En lillebror med Cancer part 2

Nea passar på att ta en dusch under tiden, men hon klarar inte av att njuta av det varma vattnet som smeker hennes kropp.
Alla hennes sinnen är på helspänn, och hon duschar inte längre än nödvändigt. Efter duschen går hon ner i cafeterian för att äta en bit mat för första gången på ett bra tag.
Maten smakar plast och tuggorna växer i munnen.
”Sjukhusmat”, fnyser Nea och skjuter ifrån sig tallriken, fortfarande lika hungrig.
”Äcklig mat här, tycker du inte?”, hör Nea en röst bakom sig och hon hoppar till och vänder sig om med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
En lång, mager kille står bakom henne och betraktar henne med glimten i ögat. Han har inget hår på huvudet, och Nea gissar att han är leukemipatient själv.
”Ehm..nej, jag menar..jo, jätteäcklig”, stakar hon sig och känner hur värmen sprider ut sig på hennes annars så bleka kinder.
”Joakim”, presenterar sig killen och sträcker fram en hand för att hälsa.
Nea noterar att han har ett typiskt sjukhusarmband på armen och får sina misstankar bekräftade. Han är åtminstone inlagd.
”Nea”, hälsar hon tillbaka.
”Trevligt att råkas, Nea”, säger han då, och Nea ser ett leende leka på hans läppar.
Nea kan inte låta bli att le själv, och hon blir varm i bröstet. Sedan kommer hon på sig själv med känslan och rycker till. Vad är det som händer? Står hon och stirrar? Dreglar hon?
Hon börjar skratta nervöst, och Joakim granskar henne nyfiket.
”Så..vad gör du här?”, frågar Joakim och sätter sig på stolen på andra sidan bordet.
”Du pratar som om vi träffats förut”, säger Nea och kastar en blick under lugg på den magra killen mittemot.
”Det är lättare att lära känna varandra om man pratar som om man alltid gjort det. Min teori iallafall.”
Nea skrattar, ett befriande, underbart skratt.
”Haha, sant. Du verkar vara en smart kille.”
”Skalliga killar kan också vara smarta”, skrattar Joakim tillbaka. ”Vi måste inte ha lockar och glasögon.”
Och då brister allt, Nea ger hän åt skrattets underbara värld. När hon tittar upp igen med skrattårar i ögonen är Joakim försvunnen.

Förvirrat ser hon sig omkring. Visst var han här alldeles nyss? Eller inbillade hon sig bara? Det kan hon inte ha gjort. Nea inbillar sig inte saker.
Mer förvirrad än någonsin lämnar hon matsalen och vandrar tillbaka genom de milslånga korridorerna för att komma tillbaka till Davids avdelning.
David är inte tillbaka ännu, men Nea lägger sig ner i sängen där hon spenderat de oroliga timmar hon lyckats sova. Lakanen luktar sjukhus och skräck.
Hela rummet stinker av rädsla, och Nea undrar, kan inte släppa tanken. Vem är egentligen räddast? Hon eller David?
Hon kommer fram till att det nästan måste vara hon själv. David förstår ännu inte vad som pågår.
Nea gäspar och stirrar upp i det nakna taket, fäster blicken på lysröret och dess kalla ljus. Tröttheten smyger sig på, bedövar hennes sinnen. Kan inte bara proverna vara klara snart? Kan inte David vara frisk? Kan dom inte bara få åka hem som om ingenting hänt?
Tankarnas snurrar runt, runt och hon sluter ögonen.
”Ska bara...vila..en liten stund”, viskar hon och faller på bara några sekunder i djup sömn.

”Psst, vakna.”
Hon rycker till, öppnar mödosamt ögonen. Lutad över henne står Joakim, och han balanserar två kaffemuggar i vänstra handen.
”Vill du dricka kaffe med mig?”
Hon ser sig sömingt omkring, identifierar honom, nickar.
”Jag trodde inte du fanns på riktigt”, mumlar hon sömndrucket. ”Trodde jag hade inbillat mig.”
Han skrattar, det är ett varmt skratt.
”Än så länge lever och andas jag, det är jag ganska säker på. Jag är ingen inbillning.”
”Härligt, jag trodde jag hade börjat bli galen.”
När hon säger det låter det bistert, men ändå finns det en viss glimt av en skämtsam ton i hennes röst.
”Kom, sätt dig”, säger hon och lägger handen på sängkanten.
Och Joakim sätter sig, kommer närmre, rakt in i hennes förbannade jävla hjärta.

30 minuter senare är hon frälst. Joakim är intelligent, söt, intellektuell och framför allt positiv. När han tar till orda är det med sådan värme att det sprider sig från topp till tå.
Nea bara sitter där, smuttar på sitt kaffe. Stirrar på hans läppar när han pratar, nickar när han pratat klart. Mumlar fram något ohörbart. Hon kan inte släppa honom med blicken. Hans ögon är så ljust blåa att hon blir på snudd bländad. Men hon ser något bakom den där glittrande, bländande. En oro, ett tecken på smärta. Det sprider ut sig mer och mer under samtalets gång, och känslan hon upplever sedan är för henne främmande och omöjlig att förklara. Men vad som än dykt upp i hennes huvud de senaste dagarna, så slår nog inget den handling hon ska komma att utföra inom kort. Hon böjer sig fram, tar Joakims ansikte mellan sina händer och kysser honom.

Kyssen är hungrig, full av begär, tröstande. Hon befinner sig i ett lyckorus, ett endorfinvattenfall. Hjärtat skriker av lust i bröstet på henne. Joakim verkar vara i precis samma sits, och hans ivriga händer smeker henne över ryggen. Och Nea vill verkligen ha honom, här och nu, men det finns trots allt ett motstånd dom emellan. Det ligger i luften, en känsla. Med all kraft hon lyckas uppbåda skiljs deras läppar åt, och Nea sitter som handfallen, vågar inte möta hans blick.
”Nea, se på mig”, säger Joakim och lyfter på hennes haka.
Och Nea ser. Hon ser in i Joakims ögon, och där finner hon den vid det här laget välbekanta ljusglimten. Joakim ler, han ler stort. Kysser henne på pannan.
”Herregud..fö..fö förlåt”, stammar hon. ”Jag vet inte vad som flög in i mig.”
”Samma sak som flög i mig”, antar jag, säger Joakim och smeker hennes kind. ”Begäret, en känsla. Du förstår vad jag menar. Det är inget fult med det. Det är någut vackert, Nea. Allt med dig är vackert.”
”Det här kanske..går lite fort”, säger hon och känner sig plötsligt rädd. Rädd för all den här närheten, alla de starka känslorna hon fått på bara några timmar.
”Kanske, kanske inte.”
Joakim sitter kvar på hennes sängkant, ser ännu en gång på henne med de där granskande ögonen. Hon kan inte bedöma vad det är han ser, men hon hoppas att det inte är något han ogillar.
”Jag ska nog gå, du ser så fundersam ut. Samla tankarna, tänk efter ordentligt. Jag lovar att springa på dig snart igen.”
Joakim reser sig upp och gör en ansats till att gå. Nea fylls med panikkänslor, vill inte att han ska gå. Rädslan är som bortlåst, ännu en gång ser hon bara den vackra människan som står och ser ut att fundera på vad han ska säga.
”Schh, säg inget”, viskar hon och ställer sig framför honom. ”Om du öppnar munnen för att säga något nu blir det svårare att kyssa dig.”
Hon kväver ett fniss, ställer sig på tå och placerar sina läppar mot hans. Han lägger sina armar om hennes midja och kysser henne försiktigt, som om han vore rädd för att skada henne. När deras läppar skiljs åt den här gången är det på ett helt annat sätt, med ett löfte som lovar om en nästa gång.

”Kysste du honom?”, fnissar David och spärrar upp sina mörkt bruna ögon. Plirar på henne under lugg.
Nea sitter på sängkanten och håller David i handen. Han är mer pigg och vaken än vad han varit på många dagar nu.
”Jo, jag gjorde nog det”, bekänner Nea och skrattar till.
”Här? I det här rummet, innan jag kom tillbaks?”
”Ja, vadå då?”
David ser så förskräckt ut att Nea måste kämpa till sitt yttersta för att inte brista ut i gapskratt.
”Vad ÄCKLIGT!”
”Nejdå, inte så. Det är bara mysigt. Tro mig, om fem år sitter vi och diskuterar det här ännu en gång, och då har du nog ändrat åsikt. Om fem år har du nog egna erfarenheter.”
Och plötsligt smärtar det till i Nea, för vem vet om David lever om fem år? Nea vet inte längre vad hon ska tro. Visst vill hon hoppas, ännu är hoppet det absolut starkaste hon äger och har, men ändå oroar läkarens ord henne. Han hade tagit henne avsides när han kom tillbaka från benmärgsprovet, och han hade haft en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Nea hade frågat varför han såg så bekymrad ut, och läkaren hade suckat djupt. Han hade, med de lättaste orden i sitt ordförråd, försökt förklara för Nea vad han fått reda på genom benmärgsprovet. Han hade misstankar om att leukemin spridit sig till centrala nervsystem. För att få ett säkert svar på det var dom tvungna att göra en så kallad lumbalpunktion på David.
Nea hade bara suttit där, och för varje stavelse han uttalade blev hon mer och mer förvirrad.
”Jag hade tänkt att vi tar nästa prov imorgon, för David måste få vila efter benmärgsprovet, hade läkaren sagt och tryckt hennes axel. Kanske trodde han att det var en gest som skulle trösta henne, men Nea kunde nästa känna den falska omtanken rinna av henne. Varför kan inte folk låta bli att ta i en?!

”Vad tänker du på?”, frågar David och rycker Nea i tröjärmen.
Nea avbryts i sina tankar och ser upp, upptäcker att hon suttit och pillat med sina avbitna naglar, och ena ringfingret blöder efter hennes ganska så omilda behandling.
”Dig, svarar Nea ärligt, och det svider lite i ögonvrån när hon säger det.
David nickar, försöker se ut som om han förstår, men det vet Nea, att det gör han inte.
”Jag tänker också på mig själv”, säger han efter en stunds tystnad. ”Och vet du vad Nea? Jag tror jag kommer dö, men jag är inte rädd.”
Nea flämtar förskräckt till och vänder sitt tårdränkta ansikte mot honom. Klarar inte av att säga ett ord.
”Men, det betyder inte att det är vad jag vill. För jag vill inte dö. Men om jag inte klarar mig, ja, då är jag beredd.”
Nea bara snyftar.

Två veckor har gått, och David blir bara svagare och svagare. Sover den mesta av tiden och är mycket svag när han är vaken. Precis som så ofta annars, ligger han i djup sömn även idag, och Nea sitter nere i kafeterian. Smuttar på sitt kaffe, försöker pilla i sig en torr skinkmacka. Blicken irrar omkring i lokalen, söker efter något, men Nea är osäker på vad. Kanske är det Joakim, kanske är det bara en fast punkt i vardagen. Tyvärr finner hennes skarpa ögon inget av det, och besviken sänker hon blicken. Följer det förvirrande mönstret i träbordet hon sitter vid, suckar djupt. Kaffet smakar beskare än vanligt, och hjärtat i Neas bröstkorg fladdrar likt en fågelunges första tveksamma vingslag. Det är som om det aldrig riktigt lärt sig slå på riktigt. Hon för försiktigt upp en tveksam hand mot bröstkorgen, känner hur blodet pumpar omkring i hennes kropp. En suck av lättnad lämnar hennes torra läppar, hon lever än.

”Som du kanske förstår, så har alla prover kommit tillbaka och en behandlingsplan måste läggas upp för din bror. Det bästa vore om det sker redan idag. Därför tänker jag gå och ringa dina föräldrar så att dom kan komma hit.
Nea nickar och kastar en trött blick på den lite äldre mannen framför sig. Han har gråsprängt hår, och hans id-bricka presenterar honom som Anders Ivarsson.
Hon är trött på alla nya namn, alla läkare, alla prover och regelbundna kontroller av hennes stackars bror.
Att se sjuksköterska efter sjuksköterska sticka honom med nålar i hans numera magra, bleka kropp är lika mycket tortyr varje gång, och gång på gång slår det Nea att hon ändå bara är åskådare.
”Ja, men då så. Då är jag tillbaka om en stund, avbryter Anders och sträcker fram en hand, och Nea fattar inte att dom fortfarande inte kan förstå att hon helst undviker kroppskontakt.
Anders ser plötsligt förvirrad ut, och drar tillbaka handen.
”Jaha ja, mumlar han mest för sig själv när han försvinner ut i korridoren.
Själv kan hon inte tänka annat än att dom faktiskt får ta att lära sig någon gång, lära sig att hon faktiskt inte vill skaka hand med hela sjukhuset. Att hon inte vill ha några axeltryckningar eller tröstande klappar på ryggen. Helt plötsligt flammar ilskan upp i hennes kropp, sprider ut sig i kroppen likt Davids leukemi.
Hon sjunker ihop på golvet och gömmer sig bakom sitt mörka hårsvall, snyftar så tyst, så himla tyst som hon bara kan. Och det fucking skriker inombords, det har flyttat in ett monster i hennes bröstkorg.
Monstret bara vrålar och skriker, förbannar hela världen och alla dess sjukdomar.

Nea stirrar rakt fram, möter den isblå blick som tillhör hennes mor. Helena stirrar minst lika bittert tillbaks, och biter ointresserat på en nagel. På Helenas ena sida sitter även pappa John, som inte säger ett ord, som inte vågar möta en enda blick. Ett hat så våldsamt att det skapar rysningar i Neas kropp bryter sig loss, men Nea håller käft.
Läkaren Anders sitter och bläddrar i Davids journal och märker inte den tryckta stämningen i rummet.
När han tittar upp från sina papper och tar till orda lyssnar Nea uppmärksamt på vad han har att säga.
”Så att säga, jag sitter här med Davids journal, och det är uppenbart att han behöver behandling så snabbt som möjligt. Jag hade tänkt mig strålbehandling och det cellhämmande läkemedlet Cytostatika.
Nea höjer ett ögonbryn och stirrar på läkaren med en skeptisk rynka i pannan. Han hade lika gärna kunnat prata afrikanska, hon skulle ha förstått precis lika mycket ändå.
”Alltså, jag förstår ingenting, fräser Nea och kastar en irriterad blick på Anders.
”Låt mig förklara, börjar Anders och förklarar allt om den kommande behandlingen och dess bieffekter.
Nea börjar nästan gråta inombords när han berättar att David nästan säkert kommer att tappa sitt hår.
Hon tänker på hans långa, blonda lockar, och på hur stor del av David håret faktiskt är. Fast å andra sidan, hår växer ut igen. Dör David lär han inte återuppstå, det är då ett som är säkert.

Regndroppar stora som tumnaglar strilar ner för fönsterrutan och skymmer den deprimerande utsikten. Neas egna tårar har slutat rinna för länge sedan. Det duger ingenting till, det hjälper inte att gråta.
Nea vänder blicken från fönstret och fäster den på David, som ligger fridfull i sängen. Fast det fridfulla är bara en illusion, som döljer den äkta smärta de båda bär på. Nea är medveten om att det bara beror på den enorma mängd lugnande läkarna proppat i David. Fast just det försöker hon förtränga, samtidigt som en lättnad över det hela ligger som ett täcke över hennes bröst. För bara ett par timmar sedan låg David och spydde som aldrig förr, och han hulkade, och han grät. Det är medicinerna som gör det, Cytostatika.
Nea smakar på ordet, det smakar beskt och hon föraktar allt som har med sjukdom att göra. Att se David bli sjukare och sjukare gör ondare än något annat förut. Det är inte sällan som tanken dyker upp, den där bistra tanken som alltid handlar om att hon skulle göra vad som helst för att Davids plats. Göra vad som helst för att ge honom lite andrum från sin sjukdom.

”Jag gillar inte snö, skönt att den håller på att smälta bort.
Nea ser upp från sitt ritblock, fyrar av ett leende mot den vackra varelsen intill henne.
”Inte jag heller, kyla överhuvudtaget är förfärligt.
Joakim skrattar och drar henne tätare intill sig där dom sitter på en bänk alldeles i närheten av sjukhuset.
Hon tar tillfället i akt och drar in hans doft genom näsborrarna, reflekterar över varenda muskel i hans bröst, som hon försiktigt lutar huvudet mot. Joakims hjärta slår, tryggt och regelbundet, och en känsla av odödlighet sköljer över henne.
”Vi kommer överleva, du och jag, säger Joakim plötsligt och lyfter upp hennes haka med ena handen. Han kysser henne ömt på munnen och nästlar in sina fingrar i hennes mörka hår, och Nea suckar av välbehag.
Nea kan inte låta bli att tycka det är ett ganska så skönt avbrott att bara få sitta här i solen med Joakim och låta bli att tänka på David för en stund. Samtidigt går skuldkänslan för hennes tankar hand i hand med känslan av bara ett litet tags lugn och ro.
”Vad tänker du på, frågar Joakim drar hennes uppmärksamhet till sig.
”Jag tänker på hur skönt det är att sitta här med dig, hur vackert väder det är och att det är fint med en paus från livet ibland.
”Jag förstår dig. Jag skulle vilja ta en paus från min sjukdom ibland. Men den hasar mej alltid i hälarna.
Nea nickar sorgset och smeker honom över kinden. Hans ögon glittrar till för en sekund, och hon är säkert på att hon ser en tår glittra till i hans blåa ögon. Men den är borta lika plötsligt som den kom, och hon vet inte om hon inbillat sig. När han sedan skiner upp i ett enormt leende vet hon inte vad hon ska tro.
”Tänk inte på det, gumman, uppmanar han henne.
”Jag ska inte, försäkrar hon honom, men trots löftet fortsätter det gnaga i bröstet på henne.
Hon är så rädd. Rädd för att förlora David, rädd för att förlora Joakim, rädd för att sjukdomen ska ta dom båda ifrån henne.