med mig. En snabb hand på min bak, en gång
"råkar" hon komma åt mitt bröst. Jag njuter i fulla drag av
uppmärksamheten, det erkänner jag.
”Evve är tänd på dig, det märker du va?”
Emelie blinkar med ena ögat och kastar ett menande ögonkast mot Evelina som
står på andra sidan rummet och halsar direkt ur en flaska vodka.
”Det menar du inte? frågar jag ironiskt.
”Tönt”, fnissar Emelie och försvinner i vimlet igen.
Sedan är det roliga nästan slut, för Emelie blir alkoholförgiftad och måste åka
hem. Jag däremot ska ställa upp som taxibetalare och spytorkare.
Jag vet det redan innan, jag har varit med innan. Det gör ont i mig när jag
måste säga hejdå till Evelina, men vi lovar att höras av. Sedan kysser hon mig,
rakt upp och ner. Att torka upp Emelies spy sedan känns plötsligt som ett
"Vadå, det var väl ingenting!".
”Shit, vad du kommer ihåg!”
”Jag har bra minne”, menar jag.
”Det säger du? Så vad hände sen då?”
”Vi började umgås, du och jag och Emelie och Rebecka. Du hade en pojkvän som
hette Lukas, som slog dig. Vi brukade skåla och fantisera om hans allt för
tidiga död. Sedan gjorde ni slut, och här står vi nu.”
”Jag bara väntade på att han skulle vara en jubelidiot så att jag skulle ha en
anledning att göra slut. Vet du varför? För att jag ville ha dig så sjukt
mycket. Varje gång jag såg dig kändes det som om jag fick ett knytnävslag i
magen. Det var så mäktigt!”
För första gången på länge smuttar vi bara på vinet för att det är gott, och
inte för att bli fulla. Klockan tre är flaskan mer än halvfull, och Evelina
ordnar med lunch samtidigt som jag går ut för att köpa cigaretter. Den lilla
tobaksaffären ligger bara runt hörnet, och både jag och Evelina är goda vänner
med Miraz som äger den.
Han är från Bosnien men har bott här i femton år, men har fortfarande problem
med det svenska språket.
Något jag dock bara tycker är charmigt, hela Miraz utstrålar vänlighet.
”Hej Miraz”, säger jag vänligt när jag kommer in genom dörren. Den vanliga
doften av piptobak och utländska
matvaror slår emot mig.
”Annika ront hörnet! Så du kommit nu!”
”Haha, ja. Nu är jag här, minsann.”
”Det gamla vanliga, va? Ett paket Lucky strike, visst Annika?”
”Just precis.”
”Något nytt?”
Han lägger fram ett paket cigaretter och jag betalar och lägger paketet i
bröstfickan.
”Jag har förlovat mig”, medger jag. ”Med Evelina.”
”Åh, mycket bra, mycket bra! Det firas måste, visst?”
”Oh ja, självklart.
”När jag förlova mig med Anna, vi fira långa natten. Vi hade champagne och
jordgobbar och såna där..vad det heta? Nötter av något slag. Mycket vackert, ja
ja.”
”Det måste vart mysigt”, säger jag men Miraz lyssnar inte. Han står bakom
disken och ler drömskt, ser ut att vara någonstans långt borta.
”Jag går nu, men vi ses. Hälsa Anna!”
”Ja ja, grattis på er!”
När jag kommer hem igen sitter Evelina modfälld vid köksbordet.
”Vet du vad? Jag ger upp. Jag kan INTE laga mat.”
”Det gör inget”, svarar jag muntert. ”Jag är inte hungrig, och dessutom har vi
en massa vin. Vi kan gå ut och äta något ikväll.”
”Säkert?”
”Vad tror du? Klart det är. Jag säger aldrig något bara för att vara snäll.”
”Hm..nej, det är ju visserligen sant.”
”Just det, låt..eh..vinet och mina kärleksfulla kyssar tysta mun!”
På kvällen går vi ut och äter på ett inte så jätteflott men helt okej ställe.
Båda tar varsitt glas vin till maten, trots att vi redan är smått berusade
innan.
”Det är tur att det här inte är värsta dyra stället. Folk skulle tro att vi är
heelt skamlösa, haha.”
Evelina roar sig med att balansera dessertskeden på näsan samtidigt som hon
pratar.
”Det tror dom nog redan, här också”, garanterar jag henne och nickar menande ut
mot en äldre dam vid bordet intill. Hon ser ogillande ut och stirrar helt
ogenerat på oss.
Evelina skrattar och räcker ut tungan åt henne. Damen ser förolämpad ut, men
hon slutar åtminstone stirra.
”Folk är så himla oförskämda”, säger Evelina högt och tydligt.
”Ungdomar”, hör man damen muttra tyst strax därefter.
”Här blir man förolämpad redan innan förrätten. Jag säger då det, dom brukar
åtminstone vänta till mitten av varmrätten någon gång.”
Jag skrattar åt Evelinas yttrande, och hon skakar på huvudet med spelad
uppgivenhet.
”Helt bedrövligt!”
”Äsch då, tyst på dig. Nu kommer kyparen, ser du.”
Vi beställer varsin sallad och för en avspänd, trevlig konversation medan vi
äter. Evelina berättar en hel del om sin barndom, något vi inte diskuterat
innan.
Det visar sig att hon växt upp i Småland, med kossor och hönor och hela köret.
Jag medger att jag skrattar gott åt det när hon berättar. Kanske inte riktigt
så jag föreställt mig henne.
”Min favoritkossa döpte jag till Fläskis. Kanske inte jättesnällt..men hon VAR
faktiskt ganska tjock, jag skojar inte!”
”Så länge vi bara pratar om en kossa, som dessutom inte hör oss, är det okej”,
säger jag roat.
”Fläskis är död, faktiskt.”
”Kossor dör dom också, vet du.”
”Men det var så sorgligt, förstår du. Jag tyckte verkligen om Fläskis.”
Med ens får jag en bild i huvudet av en liten flicka som gråter förtvivlat och
skriker "Fläskis, min fläskis! Dö inte ifrån mig!", och jag vet att
det är sorgligt, men tanken är ganska så skrattretande. Jag berättar om min
tanke, och Evelina får kämpa för att hålla minen.
”Så dramatiskt var det kanske inte”, medger hon. ”Dessutom kom hon säkert till
nån fin himmel för kossor där hon får flyga omkring som i den där Philadelphia-reklamen.”
”Där är det flygande sniglar”, påminner jag henne.
”Jaja, det spelar ingen roll. Fläskis kanske var en snigel innerst inne. Ja, så
var det nog.”
”Hm..jo, säkert.”
Vi skrattar fortfarande så fort vi kommer att tänka på flygande kossor som tror
att dom är sniglar, när vi promenerar hand i hand genom stan.
Tankarna invaderar mig, äter upp mig inifrån. Brevet som ligger framför
mig på köksbordet ser ut att pulsera, jag fasar för att ta i det.
Evelina är inte hemma, hon har börjat plugga igen. Just nu hatar jag henne för
det, jag behöver henne mer än någonsin precis i den här sekunden.
Med en klump i halsen och händer som skakar av nervositet plockar jag upp
kuvertet och sprättar upp det med en nagelfil.
Det är från polisen, står det. Jag är kallad till förhör, om två veckor.
Jag tar upp telefonen ur fickan och sänder iväg ett sms till Evelina.
Snälla, kom hem..jag behöver dig.
Mer än en gång har hon bevisat för mig vilken underbar flickvän hon är, men när
hon tio minuter senare kommer inklampandes i hallen med en bukett tusenskönor
och hundra miljoner kramar bara till mig, så vet jag att jag har vunnit högsta
vinsten.
”Aurora..”
”Ja?”
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.”
”Vi måste prata..”
Jag ser upp från kolteckningen jag kämpat med de senaste timmarna och jag har
en klump i halsen.
”Vadå? Vad måste vi prata om?”
”Jag har..alltså..”
Jag ser uppfodrande på henne med armarna i kors.
”Du har?”
”Jag har haft sex med en annan, jag har vart otrogen mot dig.”
”Eh..jaha.”
Jag stirrar på människan mittemot mig, och plötsligt lyser hon inte lika
starkt.
”Är det allt? Ska du inte..skrika och kasta grejer på mig eller nåt?”
Jag höjer ögonbrynet och ser henne rakt i ögonen, vars klarblåa blick är suddig
av tårar.
”Nej.”
Kall tystnad.
”Kan du inte säga något?”
”Vad ska jag säga?”
”Att jag är dum i huvudet eller att jag är det största svinet på jorden! Inte
vet jag!”
Hon reser sig upp och höjer rösten, gestikulerar vilt med armarna och ser på
mig med ögon som är fulla av oförståelse.
”Jag föredrar tystnad.”
”Jag fattar om du är besviken på mig och hatar mig, men fan, Aurora..det
betydde inget!”
”Varför säger du det till mig?”
”Vem ska jag annars säga det till? Va? Det är ju dig jag sårat!”
”Tycker du att jag ser sårad ut?”
Jag anstränger mig hårt för att se så likgiltig och kylig ut som möjligt och
möter värdigt hennes blick.
”Jag vet inte, fan, jag vet inte.”
Hon slutar vifta med armarna och börjar istället gunga fram och tillbaka med
kroppen där hon står. Hon har slagit armarna om sig själv och ser helt förstörd
ut.
Det irriterar mig en aning, eftersom det egentligen är jag som borde se
förkrossad ut. Men jag tycker inte att jag har någon anledning, inte just nu.
”Snälla Lora, låt mig förklara..”
”Jag ser inget anledning att hindra dig, om du känner att du måste.”
Hon ser handfallen på mig. Jag antar att hon hade förväntat sig att jag skulle
säga emot, skrika att jag inte vill höra hennes lama ursäkter och springa
därifrån.
Men jag är inte sådan.
”Eh..”
”Ja?”
”I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig att du skulle reagera såhär.
Jag var inte..jag menar, jag är inte förberedd för det här. Så det får bära
eller brista, antar jag.”
”Du behöver inte förklara.”
”Menar du..a-a-att det är lugnt?”
”Det har jag inte sagt.”
Hon ser frustrerat på mig. Jag har en känsla av att hon, trots att hon
egentligen inte har någon rätt till det, börjar bli irriterad.
”Jag fattar ingenting”, säger hon slutligen och sjunker trött ner i en av fåtöljerna.
”Fullt förståeligt.”
”Din likgiltighet gör mig galen!”
”Intresserar mig inte.”
Hennes ögon blixtrar till och ser för en sekund alldeles kolsvarta ut.
”Hur lyckas du få mig arg på dig när det egentligen är du som ska vara det på
mig?!”
”Jag har inte sagt att jag inte är arg.”
”Varför visar du inte det då? Det skulle kännas så jävla mycket bättre än det
här förbannade ingentinget!”
”Det är ju precis det jag gör.”
”Vad?!”
”Visar hur jag känner.”
”Så du känner ingenting?”
”Jo, kyla. Jag är besviken på dig.”
Och med de orden reser jag mig ur soffan och lämnar Evelinas lägenhet.
Alldeles för sent kommer jag på att jag glömt ta på mig skor, och min
stolthet hindrar mig från att gå tillbaka och hämta dom. Snön som ligger som
ett täcke över hela staden har börjat smälta och jag plaskar fram i slasket med
byxorna upprullade till knävecken. Hela situationen känns ganska absurd.
Jävla, jävla Evelina. Naturligtvis är jag arg, ledsen och besviken på henne.
Naturligtvis vill jag skrika och kasta någon ful prydnad på henne som dom
alltid gör i filmer. Men nej, jag sjunker inte så lågt. Aldrig.
Jag vinner ju inget på att skada henne tillbaka.
Ljudet av Bulletfuck med CombiChrist
och ett ihärdigt vibrerande från min mobil väcker mig ur tankarna. Naturligtvis
är det Evelina som ringer.
Jag trycker på svara och andas tyst i luren.
”Lora..?”
”Vad vill du?”
”Kom tillbaka, snälla..”
”Varför skulle jag?”
”För att jag har svar att ge dig.”
”Men jag har inga frågor?”
”Du ljuger. Det är klart du har. Jag känner dig, om du glömt det.”
”Du har ingen rätt att missbruka din position. Kom inte med någon jävla
predikan om mina känslor och dylikt, för du vet inte ett piss.”
”Sure I do, du är ledsen och arg men anstränger dig för att upprätthålla en
kylig fasad. Egentligen har du mest lust att skrika på mig, men du äger
alldeles för mycket stolthet för att bete dig så.”
Jag andas tungt i luren och hatar Evelina för att hon känner mig så väl.
”Och hur kan du vara så jävla säker på det?”, kontrar jag henne tillslut.
”Det har jag redan förklarat för dig, well?”
Vid det här laget har jag promenerat omkring planlöst i snöslasket länge och
jag börjar tappa känseln i fötterna. Jag svär en tyst förbannelse över mig
själv och min dumhet och slår mig ner på en parkbänk. Drar upp knäna till hakan
och slår armarna om benen.
Det är tyst i luren länge och jag hatar det. Den här tystnaden gör mig obekväm
till mods.
”Jag antar det”, svarar jag tyst tillslut.
”Fint, så du kommer tillbaka?”
”Utmana inte ödet”, varnar jag henne.
”Förlåt älskling.”
”Ber du om ursäkt för det som hänt nu?”
”Ja.”
Det blir tyst igen, men den här gången känns det inte lika kvävande som innan.
”Jag kommer hem nu.”
”Bra.”
Jag klickar henne och börjar vandra tillbaka.
På vägen tillbaka lägger jag märke till så mycket mer saker än jag gjorde när
jag gick den här vägen förut.
Jag promenerar över en bro och stannar till precis i mitten och står där en
stund, ser ut över isen som smälter under mig.
I mina tankar flyter jag bort med det kalla vattnet och hamnar någonstans där
inget eller ingen kan såra mig.
Det känns så orättvist att jag inte ens kan lyckas ha en relation utan att göra
fel, för uppenbarligen måste jag ha gjort det om jag inte duger åt Evelina.
Istället för att vara arg på henne börjar jag ilskna till på mig själv.
Självklart måste jag ha gjort eller sagt något för att det skulle bli såhär.
Naturligtvis är det mitt fel alltihop.
Jag sjunker ner i slasket och dunkar huvudet mot den blöta asfalten, oförmögen
om att bry mig det minsta om vad som händer runtomkring.
Varmt blod droppat ner i mina ögon och jag slutar utmattat. Längs trottoaren
och gatan rinner rödfärgat smutsvatten och när jag reser mig upp råkar jag
trampa i det. Till trots känns det ändå ganska bra att se sitt eget blod rinna
iväg tillsammans med regnvattnet om våren.
So come along, it wont be long
'Til we return happy
Shut your eyes, there are no lies
In this world we call sleep
Let's desert this day of hurt
Tomorrow we'll be free
A man can change the world with a bullet in the right place
När jag kliver innanför dörren är jag totalt utmattad och så ruskigt
trött.
Inifrån vardagsrummet hörs smygande och försiktiga steg och Evelina betraktar
mig tyst.
Jag har inte kraft att möta hennes blick den här gången, så jag släpper all
stolthet jag äger och har på den smutsiga hallmattan och smyger upp i hennes
famn.
Hon kramar mig hårt och jag borrar in ansiktet i den lilla gropen i halsen
precis vid nyckelbenen.
När jag tänker på vad hon gjort får jag nästan för mig att hon kommer att lukta
som någon annan när jag drar in doften av henne, men hon luktar cocos precis
som vanligt. Jag andas ut och känner hur hon ryser till, jag kan känna hennes
hud knottra sig av den plötsliga värmen från min andedräkt.
”Förlåt, förlåt, förlåt”, viskar hon i mitt hår. ”Förlåt för att jag är en
sådan jävla idiot.”
”Schh”, säger jag och lägger fingret mot hennes läppar.
Hon tystnar och jag lyfter huvudet från hennes bröst. Låter min panna nudda vid
hennes och smeker henne försiktigt över kinden.
”Du förstår väl att jag älskar dig för mycket för att bry mig det minsta om vad
du gjort för misstag. Det måste du förstå, att jag förlåter dig för det mesta.”
Hon snyftar till och böjer ner huvudet, men jag tar tag i hennes haka och
lyfter upp det igen.
”Lyssna på mig, ber jag. Jag förstår hur du känner dig, för jag kan själv tänka
mig hur det måste kännas att bära den skulden som man tvingas bära efter att ha
sårat den man älskar mest. Men äkta kärlek är så mycket mer än skuld och
oskuld, eller hur? Jag kommer aldrig begära att du ska vara felfri.”
”Jag kan inte förstå att du står här och tröstar mig efter allt det här”,
viskar hon.
”Inte jag heller”, svarar jag ärligt. ”Men det handlar inte om rätt och fel,
det handlar om vem som behöver det mest”.
”Jag gjorde det inte med mening, ska du veta. Han tjatade så hemskt och jag
ville bara få tyst på det.”
”Eh, va? Vad pratar du om?”
”Mitt misstag såklart. Det var Joakim, han tjatade så jävla förbannat. Han
tjatade och tafsade och höll på när jag var full. Det blev så fel.”
Jag stelnar till och Evelina börjar gråta på riktigt.
”Det ursäktar inte det hela, det vet jag”, fortsätter hon hulkande. ”Men jag
vill ändå förklara så gott det går.”
Jag lirkar mig ur hennes grepp och tränger mig förbi henne in i sovrummet där
jag drar av mig dom blöta kläderna och sätter på mig nya.
När jag är klar går jag tillbaks ut i hallen. Evelina står fortfarande kvar på
samma fläck, och hon ser så sårbar och svag ut.
”Det var inte meningen”, viskar hon igen med sprucken röst och sedan vänder hon
på klacken och springer ut genom dörren.
Jag skriker uppgivet till och rusar efter, ut i smältsnön för andra gången
denna dagen.
”Evelina, stanna!”, vrålar jag och ökar farten.
Tyvärr ökar hon också på när hon hör min röst, och jag börjar få svårt att
hänga efter. Jag är redan så himla trött.
”Om du inte stannar förlåter jag dig aldrig!”
Jag ser att hon saktar ner och tillslut stannar helt. Jag springer fram till
henne och kastar mig om halsen på henne samtidigt som jag dunkar mina nävar mot
hennes bröst.
”Jävla..förbannade..dumma..brud”, flämtar jag och brister ut i gråt. ”Gör..aldrig..sådär..igen!”
Hon brottar ner mig på marken och sätter sig gränsle över mitt bröst.
”Lugna ner dig ögonblickligen, tvinga mig inte att hålla fast dig med våld.”
Jag slutar sprattla vilt med armar och ben.
”Det var bättre”, säger hon lugnt.
”Du skulle bara våga springa iväg sådär igen”, fräser jag.
”Jag fick panik.”
”Och? Vad hade du att få panik över?”
”Du såg så sårad ut.”
”Klart jag var sårad, du var otrogen mot mig med den största idioten på den här
planeten. Nej förresten, i det här solsystemet”.
”Den största idioten i hela universum?”, frågar hon och det rycker i hennes
mungipa.
”Ja.”
”Jag håller med. Han är ett stort jävla arsle.”
”Det är du också.”
”Tack, det där förtjänade jag.
”Ja, det gjorde du.”
”Har du sprattlat klart nu så att jag kan släppa dig?”
”Ja.”
Hon kliver av mig och jag sätter mig upp. Mina nya, torra kläder är precis lika
blöta och äckliga som dom jag hade på mig innan. Jag suckar.
Min suck är det enda som hörs på en lång stund. Det är mitt i natten och
mörkret ligger tungt mot bröstet. Jag huttrar ofrivilligt till.
Evelina som sitter tyst bredvid mig lägger armarna om mig i värmande syfte, och
jag låter henne göra det.
”Tycker du om mig trots att jag är en idiot?”
”Mer än allt annat.”
Trots att jag inte ser hennes ansikte vet jag att hon ler och jag sluter
ögonen.
”Vi borde gå hem innan vi fryser ihjäl.”
”Sant.”
”Förlåt för att jag drog ut dig i kylan och blötte ner dina kläder, igen.”
”Shit happens.”
I got a brand new attitude
and I'm gonna wear it tonight
”Prr, det var fan iskallt ute."
”Observant av dig”, säger Evelina.
”Bläääää, håll tyst.”
Jag räcker ut tungan och drar henne intill mig. Hennes kropp är varm mot min
trots att vi är dyblöta båda två.
”Du är varm”, säger Evelina och trycker sin kropp hårdare mot min.
”Jag har en känsla av att vi skulle vara varmare nakna”, säger jag skämtsamt
och det glittrar till i Evelinas ögon.
”Jaså, det säger du?”
”Det säger jag.”
Hon blinkar flörtigt mot mig och jag börjar dra av henne tröjan. Jag kan känna
hennes hud knottra sig under mina varma händer och jag smeker hennes nakna
rygg.
”Jag vill ha dig”, viskar hon mot min hals och hennes heta andedräkt får håret
i nacken att resa sig.
”You already got me, girl. I'm wrapped around your finger.”
”Jag dör utan dig.”
”Prata inte så mycket, kyss mig bara.”
Och så kysser hon mig, hungrigt och passionerat.
Resten av kläderna åker av i en rasande fart och snart står vi nakna ända in på
skinnet i hallen.
”Vi kan inte stå här”, viskar hon.
”Inte?”
”Nej.”
Hon tar min hand och drar med mig in i sovrummet där hon varsamt knuffar ner
mig i sängen.
Försiktigt kryper hon ner bredvid mig och jag lutar mig över henne och kysser
hennes nyckelben, hennes revben och hennes perfekta mage.
Det är egentligen inte så sexuellt den här gången, det känns snarare som om det
är första gången vi ligger såhär nära varandra.
”Jag känner mig som pånyttfödd”, mumlar hon i mitt öra.
”Let's restart? From the beginning?”
”Ja. Vi börjar om. Från här och nu.”
”From now on ska allt bli bra.”
”Vem är det nu som pratar för mycket?”, fnittrar Evelina.
”Men håååll kääääft”, skrattar jag och slänger en kudde på henne.
”Hallå där!”
Ett kuddkrig har brutit ut och jag ser knappt Evelina för allt tyg och alla
fjädrar som virvlar omkring i rummet.
”Haha, okej! Okej! Det räcker!”
”Dööööö!”, skriker Evelina och kastar sig över mig med kudden i högsta hugg.
Jag skrattar och försvarar mig så gott jag kan. Tyvärr är Evelina starkare än
mig och snart har jag munnen full av fjädrar, kuddar och Evelinas långa svarta
hår.
”Eeew, fjädrar smakar bajs.”
”Säkert?”, frågar Evelina och stoppar en i munnen.
”Vafan, HAHAHA!”
”Yep, du hade rätt.”
”Tro inte att jag tänker kyssa dig nu!”
”Men snälla, det är du som har hela munnen full av fjädrar.”
”Men..eh..ja. Du vill antagligen inte kyssa mig heller, aha!”
”Eh, jo.”
Och så trycker hon sina läppar mot mina, särar en aning på dom med tungan.
”Du schmakar faktiskt fjädehr”, mumlar hon och jag slår henne löst i huvudet.
”Föhlåt dhå!”
Jag puttar undan henne och stirrar på henne med skratt i ögonen.
”Ska vi kyssas eller diskutera den underbara smaken av fjädrar?”
”Kan vi inte göra både och?”
”Nej, du låter som en full gubbe när du pratar och hånglar samtidigt.
”Attans också!”
Den natten har vi bättre sex än någonsin förr.
I can't stop this feeling
Deep inside of me
Girl, you just don't realize
What you do to me
I'm hooked on a feeling
I'm high on believing
That your in love with me
Lips as sweet as candy
Their taste stays on my mind
Badrumsgolvet under min nakna kropp är iskallt och
bländande vitt.
Jag tror jag skriker, men jag är inte riktigt säker.
Jag är sprängfylld av känslor, och jag kommer gå i bitar vilken sekund som
helst.
Jag känner ingen kyla, inga fysiska känslor.
”Är du inte död än?”
”Jag v-v-vet inte”, hulkar jag.
”Du fattar inte, eller hur?”
”Vad är det jag ska fatta?
”You’re all alone now.”
”Felknullade idioter”, väser jag.
Något varmt och blöt rinner tätt intill min kropp och jag ryser till av den
lätta beröringen.
Följer det rutigt mönstrade golvet med fingertopparna, förundras över de
klarröda dropparna som faller ner på det vita kaklet.
”Du blöder”, väser rösten. ”Varför blöder du?”
Jag rycker till och riktar tvekande blicken mot en mörk fläck som breder ut sig
över golvet.
Den växer sig större och större och jag kväver ett skrik genom att sätta handen
mot munnen och bita mig själv hårt.
”Snälla..”
Jag orkar inte fortsätta, jag känner mig plötsligt så tom i huvudet.
Vart är Evelina? Vart är hon?
Jag har faktiskt ingen aning. Vart är hon?
Jag ser mig förvirrat omkring, ställer frågan högt för mig själv med sprucken
röst.
Jag har skrikit och skrikit så att jag blivit alldeles hes.
”Dör jag nu?”
”Yep.”
Jag kryper fram till toastolen med en kropp som knappt bär sin egen tyngd.
Lutar pannan mot det kalla porslinet, fäller upp locket och sätter fingrarna i
halsen.
Jag kräks och det brinner i halsen, jag har ingenting att spy upp men jag manar
på mig själv till bristningsgränsen.
Jag märker inte att jag tryckt naglarna så hårt mot insidan av min hals att jag
blöder fören jag känner metallsmaken i munnen och allt som kommer upp är
blodblandad galla.
Jag känner mig så jävla ynklig, så jävla dålig.
”Du har all rätt i världen att känna dig äcklig, bruden. För det är precis
vad du är. Äcklig.”
”Åh, om du bara kunde hålla käft någon gång.”
”Varför skulle jag? Kalla mig sadist om du vill, men det finns faktiskt
inget roligare än att prata med dig.”
Jag sträcker mig efter mina trosor och min blåa t-shirt, finner att den inte
längre är så blå.
Snarare mörkt rödfärgad, och jag skakar på huvudet av förvirring innan jag drar
den över huvudet.
Det våta tyget klistrar sig mot min kropp, och jag ogillar känslan starkt.
”Du får faktiskt skylla dig själv, det är ditt eget fel att tröjan är
klibbig av smutsigt blod.”
”Fuck you.”
”Din attityd klär dig inte.”
”Jag bryr mig inte.”
”Klart du gör. Om du inte hade brytt dig om vad jag säger hade du aldrig
satt det där rakbladet mot din kropp ikväll. Inte efter all tid som du klarat
dig utan det.”
Jag sätter händerna för mina öron och börjar nynna högt på Mono med Courtney
Love.
”Jeezez, försöker du fly? Du vet att jag har rätt, inte sant? Hur längesen
var det nu? Ett år och fem månader, visst? Du klarade dig rätt länge bruden.
Synd att du är så svag bara.”
Jag skriker i vanmakt och flyr in i sovrummet, där jag lyfter på madrassen och
plockar fram min burk med stilnoct. Jag sväljer ner tre stycken och kryper ihop
ovanpå sängen.
Efter en stund börjar min blick bli suddig och jag får svårt att fokusera.
Det är aldrig meningen att svälja ner för många tabletter, men i mitt påverkade
tillstånd sväljer jag ner allt jag har i burken med en flaska vin som jag
hittar i kylen. Det dröjer inte länge fören illamåendet sköljer över mig, och
jag kryper över golvet innan jag förtvivlat faller ihop och svimmar.
Come hear the voices
in my head
They say you want to hurt me
and they want you dead
They're scraping the bottom
of the barrel of life
There's a million different voices
and they're syncronized
They're marching
they're screaming
they want to get out
They're armed to the teeth
it's the Blut Royale
Evelina
Jag stirrer ner på mina händer och biter mig i läppen, koncentrerar mig
på att inte vila blicken på den tunna flicka som ligger nerbäddad under vita
lakan.
Jag vill inte se vad vi blivit, hur trasig hon är.
Samtidigt vill jag inget hellre än att stirra på henne, suga i mig varje
intryck, varje kontur av hennes kropp. Men det gör så ont, så jävla ont.
Ont att se att det knappt finns något kvar av henne överhuvudtaget.
Hon har blivit så smal, så fruktansvärt smal.
Jag biter mig ännu hårdare i läppen, koncentrerar mig på smärtan.
Inte gråta. Inte gråta.
Det brister, jag mister kontrollen över mig själv. Med tårar som forsar kryper
jag ner bredvid Aurora i sängen, så försiktigt jag bara kan för att inte skada
henne.
Hennes tunna handleder är bandagerade, och jag flyttar försiktigt på dem för
att inte komma åt såren. Är så rädd för att skada henne. Är så rädd för att hon
ska gå sönder om jag tar i henne.
Aurora är kall, och hennes läppar lyser rosa mot hennes bleka ansikte.
Jag placerar en mjuk kyss på hennes panna, smeker henne över kinden med fjäderlätta
fingrar.
”Älskling, bli bra”, viskar jag.
Enligt läkarna är hon magpumpad och i stabilt tillstånd och kommer vakna inom
kort, men jag kan inte släppa tanken på vad dom gjort mot henne. Hon har
slangar i näsan och armvecken och en elektrokardiograf med små elektroder är
placerade på hennes nakna bröstkorg.
”Åh gud, jag älskar dig så. Vakna baby, vakna och säg att allt är bra.”
Mina tårar droppar ner i hennes ansikte och rinner ner för hennes ögonlock och
kinder.
Jag torkar försiktigt bort dem och tvingar mig själv att sluta gråta.
Att gråta gör inte situationen bättre direkt.
Helt plötsligt märker jag hur trött och gammal jag känner mig. Det känns mer
som om jag levt i åttio år och inte tjugo.
Jag suckar och sluter ögonen, och det dröjer inte länge innan jag somnar
bredvid den person jag älskar allra mest.
En hand landar på min axel och jag rycker till och spärrar trött upp
ögonen.
”Kan vi prata lite?
Jag blinkar sömndrucket mot mannen i den vita rocken.
”Eeh..okej. Självklart.”
Han tar med mig ut i korridoren och ställer sig framför mig med en bekymrad
rynka mellan ögonen.
”Vad..eh..är det?”, frågar jag tveksamt, rädd för vad svaret kommer att bli.
”Ärligt talat är jag mycket oroad över din..vän?”
”Min flickvän, men alltså..förlåt, fortsätt.”
”Det är ett mirakel att hon lever. Med hennes kropp var det grymt mycket
tabletter hon fick i sig. Hon väger knappt fyrtio kilo och det hela är en
ganska allvarlig situation. Sedan är det skärsåren, vissa av dom var mycket
djupa och fick sys.”
Jag slår ner blicken och blinkar bort tårarna som hotar med att svämma över.
”Så..vad händer nu?”
”Annika är bara sjutton, så hon kommer bedömas av en psykolog. Anser psykologen
att hon behöver läggas in, vilket är troligt, så kommer hon att bli inlagd.”
Jag nickar och känner mig så hemskt maktlös.
”Ja, det var väl allt jag hade att säga. Vi kommer och kollar blodtrycket om en
stund. Gå du in till henne så länge.”
Jag smyger tillbaka och sätter mig i skräddarställning på stolen bredvid
Auroras sjukhussäng.
Jag tar hennes hand i min och trycker den försiktigt. Till min stora förvåning
och glädje får jag en svag tryckning tillbaka.
”Aurora?”
”mhm..jag..är..så..trött..”
Hon slår upp ögonen, åh, dessa ögon. Så vackra, så fullkomliga.
”Allt är bra nu, älskling. Allt är bra.”
”Är jag..död?”
”Nej baby, du är okej. Du lever, du är här, jag är här.”
”Varför har jag..massa..slangar överallt?”
Hennes röst är så svag, så svag att den knappt är mer än en viskning.
”Dom hjälper dig att..eh..”
Jag vet inte vad jag ska säga. Hur mycket kommer hon ihåg? Kommer jag skrämma
henne om jag berättar vad som hänt?
”Dom hjälper dig helt enkelt.”
”Jag tycker..inte..om sjukhus.”
Okej, hon vet åtminstone vart hon är. Det är bra, eller?”
”Men sjukhus kan vara bra ibland.”
”Är du säker..på att jag..lever?”
”Ja, hundratio procent.”
”Jag ville bara..komma bort..bara en stund.”
”Jag förstår det, älskling. Men tänk inte på det. Åh, jag är så glad att du
lever!”
”Kyss..mig.”
”Men..ska jag verkligen? Du är så..svag.”
”Jag sa, kyss mig.”
Hennes röst är starkare och klarare, och jag böjer mig över henne, låter mina
läppar möta hennes.
Hon kysser mig försiktigt och en arm helt klädd i bandage lägger sig om min
nacke.
”Jag älskar dig”, viskar jag.
”Du är min själ, lämna mig inte.”
”I never will.”
When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Lights will guide you home,
And ignite your bones
And I will try to fix you
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar