Stjärnklar vinternatt och luften känns som iskall kristall.
Den frusna asfalten glittrar ikapp med stjärnorna.
Som om himlen speglas i marken, är allting bara en enorm stjärnhimmel?
Lätta fötter dansar omkring där i natten.
Jag har antagligen aldrig känt Alice så nära förut.
Hon känns nära när jag vaknar på morgonen, nära hela förmiddagen och eftermiddagen, och lika nära under kvällen och natten.
Det är som ett obrytbart band mellan oss.
Något abstrakt, en känsla.
Alice är en sådan som mest kommer och går som hon vill.
Man kan inte ”ha” Alice.
Trots det försöker jag, även fast hon gång på gång med sin blick förklarar för mig att det är fullkomligt lönlöst.
Jag hör aldrig ett ord yttras ifrån hennes kalla, bleka läppar.
Därför får jag heller aldrig någon chans att fråga varför hon aldrig säger något.
Oftast behövds det inte ens.
Hennes fingrar när de vidrör mig, jag kan se det spraka om min hud under hennes fingertoppar.
Kanske är det just det som tilltalar mig hos Alice.
Vi har en personkemi utan dess like, som om vi är skapta för varandra helt och hållet.
Jag vet det, för jag känner det.
Mina hjärnspöken kan gång på gång försöka intala mig att hela Alice bara är en illusion.
Men jag vet att de har fel.
Och jag vet att jag skulle gå hur långt som helst bara för att få vara i hennes famn.
Lyssna på hennes lugna andhämtning, utläsa hela världen i hennes djupa ögon.
Trots avsaknad av ord så säger hennes ögon nästan alltid mer är vad hennes läppar hade kunnat göra.
Jag fingrar på min mobil och önskar att jag åtminstone kunde få hennes nummer.
Är det för mycket begärt?
Några siffror, ett sätt att kommunicera då jag saknar hennes blick.
”Alice..”, viskar jag rätt ut i natten och suckar lite. ”Är du där? Kan du höra mig?”
Jag blundar och fantiserar ihop ett svar i huvudet, en porlande Alice-röst.
”Jag hör dig, Alva. Jag är här. Jag är alltid här.”
Jag ler när jag hör ljudet av min fantasi-Alice. Hennes röst låter vackrare och vackrare för var gång som jag föreställer mig den.
Passande nog vibrerar min mobil precis och jag har fått ett sms från Max.
”Hon var precis här, du vet nog vem jag menar. Hon vill möta dig utanför parken nu direkt. Du går va?”
Jag blir inte precis förvånad, det är inte första gången Alice kontaktar mig genom någon av mina alternativa vänner.
Men någonting hugger till i bröstet och magtrakten och jag känner på mig att hon vill något alldeles speciellt i natt.
Jag har ju känt det enda sen jag vaknade, egentligen.
Och det både skrämmer mig och väcker en otrolig nyfikenhet i mig.
Att svepa min långa, svarta kappa över min korta klänning känns som ett måste.
Lackstövlarna nästan springer över tröskeln och ut i natten.
Jag vill inte missa henne, får inte.
Trots att jag vet att Alice alltid väntar på mig, är jag alltid lika rädd att hon plötsligt ska vara borta.
Men hon är definitivt inte borta, tvärtom.
Hon står som fastfrusen i marken och hennes ögon lyser i guld mot mig.
Jag skyndar långsamt fram till henne, vill inte verka för ivrig.
Åh, hon är så fulländat vacker.
Alice tar min hand och lägger den mot sin egen kind.
Jag ler försiktigt, blundar när hon kysser mina fingertoppar.
Jag öppnar ögonen sakta igen efter en kort stund.
Hon ser fortfarande på mig med sina gyllenbruna ögon.
Hennes mun är lite halvöppen, man kan se att hon är på väg att säga något.
Jag väntar tålmodigt, men inte ett ljud far över hennes läppar.
Jag smackar otåligt med tungan.
Det känns i luften att något är på gång, men att vänta gör mig galen.
Jag tvekar, men säger till slut:
”Jag har aldrig bett dig om någonting, Alice. Men nu ber jag dig..säg något.”
Hon blinkar mot mig, drar lite på läpparna.
Ett tyst skratt i natten.
Jag håller andan i några sekunder, beredd att ta in hennes röst.
Det är vindstilla i vinternatten.
Alice ser djupt in i mina ögon, våra blickar möts på ett sätt som nog inga blickar någonsin mötts förr.
Darrande frostläppar blåser ut ett vitt rökmoln av andedräkt.
Hennes röst är vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
”Du är mitt liv, allting före dig var bara död.
Men du ger mig inte bara överlevnad, utan liv.
Håll mig hårt, min älskade.”
Den frusna asfalten glittrar ikapp med stjärnorna.
Som om himlen speglas i marken, är allting bara en enorm stjärnhimmel?
Lätta fötter dansar omkring där i natten.
Jag har antagligen aldrig känt Alice så nära förut.
Hon känns nära när jag vaknar på morgonen, nära hela förmiddagen och eftermiddagen, och lika nära under kvällen och natten.
Det är som ett obrytbart band mellan oss.
Något abstrakt, en känsla.
Alice är en sådan som mest kommer och går som hon vill.
Man kan inte ”ha” Alice.
Trots det försöker jag, även fast hon gång på gång med sin blick förklarar för mig att det är fullkomligt lönlöst.
Jag hör aldrig ett ord yttras ifrån hennes kalla, bleka läppar.
Därför får jag heller aldrig någon chans att fråga varför hon aldrig säger något.
Oftast behövds det inte ens.
Hennes fingrar när de vidrör mig, jag kan se det spraka om min hud under hennes fingertoppar.
Kanske är det just det som tilltalar mig hos Alice.
Vi har en personkemi utan dess like, som om vi är skapta för varandra helt och hållet.
Jag vet det, för jag känner det.
Mina hjärnspöken kan gång på gång försöka intala mig att hela Alice bara är en illusion.
Men jag vet att de har fel.
Och jag vet att jag skulle gå hur långt som helst bara för att få vara i hennes famn.
Lyssna på hennes lugna andhämtning, utläsa hela världen i hennes djupa ögon.
Trots avsaknad av ord så säger hennes ögon nästan alltid mer är vad hennes läppar hade kunnat göra.
Jag fingrar på min mobil och önskar att jag åtminstone kunde få hennes nummer.
Är det för mycket begärt?
Några siffror, ett sätt att kommunicera då jag saknar hennes blick.
”Alice..”, viskar jag rätt ut i natten och suckar lite. ”Är du där? Kan du höra mig?”
Jag blundar och fantiserar ihop ett svar i huvudet, en porlande Alice-röst.
”Jag hör dig, Alva. Jag är här. Jag är alltid här.”
Jag ler när jag hör ljudet av min fantasi-Alice. Hennes röst låter vackrare och vackrare för var gång som jag föreställer mig den.
Passande nog vibrerar min mobil precis och jag har fått ett sms från Max.
”Hon var precis här, du vet nog vem jag menar. Hon vill möta dig utanför parken nu direkt. Du går va?”
Jag blir inte precis förvånad, det är inte första gången Alice kontaktar mig genom någon av mina alternativa vänner.
Men någonting hugger till i bröstet och magtrakten och jag känner på mig att hon vill något alldeles speciellt i natt.
Jag har ju känt det enda sen jag vaknade, egentligen.
Och det både skrämmer mig och väcker en otrolig nyfikenhet i mig.
Att svepa min långa, svarta kappa över min korta klänning känns som ett måste.
Lackstövlarna nästan springer över tröskeln och ut i natten.
Jag vill inte missa henne, får inte.
Trots att jag vet att Alice alltid väntar på mig, är jag alltid lika rädd att hon plötsligt ska vara borta.
Men hon är definitivt inte borta, tvärtom.
Hon står som fastfrusen i marken och hennes ögon lyser i guld mot mig.
Jag skyndar långsamt fram till henne, vill inte verka för ivrig.
Åh, hon är så fulländat vacker.
Alice tar min hand och lägger den mot sin egen kind.
Jag ler försiktigt, blundar när hon kysser mina fingertoppar.
Jag öppnar ögonen sakta igen efter en kort stund.
Hon ser fortfarande på mig med sina gyllenbruna ögon.
Hennes mun är lite halvöppen, man kan se att hon är på väg att säga något.
Jag väntar tålmodigt, men inte ett ljud far över hennes läppar.
Jag smackar otåligt med tungan.
Det känns i luften att något är på gång, men att vänta gör mig galen.
Jag tvekar, men säger till slut:
”Jag har aldrig bett dig om någonting, Alice. Men nu ber jag dig..säg något.”
Hon blinkar mot mig, drar lite på läpparna.
Ett tyst skratt i natten.
Jag håller andan i några sekunder, beredd att ta in hennes röst.
Det är vindstilla i vinternatten.
Alice ser djupt in i mina ögon, våra blickar möts på ett sätt som nog inga blickar någonsin mötts förr.
Darrande frostläppar blåser ut ett vitt rökmoln av andedräkt.
Hennes röst är vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
”Du är mitt liv, allting före dig var bara död.
Men du ger mig inte bara överlevnad, utan liv.
Håll mig hårt, min älskade.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar