Electric Stars part 5

Chloe Pedersson, 2015-07-26

Hennes läppar är så mjuka mot mina, och de passar som två pusselbitar.

Lily tar sin hand och lägger om min nacke, nästlar in i mitt röda hår.

Den andra handen lägger hon om min midja, drar mig tätt intill sig.

”Kom”, viskar hon. ”Kom närmre.”

Jag vet inte riktigt hur, men jag bestämmer mig för att gränsla henne.

Hon verkar gilla att jag satte mig i hennes knä för hon suckar mjukt och kysser min panna.

Jag kollar på klockan som hänger på väggen, tiden har verkligen flugit fram, den närmar sig fem.

Erik skulle dyka upp mellan 18-19 någon gång, så vi har i alla fall minst en timme kvar ensamma.

Jag bestämmer mig för att ignorera min blyga sida och kysser Lily igen.

Hon kysser tillbaka, med värme och entusiasm.

När hon biter mig hårt i läppen reagerar min kropp med att få konstiga, varma fjärilar i magen, och ett underligt sug i bröstet, hjärtat slår fort och bestämt.

 Jag krånglar av hennes vita skjorta samtidigt som hon drar av mig mitt linne.

Nu sitter vi hud mot hud, visserligen med bh på, men jag är rätt säker på att jag kan känna hennes hjärtslag mot min bröstkorg.

Hon kysser mina läppar, min hals, mina nyckelben.

Jag försöker koncentrera mig på att andas normalt, för det har plötsligt blivit mycket svårare än innan.

Hon smeker min överkropp, min rygg, min mage, mina höfter.

Men så ser hon på mig, tar mitt ansikte mellan sina händer.

”Du är vacker, attraktiv och jag tycker om dig.”, säger hon och lutar sin panna mot min. ”Men jag tänker inte ta det här längre än såhär när vi är i detta tillstånd. Jag vill inte vara full och hög och bara ha några få minnen som blixtrar förbi, förstår du?”

Och det gör jag, det hon säger är väldigt logiskt, och viktigt.

Vi tar på oss våra tröjor igen och jag gör ansats att sätta mig i soffan men hon drar mig mot sig så att jag sitter i hennes knä, fast med båda benen på en sida.

Jag lägger armarna och hennes hals och lutar mitt ansikte mot hennes axel.

Vi sitter så en lång stund, det är mysigt och omvärlden känns fortfarande lite bomullsaktig.

Klockan kvart över sex ringer det på dörren och jag öppnar.

Erik står utanför, han är klädd i svarta jeans, en grå tjocktröja och en vinterjacka som ser ut som om den vart med ett tag.

”Tjena!”, säger jag och vet inte om jag ska krama honom eller inte, men han lutar sig fram med armarna i vädret så jag ger honom en snabb kram.

”Jag tog med mig en flaska rödvin”, säger Erik med skratt i rösten. ”Min mamma sa att man måste ge värden något, haha. Jag hoppas det är okej.”

”Men oj, tack, det hade du inte behövt.”, svarar jag och tar emot flaskan, som verkar vara av den fina sorten.

”Vi har en vinkällare”, brukar mamma säga. ”Nej men mamma och pappa är vinsamlare så detta är från deras förråd, mamma var med och valde. Hon verkade väldigt förtjust i att jag skulle åka och hälsa på en flicka.”

Vi båda skrattar hjärtligt igen, Eriks mamma verkar vara en go kvinna.

”Tack igen Erik, det var vänligt av dig. Och din mamma. Du får tacka henne från mig sen, lova det.”

Vi småskrattar fortfarande när vi går in i vardagsrummet och förenar oss med Lily.

”Tjena mannen.”, säger Lily. ”Läget?”

”Bara bra, fan!”

Lily gör tummen upp och vi slår oss ner i soffan tillsammans, korkar upp vinet, för varför inte?

Det är ett rött vin, smakar ganska strävt, men helt okej.

”Nå, tjejer, vad ska vi lira för något idag då?”

Jag ser mig omkring, och inser att vi är tre personer.

Vilket spel kan vi spela där vi lätt kan avgöra när det är dags av byta av?

Vi bestämmer oss för F.3.A.R. och bestämmer oss för att jag ska lira hela tiden och att Erik och Lily ska byta antingen om någon dör eller när ett mission tar slut.

Den som inte spelar ska titta på och vi ska alla dricka vin eller morgan.

Jag och Chloe börjar, jag spelar som Pointman och hon som Paxton Fettel, det visar sig att vi är ett extremt välfungerande team.

När hon byter av med Erik visar det sig att även han är skicklig på First person shooter-spel, med skräckinslag.

Vi tar en paus efter ett tag, tiden har åter igen flugit förbi, tre banor har vi lyckats ta oss igenom och timmar har förflutit.

Flaskan med vin är slut, nästan den med Captain Morgan också.

Lily föreslår att vi ska dela på en spliff, så det gör vi.

”Har du rökt på förut?”, frågar Lily Erik medan hon tar fram sin tändare.

”Ja, ett par gånger. Bara vid speciella tillfällen, som detta.”

Vi delar på spliffen, skrattar åt Erik när han får ett allvarligt fnissanfall och börjar sedan diskutera hur det är att jobba på konsum.

”Det är väl inte det roligaste..”, börjar jag och glömmer sedan bort vad det var jag skulle säga. ”Vad är det inte det roligaste?”, undrar Erik och ser på mig med ögon som är lätt rödfärgade.

”Roligaste?”, undrar jag som inte längre vet vad vi pratar om.

”Ja, med att..”

Han ser också plötsligt också väldigt förvirrad ut.

Lily brister ut i skratt, det där porlande vattenfallsskrattet jag älskar.

”Ingen kommer ihåg något.”, skrattar hon. ”Inte ens jag! Och jag brukar komma ihåg!”

Vi skrattar, jag sitter dubbelvikt och min mage gör ont.

”Vad händer?”, flämtar Lily med tindrande ögon. ”Det här är ju inte klokt.”

Vi sitter där i min soffa en lång stund och bara skrattar och pratar.

Efter ett bra tag spelar vi lite till men mina reflexer är minst sagt nedsatta så vi dör en väldans massa gånger.

När klockan börjar närma sig 01.00 säger Erik att han funderar på att gå hem.

Lily ser på mig.

”Um, jag undrar..”, börjar hon. ”Vill du att jag ska gå också eller ska jag stanna över natten?”

Jag blir lite paff, jag trodde inte hon ville sova över.

”Åh, du får stanna om du vill.”

”Då gör jag det.”, ler hon. ”Det blir jättebra. Då blir inte mamma sur för att jag väcker henne heller.”

Vi kramar Erik hejdå och lovar varandra att vi ska ses snart igen, och när jag låst dörren bakom honom och vänder mig om står Lily där och ser på mig.

”Vilken kväll va!”, utbrister hon. ”Kul har det fan vart.”

Jag nickar medhållande. Det har verkligen vart en fin kväll.

”Vad ska vi hitta på nu då?”, frågar jag.

Jag rycker på axlarna och närmar mig Lily, lägger mina händer på hennes axlar.

”Jag vet inte. Umgås?”

Jag känner mig ovanligt nykter i huvudet, det har ändå gått några timmar sedan jag drack nu.

”Låter som en bra idé. Jag gillar att har ensamtid och att umgås med dig. Lära känna dig.”

Jag ger henne en fjäderlätt kyss på munnen och drar sedan in henne i vardagsrummet.

Vi sätter oss i soffan, så nära att jag kan känna värmen från hennes kropp.

Vi tänder varsin cigg och sitter tysta en kort stund.

”Berätta om din familj.”, ber jag tillslut.

”Min familj?”, frågar Lily.

”Ja.”

”Okej, hm. Jag har en mamma och en pappa, Shiori och Takeru, båda är i 55-årsåldern. Sen har jag fyra syskon..”

”Fyra?!”

Lily skrattar till.

”Ja. Två bröder, två systrar. Låt se, där är min storebror Tatsuki Kimura, han är 30 år gammal, gift md Miyu Kimura och har en dotter på två år som heter Ayane. Hon är världens finaste unge, jag älskar att vara faster till henne. Dom bor för tillfället i Tokyo dock, så jag träffar dom väldigt sällan. Sen har jag ännu en storebror, Rui Ishikawa, 27 år, gift med Mei Ishikawa och väntar sitt första barn. Så jag ska bli faster igen, och dom bor i Göteborg så den här gången kanske jag får en chans att vara en aktiv faster! Och hans fru är hur go som helst.”

Jag älskar att höra Lily prata om sin familj, för det intressant och hon ser dessutom väldigt glad ut.

”Fortsätt.”, ber jag.

”Okej, ja..just det, hm. Jag har dessutom två yngre systrar, tvillingar. Misaki och Ayaka. Dom är nitton och bor hemma hos mamma och pappa. Dom är väldigt kaxiga och verkar mest bråka men jag tror det är en slags show dom sätter upp när vi ser, jag tror dom trivs väldigt bra i varandras sällskap egentligen.”

”Stor familj.”, säger jag förundrat, som det ensambarn jag är.

”Ja, och jag tänker inte ens gå in på mostrar, fastrar, kusiner och så vidare, för då får vi sitta här och prata om det tills nästa lördag. Berätta nu om din familj.”

”Åh, va? Min? Jaha, ja..alltså, det finns inte mycket att säga. Jag växte upp med min mamma Eliza och pappa Johan, ensambarn. Vi bodde nästan hela min uppväxt på Kurveröd. Jag flyttade hemifrån när jag var sjutton, men hade fortfarande rätt bra kontakt med dom. Men pappa dog för 3 år sedan och mamma..hon har inte riktigt varit sig lik sedan dess.”

”Åh..jag är så ledsen, jag visste inte. Förlåt för att jag frågade.”

Lily lägger sin hand på min.

”Be inte om ursäkt, det är okej. Jag kan prata om det.”

”Okej..vad hände?”

”Bilolycka. En man som körde full körde rätt in i honom, och det värsta är att mannen klarade sig lindrigt undan med endast ett brutet ben medan min pappa dog efter tre dagar i kritiskt tillstånd på sjukhuset. Så orättvist. Min pappa fick betala priset för att den mannen körde full.”

Jag kan inte rå för det, men tårar bränner i mina ögon nu.

När dom börjar rulla ner för mina kinder kysser Lily försiktigt bort dom med sina mjuka läppar och slår armarna om mig.

”Gråt inte hjärtat. Eller gråt. Jag finns här.”

Jag snyftar mot hennes axel en liten stund, men sedan dör tårarna ut.

”Tack.”, säger jag så tyst att det nästan är en viskning.

”Ingen fara.”

Hon stryker mig över kinden och möter min blick.

Hennes mörka ögon är så intensiva att jag inte kan slita blicken från hennes, hennes hand vilar fortfarande på min kind.

Försiktigt böjer jag mig fram och pressar mina läppar mot hennes.

Handen som vilade på min kind nästlar hon in i mitt hår.

Kyssen går från försiktig och öm till passionerad och bestämd.

Jag gränslar henne igen, som förut, pressar min kropp mot hennes.

Vi kysser varandra, hon smeker min rygg, drar mig tätt, tätt intill.

Jag drar fingrarna genom hennes långa, silvriga hår, det luktar underbart gott, hela hon doftar som en liten bit av himmelriket.

Hennes läppar vidrör min hals, jag ryser av välbehag.

”Det där kittlar..”, mumlar jag.

”Jaså?”

Ett högljutt mjauande får mig att nästan hoppa till.

Jag vrider lite på mig, min kolsvarta katt Dahlia Gillespie gnäller om uppmärksamhet, hoppar upp i soffan och stryker sig mot Lilys arm.

Jag kan inte rå för det, jag brister ut i skratt.

”Vem är detta då?”, undrar Lily och kliar Dahlia under hakan som sitter fint med slutna ögon och riktigt njuter.

”Dahlia Gillespie, och Scarlet Bennett har du där borta.”

Jag pekar mot dörröppningen till vardagsrummet, för min andra katt, vit som snö, sitter och stirrar misstänksamt på oss.

”Åh, vad fina dom är.”

Jag kliver av Lily, går bort till Scarlet och lyfter upp henne.

Hon protesterar inte ett dugg, utan lägger sig direkt tillrätta i mitt knä när jag sätter mig i soffan igen med henne i famnen.

”Hur länge har du haft dom?”

”Sen jag flyttade hemifrån, så..nästan sex år nu.”

”Shit, dom är så små, jag trodde bombsäkert att dom inte var så jättegamla!”

”Ja, dom är ju honor och inte så stora i rasen, väldigt näpna.”

Vi gosar med katterna en stund, Lily verkar väldigt förtjust i Dahlia som i sig är en väldigt gosig katt. För tillfället har hon krupit upp och lagt sig till vila på Lilys bröst, och jag kan se hur Lily borrar ner näsan i hennes päls.

”Dom luktar sådär speciellt som typ bebisar gör.”, säger hon och stryker över Dahlias päls.

Jag nickar.

”Vi lyckas alltid bli avbrutna, inte sant?”, säger Lily och ser på mig med sina intensivt, nästan svara, ögon.

”Haha, ja, det har du rätt i.”

”Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.”

Hon blinkar med ena ögat och mine kinder bränner, antagligen är dom röda av rodnad.