Öppet brev till min lillebror Adrian - jag älskar dig

Och jag satt där, drog in röken i mina lungor.

Tänkte tillbaka på en sommar med kyssar som smakade aprikos och tysta lögner kantade av tårar i min lillebrors hår då hans armar försiktigt omfamnade mig.

Jag älskar dig lillebror, men du är så liten, så himla oskyldig.

Du såg ner på mina armar idag, smekte mina ärr och frågade om jag hade ramlat och rivit mig. 

Herregud, du är bara tre år.

Jag kommer ihåg en dröm för många år sen, jag drömde att mina armar var täckta av sår, skrikande glipor.

Två år senare vaknar jag, med en ångest som klättrar på väggarna, som river i bröstet, och inser att det inte längre är en dröm.

Det var då det gjorde riktigt ont. Det var då det skrek på riktigt, det var då min ångesträv bosatt sig i mitt inre på riktigt.

Och vad sa du då, lillebror?

 ”Du är trasig”, sa du.

Du var bara två då, kunde knappt prata, men de orden lämnade ändå dina läppar.

Varför? Är det mitt fel? Tar jag din trygga värld ifrån dig? 

För guds skull, lillebror, bli inte som jag. 

Väx inte upp för fort.

 ”En dag ska jag bli stor som du och ta mediciner som du”, sa du också en gång när jag svalde mina dagliga mediciner.

Och då ville jag skrika åt dig, att nej! Det vill du inte alls!

Förlåt lillebror, förlåt för att du sett mig sån här. 

Förlåt för att du tvingats hälsa på mig på psyk, bara för att få träffa mig.

Tänk om det var du som hade kommit uppspringande på morgonen, hittat mig i mina egna spyor. 

Då hade jag dött lite mer inombords, för lillebror, du vet inte vad det betyder när man tar en överdos. Du vet inte vad självmordstankar innebär.

Jag kan aldrig bli den storasyster du behöver, det kan jag inte. 

Men jag lovar, jag ska göra mitt bästa.

För varje gång du säger att du älskar mig, då växer jag. 

Varje gång jag får en godnattpuss är jag varm i hjärtat nästan resten av kvällen.

Min psykolog frågade mig vem som betyder mest för mig, och det är du, kära lillebror. Ingen är så bra som du.

När du blir stor, ja, du vet, utan mediciner och sånt, då kanske jag också är utan det. 

Då, kanske, vi är på samma nivå, du och jag.

Då kan vi skratta på riktigt, tillsammans. 

Ta igen sådant vi missat när jag varit sjuk. 

Vi kan gunga, spela tv-spel, läsa en bok nerkrupna under täcket, bara vara.

Du och jag, lillebror.