Dom får aldrig mig - Nationella provet i svenska i nian

De agerar som en hel jävla vargflock, ansiktslösa människor, redo att kasta sig över henne vilken sekund som helst. 

Hon ser sig trotsigt omkring, hånler. 

De ansiktslösa skrattar, pekar och får henne att känna sig mindervärdig. 

I de ansiktslösas närvaro känner hon sig liten, meningslös, men hon döljer det bakom spelad kaxighet. 

Den biffigaste av de ansiktslösa tar ett steg mot henne, förbereder sig för att knuffa till henne, men hon ryggar tillbaka. Ser upp på den livlösa massan och spottar honom rakt i det tomma ansiktet. 

Hon vet att det är att skriva sin egen dödsdom, men det är dags att stå upp för sig själv nu. Vara en stor flicka.

Det undgår ett äcklat ljud från den ansiktslösa, och sedan känner hon slaget som slår henne till marken. Det gör ont, så fruktansvärt ont, när hon faller fel, men hon vågar inte visa sig svag. 

Dem ska inte få se att hon lider. De ansiktslösa skrattar ännu mer, ännu hånfullare.

En liten tår letar sig fram i ögonvrån, den svider och vetskapen om att den finns där gör mer ont än sparkarna och slagen. 

Hon torkar ilsket bort den med baksidan av handen, och en outhärdlig smärta strålar ut från axeln och ner i fingertopparna. 

Kanske är det bara ännu en bruten handled, inget ovanligt, hon vet hur det är. 

De ansiktslösa verkar reagera på hennes tårar, de blir aggressiva och argare än innan.

”Du ska dö”, väser den biffigaste.

Sedan bryter helvetet löst. 

Sparkar och slag från alla håll, det är omöjligt att skydda sig från allt.
Kanske är hon värd allt detta, kanske är hennes mask bara en stor jävla lögn, för egentligen är hon kanske så svag och dålig som den ansiktslösa massan tycker och hatar henne för. 

Tankarna irrar runt i hennes hjärna i takt med det smärtsamma dunkandet i tinningen. 

Hennes tankar avbryts abrupt av en överväldigande smärta i magen när en känga träffar henne rätt i solar plexus.

Hon låter höra ett skrik av smärta, men det tar en stund för henne att det är hon själv som gett ifrån sig det smärtfyllda ångestropet.

”Jävla hora”, skriker en av de ansiktslösa. 

”Vi vet att du är ett äckligt litet horbarn. Du fyller oss med avsky och äckel.”

De andra ansiktslösa nickar och mumlar som om dom håller med. 

Men dom vet ingenting, och det hatar hon dem för. 

Dom tror så jävla mycket men vet så förbannat lite. 

Hennes mamma var ingen hora när hon levde, och det är inte hon heller. 

Att kalla hennes bortgångna mor för hora är ett stort misstag. 

Lögnerna gör henne rasande, och raseriet förblindar henne. 

Hon börjar slå vilt omkring sig och ursinnet gör henne stark och målmedveten. 

De ansiktslösa ska försvinna ur hennes medvetande för all framtid, och det ska hon se till. 

Känslan av att ge tillbaka för alla år av terror och mobbning på det här sättet är för henne något av det mäktigaste hon någonsin känt. Det är i självförsvar, tänker hon för sig själv och trycker undan all antydan till skuldkänslor och ånger. Dom jävlarna förtjänar det.

Det märks att de ansiktslösa blir förvirrade och lite rädda av den plötsliga förändringen. Vargflocken börjar splittras, fler och fler av de ansiktslösa lämnar gruppen.

 ”För fan grabbar, horan är ju helt jävla sinnessjuk. 

”Fan, jag tror hon bröt min näsa”, gnäller någon.

”Skit i henne, vi drar!”

De sista ansiktslösa upplöses och springer från platsen. Kvar ligger en flicka i gräset och kämpar med att få igång andningen normalt. På skakiga ben reser hon sig försiktigt upp och plötsligt spricker hennes ansikte upp i ett stor leende. Hon är inte längre en slav under de ansiktslösa. Fyra små ord surrar i hennes huvud när hon stapplar över gräsmattan mot skolbyggnaden.

~ Dom får aldrig mig ~