Linnea
Jag rotar fram mina svarta klackskor i
högen på hallgolvet och rusar ut från Adams hus så fort jag bara förmår.
Mina
egna och Ylvas ord dunkar i mitt huvud, pulserar i hela min kropp.
När
jag kommer ut i trädgården kommer jag på att jag inte har någon aning om vart
jag ska ta vägen.
Jag
har inget busskort med mig och att gå in till stan i högklackat känns inte så
lyckat.
Ska
jag våga ringa mamma eller pappa?
Nej,
jag är alldeles för full och det är just det jag lovat dom att inte bli.
Plötsligt
hör jag någon ropa mitt namn, vänder mig om och bländas ännu en gång av den
klarröda klänningen.
Rosie
står nedanför den smala trappan som leder upp till huset och vinkar åt mig.
Utan
att riktigt tänka efter springer jag ner till henne och tar hennes händer.
”Ska du dra?”, frågar hon enkelt.
Jag
nickar, kämpar för att inte börja gråta.
”Kom med här då”, säger Rosie och leder mig
ner till parkeringen och öppnar dörren till baksätet på en svart Saab som står
på tomgång.
Jag
hoppar in på sätet och kan se en lite äldre tjej med långt, rödbrunt hår bakom
ratten.
Tjejen
vänder sig om och ger mig en snabb blick innan hon ser på Rosie som kliver in
på passagerarsätet bredvid henne.
”Jaha? Här lovar man att komma och hämta sin
lillasyster på en fest och så blir det ännu en passagerare.”
Därefter
vänder hon sig mot mig och sträcker fram sin något bleka hand.
”Mia, förresten”, säger hon hastigt och ger
mig ett leende.
Jag
trycker hennes hand, mumlar mitt namn och släpper handen, ser mig lite vilset
omkring.
”Hon behöver ju ändå komma härifrån”, säger
Rosie. ”Eller hur, Linnea? Och då kan du lika gärna hänga med oss.”
Mia
börjar köra bort från parkeringen och upp för den något branta
Gustafsbergsbacken.
”Ja, visst, vi har ju plats.”
Jag
vet inte riktigt vad som rör sig i mitt huvud just nu.
Vissa
delar av mig vill verkligen inte lämna Ylva där på festen, men hon vill ju ändå
inte se mig.
Jag
har väl antagligen sumpat alla mina chanser med henne och ärligt talat skiter
jag i vart jag tar vägen.
Ingen
av oss säger något mer under bilresan, det enda som hörs är Mia som nynnar med
till låtarna som spelas på bilradion.
När
vi kommit en bit svänger hon upp mot Bohusgården och parkerar bilen utanför ett
av höghusen.
Dom
båda systrarna kliver ur bilen och innan jag ens hunnit få av mig bältet är det
någon som öppnar bildörren för mig.
Jag
tänker att Rosie vet verkligen hur man får folk att känna sig omhändertagna,
men till mig stora förvåning är det Mia som står där och håller upp dörren för
mig.
Hennes
lillasyster är redan på väg mot porten och viftar lite med en nyckelknippa där
hon vinglar fram.
”Så, har du ‘råkat ut’ för min syster,
eller?”, frågar Mia när hon låser bilen.
Jag
vet inte riktigt vad jag ska svara, men den här tjejen verkar förstående och
uppriktigt intresserad.
Jag
undrar hur gamla dom båda är, dom skulle kunna vara allt mellan tjugo och
trettiofem.
Mitt
svar blir kort och kanske mer avslöjande än jag egentligen vill vara.
”Min flickvän lär jag ju aldrig se igen i alla
fall. Eller, min exflickvän.”
”Aha. Men...det känns inte alltför hemskt?”
Jag
blir alldeles förundrad.
Hur
kan den här tjejen, som jag just precis har träffat, läsa av mig så
fullständigt?
Det
känns lite skrämmande, naket, men ändå...fint på något sätt.
”Är du typ synsk, eller något?”
Mia
hinner inte svara på det, för Rosie ropar otåligt på oss.
Vi
går bort till henne, in genom porten och Rosie låser upp första lägenhetsdörren
till höger.
Det
står M. & R. Wiklund på dörren så
jag förstår att dom bor här tillsammans.
När
vi kommer in i hallen tar jag försiktigt av mig mina skor och låter dom stå på
hallmattan.
Rosie
vinglar in i rummet direkt till vänster och stänger igen dörren.
Jag
känner mig något obekväm, vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv.
”Se inte så vilsen ut, Linnea”, säger Mia
mjukt och hänger upp sin tunna, mörkblå kappa på en galge.
Sedan
följer jag efter Mia in i köket, vi slår oss ner vid det lilla träbordet och
hon bjuder mig på en cigg.
”Men hon är väl inte typ...sur på mig nu eller
något?”, frågar jag lite osäkert.
”Rosie? Nej, nej, hon behöver bara sova av sig
ruset. Känn dig inte obekväm, du är gäst här nu och det var ju faktiskt hon som
drog med dig hem.”
Den
vackra, mystiska tjejen med långt, nästan vinrött hår blossar på sin cigarett
och studerar mig.
Och
jag kan omöjligen känna mig obekväm där i köket med Mia.
För
första gången sedan jag, Ylva och Adam var på Skeppsviken och allting rördes
upp till en enda guacamole känner jag mig lugn inombords.
Trots
att jag inte vet om jag någonsin kommer att få se mina barndomsvänner igen, så
bäddar Mia ner mig in sin dubbelsäng och lägger sig bredvid mig.
Hon
stryker mig lite lätt över kinden, ser forskande på mig.
”Hur gammal är du, Linnea?”, frågar hon och
drar fingrarna genom mitt blonda hår.
”Jag blev arton för en månad sedan, lite
drygt.”
”Oj, så pass! Jag trodde att du var lite äldre
i alla fall, du verkar äldre.”
Jag
vet inte riktigt hur jag ska tolka hennes reaktion, är det bra eller dåligt?
”Hur gammal är du, då?”
”Jag är tjugosju”, svarar Mia och skrattar
till lite. ”Men det spelar väl egentligen ingen roll hur gamla vi är, eller hur?
Jag måste säga...att du verkar vara en intressant person, Linnea.”
Jag
ser lite frågande på henne, hur menar hon?
”Och jag är inte alls som min syster, jag
lovar dig. Och det märker du väl själv?”
”Ja, det märker jag.”
Några
minuter senare sover Mia djupt bredvid mig.
Det
tar en bra stund för mig att somna och när jag väl gör det drömmer jag
mardrömmar om Ylva och Adam som skriker åt mig att jag ensam har förstört vår
vänskap och allt vi någonsin haft tillsammans.
Jag
vaknar kallsvettig och sätter mig upp med ett ryck, men som tur är väcker jag
inte Mia.
Klockan
på mobilen visar tjugo i nio och jag bestämmer mig för att gå därifrån innan
Rosie vaknar för jag har verkligen inte lust att träffa henne idag.
Nu
när jag är nykter känner jag mig som en jävla martyr för att jag lät allt det
här hända.
Det
var ju inte såhär det skulle bli, tänker jag när jag står i hallen och sticker
fötterna i mina klackskor.
Det
skulle ju vara jag, Ylva och Adam mot världen.
För
alltid.
Men
vi har glidit flera tusen mil ifrån varandra nu, befinner oss i helt olika
världar.
Och
allt är mitt fel, även om det inte var avsiktligt så är det ju faktiskt det.
Innan
jag greppar min handväska och lämnar lägenheten skriver jag ner mitt namn och
nummer i ett litet block som ligger på köksbänken.
Så
får dom höra av sig till mig om dom vill, mig kvittar det nästan.
Fast
någonstans inom mig önskar jag kanske att Mia ska göra det.
När
jag kommer ut genom porten tänder jag dagens första cigarett och går ner till
busshållplatsen.
Det
är nästan tio minuter kvar till nästa buss ska komma, och när jag står där och
väntar ringer min mobil i väskan.
Först
tror jag nästan att det är någon av systrarna, men pustar ut när det är min
pappas jobbnummer som står på skärmen.
”Ja, det är Linnea”, svarar jag och märker hur
bakis jag låter.
”God morgon, fröken”, hörs min pappas röst i
luren. ”Väckte jag dig nu?”
”Nej, det är ingen fara. Jag är på väg hem,
väntar på bussen.”
”Okej. Jag tänkte bara säga att det ligger en
liten present till dig hemma, något som du tjatat om ett tag. Du kommer
säkerligen att bli ganska så chockad, Ylva också.”
Jag
ryser till när han nämner hennes namn.
Vad
fan är det han har i görningen nu, egentligen?
Han
fortsätter prata innan jag hinner säga något om det.
”Men du, nu måste jag fortsätta jobba. Vi ses
hemma ikväll, hej, hej!”
Vi
lägger på och jag ger ifrån mig en djup suck.
Min
pappa är en av dom bästa i världen, men jag känner mig helt fruktansvärd idag.
Förstöraren
Linnea tar fram sitt busskort och går på treans linje när den stannar på
hållplatsen.
Förstöraren
Linnea kliver av bussen på Kampenhof och går femtonminuterspromenaden hem till
Linneby.
När
jag går förbi Ylvas hus går ännu en rysning genom min kropp och jag vänder bort
blicken direkt för att inte stirra på äppelträdet i deras trädgård där vi
ristade in våra namn när vi var typ tio år gamla.
Till
min stora förvåning märker jag att Joakim är hemma när jag kommer in i hallen.
Hög
punkrockmusik hörs från hans rum på våningen under och det verkar vara fler än
en person därnere.
Men
jag har bara en tanke i huvudet och det är att ta reda på vad pappas
överraskning är.
Jag
får mitt svar så fort jag kommer in i köket.
På
det stora, mörka träbordet ligger två biljetter till Lars Winnerbäck, en av
Ylvas absoluta favoriter.
Jag tar
upp dom, läser ordentligt, ser att konserten är redan om en månad.
Och
hela jag går i tusen bitar där på parkettgolvet.
Förstöraren
Linnea faller ihop i en hög och bryter ut i ett åskväder av tårar till tonerna
av Neverstores Stay Forever.
Hanna
Jag vaknar bredvid den absolut
snyggaste asiaten i världen.
Gårdagen
slår emot mig, och trots att den måste gjort ont för Ylva med hela
Linnea-grejen så kan jag inte låta bli att väcka den nakna tjejen i min säng
med en kyss.
Vi
hade helt mindblowing sex innan vi la oss igår och somnade av ren utmattning.
”Åh, hej.”, säger Ylva och lägger armen om min
nacke.
”Du, bruden..upp och hoppa.”
Ylva
ser förvirrad ut men reser sig upp.
”Grr..”, säger jag och studerar henne uppifrån
och ner.
”Ska jag bara stå här naken och frysa?”,
undrar hon skämtsamt, men skyler sig inte.
”Nä för fan, vänta, jag ska nog kunna rota
fram något crazy till dig.”
Jag
river och sliter i min garderob och hittar tillslut ett par svarta, slitna
skinnbyxor och en Ebba Grönt-shirt som jag slänger över till Ylva.
”Put it on, baby. Vi ska ner och träffa
familjen.”
”Jag har aldrig..”, säger hon osäkert och
fumlar lite med byxorna.
Jag
springer fram och ger henne en snabb kyss, drar sedan på mig mina egna jeans
och ett, faktiskt, helt, svart linne.
Under
tiden har Ylva krånglat sig i kläderna jag gav henne och oh my god, synen
framför mig..
Bara
den gör mig våt, men jag viftar bort det, no time for sex now.
Sensuellt
går jag fram till Ylva och viskar i hennes öra.
”Just nu är du så snygg att jag skulle kunna
knulla dig, precis här, ståendes mot väggen.”
Hon
ryser till, och jag biter henne lätt i halsen.
”Men tyvärr kan jag inte det..”
Jag
tar ett lätt tag om hennes arm och drar med henne bort mot dörren.
”Vart ska vi?”
”Jag sa ju det, vi ska träffa familjen.”
”Är dom hemma?”
Jag
ser upp på klockan som hänger på väggen.
”Japp. Tyvärr.”
Det
är en osäker asiat i leatherpants som går ner för trappan bakom mig.
Redan
i slutet av trappan hör jag Lasses röst.
Adam
verkar inte vara hemma, så det måste vara med mamma han pratar.
”Ser ut som helvete!”, utbrister han precis
när jag och min Ylva dyker upp i dörröppningen till köket.
”Hanna!”, säger han barskt,
”God morgon på dig också.”
Jag
slänger mig på en stol och Ylva sätter sig bredvid mig.
”Jag satt precis här och diskuterade med din
mamma om hur huset ser ut efter att vi lämnade det igår.”
Jag
vet inte om Ylva märker det, men hans ton är ganska hotfull.
”Jag tror inte mamma bryr sig ett skvatt,
Lasse.”
”Men
det gör jag! Det är oacceptabelt att komma hem till det här..råttboet.”
Jag
fnissar lite.
”Ylva, jag tror vi borde ta en liten take-away
frukost.”
Jag
går fram till kylskåpet och rotar fram en påse gröna äpplen och häller upp
kaffe i två pappersmuggar.
Under
tiden hälsar Lasse stelt, men artigt, på Ylva.
”Nej, vad sägs om att dra någonstans?”, frågar
jag Ylva och vänder mig sedan om så att jag kan se Lasse i ögonen. ”Jag hittade mina moppenycklar förresten,
bara så du vet.”
Jag
ler och han ser alldeles rosenrasande ut.
Great.
Vi
tar vår så kallade frukost och går ut genom köksdörren.
Där
slår vi oss ner på stentrappan och tar ett stort bett på varsitt äpple.
”Alltså, fan vad sur han var då. Och jag tror
aldrig någon sett så äcklat på mig någonsin förut.”, säger Ylva förbryllat.
”För honom är du bara ännu en av, som han
säger, horungarna jag släpar hem.”
Ylva
ser ner i marken.
”Åh, det där lät fel. För mig är du så mycket
mer än tjejerna som följt med mig hem ibland. Fan, ta inte det där fel. Du är
ju min Ylva.”
Hon
ser upp lite, jag kan tänka mig vad som rör sig i hennes huvud.
Antagligen
undrar hon om det jag sa igår var rent fyllesnack, och om hon bara var ännu ett
av mina knull.
Jag
skäms nästan lite när jag tänker på att jag har ´mina knull´, men hey, sådan är
jag.
Men
Ylva är ju..fan, sumpade jag något nu?
Hur
ska jag lägga fram det här? Den här känslogrejen är väldigt..svår.
”Ylva, jag tycker om dig.”, säger jag och där
tar orden stopp. Jag vet inte hur man gör sånt här.
”Vad menar du?”
”Jamen..du gör det svårt för en brud som mig.
Jag kinda..har känslor för dig. Men jag vet inte hur man gör.”
Ylva
börjar skratta.
”Hur man gör?”
Jag
drar fram en cigg och tänder den, erbjuder Ylva en.
Hon
har fortfarande inte slutat skratta när hon tar emot den.
Vi
tänder dom båda samtidigt, och hon slutar åtminstone skratta.
”Fan, jag vet väl att det låter kul..”, säger
jag och tar ett bloss. ”Men det har alltid bara handlat om sex, du vet. Men
inte riktigt..inte nu. Inte med dig.”
Ylva
ser väldigt seriös ut helt plötsligt.
Jag
känner mig expanderad och naken i mina känslor, har aldrig uttryckt mig såhär
förut.
”Jag vet att du kämpar för att inte verka
sårbar nu”, säger Ylva. ”Att du kämpar för att inte visa för mycket känslor.
Men du dör inte. Ser du? Du har inte gått upp i atomer ännu i alla fall.”
Jag
väljer att inte svara, jag kysser henne istället.
Hon
kysser hårt tillbaka, biter mig i läppen.
”Det är okej, jag fattar att jag inte bara är
ett knull för dig. Låt mig stå för den känslomässiga delen”, säger hon och
kysser mig igen.
Ylva sitter bakom mig på moppen och har
ett hårt grepp om min bröstkorg.
Jag
vet inte riktigt vart vi är på väg, men bort från Lasse var vi i alla fall
tvungna att ta oss.
Efter
ett tag lämnar vi Uddevalla, men Ylva protesterar inte, vi bara åker.
När
jag ser en liten stig och en rätt mysig grässlänt svänger jag in där och
stannar moppen.
”Var exakt är vi?”, frågar Ylva roat och
slänger sig i gräset.
”Jag har ingen aning. Och det är det som är så
jävla gött.”
Jag
gränslar henne.
”Här är det bara du och jag, ingen Lasse, inga
ormar till ´bästa vänner´..och en spliff.”
Jag
halar upp mitt ciggpaket ur fickan på byxorna, tar fram spliffen vi aldrig
rökte upp igår.
Vant
tänder jag den och drar ett djupt bloss, håller fram den så att Ylva kan ta
ett.
När
den är upprökt böjer jag mig ner och kysser flickan i gräset, länge och
ingående.
Solen
värmer på oss och min hand är innanför Ebba Grön-tröjan.
Men
sedan rullar jag av henne och så ligger vi där bredvid varandra och ser upp på
den nästan molnfria himlen.
”Det där molnet ser lite ut som ett får”,
säger Ylva och pekar.
Jag
skrattar.
”Det är bara för att det är ett moln. Dom är
lika ulliga..eller alltså, fluffiga allihop.”
Vi
börjar skratta våldsamt båda två, inte för att det är särskilt kul, mer för att
det är befriande och jag skrattar även för att jag, trots att jag har lite
svårt att erkänna det, är lycklig.
Det
är inte haschet som gör det, inte solen som lyser på mig, inte gräset som
kittlar mot min kind.
Det
är Ylva, och hon har nog ingen aning om det ens.
Det
känns konstigt att känna alla dom här känslorna så nära.
Visst,
jag har haft Ylva i mina tankar ända sedan jag såg henne första gången, men det
har varit avlägset.
Men
nu ligger hon bredvid mig, jag har full access och inget i världen kan störa
oss nu.
Så
känslostormen är oundviklig.
Jag
tar Ylvas hand, den är varm och mjuk, och hjärtat hamrar på i mitt bröst.
”Du är snyggast i världen”, säger jag, för
något måste jag säga.
Ylva
skrattar och vänder på huvudet så att våra blickar möts.
”Nja, jag har ganska så stor konkurrens. Det
finns nämligen en tjej, en jävligt cool en, med slitna byxor och rött hår, en
tjej som nog kniper förstaplatsen.”
Jag
buffar till henne och hon svarar med att kyssa mig.
Det
skrämmer mig lite att hur många tjejer jag än kysst så har ingen fått mig att
känna något förut.
Inte
på det här sättet.
Men
jag avbryter ju inte kyssen för det, nej, det är ju just grejen att det inte
bara är någon jag inte känner för som gör det så innehållsrikt och givande. Och
extremt tändande.
Jag
för in min hand innanför läderbyxorna hon har på sig, smeker henne lagom hårt.
Hon
flämtar till och vrider lite på sig så att det hela ska bli lite mer diskret
ifall att någon skulle åka förbi.
Hon
kommer relativt snabbt, kysser mig hårt.
”Du är väldigt, väldigt speciell”, säger hon.
”Och det är nog det bästa av allt.”
Jag slänger in en skiva med Joan Jett
and The Blackhearts i spelaren och sjunger med, högt och ljudligt.
På
min säng ligger Ylva i bara läderbyxor och röker.
Hennes
nakna överkropp är to die for, och för mig får hon mer än gärna ligga där utan
tröja.
Jag
plockar upp min elgitarr och försöker ta några av dom ackord som är med i I
Love Rock n’ Roll, men det är jävligt svårt.
”Bruden, ge mig gitarren”, säger Ylva och
sträcker sig efter min Fender.
Jag
ger henne den, och utan att byta ställning sätter hon varenda ackord i låten
rätt.
Jag
stirrar på den otroligt heta tjejen i min säng.
”Du..du kan spela.”
”Yup. Jag har lattjat lite sen jag var en
sex-sju år gammal. Jag kan lära dig om du vill.”
Jaha,
okej. Ylva är inte bara snygg och underbar. Hon har lirat gura sen hon var
liten dessutom.
”Jag..”, säger jag men tystnar.
”Jag..”, säger jag men tystnar.
”Du och din stolthet”, svarar Ylva. ”Come
here, babe. Du kan ju i princip varenda ackord redan, jag kan lära dig att
sätta dom bara.”
Jag slår mig ner bredvid henne på sängen och hon ger tillbaka gitarren.
Sedan sätter hon sig bakom mig med armarna om
min midja och lägger sina händer ovanpå mina.Jag slår mig ner bredvid henne på sängen och hon ger tillbaka gitarren.
Med hennes hjälp spelar jag igenom låten, inte helt och hållet i normaltempo, men nästan.
Men jag måste erkänna att det är svårt att koncentrera sig med Ylvas huvud lutat mot min axel, hennes andedräkt mot min hals.
”Se, det går ju skitbra, det här.”, säger hon och släpper mig. ”Kör själv en gång nu.”
Jag nickar och spelar igenom låten några gånger till så att den verkligen sitter.
Ylva ler och jag ställer ifrån mig gitarren.
”Tack.”, säger jag. ”Det var..”
”Tyst”, avbryter Ylva mig. ”Du behöver inte säga något. Vi har spelat lite gitarr, det är allt.”
Jag skrattar, hon kan verkligen läsa av mig, lite som om jag vore en öppen bok, och dessutom efter väldigt kort tid, men det är skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar